Samtiden.com

Du är här

The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude Del II

I denna artikel skall vi kika lite närmare på islams empiriska historia så som den beskrivs i Bat Ye'ors bok The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude (Farleigh Dickinson University Press, 1996). Vi skall också ställa frågan på vilka grunder Ye'or baserar sina påståenden.

The Decline of Eastern Christianity

Den första invasionsvågen: araberna

Den första vågen bestod av arabiska nomadstammar under ledning av Muhammed och hans efterträdare, de fyra kaliferna. Under den första kalifen islamiserades arabiska halvön. Kristna och judar fick välja mellan att antingen konvertera till islam eller bli en andra klassens medborgare i det islamiska riket. Arabiska hedningar hade att välja mellan islam och döden. Den andra kalifen expanderade den islamiska domänen till att omfatta det som vi idag kallar Syrien, Irak och delar av Egypten. Den tredje kalifen påbörjade koloniseringen av det persiska riket. Den fjärde kalifens styre präglades av hårda motsättningar mellan shia- och sunnimuslimer om successionsordningen inom rörelsen. Imperiet utvidgades till Nordafrika och Cypern och det persiska imperiet nedkämpades. Ummayaddynastin expanderade det islamiska imperiet västerut och österut: från iberiska halvön över Nordafrika till Asien. Spanien var ockuperat i drygt 700 år.
Den islamiska imperialismens historia är naturligtvis en komplex och mångfacetterad historia. Den hade en arabisk och en turkisk komponent och vardagen för de kuvade befolkningarna såg annorlunda ut beroende på om man levde under arabiskt styre eller i det Ottomanska imperiet. Det hindrar inte Ye'or från att slå fast en generell sanning: islam expanderade med svärdets hjälp. Det handlade om vedervärdig civilisationsdestruktion och en på våld baserad expansionspolitik. Det var en imperialism som inte är mindre motbjudande än vår tids gangsterregimer.

Arabiska imperiet

Det islamiska imperiet under dess högtid. De olika färgerna representerar det
landområde som ockuperades under olika kalifers och Ummayaddynastins ledning.
Källa: Wikipedia.

Låt oss rekapitulera huvuddragen hos denna teologiskt rättfärdigade och över 1000 år långa blodsutgjutelse: den allmänna bilden av den arabisk-islamiska expansionen är en bild av destruktion, ruiner, massakrer och massiva deportationer av urbana och rurala befolkningar, ofta till ett liv i slaveri; araberna var övertygade om att de hade Gud på sin sida, att deras civilisation var överlägsen alla andra civilisationer och att de själva tillhörde en överlägsen ras.
Det tog de muslimska arméerna ett decennium att inta Syrien och Babylonien: "The monasteries were pillaged, the monks killed, and Monophysite [Christian] Arabs massacred, enslaved or Islamized by force".
Landsbygden var särskilt utsatt. Beduinstyrkor jämnade kyrkor och kloster med marken, brände ner byar och ödelade åkrar och odlingar och förslavade dem som inte mördades eller lyckades att fly. Tusentals människor dog av svält på grund av förödelsen. I Spanien var delar av den islamska hären tvungen att återvända hem under en period i syfte att undvika svält, eftersom man hade skövlat och förstört allt som gick att äta i de ockuperade områdena.
Städerna omgavs ofta av murar och kunde därför försvaras eller åtminstone utnyttjas för att förhandla fram en godtagbar kapitulation.
I Gazaområdet mördades tusentals bönder.
I Egypten ödelade och mördade man allt i sin väg. Palestina förhärjades och plundrades och de man inte mördade, förslavade man. Cypern skövlades. När islamiska styrkor intog staden Amorium, som ligger i nutida Turkiet, men gång tillhörde det bysantinska imperiet, mördades 4000 människor. Kvinnor och barn förslavades. I städerna Aleppo, Antioch och många fler deporterades de delar av stadsbefolkningarna som inte massakrerades eller förslavades. Efter det att Spanien hade ockuperats, terroriserade islamiska arméer södra Frankrike. Städer brändes ner och landsbygden föröddes. Barcelona sattes i brand och lejonparten av stadens invånare mördades eller förslavades.
Armeniska krönikörer skrev om de islamiska arméerna att de decimerade Assyriens befolkning och tvingade de överlevande att konvertera till islam. Vid Vansjön, en av det nutida Turkiets största sjöar, flöt blodet i floder. Den armeniska staden Dvin intogs år 642 och invånarna mördades.
Tillfångatagna greker som inte kunde deporteras mördades omedelbart.

Den andra vågen: turkarna

Islamiseringen av turkarna banade väg för den andra invasionsvågen. Den turkiska aggressionen spänner över drygt 500 år och nådde vägs ände i Wien år 1682.

Ottomanska imperiet

Det Ottomanska imperiet. Källa: Wikipedia.

Turkarna följde i arabernas spår: de brände ned städer, skövlade landsbygder, förslavade barn och kvinnor och slaktade män. Balkan föll i mitten på 1400-talet, tätt följt av Konstantinopel. Paul Fregosi beskriver i sin bok Jihad in the West den bysantinska huvudstadens fall. Konstantinopelborna slogs för livet med yxor, svärd, spjut och kokande olja, men de var för få. När slutet var nära, stängde flera tusen Konstantinopelbor in sig i stadens katedral. De muslimska soldaterna stormade in. De våldtog nunnorna och mördade tusentals av de närvarande. Hälften av stadens befolkning såldes sedan som slavar i Turkiet. Staden döptes sedermera om till Istanbul. Därefter föll Serbien och Bosnien. Ye'or skriver:

Chroniclers of the period testify that the Turks took prisoners all those who did not take refuge in strongholds; they wrought havoc, pillaged, wrecked market towns and villages, and carried off farmers, their women, and children.

Ye'or menar att det finns många likheter mellan arabisk och turkisk imperialism. De använde samma militära strategi för att konsolidera den islamiska makten. De hade jihadideologin gemensam och målet var etablerandet av islamisk lag på de ockuperade områdena.

En aggressiv minoritet och en kuvad majoritet

Den islamiska ockupationsmakten brottades med två delikata problem på de besatta områdena. Det första handlade om administrationen av de ockuperade områdena. Inkräktarna var i minoritet och behövde de underkuvade folkens hjälp att administrera dessa områden. De besegrade folken representerade en mer avancerad civilisation än ockupanterna. Nomaderna var antingen för få eller inkompetenta. De fyra första kaliferna förstod detta och lät ursprunginnevånarna, under den islamiska auktoritetens överinseende, sköta de ockuperade områdena.
Detta beroendeförhållande var dock inte endast den framväxande islamiska ordningens räddning, den representerade också en fara. De islamiska härskarna var medvetna om att beroendet av icke-muslimer gjorde dem sårbara och stärkte de sistnämndas position. Det var en, om än inte den enda, orsaken till framväxten av islamiska institutioner på de ockuperade områdena. Det var också på detta sätt som kategorin dhimmis eller rayas, som de kallades i det Ottomanska imperiet, skapades. Dhimmis uppgift i den islamiska staten var att skapa de resurser som höll det islamiska samhället flytande och som motprestation skulle den islamiska staten borga för deras säkerhet, skydda deras egendom och låta dem behålla sina respektive religioner.
Det andra problemet handlade om demografiska styrkeförhållanden. Ockupanterna insåg tidigt att det demografiska läget inte var till deras fördel och inledde en politik för att påverka maktbalansen mellan muslimer och ursprungsbefolkning. Man uppmuntrade araber att bosätta sig i de ockuperade områdena. Hela stammar migrerade från arabiska halvön till erövrade områden. Man lät konfiskera icke-muslimers hus och mark för att ge de nyinflyttade tak över huvudet.

The most fertile lands were given to Muslims, while the Christian peasantry fled the pillaging and flowed back to the mountains, an exodus which led to the founding of a large number of new towns.

Ye'or skriver att den massiva arabiska immigrationen skapade kaos i de områden där den slog rot. Araberna slogs inte endast inbördes, övertygade om sin unika status i universum var det inte ovanligt att nyinflyttade nomader angrep kristna. Våldet mot kristna och judar blev till slut så omfattande att den islamiska centralmakten såg sig tvingad att ingripa på ursprungsbefolkningarnas sida. Det berodde inte på att de islamiska ledarna hade mycket till övers för Bokens folk, utan på att den konstanta anarkin och det utbredda våldet mot icke-muslimer medförde att all produktiv verksamhet lamslogs och följaktligen att den islamiska statens inkomster hotades. Den islamiska makten var beroende av dhimmis. Det var dyrt att hålla ihop imperiet, att försvara och expandera det och det var dhimmis som betalade skatterna och administrerade systemet.

Källproblemet

Alla historiska skildringar brottas med källproblem. Bat Ye'ors hantering av källproblemet är, så vitt redaktören kan se, enastående. Det vanliga är att författaren presenterar en lång lista med fotnoter och en kanske ännu längre litteraturförteckning. Det får nog sägas vara standardapproachen inom akademisk forskning.
The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude innehåller inte endast fotnoter och litteraturförteckning, drygt halva boken utgörs av en reproduktion av dokument som författaren hävdar styrker bokens tes. Den islamiska imperialismen är rikt dokumenterad. Kristna och judar var flitiga krönikörer över den islamiska imperialismens härjningar och muslimerna drog sig inte för att i ord och text skryta över sina skamliga bedrifter. Västerländska diplomater kunde ofta se på plats vad som pågick. Det är faktiskt intressant läsning.
Två armeniska ögonvittnen berättar:

Do you know what was done to the young girls and young women? … THEY HAVE BEEN SOLD! Yes, yes: sold, every girl from the age of seven or eight upwards. … Very small girls, torn from their mothers, young brides taken from their husbands, young girls "kaffirs" [infidels] become the slaves of the debauchery of the "faithful".

Nästa artikel

I nästa artikel skall vi kika lite närmare på ett av Ye'ors centrala begrepp: dhimmitude.