Samtiden.com

Du är här

The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude. Del V

I förra artikeln i vår serie om Bat Ye'ors bok The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude (Farleigh Dickinson University Press, 1996), kikade vi lite närmare på orsakerna till den kristna och judiska orientens gradvisa försvinnande. I föreliggande artikel ska vi runda av denna artikelserie med att titta lite närmare på bokens sista kapitel, det kapitel som faktiskt är minst intressant.

The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude

Historisk imperialism och modern terrorism

Bokens sista kapitel handlar om förhållandet mellan 1300 år av islamisk imperialism och modern terrorism. Bat Ye'or är övertygad om att det existerar en sådan länk. Redaktören skall här inte gå in på hennes argument i detalj. Faktum är att författaren inte tillför debatten något nytt. Hennes grundtes är att vår tids islamism har som målsättning att återuppliva umman. Det är endast om världens muslimer lever i enlighet med islamiska rättesnören och följaktligen praktiserar jihad mot väst som de kan de återupprätta islams storhet. Därför är krig och terrorism oskiljaktiga från islamism.
Bat Ye'or illustrerar denna tes med hänvisning till Israel. Det är poänglöst, menar hon, att, som vissa gör, hävda att Israel är orsaken till modern terrorism. Det finns en länk mellan det tusenåriga förtrycket av Bokens folk under de islamiska imperiernas storhetstid och attackerna mot judar och kristna i Mellanöstern och Europa. Bat Ye'or är övertygad om att det faktum att Europa är så lindrigt drabbat av terrorism, beror på att Israel för närvarande är huvudmålet. För tillfället är Israel det primära målet för jihad, men den dag som Israel faller kommer den islamiska terrorismen att riktas mot Europa.
Det är lika så viktigt att förstå att islamismens huvudsakliga syfte inte är att återerövra förlorade territorier. Problemet med Israels folk är inte att deras stat ligger på muslimsk mark, utan att islams nedtecknade tradition, de så kallade haditherna, uppmanar till mord på judar. Jihad är inte jämförbart med traditionell krigföring av det enkla skälet att det har ett teologiskt rättfärdigande. Kristna och judar hade varit föremål för jihad alldeles oavsett om Israel existerar eller inte. Detta lär oss islams historia, menar hon. Islam är en i grunden imperialistisk ideologi.
Således inget nytt under solen. Detta har vi hört förr.

Europas chimärer

När väst avvecklade sina kolonier i den muslimska världen och drog sig tillbaka bakom sina egna gränser, var det med förvissningen om att man hade sekulariserat arabvärlden. Man hade inte endast moderniserat traditionella och konservativa samhällen, man hade byggt upp utbildningssystem som förmedlade västerländska värderingar. Den demokratiska staten hade övertagit den islamiska lagens roll och umman hade ersatts av en nationell konsensus.
Kristna araber hade tidigt bestämt sig för att inte kräva sina muslimska landsmän på en ursäkt för hur de blev behandlade när Koranen var högsta lag. Det viktiga var att enas som nation, inte att splittras över förgångna orättfärdigheter. Muslimerna låtsades som att det regnade, medan kristna och judar bet ihop. De forna kolonialmakterna hade inget att invända. Varför vända på gamla stenar i onödan?
Bat Ye'or menar att detta medförde att en kritisk diskussion om islams historia uteblev och ersattes med tendentiösa sagor om den unika islamiska toleransen mot Bokens folk.
Denna ovilja att ta itu med det förflutna förstärktes efter andra världskriget. Många arabiska regimer blev socialistiska och började skylla bristen på utveckling i arabvärlden på västs imperialism och kolonialism. Denna attityd försvårade än mer det kritiska och vetenskapliga studiet av islams historia.
Det var bristen på kritisk debatt om islams historia och det systematiska, imperialistiska förtrycket av dhimmis som medförde att radikala tolkningar av islam lyckades att få förnyat fotfäste.

Tolererade minoriteter?

Mer intressant är Bat Ye'ors kritik av europeisk och arabisk historieforskning. Här skall vi nöja oss med att studera hur hon bemöter två vanligt förekommande argument: minoritets- och toleransargumentet.
Det är inte ovanligt att relationen kristna-muslimer beskrivs som ett förhållande mellan en majoritets- och minoritetsreligion. Faktum är dock att kristendomen var majoritetsreligion i de områden som invaderades av islamiska härar. De arabiska och turkiska arméerna kuvade och destruerade kulturer med stabila icke-muslimska befolkningsmajoriteter. Det är denna imperialistiska politik som är skälet till att muslimska stater idag har kristna "minoriteter". Syftet med The Decline of Eastern Christianity under Islam är att förklara hur det gick till när dessa kristna och judiska ursprungsbefolkningar försvann. Hade det inte varit för det närmast sanslösa våldet, slaveriet, folkdeportationerna och mördandet, hade islam idag fortfarande varit en minoritetsreligion i det som numera går under beteckningen "den muslimska världen".
Ett annat argument tar fasta på den unika islamiska toleransen. Argumentet säger att kristna och judar hade i stort sett samma fri- och rättigheter som muslimer. Det finns till och med variationer på detta argument som går ut på att muslimer faktiskt hade det sämre än Bokens folk.
Problemet är givetvis att toleranstesen inte är möjlig att förena med det rika empiriska material som finns tillgängligt. Båda kristna, judiska och muslimska källor vittnar vältaligt om den islamiska intoleransen. I den tredje artikeln i denna serie bekantade vi oss med ett exempel och skall rekapitulera det här. När Marockos sultan förklarade för den franska generalkonsuln i Tanger i Algeriet, hur det islamiska systemet fungerade, sade han följande:

If the Jews respect these conditions [skyddspakten], Our Law prohibits the spilling of their blood and enjoins the protection of their belongings, but if they break so much as a single condition, [then] Our blessed Law permits their blood to be spilt and their belongings to be taken. Our glorious faith only allows them the marks of lowliness and degradation, thus the sole fact that a Jew raises his voice against a Muslim constitutes a violation of the conditions of protection.

Kort uttryckt: det räcker att en jude höjer rösten mot en muslim, för att muslimerna skall ha rätt att mörda honom. Vittnar detta om islamisk tolerans? Folkmordet på armenierna är ett annat exempel, devshirme är ett tredje. Devshirme praktiserades i det ottomanska imperiet och innebar att icke-muslimer varje år måste lämna ifrån sig sina barn till muslimer:

On a fixed date, all the fathers were ordered to appear with their children in the public square. The recruiting agents ... then selected the handsomest and most robust children in the presence of a qadi [Muslim judge]. No father could avoid this blood tribute on pain of severe punishment.
These levies of children gave rise to abuses, the recruiters taking a surplus of children in order to sell them back to their parents. If their poverty-stricken families were unable to redeem them, they remained slaves.

Muslimska krönikörer beskriver naturligtvis långa köer av entusiastiska, kristna föräldrar som inget hellre vill än att ge bort sina barn så att de skall få en islamisk uppfostran, men vem tror egentligen på det? Hade vi trott på dylika historier om de hade handlat om hur kristna tvingade muslimska familjer att lämna ifrån sig barn till förslavning?
På samma sätt blir massakrerna av dhimmis undantaget som bekräftar den allmänna regeln om tolerans: regeln om islams unika tolerans är sann även då den är falsk.
Bat Ye'or menar att argument som dessa speglar den islamiska dogmen att ett samhälle som lyder under sharialagar är det perfekta samhället.
Ibland sägs det att det inte var ovanligt att dhimmis uttryckte sin tacksamhet visavi den islamiska makten. Det är här underförstått att om kristna och judar hade fått välja mellan frihet eller islamisk ockupation, hade de valt islamisk ockupation. Det är naturligtvis psykologiskt nonsens. Den extrema diskriminering som dhimmis och rayas utsattes för gav, enligt Bat Ye'or, upphov till ett specifikt syndrom som hon kallar "dhimmisyndromet". Dhimmis hade inga rättigheter. Rättigheter var något som dhimmin köpte av en fientligt sinnad omgivning. Det kristna ledarskapet samarbetade ofta med förtryckarna i syftet att berika sig själva på sina kongregationers bekostnad. Kulturell imperialism följde på territoriell imperialism. Dhimmifolkens kultur och historia utsattes för systematisk destruktion. Idag heter Konstantinopel Istanbul. Diyarbakir var en gång en armenisk stad. Bat Ye'or menar att denna utsatthet förklarar serviliteten bland många dhimmis. Det är inte särskilt märkligt att dhimmis efter kanske decennier av systematiskt vanärande började känna sig tacksamma över att muslimerna, trots allt, tolererade dem.

Avslutning

Bat Ye'ors bok The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude är en utomordentligt intressant, läsvärd och väldokumenterad bok. En riktig guldklimp, skulle man kunna säga. För den som inte är bekant med islams och kristendomens gemensamma historia, är den ett utmärkt val. Tyvärr kan den vara lite svår att få tag på då den har några år på nacken.
Bat Ye'or är som bäst när hon rumsterar runt i olika arkiv. Åtminstone är det redaktörens bestämda uppfattning. Naturligtvis kan hon inte låta bli att även profetera om framtiden och annat som det är svårt att uttala sig om med någon större säkerhet och hon tenderar då att upprepa sig. Därmed inte sagt att hon då också har fel.
Definitivt köpläge.