Samtiden.com

Du är här

Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam and the West Del I

Brittisk invandrardebatt handlar om huruvida den konservativa politikern Enoch Powell hade rätt eller fel. I ett tal år 1968 i engelska Birmingham varnade Powell för massinvandringens kulturella, ekonomiska och politiska konsekvenser. Powells tal, som efterhand erhöll smeknamnet The Rivers of Blood Speech, bemöttes på två olika sätt.
Det politiska etablissemanget fokuserade på frågan om Powells åsikter var moraliskt försvarbara, medan allmänheten var mer intresserad av påståendenas empiriska innehåll. I boken Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam, and the West (Doubleday, 2009) hävdar Christopher Caldwell att Powell hade rätt rent empiriskt. På en punkt hade han dock fel. Powell var övertygad om att den brittiska allmänheten inte skulle acceptera den förda politiken, utan göra uppror och att resultatet skulle bli "floder av blod". Han underskattade allmänhetens skamkänslor och misstog sig därför på vad vanliga britter var beredda att tolerera.

Reflections on the Revolution in Europe

Den invandring till Europa som inleddes på 70-talet var inte normal, utan bör karakteriseras som massinvandring. I mitten av förra seklet fanns det nästan inga muslimer i Europa och moskéerna var lätträknade. Femtio år senare hade kontinenten 17 miljoner muslimer samtidigt som ett pärlband av moskéer ringlade sig tvärs över kontinenten. Idag är Europa en invandrarkontinent. Nettoimmigrationen har nått rekordnivåer. Varje år söker sig cirka 1,7 miljoner människor till Europa. Av Europas drygt 370 miljoner människor lever 40 miljoner utanför sitt födelseland. Nästan alla europeiska länder har idag 10 procent eller mer invandrare. Powell hade rätt, hans kritiker hade fel. Powell hade dock inte endast rätt i sina demografiska prediktioner, Caldwell menar att också hans farhågor beträffande massinvandringens politiska och kulturella konsekvenser är värda att begrunda.
Massinvandringen har förändrat Europa. Den har förändrat Europa så till den milda grad att den inte kan fogas in i det normala samhälleliga utvecklingsförloppet. Caldwell förefaller mena att etniska européer i framtiden kommer att beskriva den massinvandring som inleddes efter krigsslutet som en vattendelare i Europas historia. Massinvandringen var inte endast ytterligare en bricka i det europeiska uppbyggnadsarbetet, utan inledningen till en revolution som skulle dela in Europas historia i ett före och ett efter. Franska revolutionen förändrade Europa och det kommer massinvandringen också att göra. Caldwell är skeptisk till tesen att Europa kan förbli europeiskt utan européer och menar att Europas fred och välstånd står och faller med hur kontinenten förmår hantera sina immigranter.

Varför blev Europa en immigrantkontinent?

Caldwell menar att det finns flera orsaker till att Europa utvecklades till en kontinent av immigranter. En viktig orsak var arbetskraftsbehovet i Europa efter andra världskrigets slut. Sverige och Tyskland hade gästarbetarprogram och rekryterade över större delen av Europa och även i Nordafrika.
En annan faktor var avkoloniseringen. England och Frankrike fick många immigranter från sina forna kolonier.
Den enskilt viktigaste faktorn var dock migrationen som sådan. Kort uttryckt: invandring ger upphov till mer invandring. De första immigranterna hade det besvärligt, men i takt med att de blev allt fler, växte det fram invandrarsamhällen som gjorde det enkelt för nyanlända att hitta sig en plats. Tyskland är ett exempel. På 80-talet var turkarna så många att de inte längre behövde bry sig om tysk mat och tyska sedvänjor. De hade möjlighet att leva som turkar, men med tysk levnadsstandard.
Det första argumentet för liberala invandringslagar var alltså ekonomiskt: arbetskraftsinvandringen skulle lösa akuta ekonomiska problem. Caldwell understryker att det är viktigt att inte missförstå denna prioritering. Europa hade inte vid denna tidpunkt tagit parti för massinvandring. Gästarbetarprogrammen var baserade på tre premisser: invandrarna skulle vara få, de skulle åka hem efter slutfört arbete och de skulle arbeta, inte leva på bidrag. Det var alltså ingen slump att gästarbetarprogrammen kallades gästarbetarprogram. Dessa antaganden skulle dock visa sig vara falska. Invandrarna blev allt fler, de flesta åkte inte hem och många levde på skattebetalarnas bekostnad. Caldwell är övertygad om att om dåtidens europeiska politiker hade haft tillgång till en kristallkula och med dess hjälp kunnat skåda in i framtiden och se dagens Europa, hade de aldrig sjösatt gästarbetarprogrammen. Därmed återstår en viktig fråga: varför repatrierade Europa inte gästarbetarna?

En stukad kontinent

Caldwells svar är att Europa efter andra världskriget var en, ur moralisk och kulturell synvinkel, bruten kontinent. Få vågade öppet kritisera massinvandringen av rädsla för att förknippas med nazismens brott och de som var för massinvandring spelade på denna rädsla. Accepterandet av massinvandring blev Europas sätt att bevisa för sig själv och världen att man, på allvar, hade gjort upp med sitt rasistiska förflutna.
Caldwells argument är knappast nytt utan tvärtom vanligt förekommande i politisk debatt. Det är emellertid vidhäftat med ett besvärligt problem. Tyskland var ensamt om att förespråka nationalsocialism. Att tyskar skäms för sitt lands historia är en sak, man varför skall danskar och norrmän göra det? Danskarna var ju aktiva med att rädda judar från tyskarna och Norge blev ockuperat av Tyskland. Varför skall danskar och norrmän vara rädda för att bli associerade med nazism och folkmord? De var ju, i likhet med polacker, belgare, fransmän, greker osv. offer för tysk aggression.
Caldwells svar är att det dåliga europeiska samvetet inte hindrade europeiska länder från att vidta åtgärder i syfte att stävja massinvandringen, Frankrike hade repatrieringsprogram på 70-talet, men det hindrade dem från att vidta radikala åtgärder, t.ex. att deportera gästarbetare som hade bestämt sig för att stanna kvar i Europa. Endast två av tio illegala immigranter blev föremål för deportation.
Det var dock flyktinginvandringen och efter den anhöriginvandringen som skulle slå in den sista spiken i den europeiska immigrationspolitikens och immigrationsdebattens kista. Arbetskraftsinvandringen var baserad på ett kontrakt mellan gästarbetarna och värdlandet. De förstnämnda skulle åka hem när deras uppdrag var slutfört. Europa hade därför, med gott samvete, kunna förvisa gästarbetare som negligerade reglerna. Europa hade ingen moralisk skyldighet att låta de stanna.
Flyktinginvandringen förändrade debattens premisser. Asylrätten sades vara baserad på universella, humanitära normer. Det blev tydligt inte minst i kritiken av den officiella flyktingpolitiken. När länder deporterade illegala immigranter kritiserades de för att föra en inhuman politik. Deportationsbesluten kritiserades inte för att de var olagliga, utan därför att de stred mot humanitära normer som ansågs övertrumfa nationell lagstiftning. Detta medförde att invandringspolitiken, mer eller mindre, hamnade utanför den demokratiska debattens räckhåll. Människor som ville folkomrösta om invandringspolitiken avfärdades inte som ignoranter, utan som moraliskt korrupta. Immigrationsdebatten ändrade karaktär från att ha varit en uppsättning argument för och emot den förda politiken, till att bli en samling påbud. Det blev en moralisk plikt att vara för invandring. Flyktinginvandringen var inte till för värdfolken, utan för immigranterna och kunde därför inte ifrågasättas, inte ens i demokratiska och ordnade former.
Problemet accentuerades av att många länder införde lagar som kriminaliserade hets mot folkgrupp. Målsättningen var inte att strypa all debatt om massinvandringens konsekvenser, men de nya lagarna lade sordin på debattstämningen. Människor började känna sig obekväma om de hade åsikter som avvek från den politiska elitens. De kunde också, med egna ögon, se att de som var öppet kritiska till massinvandringen ofta drabbades av repressalier. Det var inte endast massinvandringsideologin och myndigheternas attityder som hade hårdnat, det blev allt vanligare att frivilligorganisationer allierade sig med staten med målet att övervaka medborgarna och slå ner på alla som inte respekterade de anständighetens gränser som man utan att konsultera medborgarna hade dragit upp.
Samma tendens kunde iakttas på kontinental nivå. EU är ett elitistiskt projekt, designat av statsmän, ideologer och byråkrater som, på många håll, är djupt impopulärt. När EU-projektet sjösattes på 50-talet, fanns det inte en tanke på att organisationen skulle främja massinvandring och bidra till transformationen av Europa till en mångkulturell kontinent. Att det ändå blev på det viset berodde på att EU-projektet också var uppbyggt på intolerans visavi rasism. EU är därför ett i grunden moralistiskt projekt som speglar ambitionerna hos politiker, byråkrater och ideologer i medlemsstaterna. Låt oss ta ett svenskt exempel. Margot Wallström var EU-kommissionär mellan 1999–2004. I ett tal i tjeckiska Terezin år 2004 sade Wallström följande:

There are those today who want to scrap the supra-national idea. They want the EU to go back to the old purely intergovernmental way of doing things. I say those people should come to Terezin and see where that old road leads.

Terezin är naturligtvis Theresienstadt, det nazistiska koncentrationslägret. EU-skeptiker i Europa rasade mot Wallström. Hade hon inte sagt att alla de som motsätter sig ett federalt Europa är nazister eller åtminstone nazistsympatisörer?

Margot Wallstrom

Margot Wallström, socialistisk EU-kommissionär.
Källa: Wikipedia.

Nej, det hade hon inte gjort. Inte heller menade hon det. Wallström ägnade sig åt psykologisk krigföring. Hennes kritik av EU-skepticismen var moralistisk. Wallström menade inte att EU-kritiker inte har förstått vad EU-projektet går ut på eller att dess kritiker är förtäckta nazister, hon använde Förintelsereferensen i disciplinerande syfte. De flesta människor ryser åt blotta tanken på att bli förknippade med nazism och folkmord och Wallströms utnyttjade denna psykologiska disposition i syfte att stävja kritiken mot EU:s federala ambitioner. Det var ett fult trick, men förmodligen mycket effektivt.
Varför var det ett fult trick? Det var ett fult trick därför att Wallström inte höll sig till sanningen. Den bistra sanningen är ju den att EU inte alls har förhindrat krig eller folkmord i Europa. Europa har haft fred på grund av NATO och USA:s kärnvapenparaply. Kriget på Balkan i början av 90-illustrerade på ett tydligt sätt EU:s handfallenhet. EU-byråkratin producerade många rapporter och förslag, men det var USA som stoppade kriget. Det är inte ens sant EU kom till för att förhindra att djungelns lag på nytt skulle breda ut sig i Europa. Målsättningen med EU var att reglera relationerna mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike. Inte ens Wallström tror på fullt allvar att EU behövs för att hindra Sverige från att förklara Danmark krig eller att om det inte hade varit för EU hade Storbritannien invaderat Finland. Det är Tyskland och Frankrike som är Europas huvudvärk. Det är inte Europa som behöver EU, utan eventuellt Tyskland och Frankrike.

Dödligt allvar

När det sedermera visade sig att blott två av tio européer anser att massinvandringen har gynnat Europa, tolkade politiker och lobbygrupper detta faktum som ett bevis på att den breda allmänheten inte var politiskt och moraliskt tillräknelig. Politiken fick en ny uppgift: den skulle inte representera medborgarna, utan uppfostra dem. Invandringsfrågan monopoliserades snabbt av grupper och organisationer som hade likartade åsikter och i takt med att de konträra åsikterna blev allt färre, urartade debatten. Allmänheten visste inte om den skulle skratta eller gråta. I en engelsk stad beslutade politikerna att förbjuda leksaker och bilder inom den kommunala verksamheten som liknade eller avbildade grisar efter klagomål från en muslimsk anställd. I en annan kommun bestämde politikerna att inte renovera en staty av en gris som skadats under andra världskriget efter protester från lokala muslimer. Den politiska korrektheten framstod ofta som ett stort skämt, men Caldwell påminner läsaren om att det bakom dess stolliga fasad dolde sig ett dödligt allvar. Tre år efter terroristattackerna mot Londons transportsystem, bestämde Storbritanniens inrikesminister att statsanställda i fortsättningen inte skulle använda frasen "islamisk terrorism". "Islamisk terrorism" skulle ersättas av "antiislamisk aktivitet". Detta försök till stipulativ definition var förvisso fånigt, men likväl fick den människor att fråga sig vilka prioriteringar som vägledde politikerna? Ansåg brittiska politiker rentav att det var viktigare att skydda islam från kritik än att skydda allmänheten från religiös terrorism?
Den ideologiska krigföringen mot allmänheten kunde heller inte dölja att massinvandringen var en källa till stora problem och detta var en orsak till immigrationsdebattens schizofrena karaktär: alla förstod att det var omöjligt att rulla ut röda matten för världens flyktingar, men de medgav också skamset för sig själva att det var rasistiskt att inte göra det. Europa hade blivit en flerkulturell kontinent och i alla länder var detta tillstånd djupt avskytt av allmänheten och nästintill omöjligt att debattera öppet.

Argumenten för massimmigration

Caldwell ger inte mycket för argumenten för massimmigration. Det kanske vanligaste argumentet säger att invandringen behövs för att rädda välfärdsstaten. Man säger att Europa, på något sätt, måste kompensera för det faktum att befolkningen blir allt äldre samtidigt som födelsetalen sjunker. Det är det socialistiska argumentet och Caldwell menar att ingen tror på det. Det är ett populärt argument, men ingen normalfuntad person är beredd att acceptera dess konsekvenser. FN har beräknat att Europa skulle behöva över en halv miljard immigranter för att nå det socialistiska målet. Det är politiskt omöjligt. Ingen tror på detta argument. Det kapitalistiska argumentet säger att massinvandring är bra därför att den effektiviserar ekonomin. Caldwell skriver att det man menar och borde säga öppet är att massinvandring leder till sänkta löner. Han hävdar också att om det finns ekonomiska fördelar av massinvandring är de minimala och tillfälliga och uppnås till priset av permanenta demografiska, kulturella och politiska förändringar.

Immigranter i allmänhet?

När politiker diskuterar immigrationspolitikens problem, pratar man om immigranter i allmänhet. Det gör man därför att etiketten kräver det. I realiteten är det den utomeuropeiska invandringen som man ser som ett problem och bland de utomeuropeiska invandrarna är det muslimerna som man oroar sig mest över. Det är förvisso sant att immigration kan förnya och berika värdkulturer, men den utgör också ett test av ett styrkeförhållande. Immigration kan stärka kulturer med högt självförtroende, men den kan också övermanna svaga kulturer. I nästa artikel skall vi kika lite närmare på Caldwells syn på relationen mellan det moderna Europa och islam.