Samtiden.com

Du är här

En utsatt provokatör Del II

I förra artikeln kikade vi lite närmare på turbulensen kring Lars Vilks rondellhundar. Han har mordhotats, hans hus har utsatts för vandalism, världens mest kända och avskydda terroristorganisation har satt ett pris på hans huvud och Malmö kommun anser uppenbarligen att det inte är de som hotar Vilks som är problemet, utan Vilks själv. I denna artikel skall vi kika på några inlägg från mer eller mindre eller inte alls kända kulturpersonligheter.

Lars Vilks

Bråkstaken i egen hög person.
Källa: Wikipedia.

Vilks är problemet, inte de som hotar honom

Ett inte ovanligt förekommande argument är att Vilks rondellhundar inte har med yttrandefrihet att göra. Författaren Elaine Bergqvist jämför rondellhundarna med mobbning. Journalisten Elisabet Höglund anför ett liknande argument när hon skriver att Vilks missbrukar yttrandefriheten "genom att använda den som ett alibi för att kunna fortsätta med sina provokationer". Höglund tillägger att Vilks konst är "Muhammed-hat" och "religionshat" och att "Det råder inga tvivel om att Vilks hatar muslimer och tar varje tillfälle i akt för att uttrycka sitt hat". Författaren Täppas Fogelberg kritiserar Vilks för att smäda islam. I likhet med kriminologen Leif GW Persson irriterar han sig också över Vilks livvaktsskydd:

Jag försvarar allas rätt att fritt få uttrycka sin åsikt. Men om Lars Vilks är så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar får han stå sitt kast. Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube, sedan kan vi väl glömma alltihop.

Författaren Jan Guillou hävdar att Vilks är en fegis som ger sig på människor som inte kan försvara sig. Han hånar de "maktlösa", skriver Guillou och fortsätter: om Vilks hade menat allvar med att testa yttrandefriheten, borde han ge sig på "bögrörelsen".
Dåvarande Pressombudsmannen Yrsa Stenius har sagt följande om Vilks:

Ibland finns det ett inslag av översitteri från oss västerlänningar när vi säger att vi vill visa att vi har rätt att provocera för provocerandets skull. Vi har rätt att kämpa för våra värden och ska naturligtvis hävda yttrandefriheten i varje viktig yttrandefrihetsfråga, men ingen säger att vi ska hävda provokationen. Provokation är på sätt och vis att se ner på de andra.

Vad är kritiken värd?

Det som gör Bergqvists kritik anmärkningsvärd är naturligtvis att hon försvarar en islamistisk syn på konst. Hon säger självfallet inte det rakt ut. Hennes målsättning är att framstå som empatisk och tolerant. Faktum är dock att hon definierar "mobbning" så brett att kritik av islam, till och med en klumpigt utförd blyertsteckning av en sedan lång tid tillbaka död man, blir förtryck.
Låt oss emellertid leka med tanken att det finns muslimer som känner sig kränkta av Vilks påhitt. Den tes som vi skall driva ser ut på följande sätt: Vilks rondellhundar må kränka muslimska känslor, men påståendet att profeten hade sex med barn tillhör en helt annan division. Det är en djupt allvarlig anklagelse, åtminstone om man är bokstavstroende fundamentalist.
Den fråga som vi således bör ställa oss är om Bergqvist också anser att det är en form av mobbning att påminna muslimer att deras profet hade sex med minderåriga? Förmodligen inte. Om hon inte står ut med en rondellhund, lär hon knappast kunna smälta en dylik anklagelse.
Dessvärre är det ett besvärande faktum att islams profet hade sex med en minderårig flicka. Om denna förfärliga karl hade levt idag och gjort om det, hade han blivit anklagad för pedofili och förmodligen tvingats att skaka galler.
Den fråga som vi således måste ställa oss lyder såsom följer: varför är det fel att påpeka detta för människor som vill tona ned händelsen och kanske till och med förringa den därför att de är uppfostrade att inte ifrågasätta sina fördomar?
Är hänsynen till muslimers känsloliv viktigare än sunt förnuft? Om så är fallet: vad beror det på? Beror det kanske på att vi behandlar kristna som vuxna, medan vi beter oss mot muslimer som om de vore små barn som inte kan välja mellan att bli kränkta eller att inte bli kränkta?
Fler exempel är på sin plats. Praktiserande muslimer tror att profeten lämnade jordelivet på en bevingad häst och att Muhammeds tappra skara backades upp av tusentals änglar under slaget om Badr. Är det missbruk av yttrandefriheten att raljera över dylika dumheter? Varför kan vi inte behandla muslimskt nonsens på samma sätt som vi behandlar politiskt nonsens? Skall vi kanske också sluta att kritisera nazism och kommunism? Vem vet: sådan kritik kanske sårar nazisters och kommunisters känslor. Varför skall religiösa känslor särbehandlas?
Jehovas vittnen anser säkert att det är helgerån att tvinga barn till blodtransfusioner och många muslimer anser förmodligen samma sak om de som påminner dem om att profeten uppenbarligen gillade att ha sex med barn.
Frågan är emellertid varför vi skall bry oss?
Ännu en gång: varför skall religiösa känslor särbehandlas? Varför bekymrar sig ingen om att vi kanske förödmjukar kommunister och nazister när vi påminner dem om Gulagarkipelagen och koncentrationslägren, medan det förutsätts vara mer eller mindre kränkande att påminna muslimer om att islam spreds från arabiska halvön med svärdets hjälp? Varför hävdar inga förståsigpåare att kritik av kristendom och kommunism är hets mot Jesus och Marx?
Jehovas vittnen vägrar blodtransfusioner därför att, som de säger, de vill följa Guds lag. Kort uttryckt: de vägrar blodtransfusioner av religiösa, inte av medicinska skäl. Principen är så omhuldad att ett vittne som accepterar och genomgår en medicinsk behandling som inkluderar blodtransfusion, riskerar att uteslutas från gemenskapen. Problemet med denna vägran är givetvis att den drabbar oskyldiga barn. Barn är inte kristna eller muslimer när de föds, de blir kristna och muslimer på grund av den indoktrinering som vuxenvärlden utsätter dem för. Trampar vi på kristnas känslor när vi ger myndigheter rätt att temporärt omhänderta barn till Vittnen som är i desperat behov av blodtransfusioner, trots att deras tro förbjuder det? Hånar vi kristendomen? Är vårt agerande rentav ett uttryck för Jesus-hat? Begabbar vi en maktlös, religiös minoritet?
Kränkthet är något som sitter i betraktarens ögon. Den bistra sanningen är den att om vi skall tillmötesgå alla upptänkliga krav på åtgärder mot kränkningar, hade svenskar förmodligen tvingats att resa utomlands för att komma över en kopia av The Satanic Verses.
Jan Guillou skriver om Vilks att han är feg när han attackerar maktlösa muslimer. Varför inte ge sig på bögrörelsen? Guillou har en poäng, men den lyser kanske inte så starkt som han tror. Det hade t.ex. varit intressant att få veta hur Guillou ser på Jehovas vittnen. Är det rätt att tvinga föräldrar som tillhör denna sekt till att acceptera blodtransfusioner om det sker i syfte att hjälpa barn, även om det strider mot deras religiösa övertygelse? Om Guillou svarar ja på den frågan, anser han uppenbarligen att Jehovas vittnen har mer makt än islam.
Ingen förnekar naturligtvis att det finns maktlösa muslimer, liksom det finns maktlösa hetero- och homosexuella. Likväl är det sant att islam är Europas mest fruktade religion. I annat fall hade det naturligtvis inte blivit någon uppståndelse kring Vilks rondellhundar och man hade behandlat den muslimska kritiken med samma ringaktning som man riktade mot de som protesterade mot att Ecce Homo förevisades i Sveriges riksdag. Det enkla faktum att Malmö kommun höll ett krismöte med anledning av Vilks teckningar ger oss en fingervisning om hur nervösa politiker blir närhelst muslimska intressen hotas.
Är Vilks feg? Knappast. Det faktum att han vidhåller sin ståndpunkt trots att han har mordhotats, trots att hans hus har utsatts för vandalism och trots att terrorister har satt ett pris på hans huvud, borde ge oss anledning att anta raka motsatsen. Vilks är inte feg. Man kan givetvis ifrågasätta om det som han gör är klokt, men särskilt feg är han inte. Förmodligen är han långt modigare än många av sina kritiker. Inklusive Guillou. Guillou anklagar Vilks för att sparka nedåt, men Guillou gör väl samma sak? Vilks tvingas att löpa gatlopp i media på grund av några blyertsteckningar, medan Guillou, som, enligt samma media, har varit avlönad av KGB, fortsätter att skriva artiklar och publicera böcker som om inget hade hänt.
Till grund för kritiken av Vilks finner man ofta tesen att islam skall behandlas med respekt. Många gånger är det oklart varför, inte minst därför att det är så sällsynt att kritikerna också kräver att andra trosriktningar skall behandlas med respekt. Ett problem med kravet på respekt är att det blandar samman respekt med tolerans. Religioner skall tolereras, inte respekteras. Varför skall religioner tolereras? Därför att mänsklig irrationalitet är något ofrånkomligt. Så länge som människan är dödlig, kommer hon att fantisera om världar som är höjda över det jordiska. Ståndpunkten att alla åsikter är lika mycket värda och förtjänar samma intellektuella respekt, att den vetenskapliga världsbilden, ur logisk och empirisk synvinkel, väger lika tungt i den intellektuella vågskålen som religiösa vidskepelser, är bara enfaldig. Respekt är något som man gör sig förtjänt av och varken kristendomen eller islam har gjort sig förtjänt av intellektuell respekt.

Moderniseras eller skyddas?

Yrsa Stenius menar att Vilks bara är ute efter att provocera och det finns, som vi har sett, mer än ett korn av sanning i denna observation. Träskulpturen Nimis är ett exempel. Nimis är uppförd i ett naturreservat. Om Vilks inte hade varit ute efter att provocera, hade han självklart byggt den i sin egen trädgård, men det gjorde han inte. Det verkar därför rimligt att anta att ett av Vilks syften var att provocera myndigheter och naturvårdare. Varför? Därför att han inte kan försörja sig på sin konst eftersom han bara är konstnär till namnet. Vilks ritar och målar som en kratta. Istället skapar han uppståndelse omkring den egna personen och kallar det konst.
Alltså: det är förmodligen ingen överloppsgärning att anta att Vilks rondellhundar tillkom i syfte att provocera bokstavstroende muslimer.
Vilks har sagt att islam måste moderniseras och det är uppenbart att han anser att hans provokationer bidrar till just detta. Vilks ståndpunkt är inte så besynnerlig som den kanske verkar. Ecce Homo emottogs med applåder av kultursverige, trots att ett av syftena med utställningen var att djupt provocera kristna. Elisabeth Ohlson Wallin har inte endast behandlat kristendomens förgrundsfigur som homosexuell, hon har också satt likhetstecken mellan frikyrkor och nazistsammanslutningar. Som förklaring till sitt agerande, har Wallin anfört följande:

Jag har tröttnat på fundamentalisterna i olika kyrkor och skruvat upp volymen. Jämförelsen med nazism är relevant. ... Den turbulens som sker nu måste ske.

Vilks angriper islam genom att göra narr av islams profet. Historiskt sett var förlöjligandet en viktig kritisk strategi när kristendomen berövades sin makt. Irans före detta religiöse ledare, Ayatollah Khomeini, var medveten om detta när han förklarade att islam är renons på humor. När vi skämtar om religiösa potentater och profeter, förmänskligar vi dem och då blir det lättare att kritisera dem för deras tillkortakommanden.
Problemet med Wallins agerande är naturligtvis att hennes så kallade kritik är tämligen poänglös. Hon beter sig som råskinnet som misshandlar en rullstolsbunden. Frikyrkorna utgör naturligtvis inget hot mot landets homosexuella. Wallin slåss mot spöken och hon gör det därför att hon, liksom Vilks älskar att befinna sig i strålkastarljuset, men, till skillnad från Vilks, är feg. Wallin beter sig som om hon ville säga: "Se på mig! Är jag inte modig? Jag utmanar nazister!"
Wallin hade aldrig vågat göra samma sak mot svenska muslimer. Hon är helt införstådd med att om hon hade gjort det, hade hon åtalats för hets mot folkgrupp och dessutom tvingats att skaffa sig livvakt. Istället försöker hon skapa sig rubriker genom att sparka på någon som redan ligger.
De som attackerar Vilks för hans rondellhundar, men försvarar Ecce Homo, borde kunna se parallellerna mellan Wallins och Vilks projekt. Kristendomen moderniserades på grund av att den utsattes för ett hårt, externt tryck. De som idag anklagar Vilks för Muhammedhets förefaller vilja skydda islam från just de sociala krafter som en gång tvingade kristendomen att acceptera det fria och öppna samhället. De lever i illusionen att islam, till skillnad från kristendomen, kommer att moderniseras av sig själv. Det är en orealistisk ståndpunkt i dagens värld. Man kan givetvis ha olika åsikter om hur effektiva Vilks rondellhundar är när det gäller att framtvinga en modernisering av islam, men det är förmodligen inte inkorrekt att beskriva dem som tillhöriga en lång, religionskritisk tradition.