Samtiden.com

Du är här

The Great Debate. Edmund Burke, Thomas Paine and the Birth of Right and Left. Del II

Yuval Levins bok The Great Debate. Edmund Burke, Thomas Paine and the Birth of Right and Left (Basic Books, 2014) diskuterar Edmund Burkes och Thomas Paines signifikans för höger och vänster i amerikansk politik.
I den första delen summerade vi Paines ståndpunkt. I denna avslutande del skall vi kika lite närmare på Edmund Burke.

The Great Debate

Olika perspektiv

Vad är det vi ser när vi betraktar samhället? Är det orättvisorna eller det relativa välståndet? Är det klasskillnaderna eller existensen av demokratiska fri- och rättigheter?
Levin menar att revolutionärer som Paine bara ser missförhållanden. Det förklarar också deras glödande hat mot det bestående. De som, i likhet med Burke, istället är överraskade över att samhället, trots allt, fungerar, reagerar med tacksamhet. Därför skall vi, fortsätter Levin, inte förvåna oss över att revolutionärer vill riva ned det bestående, medan konservativa närmar det sig med vördnad.

Ingen reaktionär

Burke var konservativ reformator, inte reaktionär, åtminstone inte om vi med "reaktionär" avser en person som är emot alla former av framsteg. Han tog öppet ställning mot slaveriet och bistod de amerikanska frihetssträvandena. Han bekämpade diskrimineringen av katoliker och bidrog till en reformering av straffrätten. Burke stred också under många år för att dra generalguvernören för Indien inför rätta för att ha behandlat ursprungsbefolkningen illa.

Edmund Burke

Edmund Burke. Källa: Wikimedia.

Till skillnad från Paine trodde Burke inte på existensen av ett idylliskt förflutet till vilket vi kan återvända. Inte heller försvarade han status quo. För mycket ordning var för honom ett lika stort problem som för lite ordning. Han var av åsikten att sociala förändringar är oundvikliga och att det inte är förändringarna som är problemet, utan hur vi verkställer dem.

Sociala förändringar

Burke har inte mycket till övers för Paines huvudtes. Det är, hävdar han, inte sant att det mänskliga samhället i dess olika skepnader har sin upprinnelse i filosofiska meditationer. Det är kulmen på en lång utvecklingsprocess som bäst beskrivs som ett förlopp av försök och misslyckanden. Det är på grund av att det är ett system som inte har givit vika för tidens tand som vi vet att vi kan lita på det.
Burke menar att vi skall betrakta vårt samhälle som en arvedel och oss själva som förvaltare av detta arv. Därför är det också vår plikt att överlämna det i förbättrat skick till våra barn och barnbarn.
Burke tror således inte att ärvda sociala institutioner kan lösa alla problem. Inte heller anser han att detta faktum på något sätt förringar deras värde. Demokratin är ett exempel. Det demokratiska systemet uteslöt under en lång period kvinnorna. Vi löste inte detta problem genom att avskaffa demokratin, utan genom att utvidga den och anpassa systemet till moderna förhållanden.
Det som skiljer Burke från Paine är att han anser att förändringarna måste vara gradvisa. Gradvisa förändringar är förenliga med social ordning, radikala förändringar hotar samma ordning.
Burkes förklaring till att England var ett jämförelsevis välmående och demokratiskt land, var att engelsmännen var ett modest folk som motsatte sig hastiga och ogenomtänkta förändringar. Kort uttryckt: de var konservativt sinnade.

Fler motargument

Ett annat problem med Paines teori är, enligt Burke, dess karaktär av tankeexperiment. Det har inget med verkligheten att göra. Paine orerar om människans rättigheter och om hur de existerar i rå form i ett naturtillstånd, men för Burke är detta nonsens. Rättigheter förutsätter just det som Paine vill destruera: styre genom lag. Således kan vi inte återvända till naturtillståndet med våra rättigheter i behåll. Det innebär också att naturtillståndet inte kan vara så idylliskt som Paine gjorde gällande. Om rättigheter förutsätter ett samhälle med en stat som styrs med lagar och naturtillståndet inte är ett samhälle i denna mening, har människor inga rättigheter i naturtillståndet.

Källor till social ordning

Burke försvarade således social ordning, men frågan är vad det innebär. Annorlunda uttryckt: vad är det som håller samhället samman?
Burkes svar var enkelt och kärnfullt: traditioner.
Paine betraktade samhällets traditioner som ideologiska dimridåer. De finns där för att dölja samhällets klasskaraktär. Därför måste de krossas. Endast på det sättet kan individen återupptäcka sina naturliga rättigheter.
För Burke representerar traditioner inte ideologi, utan kunskap. De utgör vårt kulturella kapital. Människan är t.ex. inte till sin natur kompromissvillig. Kompromissvilja är något som individen måste lära sig. Burke förklarade den sociala freden i England med att engelsmännen hade lärt sig denna läxa grundligt och inkorporerat den i sina traditioner. Religion och konst är andra beståndsdelar. De gör vår vardag meningsfull och behaglig att betrakta.
Traditionen är vår moraliska, estetiska och ibland också kognitiva kompass. Den hjälper oss att orientera oss i en komplex värld och bidrar till att vi känner igen oss. Den gör att vi om den verklighet som omger oss kan säga att den är vår. På detta sätt bidrar den till den sociala sammahållningen.
Vi ser här den grundläggande skillnaden mellan Paine och Burke. Paine betraktar traditionen som en börda som har lagts på underklassens axlar. Burke betraktar traditionen som en gåva från våra förfäder.

Hotet mot den sociala ordningen

Det har sagts att kommunisterna i väst hade fortsatt att kritisera kapitalismen även om den hade löst alla problem. Burke hade med visshet instämt i denna prognos och han hade tillagt att det beror på att kommunister dyrkar en metafysisk abstraktion.
Problemet med metafysiska ideal är att de inte går att förverkliga. När politiken blir metafysik, måste alla institutioner rättfärdiga sig i filosofiska termer och det klarar ingen institution. Försöken att förverkliga något som inte kan realiseras i den fysiska världen, leder till misslyckanden. Misslyckandena föder konspirationsteorier och konspirationsteorierna leder till politisk terror.
Burke menar att detta också förklarar den likgiltighet med vilken franska revolutionens anhängare i England beskrev terrorväldet.

Stormningen av Bastiljen

Franska revolutionen inleddes med stormningen av Bastiljen.
Källa: Wikimedia.

Vi ser denna attityd även hos moderna socialister. Trots att socialismen i världen har kostat över 100 miljoner människor livet, vägrar vår tids revolutionärer att se att det är det socialistiska idealet som är problemet. De vördar en abstraktion, inte människor av kött och blod. Istället skyller de misshushållning, svält och politisk terror på att det statsbärande partiet inte löpte linan ut. Det är alltid verklighetens fel, aldrig teorins. Burke menar att revolutionära regimer hamnar i krig med sina medborgare av det enkla skälet att medborgarna är människor.
Det skall således inte förvåna oss att de mest våldsamma socialistiska staterna är de som tröttnat på sina medborgare och som har gett sig i kast med att skapa en ny människa.

Burke om demokrati och social ordning

Vad innebar Burkes emfas på social ordning för hans syn på demokratin? Burke försvarade det engelska ståndssamhället, men han gjorde det inte därför att han var emot demokrati. Tvärtom menade han att demokrati är nödvändigt därför att den behövs som motvikt mot adel och kungahus.
Burkes politiska system är en sofistikerad balansakt.
Eftersom det politiska systemet skall balansera olika krafter, kan absolut demokrati inte vara ett självändamål. Problemet med den absoluta demokratin är att den inte är underkastad några restriktioner och ett system utan inskränkande bestämmelser kommer, förr eller senare, att bli ett hot mot den sociala ordningen.
Vi känner monarkins problem och hur den i dess absoluta form kan bli en fara.
Burke varnade för att absoluta demokratier kan leda till majoritetstyranni. I den absoluta demokratin har förtrycket dessutom en legitim karaktär.
För Paine var frihet och jämlikhet de viktigaste målen. Burkes primära målsättning är bevarandet av den sociala ordningen inom ramen för en politik som syftar till gradvisa förändringar.

Frihet versus ordning

Burke är enig med Paine om att människor har rättigheter, men rättighetsbegreppet är inte lika centralt hos Burke och det beror än en gång på att Burke premierar social ordning. Hans tes ser ut på följande sätt: social ordning kan inte grundas på rättigheter allena. Människor måste också ha skyldigheter.
Burkes måltavla är den radikala individualismen. Radikal individualism är, för honom, inte frihet, det är motsatsen till frihet. Total frihet leder till anarki och anarki är ett hot mot den sociala stabiliteten. Frihet förutsätter social ordning och social ordning kräver ansvarsfulla medborgare och en stark stat.
Den första frågan är således vad det innebär att vara en ansvarsfull medborgare. Burkes svar kan sammanfattas med ett ord: självkontroll. Vi inte kan lagstifta om allting. I ett civiliserat samhälle måste individerna praktisera självkontroll. Vi finner denna emfas på självbehärskning i Burkes diskussion om marknadsekonomin. Problemet med marknadsekonomin är att den, genom att söka efter den minsta gemensamma nämnaren, sprider skräpkultur. Trots det ansåg Burke att skräpkulturen inte skall bekämpas med lagar, utan med finkultur. Han var övertygad om att i takt med att människors kunskaper om finkulturen ökar, kommer de att, på egen hand, genomskåda den kommersiella kulturen.
Den andra frågan handlar om statens roll. När det är lämpligt, skall staten stödja individerna med lagstiftning. Hur denna balans mellan individuell frihet och statsmakt skall se ut kan inte bestämmas oberoende av erfarenheten, utan är en fråga om klokskap. Burkes emfas på skyldigheter handlar dock inte endast om självkontroll och lagstiftning. Burke menar att om vi granskar samhället på ett djupare plan, upptäcker vi att stora delar av det inte alls fungerar eller ens kan fungera såsom upplysningsliberalerna gör gällande. Paine hävdade att sociala institutioner som individen inte har valt, saknar legitimitet. Burkes replikerade att denna tes är absurd. Vi väljer inte familj och nation. Innebär det att familjen och fosterlandet är illegitima?
Faktum är, fortsatte Burke, att de skulle kollapsa om vi krävde av dem att de måste rättfärdiga sin existens i filosofiska termer.
Problemet, för Paine, är hur vi kan motivera samhällets institutioner. Burkes problem handlar om hur vi kan upprätta en balans mellan frihet och ordning. Frihet är i realiteten en kompromiss mellan restriktioner och oberoende. En frihet utan restriktioner är ingen frihet. Politiken skall hjälpa oss att vara fria i samhället istället för att, som Paine gjorde, definiera "frihet" i samhällets frånvaro.

En förvirrad höger, en ideologiskt vilsen vänster

Levins ambition är emellertid inte endast att diskutera skillnaderna mellan Paines och Burkes teorier, han menar också, på fullt allvar, att den samtida politiska debatten i Amerika är influerad av denna berömda ordväxling.
Levin medger dock att det är en komplex bild. Ronald Reagan citerade Thomas Paine när han anmälde sin presidentkandidatur, Barack Obama har sagt att han uppskattar Edmund Burke. Levin vidgår också att vänster och höger åtminstone delvis har skiftat position på flera områden. Idag har vänstern, mer eller mindre, övergett Paines naturrättsteori, men fortsatt att försvara det utopiska målet: välfärdsstaten.
Omvänt har högern inte visat något större intresse för Burkes allmänna konservatism. Istället har den valt att åberopa sig på de naturrättsteorier som vänstern har givit upp. Följden är att vänstern är mer ideologiskt vilse idag än någonsin tidigare och att högern saknar en icke-individualistisk samhällsteori.
Samtidigt är Levin övertygad om att de klassiska vänster- och högerpositionerna fortfarande är vid liv. Högern står för det mesta på traditionens sida, medan vänstern gärna betonar förnuftsbaserade framsteg; högern framhäver människors skyldigheter, medan vänstern lägger emfasen på individens rättigheter; vänstern är teknokratisk, medan högern betonar det civila samhällets roll; högern ser samhällsproblem som, mer eller mindre, diskreta, men likväl ofrånkomliga, ofullkomligheter, medan vänstern anser att de indikerar djupt liggande, strukturella problem.
På denna punkt vill redaktören understryka att behållningen med Levins långa utredning inte är författarens spekulationer om den amerikanska vänsterns och högerns förhållande till Paine och Burke, utan den bild som han tecknar av de två kontrahenterna. Yuval Levin är en utomordentlig skribent och sjusärdeles kunnig i ämnet. Att han dessutom inte väjer för komplikationer är naturligtvis ett plus i kanten. The Great Debate. Edmund Burke, Thomas Paine and the Birth of Right and Left är en omarbetning av Levins doktorsavhandling och rekommenderas varmt till alla som vill djupdyka i Edmund Burkes och Thomas Paines filosofiska universum. Här finns något att hämta för både Burkesympatisörer och anhängare av Thomas Paine.