Samtiden.com

Du är här

The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-Famine. Del I

PDF version

Det torde inte råda något tvivel att den kommunistiska regimen i Sovjetunionen var kriminell och att den i vissa avseenden överträffade Hitlers Tyskland i brutalitet. Robert Conquest har skrivit flera böcker om kommunistimperiet i öst och i två på varandra följande artiklar skall vi kika lite närmare på The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-Famine (Oxford University Press, 1986).

The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-Famine

Bondefrågan

År 1917 var Ryssland ett land i kris. Landet befann sig på den förlorande sidan i ett utdraget och blodigt krig och på hemmaplan blev den politiska situationen alltmer tumultartad för varje dag.
I oktober samma år tog kommunistpartiet makten efter en statskupp.
När tsarväldet kollapsade ockuperades de stora jordegendomarna av upprörda bönder. På två år halverades andelen bönder utan egen mark.
Bolsjevikerna bistod bönderna i markfrågan, även om stödet var mer taktiskt än principiellt motiverat. Marxismen hade gett ryska intellektuella ett teoretiskt skäl att inte sätta sin tilltro till bondeklassen. Det var arbetarklassen, inte bönderna, som hade framtiden för sig. Lenin förklarade att han under en övergångsfas kunde tänka sig ett samhälle baserat på böndernas och arbetarnas demokratiska diktatur. Ett sådant system skulle dock vara temporärt och avlösas av proletariatets diktatur.
Lenin hade hoppats på att det kommunistiska stödet för bondesaken skulle göra bönderna positivt inställda till partiet. När han sedermera insåg att bönderna var likgiltiga för politik, att de endast var intresserade av att få bruka sin mark och leva ett traditionellt bondeliv, bestämde han sig för att socialisera landsbygden med tvång.
Lenin ville ha ett statligt spannmålsmonopol eftersom han ansåg att det innebar en övergång från kapitalism till socialism på landsbygden. Han förordade dock ingen kollektivisering av landsbygden utan menade att bönderna skulle lämna ifrån sig en del av spannmålsöverskottet till staten som politikerna sedan, i god socialistisk anda, skulle distribuera till behövande.

Partiet skapar en fiende

Frågan var emellertid vad detta hade med marxism att göra. Ryssland var ett bondesamhälle och Marx hade förklarat att socialismen skulle växa fram ur klasskampen mellan arbetare och borgarklass i ett industrialiserat samhälle. Lenin förstod att socialismen endast kunde komma till landsbygden genom en revolution ovanifrån.

Lenin

Lenin. Källa: L. Léonidov.

Lenin löste problemet genom att hävda att landsbygden inte är undantagen den allmänna regeln om klasskamp: på landsbygden pågår en klasskamp mellan fattigbönder och rika bönder eller så kallade kulaker.
I den kommunistiska propagandan sades det att syftet med partiets politik var att befria bönderna från exploatering. I verkligheten var målsättningen att begränsa böndernas möjligheter att sälja sina produkter på en fri marknad. Partiet använde kulaken som förevändning för att krossa marknadsekonomin på landsbygden.
Det fanns inga kulaker på landsbygden. De hade försvunnit sedan länge. Lenin använde ett gammalt skällsord för att stämpla som exploatörer bönder som genom hårt arbete hade kommit upp sig.

Propagandaaffisch

"Bort med de privata bönderna!" Propagandaaffisch.
Källa: Wikimedia.

Enligt kommunisterna var kulaken rik därför att han exploaterade vanliga bönder. Han sades också vara hatad av de sistnämnda av just detta skäl.
I verkligheten hade vanliga bönder en ofta positiv syn på sina välbeställda grannar. De som kommunisterna betraktade som illasinnade kulaker var för bönderna driftiga medmänniskor som genom idogt arbete försörjde sig på sitt jordbruk.
Kort uttryckt: det pågick ingen klasskamp på landsbygden.
Bolsjevikerna var medvetna om detta. Partiet talade öppet om att det kan bli nödvändigt att skapa kulakklassen. Det var i kampen mot kulakerna som partiet hoppades vinna böndernas sympatier. Utan kulaker, ingen klasskamp. Utan klasskamp, inget inflytande över landsbygden. Utan inflytande över landsbygden, inget socialiserat jordbruk.
Kommunismen behöver en fiende för att kunna frodas.
Partimedlemmar från städerna skickades ut på landsbygden med målsättningen att accelerera attackerna mot kulakerna och iscensätta den socialistiska revolutionen på landsbygden.

Krigskommunism

I Maj 1918 utfärdas ett dekret enligt vilket staten har rätt att beslagta spannmål. Bonden skulle dock ha rätt att behålla det som han behöver plus lika mycket till. Medlemmar tillhöriga kulakklassen skall exproprieras. Lenin föreslog att man skall ta kulakens familj som gisslan och döda familjemedlemmarna om kulaken inte hörsammar statens krav. I ett brev slår Lenin fast att ingen nåd skall visas:

Comrades! The revolt by the five kulak volost's must be suppressed without mercy. The interest of the entire revolution demands this, because we have now before us our final decisive battle "with the kulaks." We need to set an example.

1) You need to hang (hang without fail, so that the public
sees) at least 100 notorious kulaks, the rich, and the
bloodsuckers.
2) Publish their names.
3) Take away all of their grain.
4) Execute the hostages - in accordance with yesterday's
telegram.

This needs to be accomplished in such a way, that people for hundreds of miles around will see, tremble, know and scream out: let's choke and strangle those blood-sucking kulaks.
Telegraph us acknowledging receipt and execution of this.
Yours, Lenin
P.S. Use your toughest people for this.

I januari 1918 utfärdas ett nytt dekret. Enligt det nya dekretet sätter bondens behov inte en gräns för den statliga rekvisitionens storlek, istället ges staten rätt att ta allt. Följden blev att landsbygdsekonomin kollapsade. Eftersom staten hade rätt att beslagta allt en bonde producerade, hade bonden inget incitament att hålla produktionen vid liv.
En annan bidragande orsak till kaoset var att partiets kamp mot kulaken i realiteten medförde att de mest produktiva bönderna på landsbygden mördades eller deporterades, samtidigt som partiet försökte bygga upp en allians med de bönder som bidrog minst till landsbygdsekonomin.
När bönderna insåg att de inte endast höll på att förlora kontrollen över frukterna av sitt arbete, utan att den förda politiken skulle leda till svält, gjorde de revolt. Mellan 1918 och 1922 präglas den ryska landsbygden av återkommande bondeuppror.
Svälten skulle komma att kräva fem miljoner människors liv medan kanske två miljoner människor skulle dö i kriget mellan bönderna och den kommunistiska staten.
Conquest betonar att kommuniststaten inte använde svälten som ett politiskt verktyg. Den var en följd av de ofta mycket strikta och omfattande spannmålsrekvisitionerna. Staten krävde för mycket av bönderna samtidigt som rekvisitionspolitiken reducerade incitamenten att öka produktionen. Den utbredda svälten var heller ingen statshemlighet. Kommunistpartiet lät den ryske författaren Maxim Gorkij vädja om internationell hjälp. USA ensamt höll 10 miljoner svältande ryssar under sina armar.

Den nya ekonomiska politiken

Det kommunistiska försöket att socialisera landsbygden med tvång hade fört med sig en mänsklig och ekonomisk katastrof. Lenin insåg att partiet måste retirera från sin strikta och dogmatiska attityd och tillåta någon form av blandekonomi för att rädda den unga sovjetstaten från total kollaps. Namnet på denna kompromiss skulle komma att förkortas NEP – Ny Ekonomisk Politik. Partiet betonade samtidigt att NEP var en undantagsåtgärd. NEP var en temporär reträtt, använd för att ge partiet möjlighet att konsolidera sin makt. Rysslands statschef, Lev Kamenev, förklarade:

It is a great mistake to think that the NEP put an end to terror; we shall again have recourse to terror and to economic terror.

NEP innebar att bönderna ånyo fick möjlighet att sälja en del av sin produktion på en fri marknad.

Lev Kamenev

Lev Kamenev. Källa: Wikimedia.

Liberaliseringen av den ekonomiska politiken medförde inte endast att landsbygden återhämtade sig, den splittrade också kommunistpartiet i en höger- och en vänsterflygel.
Konflikten handlade om partiets ideologiska renhet. NEP innebar att kapitalismen uppmuntrades på landsbygden, men medan högern ansåg att det var nödvändigt för att undvika bondeuppror och massvält, oroade partivänstern sig över att NEP skulle urholka partiets ideologi.
Stalin skulle efter det att han hade manövrerat ut ledarna för de två falangerna alliera sig med vänsterflygeln och förorda en renodlad planekonomi. Hans mål var att all spannmålsproduktion skulle äga rum på statliga farmar och att staten skulle distribuera produktionsresultatet på ett sätt som gagnade det socialistiska styret.

Vad är en kulak?

Ett centralt element i partiets försök att socialisera landsbygden, var kampen mot kulakerna. Frågan var dock vad partiet menade med detta begrepp.
Conquest skriver att bolsjevikerna inte hade en definition av begreppet "kulak", man hade många definitioner som ofta stred mot varandra. Man lyckades aldrig ena sig om vad som kännetecknar en kulak. Man lyckades inte ens ena sig om hur stort kulakproblemet var. Det enda som man visste med säkerhet var att man hatade framgångsrika bönder.
Begreppsförvirringen påverkade den kommunistiska landsbygdspolitiken på ett ödesdigert sätt. Det enda sättet att undkomma kommuniststatens vrede var att leva i fattigdom.
Enligt en definition refererade "kulak" till en individs sociala ursprung. Det innebar att en bonde som varit rik, men som till följd av tvångsrekvisitioner och expropriationer degraderats till fattigbonde, fortfarande skulle behandlas som kulak. Enligt en annan och mer elastisk definition kunde fattigbönder som genom hårt arbete hade skapat sig välstånd, bli stämplade som kulaker:

"he began to get rich, although we warned him. He worked day and night. His line was, "With my hands I give it [the Soviet government] something to eat". The ... chairman of the kolhhoz sums up that these stories ... are meaningless: "He's become a kulak, become an enemy. Crush him!"

Ett annat problem var det faktum att de så kallade kulakerna inte var särskilt välbärgade. De rikaste bönderna hade kanske tre kor och tio hektar mark och det skulle föda sju personer.
Ytterligare ett problem var att de bönder som partiet stämplade som "kulaker" var de mest produktiva bönderna. Vad skulle hända med landsbygdsekonomin om man exproprierade, deporterade eller dödade dem?

Kulakspöket går igen

NEP var en framgång, inte minst för landsbygden. Den nya ekonomiska politiken stimulerade ekonomin och det oroade kommunistpartiet. För partiaktivisterna var ekonomiskt välstånd och kulakdominans av landsbygden förbundna storheter. Partiet var övertygat om att i takt med att landsbygdsekonomin stärktes och bönderna fick det bättre, blev kulakerna allt fler.
Även om NEP medförde att ekonomin återhämtade sig, var den nya ekonomiska politiken ingen total framgång. Bönderna kunde förvisso åter igen leva på sitt jordbruk, men trots det existerade det brist på spannmål.
Conquest skriver att det inte är svårt att förstå varför. Bönderna var tvingade att sälja en viss mängd spannmål till staten till orealistiskt låga priser och det medförde att de minskade produktionen vilket ledde till spannmålsbrist. Problemet var att kommunistpartiet inte förstod hur ekonomier fungerar utan försökte lösa spannmålsbristen med tvångsrekvisitioner, vilka medförde att böndernas incitament att öka produktionen eroderade ytterligare.
Partiekonomerna viftade bort problemet med hänvisning till att kommunister inte behöver ta hänsyn till ekonomiska lagar.

Likvideringen av kulakklassen

År 1929 inleds på allvar avkulakiseringen av landsbygden. I december samma år förklarar Stalin att det är dags att likvidera kulakerna som klass. För det ändamålet delade partiet in gruppen kulaker i tre delgrupper:

  • Den första gruppen består av de som skall skjutas eller fängslas och vars familjer skall deporteras.
  • Den andra gruppen består av dem som skall deporteras.
  • I den sista gruppen återfinner vi de som skall anslutas till en statlig farm.

Stalin sade att avkulakiseringen av landsbygden berörde 10 miljoner människor. Conquest skriver att kulakerna lastades in i boskapsvagnar och fraktades med tåg till de norra delarna av Ryssland. Barnen dog som flugor under transporterna. Ibland blev de avslängda mitt på den siberiska tajgan. Många hamnade i koncentrationsläger i vilka de svalt ihjäl. En del användes som arbetskraft i kolgruvor och industrier. Ingen av dem hade gjort sig skyldig till ett brott, men de tillhörde en fiktiv klass som tvingades axla skulden för allt det elände som kommunistpartiet hade skapat.

Tvångskollektivisering

Parallellt med avkulakiseringen påbörjades kollektiviseringen av landsbygden. Partiorganet Pravda förklarade att det var nödvändigt att ta ifrån bönderna deras egendom om de skall bli jämlika.
Försöken att tvångsrekvirera spannmål hade emellertid misslyckats. Rekvisitionspolitiken hade medfört att bönderna hade blivit fientligt inställda till partiet.
Stalin instämde med kritikerna: tvångsrekvisitionerna fungerade inte. Han var dock inte beredd att kapitulera inför böndernas krav. Istället valde han att lösa problemet genom att tvångsansluta bönderna till gigantiska statliga farmer, så kallade kolchoser. Målet var att koncentrera spannmålsproduktionen till dessa jordbruksfabriker. Kommuniststaten skulle sedan omfördela produktionsresultatet. Det skulle, menade Stalin, ge partiet fullständig kontroll över landsbygden.
Bönderna reagerade emellertid på samma sätt som man hade gjort tidigare. Ibland gjorde man väpnat uppror, men ofta gömde man bara undan spannmålet. Man grävde ner det eller sålde det i smyg. Ibland brände man upp det eller kastade det i en närliggande flod. Man slaktade hellre sina djur än att överlämna dem till kolchosen.
Partiet förklarade att de bönder som inte anslöt sig till en statlig farm, var fiender till folket. Byarna fick egna fängelser och bönder förbjöds att inneha vapen. De som vägrade ansluta sig till de statliga farmarna fördömdes av kommunisterna som "individualister". De nekades läkarvård. Deras barn kastades ut från skolorna. Den statligt ägda kvarnen vägrade mala deras spannmål. Många deporterades.

Ny tillfällig reträtt

Krigskommunismen hade kastat det ryska samhället in i en djup kris och tvingat kommunistpartiet att liberalisera den ekonomiska politiken. NEP uppfattades dock som en temporär åtgärd, en strategisk reträtt. Kampen mot kulakerna och förstatligandet av landsbygdsekonomin skulle återupptas när omständigheterna var tillräckligt gynnsamma.
Conquest menar att kommunistpartiet nu tvingades att retirera en andra gång.
Kollektiviseringen av landsbygden och kriget mot kulakerna hade ruinerat landsbygden och någon form av kompromisslösning var av nöden.
I den nya modellen skulle kollektiviserade bönder få behålla sina djur och lite mark utanför kolchosen under förutsättning att de också arbetade på den statliga farm som de var tvångsanslutna till. Bönderna hade förvisso rätt att lämna den statliga farmen, men då exproprierade kommuniststaten bondens mark. Den tilldelade jorden för privat bruk var i regel undermålig och på långt avstånd från byn. De statliga farmarna hade den bästa marken och flesta djuren. Trots det var privata jordlotterna mer produktiva än de statliga farmarna.
Conquest skriver att på två månader minskade kollektiviseringen från 50 procent till 23 procent. Nio miljoner hushåll valde att lämna statsfarmarna.
Det var uppenbart att den ryska bonden inte ville tillhöra kolchossystemet.
Pravda förklarade att bönderna inte kommer att ansluta sig till de statliga farmarna så länge som de kan klara sig på egen hand. Tidningen rekommenderade därför partiet att beskatta bönderna så hårt att den egna verksamheten blev omöjlig att driva. Kommunistpartiet svarade med att öka kraven på jordbruket. Nya skatter infördes och systemet med obligatoriska kvoter av spannmål och kött utvidgades till att även omfatta mjölk, smör och ost.
I mitten av 1930-talet hade kommunistpartiet nått sitt mål om en kollektiviserad landsbygd. Motståndet var nerbrutet. Nio tiondelar av jordbruksmarken kontrollerades nu av 240 000 statsfarmar. Resultatet av den förda politiken var en landsbygd i ruiner och miljoner döda och deporterade, men partiet hade uppnått sitt mål: staten kontrollerade nu spannmålsproduktionen. 1953 rapporterade Nikita Chrusjtjov till centralkommittén att det mekaniserade sovjetiska jordbruket producerade mindre än jordbruket hade gjort under tsarregimen 40 år tidigare då bönderna använde träplogar.

Det var naturligtvis inte allt

Conquest beskriver också hur kommunistregimen implementerade sin politik i Centralasien i allmänhet och Kazakstan i synnerhet. Ett annat kapitel handlar om det konfliktfyllda förhållandet mellan partiet och kyrkan. Kommunistpartiet hade som ambition att kontrollera alla aspekter av det sovjetiska samhället och eftersom kyrkan representerade ett ideologiskt alternativ, hamnade det på kollissionskurs med staten.
Hur det gick till skall vi dock spara till presumtiva bokköpare. I den avslutande artikeln om Robert Conquests The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-Famine skall vi istället ta upp Sovjetregimens exempellöst kriminella behandling av Ukraina.