Samtiden.com

Du är här

The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-Famine. Del II

PDF version

Den första artikeln om Robert Conquests bok The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-Famine (Oxford University Press, 1986) handlade om kampen mot de så kallade kulakerna och tvångskollektiviseringen av den ryska landsbygden.
I denna avslutande artikel skall vi kika lite närmare på kommuniststatens frontalangrepp på Ukraina.

The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-Famine

Kort historik

Ukraina är lika stort som Frankrike och har en större befolkning än Polen. Trots det är det ett relativt okänt land. Det är inte ovanligt att västerlänningar betraktar Ukraina som en del av Ryssland.
Ukrainas historia är också präglat av förhållandet till den mäktige grannen i norr. Både de ryska tsarerna och bolsjevikerna förde en politik vars syfte var att assimilera Ukraina språkligt, kulturellt och nationellt med Ryssland. Trots det blev Ukraina aldrig ryskt. Det ukrainska folket har alltid haft en stark nationalitetskänsla.

Nationalitet och marxism

Nationalitet har ingen plats i marxismen. Marx menade att arbetaren saknar hemland. Målet med den socialistiska revolutionen är upplösningen av klasser och nationaliteter. Både Lenin och Stalin ansåg att socialismens intressen väger tyngre i vågskålen än nationellt självbestämmande: närhelst en nationell rörelse hamnar på kollisionskurs med socialismen, skall den krossas.
Ukraina utsattes för tre ockupationsförsök.
I januari 1918 deklarerade Ukrainas statsledning att Ukraina är en oberoende republik. Moskva svarade genom att beordra Röda armén att invadera grannstaten. Den första av bolsjeviker ledda ockupationen blev en kortvarig historia. Efter bara några veckor blev de ryska invasionsstyrkorna drivna på flykten av tyska, ungerska och österrikiska trupper.
I fredsfördraget vid Brest-Litovsk förband sig Ryssland att respektera Ukrainas nationella oberoende. Efter en statskupp en månad senare tog en Moskvavänlig grupp makten i Ukraina. I november samma år störtades samma grupp och Ukraina blev självständigt på nytt. Två månader senare anföll Röda armén för andra gången, men även denna gång blev ockupationsförsöket ett fiasko efter det att vita styrkor hade iscensatt en motffensiv. Ukraina var åter en oberoende republik.
I mars 1920 slog Röda armén till för tredje och sista gången och nu hade ukrainarna inget att sätta emot.

Lenin och Stalin

Det faktum att Ukraina nu var en sovjetrepublik gjorde dock inte ukrainarna mindre nationalistiska. Ukrainarna upplevde sig som ett distinkt folk. De pratade inte endast ett språk som är annorlunda än ryska, de hade också mycket starka fosterlandskänslor. Det var inte ovanligt att ukrainska kommunister betraktade Moskvas klåfingrighet som ett intrång i nationella angelägenheter.
Lenin och Stalin drog slutsatsen att om Ukraina skall förbli en pålitlig allierad i den socialistiska kampen, måste det ukrainska språket ersättas med ryska och den nationella kulturen utraderas.
Ett problem var således Ukrainas intellektuella. Det var de som artikulerade och höll det nationella kulturarvet vid liv. Det största problemet var emellertid bönderna. Moskva hade ingen kontroll över landsbygden. Bönderna var många och de pratade alla ukrainska. Det var på den ukrainska landsbygden som den ukrainska kulturen levde och frodades.

Den ukrainska kulturen attackeras

År 1929 slog den hemliga polisen till med massarresteringar. Universitetslärare och studenter greps. Akademiska institutioner som bedrev forskning om Ukrainas kulturella arv eller språk stängdes.
Nationen skulle halshuggas genom att man eliminerade dess faktiska och blivande talesmän.
Denna taktik var inte ny. Morden på 22 000 polska officerare, advokater, läkare och akademiker i skogsområdet Katyn var motiverat på samma sätt, liksom deportationerna av intellektuella från de baltiska staterna på 1940-talet.

Bönderna

De intellektuella var den ukrainska kulturens språkrör, men det var på landsbygden som denna kultur hade sina djupaste rötter. Därför var bönderna den kommunistiska statens huvudfiende.
Conquest skriver att Moskva använde samma taktik mot Ukraina som man hade använt tidigare mot ryska bönder: man tvångskollektiviserade de privata jordlotterna och tvingade bönderna att ansluta sig till statliga farmar. Man bedrev ett brutalt och blodigt krig mot de så kallade kulakerna.
Motståndet mot kollektiviseringen var starkare i Ukraina än i Ryssland. Bönderna hade dessutom stöd från ukrainska kommunister. De ukrainska kommunisterna kritiserade öppet de ofta orealistiska spannmålskvoterna och när Moskva beordrade dem att arrestera kulaker, svarade de att det inte finns några kulaker i Ukraina, bara bönder.

Massvält

När partibyråkraterna i Moskva bestämde hur mycket spannmål som Ukraina skulle leverera till kommuniststaten, utgick man från mängden åkermark och hur mycket denna åkermark rent teoretiskt borde kunna producera.
Problemet var att kollektiviseringen av landsbygden hade medfört en allmän ineffektivisering av jordbruket. Statsfarmarna var helt enkelt inte kapabla att producera det Moskva beordrade. Conquest skriver att de ukrainska kommunisterna påpekade detta för Stalin, de sade till och med att deras landsmän svälter, men kritiken avfärdades som "antibolsjevikisk".
Dekreten verkställdes ofta av partiaktivister och medlemmar i partiets ungdomsorganisation, Komsomol. Kommunisterna gick från hus till hus och frågade "Hur mycket spannmål har du till staten?".
Spannmålsrekvisitionerna medförde att bönderna snart inte hade något att äta. Kollektiviseringen av landsbygden och tvångsrekvisitionerna av spannmål ägde rum samtidigt som kommuniststaten stärkte skyddet av det som Moskva kallade "socialistisk egendom". I det socialistiska Ukraina var mat statlig egendom och åkrarna bevakades av soldater med order att skjuta svältande bönder som försökte stjäla potatis eller säd från fälten.
I de statligt kontrollerade tidningarna beskrevs en ny form av fascism – människor som gömmer undan en bit bröd för rekvisitionspatrullerna för att ha något att äta.
De som inte svälter väcker statens misstanke. Mätta och välmående ukrainare är misstänkta kulaker. De som är för svaga för att arbeta, utan lever på vad de för stunden kan hitta på marken, fördöms som parasiter.
När Ryssland drabbades av svält under Nikolaj II, 1891-92, gjorde regimen vad den kunde för att avhjälpa krisen. Kyrkan deltog i hjälpansträngningarna, liksom vanliga medkännande människor. Man öppnade soppkök och organiserade insamlingar till stöd för de fattiga.
Lenins syn på samma svältkatastrof indikerar hur kommuniststaten såg på sina undersåtar. Lenin förklarade att omsorgen om de drabbade var ett uttryck för sentimentalt trams. Han ansåg tvärtom att det var bra att människor inte hade något att äta därför att det skulle gynna partiet. Svälten skulle radikalisera människor. De skulle bli kommunister.
Den kommunistiska politiken i Ukraina var vägledd av helt andra motiv. Likväl var de kommunistiska ledarna lika likgiltiga inför det mänskliga lidandet som någonsin Lenin. Efter nederlaget i Stalingrad förklarade Hitler: "What is life? Life is the Nation. The individual must die anyway. Beyond the life of the individual is the life of the Nation." De kommunistiska ledarna resonerande på ett snarlikt sätt. För dem var livet det kommunistiska partiet. Människan dör i förr eller senare, men partiet består.
Den ryska tsaren hade försökt mildra de fattigas lidande. Den nya arbetar- och bondestaten skänkte inte bort ett enda korn till sina svältande undersåtar. Följden blev att Ukrainas bönder gjorde ett sista desperat och misslyckat upprorsförsök i slutet av 1932. Bönderna visste att det fanns mat i närliggande statliga förråd, men som kommunistregimen vägrade öppna.

Ukraina
Svältande bönder i Kharkov, 1933. Källa: Wikimedia.

I mitten av 1932 befann 3 miljoner människor sig på flykt och alla var på jakt efter något att äta.

Stalin trappar upp terrorn

I slutet av 1932 stod det klart för kommunistregimen att trots en enveten kamp mot kulaker och omfattande tvångsrekvisitionerna av spannmål, hade myndigheterna inte uppnått det fastställda målet.
Stalin var rasande.
Han skyllde misslyckandet på att antisovjetiska element hade tagit över kolchoserna och saboterade deras verksamhet. Han beordrade en ny klappjakt på folkfiender i det ukrainska kommunistpartiet och förklarade att de som säger att det inte finns spannmål åt staten, ägnar sig åt "kulakaritmetik".
Man sköt veterinärer för att de inte ansetts ha gjort tillräckligt. Man arresterade meteorologer med hänvisning till att de hade förfalskat väderleksprognoser. Människor skjuts för att de försöker plantera något ätbart på sina privata jordlotter. De förbjuds att fiska i närliggande floder.
Ett dekret gjorde det olagligt för skolor att servera mat till barn som har kulakföräldrar. En man som hade bytt sina skjortor mot mat, arresterades för "spekulation" och maten konfiskerades. Landsbygden spärrades av och människor förbjöds att flytta till städerna utan tillstånd. Det blev olagligt att anställa bönder som fabriksarbetare. Det blev också ett brott för läkare att bistå svältande bönder som illegalt hade lyckats ta in sig till Kiev.
Kommuniststaten hade bestämt sig: bönderna skall stanna i sina byar och invänta sitt oundvikliga öde.

Ett land i ruiner

År 1933 var det ukrainska motståndet knäckt. Ukraina var ett land i ruiner. En funktionär inom kommunistpartiet förklarade i triumfatoriska ordalag att partiet hade segrat:

It took a famine to show them who is master here. It has cost millions of lives, but the collective farm system is here to stay. We've won the war.

Statistik över terrorn

I sina memoarer skrev Nikita Chrusjtjov att han inte visste hur många människor som dog i Ukraina: "I can't give an exact figure because no one was keeping count. All we knew was that people were dying in enormous numbers."
Conquest menar att 14,5 miljoner människor dog som en konsekvens av kampen mot kulakerna och massvälten. Sju miljoner människor dog av svält, av dessa var tre miljoner barn. Fem miljoner ukrainare fick sätta livet till. Det var nästan 20 procent av landets befolkning. Som en jämförelse nämner Conquest att i första världskriget dog mindre än 1 procent av befolkningarna i de deltagande nationerna.

Var massvälten orkestrerad?

På en punkt finns det, enligt Conquest, ingen anledning att tveka: kampen mot kulakerna var politiskt motiverad. De var utsatta för ett avsiktligt övervåld från kommuniststatens sida, en repression som krävde över 6 miljoner människoliv. Det politiska våldet mot kulakerna erkändes också öppet av den sovjetiska statsledningen. Winston Churchill lär under en sen middag med mycket mat och dryck ha frågat Stalin vad som hände med kulakerna och Stalin skall ha svarat "Vi dödade dem".
En annan fråga är om kommuniststaten, med vett och vilja, använde svälten som ett vapen mot Ukrainas bönder. Conquest skriver att han inte har sett något dokument i vilket Stalin beordrade att Ukraina skulle svältas till underkastelse. I den meningen befinner sig forskningen om det ukrainska folkmordet i samma sits som forskningen om förintelsen av Europas judar.
Conquest anser dock att det finns en rad mycket goda skäl att anta att svälten var orkestrerad.
Stalin var införstådd att människor dog som flugor i Ukraina. Han blev informerad om situationen vid flera tillfällen av bland annat ukrainska kommunister.
Kommunistregimen hade dessutom erfarenheter från 1918-19 om möjliga konsekvenser av orealistiska spannmålskvoter. Under denna period hade rekvisitionspolitiken gett upphov till massvält, men trots att Stalin kände till det och dessutom visste om att tvångsrekvisitionerna i Ukraina hade medfört att bönderna inte hade något att äta, vägrade han att stoppa rekvisitionerna eller att använda de statliga reserverna av spannmål för att mildra krisen.
En annan indikator är att det inte förekom någon svält på den ryska landsbygden. Stalin hade kunnat fördela bördan jämnare mellan ryska och ukrainska bönder, men lade hela bördan på de senare.
Kommuniststaten stoppade all trafik med förnödenheter mellan Ryssland och Ukraina. Ukrainska bönder hindrades inte endast från att resa till Ryssland eller att ta emot förnödenheter från andra sidan gränsen, de förbjöds också flytta till städerna där det var lättare att hitta något att äta.
Stadsbor hade möjlighet att byta ransoneringskort mot mat. Bönder fick inga ransoneringskort.
Kommuniststaten kriminaliserade diskussioner om massvälten i Ukraina. Conquest skriver att svälten i Ukraina aldrig var en väl bevarad statshemlighet. Vanliga ryssar kände till att människor dog i grannlandet och att det berodde på att de inte hade något att äta. Medan den statskontrollerade pressen var full av bilder på leende ungdomar under röda banér, pratade människor sinsemellan om terrorn i Ukraina. Därför blev det längre fram belagt med ett tre- till femårigt fängelsestraff att tala om svälten. Även detta indikerar att Moskva visste vad som pågick i grannlandet.

Den röda terrorns ideologi

Varför var kampen mot kulakerna och kollektiviseringen av landsbygden så brutal? Hur skall man förklara kommuniststatens beslut att bryta ner Ukraina som kulturell och nationell entitet med massvält?
En möjlig förklaring tar sin utgångspunkt i det faktum att bolsjevikerna, fram till maktövertagandet, var skrivbordsrevolutionärer. Ingen av dem hade deltagit i första världskriget. De hade betraktat allt på avstånd.
Samtidigt som de saknade personliga erfarenheter av död och förintelse, levde de i en värld full av teoretiska abstraktioner som skulle göra dem okänsliga inför det lidande som de senare skulle åsamka kommuniststatens undersåtar. Abstraktion ställdes mot abstraktion och i detta perspektiv följde diktaturens nödvändighet. Staten, förklarade Lenin, är en maskin för att krossa klassfienden.
I förlängningen av denna uppfattning låg synen på inbördeskriget som en fortsättning på politiken, ett krig som kommuniststaten sedermera skulle föra mot hela det ryska samhället.
Teorin förklarade att det i tingens innersta väsen verkar en lagbundenhet som kommer att föra mänskligheten in i ett socialistiskt paradis. Kulakerna hade förbrukat den tid som historien hade utmätt åt dem. Det var arbetarklassen och dess diktatur som hade framtiden för sig. Kulakerna var dömda till undergång av en historisk rationalitet som varken de eller någon annan kunde kontrollera och våldet mot dem saknade därför den specifikt moraliska karaktär som annars vidlåder mänskliga handlingar. Därför var det inte fel att döda dem. Lenins gamle vän och vapendragare Grigory Zinoviev förklarade att inte alla hade en plats i det framtida socialistiska samhället:

We must carry along with us 90 million out of the 100 million of Soviet Russia's population. As for the rest, we have nothing to say to them. They must be annihilated.

Kulakerna hade dömts till undergång av historien och kommuniststaten hade endast agerat barnmorska. "Den röda terrorn", förklarade Trotskij, "är verktyget mot en till undergång dömd klass, som icke vill gå under". Martin Latsis var en av dem som ledde den röda terrorn:

Vi för inte krig mot enskilda individer. Vi utrotar borgerligheten som klass. Sök inte i era undersökningar efter dokument och bevis om vad den anklagade har gjort i handling eller ord mot den sovjetiska myndigheten. Den första fråga som ni skall ställa är vilken klass han tillhör, vilket ursprung han har, vilken uppfostran och utbildning och vilket yrke.

Den ryske författaren Maxim Gorkij var god vän med Lenin. Gorkij berättar om hur Lenin betraktade några lekande barn och sade:

Deras liv kommer att bli bättre än vårt; mycket av det som vi har upplevt kommer de att besparas. Deras liv kommer att bli mindre grymt." Med blicken i fjärran tillade han eftertänksamt: "Ändå avundas jag dem inte. Vår generation har lyckats med en uppgift som är häpnadsväckande med tanke på dess historiska betydelse. Grymheten i våra liv som påtvingats av omständigheterna kommer att bli förstådd och förlåten. Allt kommer att bli förstått, allt.

Man finner denna millenariska övertygelse också hos de som organiserade massvälten i Ukraina, men som betraktade dess effekter på avstånd:

We know that millions are dying. That is unfortunate, but the glorious future of the Soviet Union will justify that.

De soldater som tvångsrekvirerade spannmål och ställdes öga mot öga med svältande kvinnor och barn, befann sig i en helt annan situation. De var mer utsatta och föreställningen om det framtida socialistiska paradiset gav dem kraft att stålsätta sig inför det enorma, mänskliga lidande som de mötte ute i byarna:

I heard the children ... choking, coughing with screams. ... And I persuaded myself, explained to myself. I musn't give in to debilitating pity. We are realizing historical necessity. We were performing our revolutionary duty. We were obtaining grain for the socialist fatherland. For the Five Year Plan.

Socialismens helgongloria på sned

Thomas Jefferson lär ha sagt "A government big enough to give you everything you want, is strong enough to take everything you have" och Robert Conquests The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-Famine är en fullödig illustration av detta påstående. I Ukraina var till och med maten socialistisk egendom och kommuniststaten kunde därför använda svältvapnet i kriget mot sina medborgare.
The Harvest of Sorrow är det första genuint akademiska arbetet om den kommunistiska folkmordspolitiken i 30-talets Ryssland. Det är en bok som bör läsas av alla och envar. Tyvärr är det fortfarande vanligt att ungdomar och ibland också vuxna rationaliserar socialismens brott med hänvisning till att kommunisterna ville väl. Den bistra sanningen är att de inte alls ville väl och detta bör sägas rakt ut utan politiska krumbukter.