Samtiden.com

Du är här

Fallet David Irving II

Den 20 februari 2006 dömde en österrikisk domstol den brittiske historikern David Irving till tre års fängelse. Irvings brott var att han i ett tal i Österrike år 1989 hade sagt att det inte fanns några gaskammare i Auschwitz. En vanligt förekommande uppfattning bland Irvings anhängare är att han dömdes på grund av sina åsikter. Underförstått är här att Irving har rätt i sakfrågan, men att politiskt korrekta politiker inte vill eller vågar erkänna det.
I denna artikel skall vi titta lite närmare på Irvings ståndpunkt och ställa frågan om denna analys är korrekt. Är David Irving en modern Galileo? Brinner Irving för sanningen eller är han endast en simpel historieförfalskare?

Richard Evans om David Irving

I den första utgåvan av Hitler's War (1977) godtog Irving stora delar av den konventionella historieskrivningen. Han accepterade teorin att nazisterna hade gjort sig skyldiga till folkmord. Däremot accepterade han inte uppfattningen att Hitler var införstådd med vad som försiggick i lägren och på östfronten. Tvärtom hävdade han att Hitler försökte stoppa atrociteterna när han blev informerade om dem. Irving uttryckte också tvivel i frågan om mordens systematiska karaktär och hävdade att det var tillfälligheter som gjorde att så många judar blev mördade. Morden var inte beordrade av Berlin, utan utfördes på eget bevåg av lokalt baserade nazister.
Evans menar att bilden av Irving som mjuk historierevisionist förändrades i slutet av 80-talet. I den andra upplagan av Hitler's War (1991) har Irving strukit alla referenser till utrotningen av judarna och eliminerat allt som antyder att den nazistiska folkmordspolitiken var systematisk.
Irving medger att Hitler ofta utnyttjade antisemitiska teman i sina tal, men vidhåller att Hitler inte menade det han sade. Enligt Irving var Hitlers antisemitism taktiskt betingad. Hitler orerade om judefrågan därför att han ansåg att det gav honom en möjlighet att stärka den egna positionen i nazistpartiet. Irving menar vidare att den så kallade Wannseekonferensen aldrig handlade om att mörda Europas judar. Uttrycket "slutgiltig lösning av judefrågan" refererade istället till Hitlers planer på att deportera judarna österut.
I den andra utgåvan av Hitler's War avfärdar Irving påståendena om tyska dödsfabriker som ogrundade rykten och i den mån han omtalar lägren beskriver han dem som arbetsläger:

1977: "In Auschwitz, the defunct paraphenalia of death - idle since 1943 - began to clank again as the first trainloads from Hungary arrived."
1991: "Four hundred thousand Jews were being rounded up in Hungary; the first trainloads arrived in Asuchwitz as slave labor for the now completed I.G.Farben plant."

Under rättegången försvarade Irving sig mot anklagelserna om historierevisionism genom att hänvisa till sin biografi om Hermann Göring. Irving menade att en förintelseförnekare inte hade kunnat skriva en bok som Göring. Evans menar dock att argumentet i Göring inte skiljer sig nämnvärt från det i Hitler's War. När Göring skriver till Heydrich att denne skall "make all necessary preparations in an organizational logistical, and material context for an overall solution of the Jewish problem within Germany's sphere of influence in Europe", hävdar Irving att ordern syftar på nazisternas beslut att deportera Europas judar österut. Irving betonar att morden inte hade en systematisk karaktär. Han förnekar att det nazistiska ledarskiktet, förutom möjligen Himmler, Göbbels och Heydrich, var informerade om situationen i lägren och på östfronten. Istället skyller han mördandet på lokala kommendanter som han menar agerade utan officiell sanktion. Han insisterar på att de ledande nazisterna aldrig hade för avsikt att mörda kontinentens alla judar.
Evans menar att den andra upplagan av Hitler's War och boken om Göring är skrivna av en övertygad historierevisionist. Irving minimerar antalet mördade judar, han hävdar att gaskamrarna aldrig existerade annat än som rykten, han påstår att Hitler inte hade för avsikt att mörda Europas judar och att han inte visste om vad som pågick i det nazistiska lägersystemet och att förintelsen är en myt som uppfanns av judar och som de allierade övertog och utnyttjade i propagandistiska syften.

Låt oss nu titta lite närmare på hur Evans argumenterar i detalj och låt oss börja med judeutrotningens kvantitativa aspekt.

Rickard Evans

Rickard Evans. Källa: Wikimedia.

Förintelsens kvantitativa aspekt

Under rättegången mot Ernst Zündel 1988 preciserade Irving sin ståndpunkt på följande sätt:

I am not familiar with any documentary evidence of any such figure as 6 million ... it must have been of the order of 100,000 or more, but to my mind it was certainly less than the figure which is quoted nowadays of 6 million. Because on the evidence of comparison with other similar tragedies which happened in the Second World War, it is unlikely that the Jewish community would have suffered any worse than these communities.

I ett tal i Toronto 1992 hävdade Irving att maximalt 100 000 människor dog i Auschwitz. Av dessa dog 75 000 av sjukdomar, resten blev skjutna. I Nuremberg: The Last Battle (1996) gör Irving gällande att 46 000 människor dog i Auschwitz. En bråkdel av dessa blev mördade, menar han.
Vad baserar Irving sina påståenden på? Irvings huvudargument ser ut på följande sätt: enligt Irving avlyssnade den brittiska underrättelsetjänsten den radiotrafik som gick till och från Auschwitz. De allierade hade relativt god insyn i vad som hände i lägret. Irving säger sig ha studerat trafikloggarna och påstår att de verifierar hans teori att majoriteten av lägerfångarna dog av sjukdomar.
Richard Evans menar att Irving inte håller sig till fakta. Det finns inget i loggarna som stöder Irvings påstående att sjukdomar var den viktigaste orsaken till den höga dödligheten bland lägerfångar i Auschwitz. Detta är något som Irving har hittat på.
Ett annat argument som Irving har använt sig av är påståendet att tesen att sex miljoner judar dog till följd av den nazistiska politiken baserar sig på befolkningsstatistiska jämförelser. Evans medger att så är fallet, men tillägger att det inte är fel att basera ett argument på befolkningsstatistik om statistiken speglar verkligheten. Den omtalade befolkningsstatistiska diskrepansen är, trots allt, ett historiskt-empiriskt faktum, menar han.
Ibland argumenterar Irving på ett sätt som förutsätter att det befolkningsstatistiska argumentet är korrekt. Bland annat har han sagt att många judar flydde till Palestina, medan andra dog i de allierade bombräderna. Evans avfärdar dessa påståenden som rena spekulationer. Irving har heller aldrig försökt belägga sina teser empiriskt, menar han.
Irving har också förklarat att han inte förnekar förintelsen, utan att han endast ifrågasätter den konventionella visdomen att nazisterna mördade sex miljoner judar genom att gasa dem. Detta är nonsens, menar Evans. Inga seriösa historiker påstår något sådant:

But nobody in fact has ever argued that six million Jews were killed by gassing in Auschwitz, and Irving nowhere cites any references to demonstrate that anybody has: his claim that this is what the term 'Holocaust' means is a figment of his own imagination. The standard works on the Holocaust make it clear both that a substantial proportion of those killed were shot or starved to death or deliberately weakened and made susceptible to fatal diseases as a matter of policy, and that gassings took place at other centres besides Auschwitz, including notably Belzec, Sobibor and Treblinka.

Irving har också hävdat att historierevisionister inte förnekar att det ägde rum massakrer under andra världskriget, men han kvalificerar sina påståenden på ett sätt som, enligt Evans, är typiskt historierevisionistiskt: det är sant att judar mördades, men det finns inga krig utan mord; det är förvisso korrekt att tyska soldater dödade judar i tusental, men de agerade utan Hitlers godkännande osv.
Irving har också förnekat att han är förintelseförnekare. Istället har han kallat sig förintelseanalytiker. Faktum är dock att en närmare analys av hur Irving använder uttrycket visar att det inte skiljer sig på något nämnvärt sätt från standarddefinitionen av förintelseförnekare.

David Irivng

David Irving. Källa: Wikimedia.

Gaskamrarna

Kritiken av teorin att nazisterna använde sig av gaskammare i Auschwitz spelar en central roll i den historierevisionistiska tolkningen. Under rättegången försvarade Irving sig genom att hävda att han aldrig hade påstått att det inte fanns gaskammare i Auschwitz. Irving hävdade att tyskarna hade gjort några experiment med gas på ryska krigsfångar, men övergivit metoden därför att de upplevde den som både ineffektiv och riskfylld.
Under rättegången mot Ernst Zündel hävdade Irving att ordet "utrotningsläger" saknar empirisk referens. Han medgav dock att Chelmno var ett utrotningsläger, men kvalificerade påståendet genom att säga att det rörde sig om småskaliga operationer och att tyskarna inte använde sig av gas.
Irving hävdade också att det inte finns några egentliga bevis för att det fanns gaskammare i Auschwitz, Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Ingen historiker, hävdade han, har kunnat styrka gaskammarteorin med fakta: "There are now millions of survivors. And I'm glad. But of course every survivor is living proof that there was no Nazi extermination programme".
Irvings ståndpunkt vilar ytterst på den hårt misskrediterade Leuchterrapporten. I likhet med många historierevisionister är han övertygad om att polska myndigheter har genomfört egna, oberoende kemiska analyser och att dessa stöder Leuchters teori, men att man har valt att censurera testresultaten av politiska skäl.

Auschwitz

Auschwitz. Källa: Wikimedia.

Irvings huvudargument baseras, som vi påpekade ovan, på dokument som han, enligt egen utsago, har hittat i den brittiska underrättelsetjänstens arkiv. Under rättegången mot Ernst Zündel 1988 påstod Irving att han hade studerat

some very interesting documents in the British archives which show the British intelligence service suggesting a propaganda campaign against Germany on the basis of invented allegations of gas chambers and the subsequent belief that it would be wrong to press this kind of absurd story too far in order not to make the whole of British propaganda implausible.

Det finns inget i loggarna, menar han, som ger oss anledning att misstänka att människor dog på grund av andra skäl än undernäring, sjukdomar eller av orsaker som var förknippade med det faktum att Tyskland befann sig i krig. Irving har också sagt att man ur loggarna kan utläsa att den brittiska underrättelsetjänsten visste om att ryktena om gaskammare i Auschwitz var grundlösa:

the story that the Germans were using gas chambers for the mass extermination of Jews ... in August 1943 the Psychological Warfare Executive warned the Cabinet that this was a lie that we ourselves had invented and they persuaded the British cabinet not to attach the British Government's name to a declaration that they were being asked to purely because it was a lie, they said we can't recommend that His Majesty's Government should put its name behind this declaration because this is a lie that we ourselves have created.
the gas chambers are a very clever piece of propaganda that we British very cunningly connived at and contrived during World War II.

Enligt Irving uppfanns förintelsemyten ursprungligen av World Jewish Congress, britterna insåg tidigt att teorin var falsk men bestämde sig för att hålla myten vid liv av propagandistiska skäl.
Inget av detta stämmer, menar Evans. Påståendena om att nazisterna planerade att utrota Europas judar, härrörde inte alls från en judisk organisation. Ryktena kom ursprungligen från Polen, menar Evans. Inte heller är det sant att den brittiska underrättelsetjänsten, mot bättre vetande, använde förintelseteorin i propagandakriget mot Hitlertyskland. Tvärtom: britterna valde att inte gå ut med historien därför att de, för det första, inte trodde på den och för att de, för det andra, var övertygade om att den allierade saken skulle skadas om Storbritannien ställde sig bakom teorin. Victor Cavendish-Bentinck, chef för The British Joint Intelligence Committee:

I think that we weaken our case against the Germans by publicly giving credence to atrocity stories for which we have no evidence. These mass executions in gas chambers remind me of the story of employment of human corpses during the last war for the manufacture of fat, which was a grotesque lie and led to true stories of German enormities being brushed aside as being mere propaganda.

Inte heller är det sant att polska myndigheter har genomfört egna test som konfirmerar Leuchterrapporten. Irving försöker göra en poäng av det faktum att många judar överlevde Auschwitz, trots att han vet att Auschwitz inte var ett rent dödsläger. Faktum är att mycket få människor överlevde de renodlade dödslägren. Inte heller är det sant att det i loggarna från den brittiska underrättelsetjänsten påstås att den huvudsakliga dödsorsaken var undernäring eller sjukdomar. Detta är något som Irving har hittat på, menar Evans. Irvings tes att den brittiska underrättelsetjänsten visste om att gaskammarteorin är falsk, baseras på en förvrängning av fakta. Det är korrekt att britterna hade information om att nazisterna planerade att avrätta judar medelst gasning. Det är också korrekt att de tvivlade på uppgifternas sanningshalt. Så långt har Irving hållit sig till sanningen, menar Evans. Problemet med Irvings argument är att det likställer påståendet "Vi vet inte om x är sant" med påståendet "X är falskt". Detta är ohederligt, menar Evans.
Vittnesmålen från judar som överlevde koncentrationslägren har ingen plats i Irvings ekvation. Under ett tal 1990 i Toronto förklarade Irving sin ståndpunkt:

Because the experts can look at a tattoo and say, "Oh yes, 181,219, that means you entered Auschwitz in March 1943." So if you want to go and have a tattoo put on your arm, as a lot of them do, I'm afraid to say, and claim subsequently that you were in Auschwitz, you've got to make sure (a) that it fits in with the month you said you went to Auschwitz, and (b) that it's not a number which anyone has used before (Laughter from the audience).

Irving har kallat vittnen från lägren för lögnare, han har sagt att de är i behov av psykiatrisk hjälp eller anklagat dem för att agera i eget intresse.
Evans menar att Irving använder sig av dubbla måttstockar när han värderar vittnesmål. Karakteristiskt för Irving är en ovilja att kritiskt dissekera uttalanden gjorda av nazister om de ifrågasätter den konventionella visdomen. Om de däremot torgför uppfattningar som strider mot den vedertagna historieskrivningen, utgår han från att de talar sanning och att det är deras motpart, judarna, som ljuger. Detta blir tydligt bland annat i hans syn på Wannseekonferensen. Irving förnekar att Wannseekonferensen hade den uttryckliga uppgiften att förbereda folkmordet och hävdar istället att dess målsättning var en deportation av Europas judar till Östeuropa:

Several of the participants in the Wannsee Conference subsequently testified in later criminal proceedings that...none of them had an idea that at that conference there had been a discussion of liquidation of Jews...There is no explicit reference to extermination of the Jews of Europe in the Wannsee Conference, not in any of the other documents in that file. We cannot take documents out of context...In my opinion, it has been inflated to that importance by irresponsible historians who probably haven't read the document.

När således Eichmann, en av utrotningspolitikens mest kända arkitekter, vidgick att det bakom Wannseekonferensens förskönande omskrivningar doldes en uttrycklig avsikt att mörda Europas judar, ifrågasätter Irving om det verkligen är möjligt att lita på honom. En annan stötesten för Irving är Rudolf Höss' vittnesmål. Höss var kommendant över Auschwitz och hans vittnesmål konfirmerar den konventionella historieskrivningen:

I had to see everything. I had to watch hour after hour, by day and by night, the removal and burning of the bodies, the extraction of the teeth, the cutting of the hair, the whole grisly, interminable business. I had to stand for hours on end in the ghastly stench, while the mass graves were being opened and the bodies dragged out and burned. I had to look through the peephole of the gas-chambers and watch the process of death itself, because the doctors wanted me to see it.

I Nuremberg: The Last Battle försöker Irving minimera betydelsen av Höss' vittnesmål genom att hävda att han hade utsatts för tortyr och att hans utsagor därför inte kan tas på allvar. Han påstår att Höss hade dåligt minne och att han inte korrekt beskriver situationen i Auschwitz. Irving menar vidare att Höss skrev under en bekännelse som var avfattad på engelska, trots att han hade mycket begränsade kunskaper i det engelska språket.
Evans menar att Irving far illa med sanningen. Höss hävdade förvisso att han hade blivit förhindrad att sova och att utfrågarna hade varit hårda, men han förnekade att han hade utsatts för tortyr. Irvings påstående att Hess inte förstod engelska är falskt, menar Evans.

Nuremberg Trials

Nürnbergrättegångarna. Källa: Wikimedia.

Irvings analys av Nürnbergrättegångarna följer samma mall: varje gång en nazist erkänner sin skuld, hävdar Irving att han har utsatts för tortyr eller att han inte vet vad han talar om och varje gång som en nazist förklarar sig oskyldig, använder Irving deklarationen som ett ovedersägligt bevis på att det inte existerade några dödsläger Till skillnad från Irving är professionella historiker överens om att nazisterna använde ett kodspråk när de diskuterade judefrågan. En anledning var att nazisterna inte var säkra på hur den tyska befolkningen skulle reagera om det blev allmänt känt att man planerade att mörda miljontals människor. Hitler hade de folkliga reaktionerna mot den så kallade eutanasiordern i gott minne. I ett tal till SS-officerare i Poznan 1943 underströk Himmler att beslutet att utrota judarna skulle hållas hemligt:

I am talking about the "Jewish evacuation": the extermination of the Jewish people.
It is one of those things that is easily said. "The Jewish people is being exterminated," every Party member will tell you, "perfectly clear, it's part of our plans, we're eliminating the Jews, exterminating them, ha!, a small matter."
And then along they all come, all the 80 million upright Germans, and each one has his decent Jew. They say: all the others are swine, but here is a first-class Jew.
And none of them has seen it, has endured it. Most of you will know what it means when 100 bodies lie together, when there are 500, or when there are 1000. And to have seen this through, and - with the exception of human weaknesses - to have remained decent, has made us hard and is a page of glory never mentioned and never to be mentioned.

Irving har också, i likhet med andra revisionister, ifrågasatt om Anne Franks dagbok är äkta. Anne Franks anteckningar har länge varit en nagel i ögat på historierevisionister. I en intervju 1989 avfärdade Irving en av den holländska staten genomförd undersökning av boken, vilken bekräftade att boken var autentisk, med argumentet att det fanns rika, judiska organisationer, som om deras blotta existens hade någon bäring på undersökningens resultat.
Irving har också gjort en distinktion mellan judiska och icke-judiska historiker och sagt att endast den senare gruppen agerar med ett öppet sinne. Förbundet med denna föreställning om judarna som egoistiska är hans övertygelse om att judarna använder förintelsen i utpressningssyfte med målsättningen att öka stödet till Israel. Irving förefaller vara övertygad om att det finns en världsomspännande judisk konspiration, om inte mot världen, så mot honom själv. Han är till exempel övertygad om att Churchill agerade på uppdrag av judar och att det var judar som drog Storbritannien in i andra världskriget. Han har förutspått att USA:s judar kommer att gå samma möte till ödes som judarna under Hitler på grund av sin dominerande ställning i samhället. Evans menar att Irvings terminologi många gånger är förvillande lik klassisk nazistpropaganda.

Irvings kontakter med extremvänstern

Irving har inte endast gjort sig känd för att minimera antalet mördade judar och förneka gaskamrarnas existens, han har också utvecklat ett intimt samarbete med vänsterextremister världen över. Irving är, tillsammans med Ernst Zündel och Robert Faurisson, en av världens mest kända historierevisionister.
Irving samarbetar med Kalifornienbaserade Institute for Historical Review, en organisation vars målsättning är att eliminera det som man uppfattar som myten om den nazistiska förintelsen av Europas judar. Institutet hävdar att teorin om förintelsen i grunden är ett judiskt påfund vars yttersta syfte är att garantera en ständig resursöverföring från västvärlden till Israel. Irving är en flitig skribent i institutets tidskrift Journal of Historical Review och har deltagit som talare under flera av organisationens konferenser. Irving har förnekat att Institutet är en extremistisk organisation och beskriver dess tidskrift som ärlig, balanserad och objektiv.
Irving har samarbetat med tysk-kanadensaren Ernst Zündel, upphovsmannen till boken The Hitler We Loved and Why. Zündel är en av världens mest kända distributörer av material som förnekar förintelsen. Under en period lät Irving Ewald Althans fungera som turnéorganisatör. Vid denna tid var Althans en övertygad nynazist. I dokumentären Beruf Neonazi förklarade Althans att han representerade en ortodox nationalsocialism. Evans menar att Irvings kontakter med vänsterextremister världen över är så täta att det är rimligt att hävda att han utgör en del av ett internationellt nätverk av förintelseförnekare.

Irving om Hitler

Irving vill se sig själv som en opartisk forskare som har levererat den objektiva sanningen om Hitler och det tredje riket. Detta är så långt ifrån sanningen som man kan komma, menar Evans. I verkligheten är Irving en entusiastisk Hitlerbeundrare. I förordet till första upplagan av Hitler's War skriver Irving att krigspropagandan gör det svårt att ge en objektiv bild av Hitler. Han hävdade att Hitler hade blivit karikerad av de allierade. År 1989 hävdade Irving i ett förord till en bok av den franska förintelseförnekaren Paul Rassinier att Hitler var en patriot som hade återgett Tyskland dess tro på sig själv. Han skrev vidare att nazisterna inte hade några onda avsikter visavi England och att den tyska utrikespolitikens övergripande mål var säkra nationsgränser. Det var inte Hitler och hans medarbetare som drev Tyskland in i krig, menade Irving. Detta är nonsens, menar Evans.
När Lipstadt anklagade Irving för att vara en simpel beundrare av den tyska diktatorn, svarade Irving med att citera den andra upplagan av Hitler's War i vilken han menade att han faktiskt hade diskuterat Hitlers brott. När Evans kollar upp fakta visar det sig emellertid att Irving inte menar att Hitler beordrade morden av ideologiska skäl, utan av militära skäl. Uttryckt på ett annat sätt: nazisterna mördade inte människor på grund av sin ideologiska övertygelse, utan därför att de ansåg att det var nödvändigt för att vinna kriget. Ett av Irvings mest bisarra påståenden går ut på att den så kallade eutanasiordern, dvs beslutet att mörda hundratusentals tyskar som ansågs degenererade påtvingades Hitler av militära omständigheter:

About a quarter of a million hospital beds were required for Germany's disproportionately large insane population: of some seven or eight hundred thousand victims of insanity all told, about 10 percent were permanently institutionalized. They occupied bed space and the attention of skilled medical personnel which Hitler now urgently needed for the treatment of the casualties of his coming campaigns.

I en debatt 1977 jämförde Irving Hitler med Churchill och Roosevelt: "He was as evil as Churchill, as evil as Roosevelt, as evil as Truman".
Irving har försvarat Hitlers beslut att låta mörda ledande SA-medlemmar med hänvisning till att de planerade en statskupp. Bilden av Irving som Hitlerbeundrare är ingen nytt, menar Evans. Gordon Craig har sagt att Irvings syn på Hitler förändrades över tid: Hitler blev allt mindre brutal, allt mer mänsklig och allt mer värd vår sympati. Enligt historikern Hugh Trevor-Roper är det inte möjligt att undgå att notera Irvings varma känslor för Hitler. I sin bok Selling Hitler hävdade journalisten Robert Harris att Irving identifierade sig med Hitler:

Irving admitted that in writing Hitler's War he had "identified" with the Führer. Looking down upon him as he worked, from the wall above his desk, was a self-portrait of Hitler..."I don't drink", he would say, 'Adolf didn't drink you know."... He shared Hitler's view of women, believing that they were put on the earth in order to procreate and provide men with something to look at: "They haven't got the physical capacity for producing something creative,"... In 1981, at the age of forty-one, he had founded his own right-wing political group, built around his own belief in his "destiny" as a future British leader. With his black hair slanting across his forehead, and a dark cleft, shadowed like a moustache between the bottom of his nose and the top of his upper lip, there were times, in the right light, when Irving looked alarmingly like the subject of his notorious biography.

Den amerikanska historikern Charles Sydnor hävdade i sin recension av den första upplagan av Hitler's War att Irving beskriver Hitler som resonabel politiker som avskyr våld och som attackerade Sovjetunionen i självförsvar. Hitler var det strategiska och taktiska geniet som nästan alltid hade rätt och i den mån han var fientligt inställd till judarna berodde det på att han var missledd av Göbbels och Himmler. Historikern John Lukacs beskrev Hitler's War som ett försök till en rehabilitering av diktatorn. Lukacs menade att det var uppenbart att Irvings sympatier för Tyskland hade övergått i beundran för Hitler. Den tyska historikern Martin Broszat har sagt samma sak: Irving anstränger sig för att Hitler skall framstå som så sympatisk som möjligt. I en intervju 1991 sade Irving att Hitlers stora misstag var att han omgav sig med fel sorts människor. Hitler var inte duktig på att läsa av folk, menade Irving. Under ett besök i Australien 1986 fick Irving frågan om hur han ser på Winston Churchill:

Question: Wouldn't it be fair to say that the historical perspective that we're given here in the West is that Churchill was the person to be looked up to and Hitler was the rogue. Are you saying that that situation is really quite the reverse?
Irving: Quite the reverse.

Irving har vid flera tillfällen sagt att det finns en kedja av viktiga dokument som bevisar Hitlers oskuld. I de följande tre avsnitten skall vi titta lite närmare på dessa argument och Evans värdering av dem.

Rättegången mot Hitler 1924

Det första dokument som Irving använder sig av i syfte att bevisa att Hitler var judarnas vän, går tillbaka till en tidig incident i Hitlers politiska karriär. År 1923 marscherade Hitler och ett antal partikollegor och sympatisörer mot Berlin i syfte att erövra makten. Under marschen tog sig några SA-män friheten att vandalisera judisk egendom. Irving menar att Hitler reagerade med indignation när han blev informerad om händelsen och att han inte tvekade en sekund att bestraffa partikamraterna:

Learning that one Nazi squad had ransacked a kosher grocery store during the night, he sent for the ex-army lieutenant who had led the raid. "We took off our Nazi insignia first!" expostulated the officer - to no avail, as Hitler dismissed him from the party on the spot. "I shall see that no other nationalist unit allows you to join either!". Göring goggled at this exchange, as did a police sergeant who testified to it at the Hitler trial a few weeks later'.

Irving har åberopat sig på denna händelse i både Hitler's War och Göring och sagt att det bevisar att Hitler inte var en fiende till judarna:

no other historian has ever quoted this passage, finding it hard to reconcile with their (sic) obsessively held views.

Det finns flera problem med Irvings historia. Ett problem är att berättelsen i Hitler's War inte är identisk med den historia som Irving berättar i Göring. Irving har heller inte angett några källor för den version som han lanserade i Göring. Läsaren har alltså ingen möjlighet att verifiera hans sanningsanspråk. Det enda som vi får veta är att händelsen bevittnades av en man vid namn Hofman. När Evans kontrolläser Irvings källor, upptäcker han att Hofman var en före detta polis och att han vittnade till Hitlers fördel under den rättegång som slutade med att Hitler dömdes till fängelse. Irvings rekonstruktion av händelsen stämmer dock illa med Hofmans vittnesmål. Hofmann nämner inte Göring. Inte heller nämner Hofman att Hitler förvånade sin omgivning med sitt agerande. Det är dessutom falskt att Hitler disciplinerande SA-männen i syfte att upprätthålla ordningen. Evans menar att verkligheten var den omvända. Hitler erkände öppet under rättegången att han beordrat attacken. Han sade: "I did it in memory of the Revolution, which confiscated hundreds of billions in gold from the German people. I felt I had the right to do it." Irving informerar inte läsaren om detta.
Irving ställer heller aldrig frågan om vi kan lita på Hofman. Dokumenten ger vid handen att Hofman var medlem i nazistpartiet och att han hade blivit utnämnd av Hitler till ledare för partiets underrättelseavdelning. Irving påstår att konventionella historikers har negligerat Hofmans vittnesmål, men det är bara delvis sant, invänder Evans. Professionella historiker har förbigått Hofmans berättelse därför att de anser att den är av noll och intet värde. Evans menar också att Irving är medveten om att Hofman var nazist och att han hade skäl att ljuga i syfte att få Hitler att framstå som en karaktärsfast medborgare. Irving har dock avstått både i Hitler's War och Göring från att nämna att Hofman var nazist och sålunda göra det möjligt för läsaren att självständigt bedöma värdet av hans vittnesmål.

Kristallnatten

Den konventionella historieskrivningen hävdar att det var Göbbels som tog initiativet till pogromerna 9-10 december 1938 och att Hitler godkände planen. Irving hävdar att Hitler aldrig godkände något. Han menar till och med att Hitler inte visste något om pogromerna innan det var för sent och att han då gjorde sitt yttersta för att stoppa dem. Irving refererar till en av Göbbels dagboksanteckningar:

Events that evening, November 9, are crucial to the history of what followed. As Goebbels and Hitler set out to attend the Nazi reception in the old city hall, they learned that the police were intervening against anti-Jewish demonstrators in Munich. Hitler remarked that the police should not crack down too harshly under the circumstances. 'Colossal activity', the Goebbels diary entry reports, then claims: 'I brief the Führer on the affair. He decides: Allow the demonstrations to continue. Hold back the police. The Jews must be given a taste of the public anger for a change.'

När Evans kontrollerar källdokumentet upptäcker han att Göbbels inte nämner München i sin anteckning, istället namnger han andra städer. Dessutom talar Göbbels inte endast om demonstrationer, han beskriver hur judisk egendom blir utsatt för vandalisering. Irvings citat ger således felaktigt vid handen att Hitler endast beordrade polisen att inte hindra några antijudiska demonstranter i München från att gå omkring med plakat.

Kristallnatten

Kristallnatten, 1938. Källa: Wikimedia.

På vilket sätt försöker Irving övertyga läsaren att Hitler inte låg bakom pogromerna? Onsdagen den 9 november var speciell för nazisterna eftersom det var den dag då man firade partiets misslyckade kuppförsök 1923. Enligt Irving träffades Göbbels och Hitler samma kväll och efter det att Hitler hade lämnat samkvämet, blev Göbbels informerad om att antijudiska demonstrationer brutit ut i flera tyska städer. Enligt Irving bestämde sig Göbbels då att hålla ett tal i vilket han uppmanade partiet att delta i pogromerna. Alltså: Hitler visste inget. Ingen av de två männen visste något när de kom till krogen och Göbbels fick sin information efter det att Hitler hade lämnat lokalen.
Evans noterar att detta motsägs av citatet ovan, i vilket det klart framgår att Göbbels och Hitler antingen fick informationen samtidigt eller att Göbbels informerade Hitler på platsen innan denne lämnade lokalen. Irvings tolkning strider också mot nazistpartiets interna utredning av händelserna. Enligt partirapporten sade Göbbels i sitt tal, det tal som han höll efter det att Hitler hade lämnat lokalen, att han hade führerns stöd. Irving är inte omedveten om rapporten, men väljer att inte upplysa läsarens om dess existens. Istället skyller Irving pogromerna på Göbbels.
Men Irving menar inte endast att Hitler motsatte sig vandaliseringen av judisk egendom och våldet mot judar. Han menar också att Göbbels var i det närmaste ensam om sin ståndpunkt. Vare sig Himmler, Heydrich eller SA-ledaren Victor Lutze ställde upp på pogromerna.
Inget av detta är sant, menar Evans. Irving manipulerar fakta för att få det att framstå som att de tre männen tog avstånd från Göbbels.
Irving påstår till exempel att Lutze sagt till Göbbels att SA inte skulle delta i hans planer. Hur vet Irving att Lutze sade detta? Irving hänvisar till en person vid namn Max Jüttner och dennes vittnesmål under Nürnbergrättegångarna. Det Irving inte säger är att Jüttner är nazist och medlem i SA och att han därför har ett motiv att rentvå sig själv och den organisation som han tillhörde. Irvings tolkning bestrids också av interna partidokument. Evans går igenom en rad dokument som visar att SA var synnerligen aktiva under Kristallnatten. Det är alltså inte sant, som Irving hävdar, att SA var ett motvilligt verktyg i Göbbels händer. Ledaren för SA-gruppen Nordsee instruerade sin avdelning på följande sätt:

All Jewish shops are immediately to be destroyed by SA-men in uniform...Jewish synagogues are to be immediately set on fire...The police are not permitted to interfere. The Führer wants the police not to interfere...All Jews are to be disarmed. In case of resistance immediately shoot them down.

För att Irvings historia skall gå ihop måste man alltså anta att SA struntade i att hörsamma Lutzes order. Det är naturligtvis inte uteslutet att det gick till på det viset, men är det sannolikt? Evans menar att källmaterialet talar emot Irvings tolkning.
Men Irving nöjer sig inte endast med att skylla pogromerna på Hitlers propagandaminister, han hävdar också att Hitler, när denne blev informerad om händelserna, blev ursinnig och försökte stoppa dem. Hur vet Irving om att Hitler motsatte sig Kristallnatten? Irving menar att det är dokumenterat att Hitler skällde ut SS-översten von Eberstein. Händelsen bevittnades av en Wilhelm Bruckner. Irving förser dock inte läsaren med några detaljer om Bruckner och när Evans kontrollerar källorna upptäcker han att även Bruckner var en hängiven Hitleranhängare och officer i SA. Det finns alltså anledning att även behandla Bruckners vittnesmål med försiktighet och inte som Irving gör, utgå ifrån att det beskriver verkligheten. Dessutom: von Eberstein medgav att han förvisso hade träffat Hitler, men sade att han inte kände igen mötet från Irvings beskrivning.
Ett annat av Irvings vittnen är Hitlers adjutant von Below. Irving hävdar att Hitler ringde upp Göbbels och skällde ut honom på grund av hans inblandning. Enligt Irving hade von Below hört samtalet mellan Hitler och Göbbels, men det förnekades senare av von Below. Dessutom är Irvings argument svårförenligt med ett annat viktigt faktum: Irving hävdar att Hitler skällde ut von Eberstein, men det är också dokumenterat att von Eberstein efter samtalet med Hitler telegraferade till Gestapo i flera tyska städer att de inte skulle hindra SA från att angripa judar.
Hitler skall också ha beordrat SS att ge sig ut på gatorna och stoppa våldet. Irvings källa är en SS-överste vid namn Julius von Schaub och Irving hävdar att von Schaub beskriver incidenten i sina opublicerade memoarer. Men vid närmare betraktelse visar det sig att Schaub inte tar upp Kristallnatten i memoarerna. Irvings läsning av Schaub motsägs också av Göbbels anteckningar från tidpunkten. Irving hävdar att Hitler skickade ut Schaub för att få ett stopp på våldet, men enligt en notering i Göbbels dagbok var Schaub en av dem som aktivt deltog i våldet mot judarna. Hur kunde han göra det, frågar Evans, om han visste att führern motsatte sig det? Dessutom är det svårt att förena Irvings teori med den euforiska sinnestämning som kommer till uttryck i Göbbels dagbok när han beskriver pogromerna. Är det verkligen möjligt att Göbbels skulle känna på det viset om han nyligen hade blivit uppläxad av Hitler?
Ett annat av Irvings nyckeldokument beskriver hur Heydrich blir beordrad av SS-chefen Himmler att ingripa mot vandaliseringen av judisk egendom och våldet mot judar. Om vi får tro Irving var Himmler lika ovetande om vad som försiggick som någonsin Hitler. Irving menar att Heydrich skickade ut ett telex de lokala polismyndigheterna med order om att skydda judar och judisk egendom och att återupprätta lag och ordning. Detta är bara delvis sant, menar Evans. Det är korrekt att Himmler beordrade Heydrich att skicka ett telex, men meddelandet innehåller inte alls det som Irving förespeglar läsaren. I meddelandet sägs att polisen endast får gå emellan om tyskägd egendom eller tyska liv hamnar i fara. I annat fall skall SA ges fria händer. Det sagda kastar också en tvivlets skugga över Irvings påstående att Hitler inte var informerad om pogromerna. Är det troligt att Himmler, via Heydrich, hade uppmanat landets poliser att inte ingripa mot vandaliseringen av judisk egendom om Hitler hade beordrat just det?
Irving hävdar vidare att Rudolf Hess via telefon och andra medel hade försökt stoppa SA:

It is a directive which goes out to all the party offices throughout Germany, to all the Gauleiters, for immediate communication. Directive No. 174/38. Repetition of telegram which had already gone out 10th November 1938. "On express orders issued at the very highest level, there are to be no kind of acts of arson or outrages against Jewish property or the like on any account and under any circumstances whatsoever"... Now if the Deputy Führer issues an order on express instructions from the very highest level, this can only mean that Adolf Hitler himself has ordered that all this outrage has got to stop forthwith.

Även på denna punkt anser Evans att Irving ägnar sig åt historieförfalskning. Hess' order förbjöd SA endast från att sätta eld på judiska affärer och skälet var inte att Hitler ville skydda judarna, vilket Irving förespeglar läsaren. Hess var, i likhet med Heydrich, orolig för att bränderna skulle sprida sig till intilliggande tyskägda byggnader. Dessutom var de butiker som drevs av judar ofta ägda av tyskar. Irvings översättning är också felaktig. Irving översätter ordet "Geschäften" med "egendom" för att läsaren inte skall förstå att Hess' dekret inte omfattade synagogor.

Deportationerna

I boken Goebbels: Mastermind of the "Third Reich" hävdar Irving att Hitler inte var medveten om att Berlins judar deporterades österut. "Hitler was neither consulted nor informed", skriver han, och fortsätter:

"Let nobody tell me", Hitler added, "that despite that we can't park them in the marshier parts of Russia!" "By the way," he added, "it's not a bad thing that public rumour attributes to us a plan to exterminate the Jews". He pointed out however that he had no intention of starting anything at present. "There's no point in adding to one's difficulties at a time like this!".

Evans menar att Irving har förvrängt källdokumentet till oigenkännlighet. Hitler nämner inte Ryssland i sitt middagstal. Hitler sade heller aldrig "By the way, it's not a bad thing that public rumour attributes to us a plan to exterminate the Jews". Istället sade han "It's good if the terror that we are exterminating Jewry goes before us". Ordet "rykte" förekommer inte i källdokumentet. Evans menar att Irving använder det för att ge läsaren det felaktiga intrycket att judeförföljelserna aldrig ägde rum. Inte heller figurerar ordet "plan" i originaldokumentet. Irving tillskriver felaktigt Hitler påståendet "There's no point in adding to one's difficulties at a time like this!" för att ge sken av att Hitler inte hade för avsikt att attackera judarna. I originaltexten säger Hitler något helt annat: "I had to remain inactive for a long time against the Jews too. There's no sense in artificially making extra difficulties for oneself; the more cleverly one operates, the better." Irving förespeglar alltså läsaren att Hitler inte hade någon plan på att angripa Europas judar, men i originaltexten motiverar Hitler tvärtom sin inaktivitet med att han väntar på rätt tillfälle.
Irving försöker alltså framställa Hitler som att denne var inaktiv i judefrågan. Evans menar att det inte saknas data som tyder på motsatsen. Göbbels noterade i en dagboksanteckning från 1941 att Hitler hade godkänt deportationspolitiken. I ett tal 1941 sade SS-chefen Himmler att Hitler "wishes that the Old Reich and the protectorate be emptied and freed of Jews from west to east as quickly as possible".
Irving menar istället att det var Göbbels som låg bakom deportationerna. I en artikel i Das Reich med titeln "The Jews are to blame" hade Göbbels visat att han var en värre antisemit än Hitler. Irving menar också att SS tolkade artikeln som en underförstådd order att inleda folkmordet. Hitler var alltså inte inblandad.
Evans menar att Irving har nått fram till sin slutsats genom att använda ytterst tveksamma metoder. När Irving summerar artikeln i Das Reich utelämnar han ett citat i vilket Hitler förutsäger utrotningen av Europas judar. Det saknas heller inte dokument som ger vid handen att Hitlers antisemitism inte stod Göbbels efter. I ett tal 1941 jämförde Hitler sig med Robert Koch: "I feel I am like Robert Koch in politics. He discovered the bacillus and thereby ushered medical science onto new paths. I discovered the Jew as the bacillus and the fermenting agent of all social decomposition." I en dagboksanteckning från 1941 konstaterar Göbbels att det inte finns någon skillnad mellan hans och Hitlers åsikter i judefrågan. I sin biografi om Göbbels har Irving strukit de delar i noteringen som antyder att Hitler var en lika rabiat antisemit som Göbbels och istället gömt undan informationen i bokens slutnoter. Irving har också, för säkerhets skull, försäkrat läsaren att Hitler inte var överens med Göbbels i frågan, trots att det strider mot andemeningen i dagboksanteckningen och innehållet i fotnoten.
Inte heller finns det något som tyder på att det var Göbbels artikel som inspirerade SS att inleda folkmordet. Evans menar att mördandet inleddes före publiceringen av artikeln.
Irving åberopar sig också på att en av Eichmanns medarbetare, Dieter von Wisliceny, beskrivit Göbbels artikel som en vattendelare i SS:s syn till judefrågan, men den fil som Irving hänvisar till existerar inte. Evans hittar istället ett annat dokument i vilket Wisliceny uttalar sig i frågan, men där han lägger skulden på Hitler och inte, som Irving, på Göbbels. Wisliceny nämner förvisso artikeln i Das Reich men säger att det var Hitlers order att Europas judar skulle utrotas som var orsaken till radikaliseringen av politiken.

Manipulation av statistik. Mördade judar i Riga

I Hitler's War (1977) skriver Irving att Hitler motsatte sig dödandet av judar i östra Europa. Irving hävdar till och med att Hitler de facto beordrade att mördandet skulle upphöra (vilket naturligtvis strider mot en annan av Irvings teser - den att Hitler inte kände till utrotningspolitiken):

[Himmler] was summoned to the Wolf's Lair for a secret conference with Hitler, at which the fate of Berlin's Jews was clearly raised. At 1:30 P.M. Himmler was obliged to telephone from Hitler's bunker to Heydrich the explicit order that Jews were not to be liquidated; and the next day Himmler telephoned SS General Oswald Pohl, overall chief of the concentration camp system, with the order: "Jews are to stay were they are".

Irving tolkar dokumentet på följande sätt: Hitler säger att judarna inte skall dödas, de skall stanna där de är. Evans menar att källdokumentet inte ger något stöd för Irvings slutsats. Dessutom: det samtal som ägde rum mellan Himmler och Heydrich berörde inte judar i allmänhet, utan en specifik tåglast judar som hade skickats från Berlin med destination Riga. Det utgick alltså ingen generell order från SS-chefen att mördandet skulle upphöra, vilket Irving förespeglar läsaren.
Men hur skall man då förklara Himmlers telefonsamtal? Evans menar att det var helt andra faktorer än omsorg om Berlinjudarna som föranledde Himmlers telefonsamtal till Heydrich. Himmler hade inget emot att judarna mördades, men han tolererade inte att det skedde utan att order om det hade utgått:

The Jews who have been resettled out to the territory of the Ostland are only to be dealt with in accordance with guidelines issued by me or by the Reich Security Head Office on my authority. I would punish individual initiatives and contraventions.
Signed H. HIMMLER.

Telefonsamtalet till Heydrich kom till därför att Himmler upplevde att lokala SS-befäl i Östeuropa inte följde centralt utfärdade order. Himmler ville återupprätta sin auktoritet. Faktum är, fortsätter Evans, att samtidigt som Himmler förbjöd SS-förbanden i Riga att döda judarna från Berlin, beordrade han dem att mörda lokala judar i staden. Dessutom: Himmler sade inte "Jews are to stay were they are" till SS-generalen Oswald Pohl. När Evans kontrollerar Irvings påstående mot källan, finner han föga överraskande att Himmler istället säger "Administrative leaders of the SS are to stay". Uttryckt på ett annat sätt: det är inte sant att Himmler beordrade ett stopp för likvidationerna av judar, han beordrade istället sina underlydande att stanna där de är.

Den inre kretsen

Irving har också anfört skäl till varför han anser att det är rimligt att anta att Hitler inte var informerad om judeutrotningen. I Hitler's War (1977) hävdade Irving att det inte var möjligt att binda Hitler till folkmordet på Europas judar. Han medgav att det var Hitler som hade beordrat deportationerna av judar österut, men tillfogade att ansvaret för vad som hände på östfronten låg hos Himmler och Heydrich.
När Irving beskriver kretsen kring Hitler, säger han att det rör sig om vanliga, intelligenta människor som, när de fick frågan, ofta talade väl om Hitler. Evans menar dock att det finns anledning att misstänka att personerna ifråga inte var ärliga när de beskrev umgänget med führern. Flertalet av dem som tillhörde toppskiktet inom nazistpartiet var entusiastiska anhängare av Hitler. Man bör, av den anledningen, inte förvåna sig över att de gärna bedyrade Hitlers oskuld. Om inte Hitler hade något ansvar för judeförföljelserna, hur skulle då de människor som dyrkade honom kunna ha någon skuld? En annan orsak till de idealiserande beskrivningarna av Hitler, var grupptrycket. Speer, Hitlers rustningsminister, fick ta emot hård kritik från sina forna partikamrater därför att de ansåg att han hade förrått Hitler. Evans menar också att gamla nazister ogärna pratar om sina erfarenheter därför att de är rädda att stöta sig med nynazister.
I Hitler's War satte sig Irving målet att slå sönder myterna om Hitler. För det ändamålet intervjuade han ett flertal personer som tillhörde kretsen kring Hitler:

I have interviewed scores of the principal German officers and personnel involved, including many of Hitler's close staff who have hitherto refused to talk to anybody, but who felt able to talk at length to me because of the nature of my previous books.

Irving skryter ofta om sitt kontaktnät, men Evans menar att det finns ett mycket speciellt skäl till varför Irving har varit så framgångsrik i att etablera kontakter med de människor som fanns i Hitlers absoluta närhet. Anledningen till att dessa människor valde att tala med Irving istället för med andra historiker, är att de i honom såg en sympatisör. De förstod tidigt att Irving inte var ute efter att misskreditera Hitler, utan att han tvärtom ville rehabilitera honom.
Evans nämner flera orsaker till att judeutrotningen inte diskuterades i Hitlers närvaro. Gitta Sereny har sagt att Hitler hade en psykologisk motvilja mot att diskutera saken. Han avskydde dåliga nyheter och undanbad sig allt som störde hans känsla av välbefinnande. Martin Bormanns vittnade om att Hitler hellre höll långa monologer om tobaksmissbrukets risker och konstens väsen. Hitlers sekreterare Christa Schröder har bekräftat denna bild av Hitler:

After Stalingrad Hitler could no longer listen to music. From then onwards we spent the evenings listening to his monologues. But it was always the same conversation: his youth in Vienna, the time of struggle, the history of mankind, the microcosmos and the macrocosmos and so on. With most subjects we already knew in advance what he would say, and so the evenings often became quite tiresome. Events in the world or on the front could not be touched upon during the tea times; everything to do with the war was taboo.

Evans menar också att Hitler var besatt av att hålla saker hemliga. Ingen skulle veta mer än de behövde för att kunna sköta sitt arbete. Många gamla nazister, däribland Albert Speer, har också uppgivit detta som en orsak till att de kände till så lite om vad som pågick på östfronten. Irving har tolkat hemlighetsmakeriet och Hitlers förkärlek för andra samtalsämnen än kriget och judefrågan som att han var ovetande om vad som skedde i lägren. Evans noterar i detta sammanhang att flera av dem som stod Hitler nära inte alls uppfattade saken på detta sätt. Flera av dem som Irving har intervjuat medgav att de hade berättat för Irving att judefrågan aldrig var på tapeten i den inre kretsen, men de protesterade samtidigt mot Irvings slutsats - att det innebar att de också var av den uppfattningen att de ansåg att Hitler inte visste vad som hände Europas judar. Detta har Irving valt att inte nämna.
Dessutom menar Evans att Irvings sätt att redovisa svaren på de frågor som han har ställt är allt annat än objektivt. När någon i Hitlers närhet antyder att Hitler var involverad i folkmordspolitiken, avfärdar Irving vederbörande som okunnig eller som offer för ett missförstånd. Om en person däremot gör ett uttalande som är förenligt med Irvings romantisering av Hitler, accepterar han det utan att blinka som ett ovedersägligt bevis på att Hitler var omedveten om judarnas öde. Irving nämner till exempel Nicolaus von Belows ögonvittnesskildring, men tar inte upp den del av vittnesmålet där denne förklarar att de sk insatsgruppernas aktiviteter diskuterades i Hitlers högkvarter. von Below hävdade dessutom att han var fullständigt övertygad om att Hitler personligen hade beordrat att Europas judar skulle mördas. En annan av de personer som Irving refererar till är SS-generallöjtnanten Wilhelm Bruckner. Även här väljer Irving att inte nämna att även Bruckner var övertygad om att Hitler hade sanktionerat folkmordspolitiken.
Flertalet av dem som tillhörde den inre kretsen var inte endast övertygade om att Hitler kände till vad som ägde rum på östfronten, det fanns även personer som var personligen engagerade i utrotningspolitiken. En av dem var Hitlers livmedikus Karl Brandt. I oktober 1939 var Brandt, tillsammans med läkaren Philipp Bouhler, ansvariga för den så kallade eutanasiaktionen, dvs. nazisternas beslut att mörda upp till 200 000 mentalt och fysiskt handikappade män, kvinnor och barn. Brandt utförde även experiment med levande människor i de tyska koncentrationslägren:

Besides being found guilty for the euthanasia action after the war, Brandt was declared culpable for various human experiments on concentration camp inmates: sulfanilamide experiments at Ravensbrück concentration camp; epidemic jaundice experiments at Sachsenhausen concentration camp; mustard gas experiments at Natzweiler concentration camp; and freezing, malaria, bone muscle and nerve regeneration and bone transplantation, sea water, sterilization and typhus experiments Karl Brandt was sentenced to death by the Nuremberg Military Tribunal and executed after the war.

Hermann Fegelein blev en del av den inre kretsen efter det att han hade gift sig med Eva Brauns syster. Fegelein tillhörde SS och deltog i en serie massavrättningar i Polen. Irvings påstående att den inre kretsen kring Hitler inte hade kunskaper om judeförföljelserna eller hörde saken diskuteras i Hitlers närhet, måste därför avvisas.
Hur många menar Irving att det var som kände till folkmordet på judarna? Evans svarar: 70 personer. Siffran är löjlig låg eftersom upp till 100 000 personer var engagerade i morden.

Evans slutsats

Efter att ha granskat Irvings argument för att Hitler var judarnas vän, presenterar Evans sin slutsats:

[Irving] bends and wilfully mistranslates reliable sources; he deliberately suppresses evidence which runs counter to his argument; he skews evidence and misquotes by omitting vital parts of documents and by mistranslating other parts which he does cite; he takes accurate and reliable sources such as the Himmler phone log and shapes and bends it to suit his purposes by including speculation and pure invention which is in no way warranted by the documentary record; he misrepresents data by presenting unreliable sources as reliable when they serve his argument; he relies on books such as memoirs and diaries that directly contradict his argument, and interprets them in a way that runs counter to what the authors intended, falsely attributing to them conclusions which they did not reach. ... All of this Irving does in order to support the historically untenable conclusion that Hitler neither knew nor approved of the extermination of the Jews, and that insofar as persecution of Jews came to his notice, he did his best to stop it.

Enligt Richard Evans är Irving förintelseförnekare i det att han:

  • minimerar antalet mördade judar
  • hävdar att nazisterna inte använde gaskammare
  • påstår att Hitler och de andra toppnazisterna antingen inte var medvetna om vad som skedde i lägren eller på östfronten eller att de försökte stoppa morden när de kom till deras kännedom
  • att förintelsen är en myt som ursprungligen uppfanns av den brittiska underrättelsetjänsten i propagandasyfte och att judarna har hållit liv i myten för att öka det politiska och ekonomiska stödet till Israel.

Men Irving har inte endast försökt att rentvå Hitler och det tredje riket, han har också ansträngt sig för att jämställa de allierade krigsansträngningarna med nazisternas förbrytelser. Det är detta argument som vi nu skall titta lite närmare på.

Dresden

Den 13 och 14 februari, 1945 utsattes staden Dresden för omfattande bombattacker. David Irving har beskrivit dessa i sin bok The Destruction of Dresden (1963). The Destruction of Dresden är Irvings mest kända bok och finns i flera utgåvor och översättningar.
Enligt Irving syftade attacken inte till att slå ut militära installationer, målet var istället att döda så många civila som möjligt:

it was the Mustang fighters, which suddenly appeared low over the streets, firing on everything that moved, and machine gunning the columns of lorries heading for the city. One section of the Mustangs concentrated on the river banks, where masses of bombed out people had gathered. Another section took on the targets in the Grosser Garten area.

Evans menar att Irvings påståenden är ogrundade. De brittiska och amerikanska planen hade inte tillräckligt med bränsle för att kunna engagera sig i jakt på civilister. Att flyga på låg höjd i stadsmiljöer är dessutom förenat med extrema risker och det finns ingenting som ger vid handen att de allierade var beredda att riskera dyra flygmaskiner för att kunna skjuta civila tyskar. Dessutom var de plan som var inblandade i räderna mot Dresden inte anpassade till den typ av krigföring som Irving hävdar ägde rum. Röken och hettan från bränderna gjorde det därtill mer eller mindre omöjligt att flyga på låg höjd.
Irving stöder sig på intervjuer med människor som deltog i räderna mot Dresden, men Evans menar att det finns all anledning att ta hans utsagor med en grov nypa salt. Bland annat hävdar han att Irving tillskriver människor uppfattningar som de inte har uttryckt. Irving har använt vittnesmål som beskriver flygattacker mot Prag och skrivit om dem så att läsaren skall få intrycket att de beskriver räderna mot Dresden.
Irvings kanske största missgrepp är hans statistiska manipulationer. I The Destruction of Dresden (1966) hävdar Irving att över 135 000 människor dog i räderna. I ett tal från 1989 sade han att bombningarna krävde mellan 100 000 och 250 000 människoliv. I Goebbels: The Mastermind of the "Third Reich" skriver Irving att antalet döda uppgick till mellan 60 000 och 100 000 människor. Evans menar att Irvings sifferexercis är fullständigt godtycklig och att hans val av siffror mer återspeglar den situation som han för tillfället försöker krångla sig ur än empiriska fakta.

Dresden

Dresden efter de allierade bombningarna. Källa: Wikimedia.

Hur har Irving nått fram till siffran 135 000? En av hans källor är Hans Voigt. Voigt arbetade på ett kontor för registrering av försvunna personer efter räderna. Det är från Voigt som Irving har fått siffran 135 000 personer. Något annat har Irving inte att komma med. Han kan inte redovisa ett enda dokument eller ett enda vittnesmål som styrker Voigts påstående. Dessutom: en kontroll av det register över försvunna personer som Voigt åberopar sig på visar sig innehålla drygt 30 000 personer, inte 135 000.
Irving hänvisar också till ett utdrag ur en rapport från Dresdens polischef enligt vilken över 200 000 människor dog under räderna. En person vid namn Walter Hahn hade hjälpt Irving att komma över en kopia av en kopia av originaldokumentet. Den första kopians ägare var en man vid namn Max Funfack. Trots att Irving inte hade tillgång till originaldokumentet, utan endast en maskinskriven kopia, var han övertygad om dess äkthet. Irving brydde sig inte ens om att kolla upp med Funfack var kopian kom ifrån. Irving hävdade att filens autenticitet garanterades av att Max Funfack, som var läkare, hade haft en central position i uppröjningsarbetet efter räderna. I den tyska upplagan av The Destruction of Dresden hävdade Irving att Funfack var dokumentets upphovsman, trots att han inte visste om det var sant.
I ett brev till Irving 1965 protesterade FunFack mot Irvings beskrivning. Han hävdade att han inte alls hade haft det arbete som Irving tillskrivit honom och att den siffra som han hade nämnt var baserat på lösa rykten:

Exactly like every one else affected I have only ever heard the numbers third-hand: from city commandants with whom I was friends, from the civilian air-raid protection etc. But the numbers always differed greatly. I myself was only once present at a cremation on the Altmarkt, but otherwise completely uninvolved. Likewise I was never Dresden's Chief Medical Officer or even deputy Chief Medical Officer; rather I was always worked as a specialist urologist in a hospital. How one comes to such suppositions, is incomprehensible to me.

Trots att Irving, efter Funfacks brev, visste att det dokument som han hade erhållit från Hahn var suspekt, fortsatte han att hävda dess autenticitet. Han fortsatte även att påstå att Funfack var dokumentets upphovsman och att han hade fått dokumentet av honom, vilket var falskt.
Evans menar att innehållet i kopian som Irving fick från Hahn förmodligen härrör från en artikel i den nazistiska veckotidningen Das Reich. Den officiella tyska ståndpunkten var att räderna hade bevisat att de allierade hade för avsikt att mörda miljontals tyska civilister. Enligt propagandaminister Göbbels uppgick antalet döda till 250 000. Nazisternas målsättning var tvåfaldig: de ville chocka världen och den tyska befolkningen genom att porträttera de allierade som blodtörstiga monster.
Dessutom menar Evans att rapporten är motsägelsefull och problematisk ur ett empiriskt perspektiv. Räderna mot Hamburg kostade 3 procent av Hamburgbborna livet. I Kobe dog 1 procent av invånarna. Irving vill att vi skall acceptera tesen att bombningarna av Dresden dödade upp till 30 procent av befolkningen i staden.
Funfack hade förnekat att han hade den position som Irving tillskrev honom och istället rekommenderat Irving att kontakta Röda Korset. Organisationen hade haft en person i området under den aktuella perioden som kanske skulle kunna hjälpa Irving vidare. Efter att ha varit i kontakt med Röda Korset hävdade Irving att organisationen hade bekräftat hans tes om dokumentets äkthet. Detta var inte sant, menar Evans. Dessutom: trots att Röda Korset hade påtalat för Irving att man inte kunde hjälpa honom att fastställa antalet offer, hävdade Irving att organisationen hade bekräftat för honom att 140 000 människor dog i Dresden.
Irving hade alltså en kopia av en kopia av en polisrapport som han aldrig hade sett. Två år efter publiceringen av The Destruction of Dresden återfanns originalrapporten. I rapporten sades det att 20 000 människor hade dött till följd av de allierade räderna. Irving tvingades göra en förödmjukande reträtt och medge att de siffror som han hade trummat ut var hämtade från ett falskt dokument. 1971 hade Irving anslutit sig till den konventionella synen på dokumentet som falskt, men han vägrade plocka bort det från sin bok om Dresden, där det fortfarande fanns med som ett appendix. Det dröjde till 1995 innan Irving förklarade för sina engelska läsare att dokumentet var falskt.
Varför var Irving så angelägen om att överdriva antalet döda Dresdenbor? Evans svar är att bombningarna av Dresden spelar en viktig roll i historierevisionismen. Irving vill uppställa en kvantitativ och moralisk ekvivalens mellan den tyska folkmordspolitiken och de allierade bombningarna av tyska städer:

Twenty-five thousand killed, if we take this grossly inflated figure to be on the safe side: That is a crime; there is no doubt. Killing twenty-five thousand in four years - 1941, 1942, 1943, and 1944 - that is a crime; there is no doubt. Let me show you a picture of twenty-five thousand people being killed in twenty-five minutes. Here it is, in my book, a vivid picture of twenty-five thousand people being killed in twenty-five minutes by the British (in February 1945) in Pforzheim, a little town where they make jewellery and watches in Baden, Germany. Twenty-five thousand people were being burned alive...That is what it looks like when twenty-five thousand civilians are being burned alive in twenty-five minutes. One person in four, in twenty-five minutes. One person in four in that town. As I said when I was speaking in Kitchener yesterday, it is as though somebody came to Kitchener, a town of about a hundred thousand people, and killed one person in four in twenty-five minutes. That too is a crime. Twenty-five minutes! In Auschwitz it was a crime committed over four years. You don't get it spelled out to you like that. Except by us, their opponents. When you put things into perspective like that, of course, it diminishes their Holocaust - that word with a capital letter.

År 1963 skrev Irving i ett brev till sin förläggare att andra världskriget inte skulle beskrivas som ett folkmord, utan som en slakt av oskyldiga människor och att, följaktligen, västmakterna var lika stora skurkar som axelmakterna. När Irving 1995 fick frågan om han såg några paralleller mellan Dresden och Auschwitz, repeterade han sin tes:

To my mind both teach one lesson: that the real crime of war and peace alike is not Genocide - with its implicit requirement that posterity reserve its sympathy and condolences for a chosen race - but Innocenticide. It was not the Jewishness of the victims that made Auschwitz a crime; but their innocence.

I en dokumentär från 1991 rekapitulerade Irving än en gång sin tes att räderna mot Dresden är jämförbara med nazismens brott:

Interviewer: "So what's the point in quibbling about the exact number of Jews that were killed by Hitler?"
Irving: "Exact numbers are important. Look at Auschwitz. About 100,000 people died in Auschwitz. Most of them died of epidemics, as we now know, from code breaking. So even if we're generous and say one quarter of them, 25,000, were killed by hanging or shooting. 25,000 is a crime, that's true. 25,000 innocent people executed by one means or another. But we killed that many people burning them alive in one night, not in three years, in a city like Pforzheim. We killed five times that number in Dresden in one night."
Interviewer: "So we're as bad as that?"
Irving: "I've pleaded for equality in the writing of history. Not just truth but also equality."
Interviewer: "So lining up Jews in pits and machine gunning them was as bad as bombing Dresden?"
Irving: "I see very little difference."

Antisemitismen

Även om Irving förnekar att Hitler var inblandad, menar han inte att nazisterna inte gjorde sig skyldiga till brott. Irving har till exempel beskrivit insatsgruppernas verksamheter på östfronten. Evans menar dock att dessa medgivanden från Irvings sida är försedda med en rad kvalifikationer. Irvings huvudstrategi är att förneka att nazisterna var antisemiter och att de gjorde sig skyldiga till fruktansvärda grymheter. När det inte är möjligt skyller han på kriget i allmänhet eller hävdar att brotten utfördes i strid med Hitlers order. Om också denna väg är stängd, skyller han på offren och hävdar att de, i någon mening, fick vad de förtjänade. Det är detta sistnämnda argument som vi skall titta lite närmare på i detta avsnitt. Enligt Irving var Göbbels inte antisemit när han kom till Berlin, han blev antisemit när han insåg att judarna dominerade staden politiskt. En annan bidragande faktor var, enligt Irving, den höga kriminaliteten bland Berlins judar.
Enligt Irving hade antisemitismen alltså en grund i empiriska fakta: Göbbels såg att judarna använde den politiska makten för att gagna sig själva när de inte stal från eller ofredade tyskar. Även på denna punkt menar Evans att Irving handskas illa med fakta. Det är inte sant att judarna dominerade politiken i Berlin. Inte heller är det sant att judarna var mer kriminella än andra grupper. Irving hänvisar bland annat till Interpolstatistik, men när Evans kontrollerar källorna upptäcker han att den inte stöder Irvings tes. Ett av de dokument som Irving åberopar sig på visar sig dessutom härröra från Göbbels propagandaministerium.
Ett annat exempel som Irving använder sig av är den av nazisterna organiserade bojkotten av judiska affärer i april 1933. Irving menar att bojkotten var ett svar på en kampanj mot Tyskland som genomförts av ett av judar styrt kommunistparti och av judar som inte var kommunister i Europa och USA:

the Jews and communists who had fled to Prague, Paris, and London poured vitriol over the new Hitler government. Irresponsible foreign journalists did the rest. Even ex-chancellor Brüning, still in Germany, watched in fury as they filed blatantly untrue stories exaggerating the plight of the Jews. At that time (Spring, 1933), he (Brüning) pointed out, hardly any Jews had suffered except for the leaders of the communist party. This year, 1933, was however the year of the big lie. ... Everybody knows about the Nazi boycott of the Jews, April 1, 1933, it took place on a Saturday. What nobody knows is that one week previously there had been a Jewish boycott of the Nazis, worldwide. And this is one of those facts of history which is suppressed. Cause and effect. Only the cause is never mentioned in the history books.

Irving har också sagt att Europas judar hade sig själva att skylla under andra världskriget:

What these people don't understand...is that they are generating antisemitism by their behaviour, and they can't understand it. They wonder where the antisemitism comed from and it comes from themselves, from their behaviour...I said to this man from Colindale, this leader of the Jewish community in Freeport, Louisiana, I said..."You are disliked, you people. You have been disliked for three thousand years. You have been disliked so much that you have been hounded from country to country, from pogrom to purge, from purge back to pogrom, and yet you never asked yourselves...what is it that the rest of humanity doesn't like about the Jewish people, to such an extent that they repeatedly put us through the grinder?". And he went beserk. He said: "Are you trying to say that we are responsible for Auschwitz? Ourselves?" And I said, "Well the short answer is yes. The short answer I have to say is yes...If you had behaved differently over the intervening three thousand years, the Germans would have gone about their business and not have found it necessary to go around doing whatever they did to you.

Vad bygger Irving sina påståenden på? För det första är det inte sant, vilket Irving hävdar, att ledarna för kommunistpartiet var judar. För det andra är det lika falskt att det vid tidpunkten hade ägt rum en av judar organiserad bojkott av tyska varor. Evans medger att det fanns judar utanför Tysklands gränser som kritiserade nazisterna, men de hade faktiskt fog för sin kritik, menar han. För det tredje: varför skulle Tysklands judar vara ansvariga för vad judar i Paris, Prag, London och USA ägnade sig åt? Irving påstår också att det var Göbbels som organiserade bojkotten mot de judiska butikerna, dvs. att Hitler inte var inblandad, men det stämmer inte med kända historiska fakta, menar Evans.
Ytterligare ett argument som Irving har använt är den så kallade judiska krigsförklaringen mot Tyskland 1939:

Now, in September 1939, Hitler was upon the verge of world war. And Dr. Chaim Weizmann, the president of the Jewish Agency, had written to Neville Chamberlain promising explicitly that all Jews everywhere stood by him and would fight on the side of the democracies against Nazi Germany. The Times published Weizmann's letter on September 6, and Hitler no doubt considered it an unorthodox Jewish declaration of war. He often referred to it in later years.

Även på denna punkt handskas Irving illa med fakta. Weizmann uttalade sig för sin organisations räkning, inte för alla judar. World Zionist Organisation omfattade vid den angivna tidpunkten ungefär 6 procent av världens judar. Många tyska judar var skeptiskt inställda till sionismen. Endast 4 procent av Tysklands judar var medlemmar i organisationen. Irvings teori att Weizmann var ledare för världens judar avfärdas därför av Evans som en konspirationsteori. Irvings tolkning av Weizmanns utspel som en krigsförklaring är orimlig även av det skälet att WZO inte utgjorde en suverän stat.
Evans menar att teorin om den så kallade krigsförklaringen istället är en nazistisk myt, en teori som nazisterna använde sig av för att rättfärdiga judeförföljelserna. Hitler:

In this Second World War as a struggle for life and death it must never be forgotten that following the declaration of war of the World Zionist Congress and its leader Chaim Weizmann (in his message to England's Prime Minister Chamberlain), World Jewry is the unrelenting opponent of National Socialism, the enemy Number 1.

Irving har hänvisat till Eichmanns memoarer i syfte att rättfärdiga den nazistiska politiken. Eichmann motiverade grymheterna i de tyska lägren med hänvisning till de allierade bombräderna, trots att han rimligen kände till att Europas judar inte låg bakom de allierade attackerna. Irving försöker, på ett snarlikt sätt, att staga upp sitt argument genom att hänvisa till boken Germany Must Perish:

a sensational book, Germany must Perish, in which 'American writer Theodor N. Kaufman proposes the sterilization of all male Germans. Time Magazine lauds his book. In August 1941 Goebbels translates it for the troops and uses it to persuade Hitler to tackle the Jewish problem now.

Inte heller på denna punkt håller sig Irving till fakta. Göbbels lät aldrig översätta boken, istället lät han publicera några utdrag ur den. Dessutom spelade boken aldrig den roll som Irving antyder. Den tyska politiken mot Europas judar hade radikaliserats innan boken kom till Göbbels kännedom. Dock är det klart att Göbbels ansåg att boken kunde användas i den dagliga propagandan. Trots att Kaufman inte hade någon som helst koppling till någon stat, gick nazisterna ut och sade att boken speglade de allierade målsättningarna. Kaufman var en isolerad extremist med få kontakter. Inte heller är det sant att Time Magazine gav boken sitt godkännande. Tvärtom: Time Magazine anmärkte att formuleringarna i boken inte saknade likheter med vad man hittade i Göbbels propagandaskrifter. Irving glömmer också att nämna att Kaufmann även förespråkade sterilisering av alla amerikaner.

Slutsats

Richard Evans genomgång av David Irvings arbeten kan inte annat än beskrivas som förrödande för den senare. Om Evans har rätt, är Irving ingen seriös historiker, utan endast en simpel historieförfalskare. Mycket talar också för att Evans diagnos är korrekt. De som hävdar att Irvings problem bottnar i att hans teorier är politiskt inkorrekta har onekligen fått något att fundera över. Irving har uppenbara problem med att få sin framställning att hänga ihop och Evans har gjort det troligt att åtminstone en del av de felaktigheter som han har påtalat inte beror på misstag från författarens sida, utan är avsiktligt menade. För att begreppet "politiskt inkorrekt" skall bli meningsfullt, måste det syfta på mer än politiskt motiverade sagor av den typ som Irving, av allt att döma, har satt i system att producera.
I nästa artikel skall vi titta lite närmare på hur Irving har bemött Evans kritik. Vi skall också närmare diskutera Irvings syn på Auschwitz och ställa frågan om det var rätt eller fel av Österrike att fängsla honom på grund av hans uttalanden.