Samtiden.com

Du är här

The Closing of the Muslim Mind. Del I

PDF version

Den muslimska världen befinner sig i kris. Det är knappast ett kontroversiellt påstående. En annan och mer omstridd fråga är hur krisen skall förklaras? Beror den på västerländsk imperialism, korrupta regimer eller kanske på att den muslimska kulturen är djupt dysfunktionell?
Den amerikanske författaren Robert Reilly menar att den muslimska världens problem har teologisk grund. Det är islam som är problemet. Reilly har presenterat sin idé i boken The Closing of the Muslim Mind (ISI Books 2015). Det är om denna bok som föreliggande artikel ska handla.

The Closing of the Muslim Mind

Vår civilisation

Västerlandet har sina rötter i kristendomen, antikens kultur och romersk lag. Vår kultur är innovativ. Vi har kontinuerligt experimenterat med nya institutioner, lagar, former för politisk ordning, vetenskap och konst och det har borgat för utveckling och framsteg.
Varför hände detta inte i den islamiska världen? Reilly menar att vi hittar svaret i en deformerad teologi.

Islam konfronteras med Rom

Efter att ha erövrat den arabiska halvön, utrotat polyteismen och enat invånarna under islams banér, existerade islam under en period som en isolerad ö i ett gigantiskt intellektuellt hav.
Denna isolering bröts när islam inledde sitt tusenåriga krig mot väst. Rättrogna muslimer var övertygade om att Gud hade bestämt att muslimer skulle regera världen. Jihad var ett sätt att återupprätta den av Gud påbjudna ordningen.
Det bysantiska imperiet var den östra delen av det romerska kejsarriket. Det var inte endast ett i huvudsak kristet imperium, det var en kultur som hade bevarat arvet från antiken.
Imperiets kristna eftersträvade en förnuftsbaserad religion. Deras målsättning var en religiös världsbild som inte stred mot förnuftet och de använde grekisk logik när de rationaliserade sin tro.
De menade att Gud är förnuftig till sin natur. Därför hade han skapat ett rationellt organiserat universum som människan kan förstå om hon använder sitt förnuft. Dåtidens kristna var övertygade om att människan till och med kunde uppnå kunskap om Gud genom att undersöka skapelsen.
På detta sätt uppmuntrade en rationalistisk tolkning av kristendomen människor att undersöka verkligheten. Newton var ett exempel. Han var djupt religiös. Han betraktade universum som ett invecklat pussel som Gud hade skapat och människans uppgift som att dechiffrera det.
När de muslimska arméerna marscherade in på bysantiskt territorium konfronterades de således med en kultur som var vida överlägsen den islamiska kulturen. Frågan var hur man skulle hantera detta.

Islam klyvs i två läger

Mötet med den romerska civilisationen medförde att islam splittrades i två läger. Mutaziliterna menade att muslimer borde göra som kristna. De borde rensa islam på nonsens och eftersträva en rationell teologi. Ashariterna var traditionalister och menade att islam inte behövde moderniseras. Debatten mellan mutaziliter och ashariter var islams första teologiska debatt. Frågan var om förnuft och uppenbarelse kan samexistera eller om de utesluter varandra.

Mutaziliterna

Mutaziliterna var rationalister. Innan vi kan uttala oss om Gud, måste vi bevisa hans existens och det kräver att vi använder vårt förnuft. Följaktligen föregår förnuftet uppenbarelsen som källa till kunskap.
Mutaziliterna definierade Gud i termer av förnuft. Gud har inte egenskapen förnuft, Gud är förnuft. Detta skiljer honom från människan. Människor är inte förnuft, de har förnuft och de kan använda det för olika syften, goda som onda. Gud är annorlunda. Han är förnuft och därmed underordnad rationalitetens krav. Han kan varken handla omoraliskt eller skapa ett irrationellt universum.
Gud har utrustat människan med förnuft. Det är en av hennes egenskaper. Det innebär att hon kan förstå världen eftersom den har en rationell struktur.
Mutaziliterna menade att världen existerar oberoende av Gud därför att Gud har skapat den sådan. Det faktum att stenar faller till marken, indikerar inte gudomliga interventioner, utan gravitation. Gud skapade en värld med gravitation och lät den sistnämnda ta hand om fallande objekt.
Det gäller även människan. Gud har utrustat människan med förnuft. Därav följer att människan är autonom och kapabel att själv orsaka sina tankar och handlingar. Därav följer också att hon kan undersöka verkligheten och söka moralisk kunskap.
På detta sätt försvarade mutaziliterna islams helveteslära. De menade att begreppet blir meningslöst om man förnekar existensen av en verklighet som existerar oberoende av Gud. Om människan inte har fri vilja, är det gagnlöst att moralisera över hennes leverne och grymt att döma henne till evig skärseld.
Den kanske mest kontroversiella implikationen av mutaziliternas försök att rationalisera islam var att den inbegrep en relativisering av Koranens giltighetsanspråk. Mutaziliterna menade att Koranen måste antas vara skapad vid en bestämd tidpunkt. I annat fall hamnar den i konflikt med tesen om människans frihet. Problemet är att Koranen emellanåt beskriver historiska skeenden. Mutaziliterna menade att de som hävdade att Koranen är oskapad, dvs. att den uttrycker eviga sanningar, i realiteten förespråkar en predestinationslära som eliminerar människans frihet och gör helvetesläran obegriplig.

Ashariterna

Ashariterna var traditionalister. I likhet med Mutaziliterna studerade de den antika filosofin med stort intresse, men de hade ett helt annat syfte med sina studier. Målet var inte att rationalisera islam, dvs. att anpassa islam till en föränderlig värld, utan att leda i bevis att det inte finns några filosofiska sanningar och att uppenbarelsen följaktligen är en högre kunskapsform än förnuftet.

Al-Ghazali

Al-Ghazali. Muslimsk teolog och asharist. Källa: Wikimedia.

Ashariternas huvudargument var att mutaziliternas tolkning av islam underminerar Guds allmakt. Om människan är fri, existerar det en kausalitet som inte utgår ifrån Gud. Människan kan inte vara fri om Gud är allsmäktig.
Ashariterna motsatte sig synen på Gud som förnuft av samma skäl. Mutaziliterna hävdade att Gud har förbjudit mord därför att mord är dåligt. De underförstod därmed att det existerar en moralisk måttstock som är oberoende av Gud och som Gud, på grund av sin rationella natur, måste respektera.
Enligt ashariterna är Gud inte förnuft, han är ren vilja. Det är hans natur. Gud har inte förbjudit mord därför att mord är något dåligt, mord är dåligt därför att Gud har förbjudit det.
Denna tolkning fick följder för hur ashariterna uppfattade relationen människa-Gud. Eftersom Gud är vilja kan människan inte förstå Gud eller kommunicera med honom. Följaktligen visar Koranen inte oss Gud, utan vad Gud kräver av oss. I förhållande till Gud kan vi därför endast underkasta oss hans vilja eller utmana den. Några andra alternativ gives inte.
Eftersom Gud är vilja är han heller inte underkastad några begränsningar. För mutaziliterna var det otänkbart att Gud skulle kunna döma rättrogna till helvetet och skicka syndare till paradiset. Det skulle strida mot Guds rationella natur. Det hade varit förnuftsvidrigt.
Ashariterna förkastade mutaziliternas uppfattning som blasfemisk med hänvisning till att den inskränker Guds allmakt. För dem hade Gud ingen rationell natur. Han är ren vilja och inte bunden av något alls. Han kan sålunda skicka troende muslimer till helvetet och otrogna till himlen.
Detta implicerade också att ashariterna hade en helt annan syn på Koranen än mutaziliterna. För dem var Koranen lika evig som Gud. Följaktligen kan dess innehåll inte vara historiskt relativt. Således finns det heller inget att tillägga, ta bort eller tolka. Koranen är perfekt. Ashariterna medgav att det inte saknas besynnerligheter i Koranen, men hävdade att dessa måste accepteras utan diskussion.

Ashariterna backade upp sin tolkning med en hel metafysik.

Centralt i denna metafysik var åsikten att ingenting existerar oberoende av Guds vilja. Inte ens materia.
För mutaziliterna var Gud första orsak: Gud skapade världen, men lämnade den att sköta sig själv efteråt.
Ashariterna stämplade denna åsikt som blasfemisk: Gud är inte första orsak, han är den enda orsaken.
Ashariternas syn på rörelse är ett exempel. De menade att rörelse är en illusion. Ting rör sig inte i rummet. De ser ut att röra sig. Det som händer är att Gud eliminerar den av honom skapade atomkonfigurationen i position A och återskapar den i position B. Det sker så snabbt att vi upplever det som att tinget rör på sig. I verkligheten har ting varken förflutet eller framtid. De existerar endast i nuet. Det innebär att mirakelbegreppet är centralt inom asharismen. Det finns ingen kausalitet i den fysiska och sociala världen. Varje händelse är ett av Gud anstiftat mirakel.
Föreställningen om mirakel förekommer också i kristendomen, men där uppfattas mirakel som extraordinära och sällsynta. I ashariternas tolkning av islam är allt mirakel. Verkligheten är för dem en succession av mirakel. Det finns bara diskreta, mirakulösa händelser uppställda bredvid varandra. Tingen har ingen egen inneboende kausal logik. Allt som sker gör det på uppdrag av Gud.
Föreställningen att tingens beteende inte determineras av deras egen struktur påverkade även ashariternas syn på moral. Mutaziliterna hade hävdat att Gud, på grund av sin rationella natur, måste lyda moralens lag. Det innebar att Gud var förpliktigad att värdera olika handlingar på bestämda sätt.
Ashariterna förklarade ånyo att denna ståndpunkt inskränkte Guds allmakt. De hävdade att mutaziliternas tes implicerade att ting har en intern struktur som bestämmer deras värde. Mot detta hävdade ashariterna att det är Gud som enväldigt bestämmer vad som är gott och ont och att människans roll är att underkasta sig hans diktat.

Mutaziliterna segrar och förlorar

Mutaziliterna vann en temporär seger och var under en period den officiella tolkningen av islam. Till slut blev de dock utmanövrerade av ashariterna. Idag dominerar asharismen islams huvudfåra - sunniislam.
Asharismens segertåg medförde att islam gav upp projektet att försöka försona uppenbarelse och förnuft. Koranen betraktades hädanefter som perfekt. Den ansågs innehålla allt det som människan behöver.
Den tyske filosofen Hegel skriver i sin bok om filosofihistoria att kalifen Omar beordrade destruktionen av biblioteket i Alexandria med följande ord: "dessa böcker beskriver antingen saker som beskrivs i Koranen eller något annat. I båda fallen är de överflödiga".

Katastrofala konsekvenser

Asharismens seger fick katastrofala konsekvenser för islam. Det är om dessa som nästa artikel om Robert Reillys bok The Closing of the Muslim Mind skall handla.