Samtiden.com

Du är här

The Case for Trump

Han hade alla odds emot sig. Hans eget parti hatade honom. Konservativa intellektuella dömde ut honom. Media samarbetade med hans motståndare. Hollywood hade idiotförklarat honom. Förståsigpåarna hävdade att han var chanslös. Teknikföretagen i Silicon Valley motarbetade honom.
Hillary Clinton var så övertygad om att hon skulle vinna att hon hade förbeställt fyrverkerier för sju miljoner dollar. Medan Trump kampanjade, befann sig Clinton hemma i Chappaqua, i full färd med att välja gardiner till det ovala rummet.
Han hade alla odds emot sig, men han vann.
Donald J. Trump blev USA:s 45 president.
I sin nya bok The Case for Trump (Basic Books, 2019) ger sig militärhistorikern Victor Davis Hanson i kast med att förklara hur Trump lyckades med det omöjliga.

The Case for Trump

Make Amerika Great Again

Trumps slogan är inte unik. JF Kennedy kampanjade på "A Time for Greatness". Mitt Romneys paroll löd: "Restore our Future" och Ronald Reagan sade: "Let's make America Great Again".
Paroller som dessa har som premiss att Amerika inte är "Great". Trump menar också att Amerika är en nation på fallrepet, men han har en annan förklaring än sina motståndare.

Illegal invandring och globalisering

Trump har pekat ut illegal invandring och globalisering som två viktiga orsaker till den amerikanska krisen. Massinvandringen pressar ned lönerna och globaliseringen gör det allt svårare för människor att hitta jobb.
Trump sade att immigration inte måste leda till sänkta löner om den är meritbaserad. Det innebär att Amerika måste upprätthålla sina immigrationslagar och deportera illegala immigranter. Det är också skälet till varför det är nödvändigt att bygga en mur. Det Demokratiska partiet har under hela 1900-talet rasat mot illegal invandring med hänvisning till att den drabbar arbetarklassen. Hillary Clinton är ett exempel. Ett år före presidentvalet sade Clinton:

I voted numerous times when I was a senator to spend money to build a barrier to try to prevent illegal immigrants from coming in. And I do think you have to control your borders.

Numera är Demokraterna ett identitetspolitiskt parti och har övergett arbetarklassen. Demokraterna vill ha illegal invandring av det enkla skälet att illegala invandrare i huvudsak röstar på Demokratiska kandidater. Målet är att förvandla Amerika till ett gigantiskt Kalifornien. Republikanerna stöder Demokraterna på denna punkt, om än av ett helt annat skäl. De vill ha illegal invandring därför att den förser näringslivet med billig arbetskraft.
Trump sade att han inget hade emot globalisering, men han tillade att fri handel är meningslös om den inte också är rättvis handel. Hanson har i boken Fields Without Dreams gett ett konkret exempel på hur globaliseringsprocessen drabbade hans egen familj. Hansons familj försörjde sig som russinodlare. En ton russin såldes för 1400 dollar. I början av 80-talet började EU att subventionera grekiska russin. Grekiska russinodlare kunde sälja sina russin för 400 dollar per ton. Följden blev att familjeföretaget gick i konkurs och att russinnäringen i området slogs ut.
Hansons republikanska vänner förklarade för honom att han skulle kämpa på och bli mer konkurrenskraftig. Hanson har sagt att han aldrig förstod det argumentet. Hur skulle en ensam russinodlare kunna hävda sig emot EU:s enorma jordbruksbudget? Dessutom: subventionerna hade ju inte skärpt konkurrensen, utan satt den ur spel och de drabbade människorna hade i realiteten ingen som helst möjlighet att skydda sig.

Omöjliga odds

Trumps problem var emellertid inte endast att förståsigpåarna hade dömt ut honom, att hans eget parti var emot honom, att Hillary Clinton förfogade över betydligt större ekonomiska resurser och att hon hade media, Hollywood och Silicon Valley på sin sida.
Frågan var om Trump skulle orka med det enorma psykologiska trycket. Det är en sak att delta i en presidentvalskampanj, en helt annan sak att, dag ut och dag in, få höra att man är rasist och sexist.
Hatet mot Trump och den arbetarklass som stödde honom var, minst sagt, intensivt.
Hillary Clinton dömde ut stora delar av Trumps stödtrupper som "deplorables", Obamas vicepresident Joe Biden kallade Trumps supporters "drägg". Trumps anhängare sades vara "lata skithögar", stinkande "skräpmänniskor". De sades komma från samhällen som förtjänade att dö på grund av att de var infekterade av "vita underklasspatologier".
Hatet var nästan lika intensivt bland Trumps motståndare i det Republikanska lägret. John McCain stämplade de som stödde Trump som "mentalt störda". David Brooks sade om de områden som Trump kampanjade i att de var befolkade av socialt isolerade narkotikamissbrukare. Bill Kristol kallade amerikanska arbetare dekadenta, lata och bortskämda. Max Boot, Republikansk debattör, föreslog att Amerika borde deportera alla Trumpsympatisörer och ersätta dem med immigranter. Hans kollega, Bret Stephens, instämde:

So-called real Americans are screwing up America. Maybe they should leave, so that we can replace them with new and better ones.

Trump kritiserade aldrig vanliga amerikaner. Han sade att deras problem berodde på att systemet var riggat emot dem. Det var inte deras fel att lönerna var låga och arbetstillfällena få. De politiska och ekonomiska eliterna hade övergett stora delar av det amerikanska folket och de dolde sitt förräderi bakom argument om humanism och ekonomisk effektivitet.
Trumps främsta egenskaper var hans autenticitet och mod.
Medan Clintons framträdanden var regisserade av inhyrda konsulter, var Trump alltid likadan. Han bar kavaj och en kilometerlång, ofta röd slips. Han pratade med bred Queensaccent och han försökte inte dölja sin enorma rikedom.
Trumps motståndare skulle också snart upptäcka att han inte var en ny George W. Bush. När Demokrater kallade Bush "nazist", svalde Bush förtreten. Trump var annorlunda. Han knöt aldrig handen i fickan. Han gick till motattack. Trump var, med Ann Coulters ord, "a counter-puncher".
Hanson skriver att endast en outsider hade kunnat göra det som Trump gjorde. Trump var dollarmiljardär, men hans brist på sofistikation och bullriga personlighet hade exkluderat honom från New York-societeten. Han var en byggare och konstruktör och van att umgås med arbetare och fackföreningsfolk. Det var också det paradoxala med det kommande valet. Det var Amerikas arbetare och medelklass som skulle ge Republikanen Donald Trump segern i presidentvalet. Det var liberala dollarmiljardärer som skulle gödsla Demokraten Hillary Clinton med pengar. Valet skulle ställa den politiska världen stod på dess huvud.

VDH

Victor Davis Hanson. Källa: Chuck Grimmett.

En tragisk hjälte

Hanson beskriver Trump som en tragisk hjälte. Den tragiska hjälten räddar ett samhälle från faror som det själv inte förmår hantera. Det är ett klassiskt tema, inte minst i västernfilmer. Hjälten är inte en del av det samhälle som han ska undsätta. Han är en outsider och i grunden oönskad. Människor räds hans kallblodighet och bristande respekt för mänskligt liv och sociala normer och när han har utfört sitt uppdrag lämnar han, till allas stora lättnad, det samhälle som han har räddat.
Trump är förvisso ingen revolverman, men han har, om vi får tro Hanson, dessa kvaliteter.
Amerika behövde en Trump för att komma på rätt köl igen. Han reformerade skattesystemet, stoppade den federala regeringens expansion, tog itu med Islamiska staten, exponerade media, flyttade den amerikanska ambassaden till Jerusalem, ifrågasatte uppgörelsen med de kärnvapensuktande teokraterna i Iran och tog strid med bortskämda mångmiljonärer som vägrade ära den amerikanska flaggan. Trump stod upp för Amerika på ett sätt som ingen annan president hade vågat göra.
Hanson menar att detta med stor sannolikhet kommer att besegla Trumps personliga öde.
Trump är hatad av det liberala etablissemanget därför att han avslöjat dess trolöshet. Han hatas lika intensivt av det republikanska etablissemanget därför att han avslöjat dess prioriteter. Ordinära amerikaner räds Trump lika mycket som de fascineras av och behöver honom.
Trump är den tragiska hjälten i amerikansk politik. När han lämnat Vita huset och politiken väntar ensamheten i den enorma skyskrapa som han uppfört på Manhattan. Inga föreläsningsturnéer, inga lukrativa bokkontrakt eller invitationer att klippa band eller luxuösa middagar tillsammans med Washingtons politiska klass.
Amerikas liberaler kommer aldrig att förlåta honom och hans eget parti kommer att ta åt sig äran och hävda att det var partiet, inte Trump, som räddade Amerika.
För Trump återstår endast den isolering som följer av social och politisk ostracism från det samhälle som han räddade och som nu helst av allt vill förtränga hans existens och gå vidare.
The Case for Trump är dedikerad till Amerikas "deplorables". I bokens förord skriver Hanson att han är en av drygt 63 miljoner amerikaner som röstade på Donald Trump i presidentvalet för snart fyra år sedan och att han anser att Trump har goda chanser att bli återvald.
Mot honom står ett allt radikalare Demokratiskt parti som vill avskaffa allt dåligt och skicka räkningen till någon annan.

Trump as it looks now will be able to say: "You may not like me, but I'm the only thing standing between you and socialism or worse".