Samtiden.com

Du är här

Brott och straff II

I förra artikeln diskuterade vi straffsystemets funktion. Vårt exempel var den sk. Mansonligan. Vi konstaterade också att flera av ligans centrala gestalter idag har egna webbsidor på vilka de marknadsför sig själva och sina värderingar. Mansonligan har idag upphört att endast vara en symbol för förskräckliga brott. Det har växt fram en hel kult kring ligan och dess ledare Charles Manson. I den meningen är det inte fel att säga att flera av medlemmerna i Mansongänget har varit mycket framgångsrika. På en punkt har dock Manson, Atkins, Watson, Kreenwinkel och de andra misslyckats skändligt: de har inte förmått övertyga omvärlden att de har sonat sina brott och därmed gjort sig förtjänta av villkorlig frigivning. Hur annorlunda är det inte med Annika Östberg Deasy? Jämförd med Deasy framstår Manson, Atkins, Krenwinkel, Watson och Houten som rena amatörer.

Det är om Annika Östberg Deasy som föreliggande artikel skall handla om.

Staten och mångmörderskan

Sveriges regering arbetar aktivt för att få Deasys straff tidsbestämt. Justitieminister Thomas Boström förklarar:

- Vi jobbar på flera olika nivåer. Vi ska göra allt vi kan.

Den 28 oktober 2005 rapporterade Aftonbladet att Deasy hade fått avslag på sin begäran om tidsbestämt straff. Sveriges generalkonsul i Los Angeles, Tomas Rosander, kommenterade händelsen på följande sätt:

Hon är besviken. Men jag är övertygad om att hon orkar kämpa vidare. ... Vi träffades tre fyra timmar. Hon ger ett dynamiskt, kraftfullt intryck. Hon är kvick i tanken, påläst och väl medveten om sina förutsättningar.

Rosander säger att han ogillar det amerikanska rättssystemet därför att det ger anhöriga till brottsoffer möjlighet att uttala sig på Kriminalvårdsnämndens möten:

[Döttrarna till ett av offren] kom med mycket känsloladdade inlägg och menade på att Annika ska sitta i fängelse tills hon dör, berättar Tomas Rosander.

Thomas Bodström stämmer in i Rosanders kritik:

Det visar på stora brister när det förefaller som om brottsoffren har en helt avgörande ställning

Sveriges USA-ambassadör, Jan Eliasson, beklagade beslutet:

Vi ger inte upp våra ansträngningar, säger Eliasson om Östberg som anses ha betett sig exemplariskt i fängelset.
- Nu får vi bedöma hur vi går vidare.

Enligt Aftonbladet är statsminister Göran Persson "djupt tagen" av svenskans öde:

Det här handlar om en kvinna som dragits in i omständigheter som hon själv har haft svårt att styra.

Statskyrkan har uppmanat Utrikesdepartementet "att förnya sina ansträngningar" för att få över Deasy till Sverige:

Att avtjäna ett livstidsstraff i annat land än hemlandet måste, med tanke på de begränsade möjligheter till besök från anhöriga detta medför, anses vara ytterligare försvårande. Hennes mor, som besökt henne en gång per år, har vittnat om att såväl den fysiska som den psykiska hälsan sviktar, skriver biskoparna.

Efter ett besök på California Institution for Women utan Los Angeles där Deasy sitter inspärrad, berättar biskop Lennart Koskinen att Deasy inte har förlorat hoppet.
För den som följer rapporteringen kring Deasy är det i det närmaste omöjligt att få någon annan uppfattning än att hon är offer för ett justitiemord. Faktum är dock att den person som Boström, Rosander, Eliasson och statsministern vurmar för är en för dubbelmord dömd före detta prostituerad drogmissbrukare. Det är dock sällan som verklighetens Deasy och mytens Annika tillåts att kollidera i nyhetsrapporteringen. På Kvinnoforums sida beskrivs Deasy på följande sätt:

In Sweden, Annika is well known. Everyone is familiar with the picture of the fair-haired woman with the sad eyes who has sat in prison longer than any other Swede.

Kvinnoforums korta betraktelse är genialisk. Det är så politikerna och medierna hoppas att vi skall se på Deasy. Deasy är Annika. Annika, vår förlorade dotter, ett oskyldigt offer för en rå kapitalism och ett straffsystem som drivs av förföljelsemani.

Medierna och mångmörderskan

Medias behandling av Deasy är i mångt och mycket en spegelbild av den politiska maktens bedömning. I båda fallen handlar det om en kärleksaffär. Billy Butt summerade ofrivilligt den svenska debatten om Deasy när han skrev: "Jag vill inte bagatalisera Annika Östbergs brott, men ärligt talat så undrar jag vad det var för brott som hon egentligen begick?".
Tom Alandh har gjort två filmer om Deasy. Båda filmerna har visats på TV. Om Alandhs drömmar slår in, har Deasy till och med en framtid i den svenska statsförvaltningen:

En mycket intelligent och begåvad kvinna som har kapacitet och kunskaper som borde få socialstyrelsen eller justitiedepartementet att efterfråga hennes tjänster när hon väl kommer ut.

Väl hemkommen hade Deasy givetvis varit självskriven som memoarförattare, sommarpratare och gäst i statstelevisionen. Boken "Sorgfågel" är skriven av Lena Swanberg. På omslaget visas en ung och leende Deasy bakom något som skall föreställa ett galler. Deasy ler emot oss och det är endast det anskrämliga stängslet som hindrar hennes kärlek från att omsluta oss.
I Dagens Nyheter frågar en förstående reporter vad "hon [Deasy] önskar sig mest av allt när och om hon kommer hem till Sverige." Deasy svarar:

- Lugn och ro ("peace of mind") och en liten röd stuga.

När Kaliforniens nuvarande guvernör, Arnold Schwarzenegger, sade att Deasy måste avtjäna sitt straff, reagerade en förvånad Stina Lundberg Dabrowski på följande sätt:

- Jag blev väldigt överraskad. Det är ju ändå så många år sedan [red:s kursiv] brottet begicks.

Aftonbladets journalist är lika förvånad över Schwarzeneggers kallsinthet:

Och trots [red:s kursiv] att hon nu suttit snart halva sitt liv i fängelse anser han inte att hon har rätt att avtjäna resten av sitt straff i Sverige.

Efter intervjun tvingas Dabrowski bittert konstatera att Schwarzenegger "var smartare, mer skärpt och iskallare än vad jag hade trott". Det är uppenbart att Dabrowski hade förberett intervjun minituöst och att hon hade hoppats att hon skulle bli den första svenska journalist som kunde ge besked om att allas vår älskade Annika äntligen skall få komma "hem". Socialdemokraten Lotta Gröning skrev följande i sin blogg:

Annika Östbergs öde har engagerat många svenskar. Nu fick hon avslag igen. Det måste vara oerhört hårt för henne och alla som kämpar för hennes sak.

Deasy är givetvis medveten om att det politiska systemet i Sverige och förmodligen lejonparten av landets kulturarbetare står på hennes sida. I en intervju med nätverket JUNIA klagar hon över att anhöriga till brottsoffren ges möjlighet att yttra sig när Kriminalvårdsnämnden sammanträder. Det är inte särskilt svårt att förstå varför: det reducerar hennes möjlighet att bli villkorligt frigiven.
Deasy berättar vidare att Gud har förlåtit henne. Det är som om hon försöker säga "Om Gud har förlåtit mig, kan väl Kaliforniens Kriminalvårdsnämnd göra det eller inbillar sig nämnden att den står ovanför Gud?". Hon säger att "hon försöker att förstå offrens anhöriga mer än vad de försöker att förstå hennes situation". Frågan är dock varför de anhöriga skulle ha något som helst intresse av att sätta sig in i hennes predikament. Deasy säger också att det amerikanska straffsystemet diskriminerar svenskar eftersom svenskar inte är lika emotionella som amerikaner. Deasy fortsätter:

Jag tar ansvar för mina egna val och handlingar. Jag har bett om förlåtelse för att jag inte försökte hejda min pojkvän från att skjuta. Men jag vet också att jag aldrig kan ta ansvar för någon annans handling.

Vad är verkligen så enkelt att Deasys enda synd var att hon inte försökte hindra pojkvännen från att mörda? JUNIA orkar eller vill inte ställa några kritiska frågor. Annikas öde är ju så "oerhört gripande". Den politiska och massmediala retoriken kring Deasy är lika full av medkänsla som den är tom på kritisk analys. Livet är hårt på CIW, får vi veta. Vakterna föraktar Annika, får så heter hon ju numera. Horan, knarkaren och den för mord dömda blondinen som blev Annika med det politiska etablissemanget och journalistkåren. Annika får inte träffa sin mamma så ofta som hon vill. Annika längtar "hem" till Sverige. "Jag skulle vilja åka ut till havet eller sätta mig ned vid en svensk sjö, alldeles själv där man varken kan höra eller se någon. Jag skulle bara vilja lyssna på tystnaden", säger Deasy. Annika gråter, Annika är djupt olycklig och det är meningen att vi skall hulka en smula, vi med.

Tidningarna rapporterar känslosamt om Deasys öde som om det vore allas vårt gemensamma öde. Men är Deasys lott verkligen ditt och mitt problem?

Två skäl till varför Deasy bör stanna i USA

Varför är Deasy så angelägen att få vill komma till Sverige? Det skäl som brukar anges är att Deasy vill komma närmare modern. Men varför kan inte modern flytta till Kalifornien? Faktum är ju att det var modern som lämnade dottern i USA och återvände till Sverige. Varför finns det endast en lösning på kontaktproblemet? Svaret på frågan är naturligtvis ekonomiskt. Deasy är över 50 år, hon har sitt yrkesverksamma liv bakom sig. Deasy har tillbringat större delen av sitt liv i fängelse. När vanliga, hederliga amerikaner arbetade för sin framtid, ägnade Deasy sig åt knark och kriminalitet. Den dag Deasy försätts på fri fot, kommer hon att vara i det närmaste utfattig. Deasy vill till Sverige av ekonomiska skäl. Hon vet att i Sverige kommer andra människor att betalas hennes räkningar och pension. Frågan är emellertid varför svenska skattebetalare skulle vara intresserad av något sådant.
Detta skäl är dock perifert. Man kan också ifrågasätta Sveriges välvilja visavi Deasy på andra grunder.
Annika Deasy dömdes för det som går under rubriken "felony murder". Antag att fyra män ger sig på en ensam kvinna och att två av männen våldtar och mördar henne. Regeln om "felony murder" tillkom för att göra det svårare får medbrottslingar att komma undan. De två männen som inte deltog i våldtäkten och mordet, kan fällas för mord ändå. Deasy dömdes för "felony murder". Deasy deltog aktivt i de båda morden. Hon distraherade polisen så att pojkvännen kunde skjuta honom. Under förhöret sade Deasy att hon och pojkvännen hade bestämt sig för att mörda polisen om de bedömde det nödvändigt. Deasy uppmanade pojkvännen att gömma undan kroppen innan paret fortsatte flykten i den stulna polisbilen. Deasy har gjort sig skyldig till mer än så, men det räcker för att ifrågasätta den bild av henne som medierna har prånglat ut de senaste åren. De som försvarar Deasy med att hon faktiskt inte höll i vapnet när det avfyrades har alltså inte förstått juridiken kring domen.
Deasy är heller inte ensam om att ha blivit dömd för mord trots att hon inte höll i mordvapnet när det avfyrades. Charles Manson dömdes ursprungligen till döden för sju mord. Faktum är dock att Manson aldrig deltog i morden på de personer som han sedermera dömdes för att ha mördat. Under förhören 1992 hävdade Manson följande:

I was never on the scene where anyone was killed. I think the law says you can only keep me 17 years or 18 years if I was never on the scene when anyone was killed. I was never on the crime scene of anything

Åklagaren Vincent Bugliosi menade inte heller att Manson var en mördare i den meningen att han själv tagit livet av paret LaBianca och de fem personerna på Cielo drive:

Since Charles Manson was not one of the actual killers of the seven victims, and since Susan Atkins was not one of the killers of Mr. and Mrs. LaBianca, under what rule of law are they guilty of these murders?
Manson is guilty of all seven counts of murder under the vicarious liability rule of conspiracy. It is also called the joint responsibility rule of conspiracy.

Polismännen Olle Borén och Robert Karlström sköts ihjäl när de försökte stoppa Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv. De tre männen dömdes till livstids fängelse trots att Linköpings tingsrätt inte visste vem eller vilka av männen som dödade de två poliserna:

Det är inte klarlagt vem som avlossade de skott som träffade polismännen eller vem som avlossade de direkt dödande skotten men detta är inte heller av avgörande betydelse för bedömningen av de inblandades agerande. ... Genom sitt gemensamma agerande har de understött och styrkt varandra i det brottsliga uppsåtet. Tingsrätten finner därmed att alla tre har haft uppsåt till morden på polismännen. Andreas Axelsson och Tony Olsson skall därför dömas för mord. (Ansvarsfrågan beträffande Jackie Arklöv kommer att behandlas i en senare dom, se avsnitt 1.1.)

Varför kräver inte Sveriges biskopar att Tony Olsson och Andreas Axelsson skall få sina straff tidsbestämda?
Egentligen finns det inga bra skäl till varför Deasy skall överföras till Sverige. Att staten spenderar miljontals kronor på hennes fall är egentligen inget annat än en ren skandal. Men i den sk. offentliga debatten finns det inte något utrymme för avvikande åsikter om Deasy. Deasy är mönsterfången som aldrig mördade, kvinnan med de sorgsna ögonen som föll offer för ett grymt och orättvist straffsystem. Tip Kindel, offentlig talesman för Kriminalvårdsnämnden i Kalifornien, har en annan uppfattning. Den bild som den svenska allmänheten fått av "sorgfågeln" är både endimensionell och felaktig, menar han. Deasy är ingen mönsterfånge och hon har aldrig brytt sig om att följa de program som fångar måste följa om de skall få sina straff tidsbestämda:

Hon gör inte tillräckligt för att anses ha rehabiliterat sig, jag vill inte säga att hon blivit sämre, hon har aldrig visat att hon är lämplig för villkorlig frigivning.

Kanske har Deasy, i likhet med alla dem som idag vurmar för hennes frihet, fallit offer för myten om Annika Östberg. Någon bättre förklaring finns nog inte.