Samtiden.com

Du är här

EU-valet

PDF version

Frankrikes och Hollands nej till EU:s nya grundlag är ett svårt bakslag för Europas EU-anhängare. EU:s regelsystem är entydigt: ändringar av organisationens grundlag måste godkännas av alla medlemsstater.
Ur en juridisk synvinkel är EU-fördraget alltså dött. Englands premiärminister Tony Blair har också ställt in den planerade brittiska folkomröstningen. Enligt Blair finns det inte längre något att rösta om. Det är ett klokt beslut. Statsminister Göran Persson är inte riktigt lika smart. Göran Persson anser att det vore fel att avbryta ratifikationsprocessen:

När 80 procent av staterna om två år har ratificerat så tar man en diskussion med de andra och då får man ha en ny diskussion med Frankrike, på samma sätt som man hade med Danmark och Irland. Jag vänder mig bestämt mot dem som tycker att Frankrike ska behandlas annorlunda.

EU-kommissionen har uttryckt samma uppfattning som statsministern: ratifikationsprocessen bör fortsätta. Folkpartiets ledare, Lars Leijonborg, har betecknat Kommissionens hållning som "arrogant". Leijonborg har rätt: EU är onekligen en i vissa stycken arrogant organisation.
Ett exempel på denna förmätenhet är påståendet att Frankrikes och Hollands nej innebär en kris för Europa. När blev EU identiskt med Europa? Dessutom: menar EU, på fullt allvar, att demokratiskt organiserade folkomröstningar i medlemsländerna hotar Europas framtid? En del EU-byråkrater beter sig som socialistpolitrukerna i det forna Östeuropa. För dem är EU ett självändamål och de kan inte tänka sig att människor kan ha en från Bryssel avvikande uppfattning. För dem är medborgarna inte demokratins stöttepelare, utan ett besvärligt hinder som skall "informeras" bort.
EU:s teknokratiska grundsyn blir särskilt tydlig i organisationens sätt att bemöta medlemsländer som i folkomröstningar har uttryckt en avvikande åsikt.
Under den första fasen kritiserar EU-byråkratin det trilskande medlemslandet för att det haft mage att ha en annan uppfattning än EU. Under den andra fasen kräver EU en ny folkomröstning, den här gången med ett positivt utfall. Under båda dessa faser hävdar EU att Europa riskerar att kastas ned i en häxkittel av krig och allsköns elände om inte medlemslandet rättar in sig i ledet. Så här uttryckte sig EU-kommissionens dåvarande ordförande, Romano Prodi, efter Irlands nej till Nicefördraget 2001:

Why do you have to dictate the rules of democracy of other countries? Some countries have a referendum for ratification, some others have not.
The people's voice is expressed also through parliament, not only through referendums. There is no alternative for the peace of Europe and the world. Europe is the only great idea that is the only hope for the future. The difficulties are because Europe goes through a democratic process.

I klartext säger Prodi följande: "EU är förvisso en demokrati, men hur understår ni er att utnyttja rättigheten att ha en egen åsikt i denna fråga?". Med ledare som Prodi är det egentligen ett mirakel att EU har det stöd som organisationen trots allt har.
Fas tre är kanske den mest intressanta fasen. Varje medlemsstat har vetorätt i grundlagsfrågor. Vetorätten har inte endast varit en förutsättning för att EU skall kunna utvecklas som organisation, den har också varit en källa till irritation bland otåliga EU-byråkrater och politiker. Vetorätten innebär, trots allt, att ett medlemsland, mer eller mindre, kan tvinga EU att avbryta en ratifikationsprocess som det kanske tagit flera år att förhandla fram. Ett beprövat knep är att erbjuda det trilskande landet ett eller flera undantag från fördraget. När danskarna röstade nej till Maastrichtfördraget 1992, erbjöds de bland annat att slippa delta i EMU. Ur taktisk synpunkt var detta givetvis ett genialt drag. För det första bidrog det till att minska skepsisen mot Maastrichtfördraget bland de danskar, framför allt kvinnor, som hade röstat emot det. För det andra gav det Danmarks EU-anhängare möjlighet att snabbt organisera en ny folkomröstning i vilket danskarna anmodades godkänna Maastrichtfördraget med de undantag som Danmark hade beviljats. I den andra folkomröstningen, som ägde rum ett år efter den första omröstningen, röstade danskarna också ja och Maastrichtfördraget kunde träda i kraft.
När det kom till kritan visade det sig alltså att Danmark inte hade någon vetorätt. Ett medlemsland kan inte stoppa en fördragsändring, det kan bara ställa sig utanför den. Det är ja-sägarna som bestämmer i EU. Om EU hade tagit sitt regelsystem på allvar, hade man dragit tillbaka fördragstexten och skrivit om den så att den även tilltalade danskarna, men det gjorde man alltså inte. Istället för att vidgå att fördraget saknade det nödvändiga stödet bland medlemsstaterna, valde EU att ignorera det danska nejet och istället gå vidare som om ingenting hade hänt. Det är inte särskilt svårt att förstå baktanken med EU:s agerande: trilskande medlemmar skall väntas ut. Förr eller senare kommer de med mössan i handen och ber om ursäkt.
Någon fjärde fas existerar inte. För EU-byråkratin och dess allierade i medlemsländerna har folkomröstningar en och endast en uppgift: de skall bekräfta Bryssels beslut. Eller finns det någon som på fullt allvar inbillar sig att vi en dag kommer att få höra Göran Persson och Carl Bildt kräva en ny folkomröstning om Sveriges EU-medlemskap?

Riksdagens EU-experter...

Om Romano Prodi hade fått bestämma, hade Europa inte folkomröstat i EU-frågor. Varför konsultera en EU-kritisk allmän opinion, om besluten lika gärna kan fattas av ett EU-positivt politiskt etablissemang? Statsminister Göran Persson och det svenska EU-etablissemanget förefaller ha samma uppfattning som Prodi. Varför fråga det svenska folket om vad det tycker, när vi kan fatta besluten själva? Den bakomliggande tankegången ser ut på följande sätt: eftersom riksdagen är vald av folket, borde riksdagens beslut återspegla folkets vilja. Enligt detta argument är det egentligen onödigt att hålla folkomröstningar: det finns inte och kan inte finnas någon åsiktsmässig skillnad mellan folket och dess representanter. Detta är naturligtvis ett extremt naivt argument. Varför överlät vi i så fall inte åt riksdagen att också bestämma i kärnkrafts- och EG-frågan? Enligt en undersökning genomförd av SIFO och redovisad i Aftonbladet, ville över 60 procent av de tillfrågade att det nya EU-fördraget skall bli föremål för folkomröstning. Det finns ingen jämförbar majoritet i regering och riksdag. Varken Socialdemokraterna, Moderaterna eller Folkpartiet vill ha en svensk folkomröstning och det är inte så svårt att förstå varför. Många politiker anser, av allt att döma, att väljarna förbrukade sitt förtroendekapital i omröstningen om euron för två år sedan.
Om vi får tro ett annat argument mot en svensk folkomröstning, är EU-frågan så komplicerad att vanliga svenskar inte klarar av att sätta sig in i den. Enligt detta argument är det således bättre att frågan avgörs av politikerproffs som har betalt för att läsa lagtexter. Frågan är dock om politikerna verkligen tror på detta argument. Om svenska folket var kapabelt att avveckla kärnkraften, borde det väl också vara kapabelt att ta ställning till en fördragstext? De fysikaliska resonemang som låg till grund för ställningstagandena i kärnkraftsfrågan var rimligtvis mer komplicerade än de juridiska teknikaliteterna i det nya fördragsförslaget.
Dessutom: finns det verkligen grund för påståendet att våra politiker har större kunskaper i EU-frågan än s.k. vanligt folk? När journalisterna Janne Josefsson och Caroline Stenman överraskade våra folkvalda med tre enkla frågor om EU-fördraget, visade det sig att endast tre av totalt trettiosju personer klarade av att svara på frågorna. Nitton riksdagsledamöter kunde inte svara på en enda fråga. Resultatet var inte endast skrattretande dåligt, det var också pinsamt av en annan anledning: flera av de ledamöter som inte kunde svara på frågorna var uttalade fördragsanhängare. De hade alltså bestämt sig för att rösta ja till ett förslag som de inte hade läst, än mindre förstått. En del ledamöter försökte smita undan reportageteamet, andra vägrade blankt att svara på frågorna. I en närmast obetalbar sekvens hävdade folkpartisten Gunnar Andrén att han endast svarar på s.k. "åsiktsfrågor".

Kanske är fördragstexten för komplicerad även för våra folkvalda?

Avslutning

Det är ett sorgligt faktum att Europas politiska etablissemang för närvarande gör vad det kan för att ge EU ett dåligt rykte hos allmänheten. Det är tragiskt inte minst därför att Europa behöver mer samarbete. Om EU skall bli något mer än en teknokratisk dröm, måste projektet vara folkligt förankrat. Det är det inte idag. EU:s beslut att godkänna Turkiet som kandidatland är bara ett exempel på hur EU har förlorat kontakten med medlemsstaternas befolkningar. Över hälften av dem som röstade nej i den franska omröstningen, gjorde det för att demonstrera sitt missnöje med EU:s Turkietpolitik. Detta är dessutom ingen hemlighet för EU-etablissemanget. Frankrikes president Chirac lovade till och med att fransmännen skulle få ta ställning till det turkiska medlemskapet i en separat folkomröstning om de bara sade ja till den nya konstitutionen. Fransmännen var dock alldeles för smarta för att gå på den finten.
Det är dags att EU inser att organisationen inte ersätter eller är identisk med Europa, även om det finns gott om byråkrater och politruker som inbillar sig det.