Samtiden.com

Du är här

Demokratins psykologiska premiss

PDF version

Den 20 juli 2003 höll pingstkyrkopastorn Åke Green en predikan med namnet "Är homosexualiteten medfödd drift eller onda makters spel med människor?". I sin predikan hävdade Green att Gud skapade människan som man eller kvinna. Han sade att homosexualitet är en sjukdom och antydde att homosexuella är perversa. Han hävdade att homosexualiteten har orsakat AIDS-epidemin i världen. Han sade att homosexualiteten är onormal och att den bör liknas vid en "djup cancersvulst på hela samhällskroppen". Han avslutade sin förkunnelse med följande ord:

Vi ska inte säga: Vi får acceptera detta. Vi kan inte välsigna partnerskap. Vi kan inte förena oss med det. Vi kan inte lägga våra händer på de människorna och säga: Vi välsignar er. Det kan vi inte göra då drar vi Guds misshag över våra liv, därför är det så viktigt.
Bibelns svar på frågan: Är homosexualitet en medfödd drift? Det är det inte.
Bibelns svar på frågan: Är det onda makters spel med människor? Ja det är det och det ska vi förstå att det är på det sättet.
Amen.

Till Greens stora besvikelse blev uppslutningen kring mötet klen. Ett femtiotal församlingsmedlemmar mötte upp, men både press och TV lyste med sin frånvaro. Flera av åhörarna var dessutom kritiska till innehållet i Greens predikan, inte minst det grova språkbruket. Greens tal medförde också att motsättningarna mellan olika grupper inom Borgholms ekumeniska gemenskap ökade.
Green sade att han agerade på uppdrag av Gud. Han sade att Gud hade gett honom i uppgift att starta en debatt om homosexualitet. I syfte att få uppmärksamhet skickade han en kopia av sin predikan till Ölandsbladet. Ölandsbladet kontaktade i sin tur en representant för Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande, RFSL, för att få en kommentar. Resten är historia. RFSL-representanten polisanmälde pastorn. Åke Green dömdes till en månads fängelse för hets mot folkgrupp, men frikändes sedermera av Göta Hovrätt. Målet är dock inte avgjort. Riksåklagare Fredrik Wersäll har meddelat att hovrättens beslut skall överklagas till Högsta domstolen.

Målet mot Åke Green är intressant av flera olika skäl. Ett skäl är att den mycket tydligt visar på förfallet inom den svenska kristenheten. Ett annat skäl är att det visar hur sårbar demokratin är. Det demokratiska systemet förutsätter inte endast institutioner och lagar. Det kräver också medborgare som respekterar demokratins natur. Det kräver medborgare som är kapabla att se längre än näsan räcker. Domen mot Åke Green visade tydligt att egenskaper som dessa numera är bristvaror i vårt land.

Begränsat stöd

När affären väl blev en offentlig angelägenhet visade sig att Green inte hade särskilt många ideologiska vänner. Det fanns givetvis en och annan person och grupp som ställde sig bakom honom, men den överväldigande majoriteten av kommentatorerna tog avstånd från pastorn.
De som stödde Green var dessutom ofta noga med att poängtera att de inte ställde sig bakom hans åsikter, utan att de endast försvarade hans yttrandefrihet. Kristdemokraten och Europaparlamentarikern Lennart Sacrédeus varnade för att domen kunde innebära ökad självcensur i debatten om livsstils- och moralfrågor. Anders Arborelius, katolsk biskop i Stockholm, sade att Greens tal var "kränkande och nedsättande", men att domen fick honom att tänka på Hitler och Stalin.
Men Green hade också många kritiker. Den socialdemokratiska debattören Anne-Marie Lindgren hävdade att Green använt kristendomen som täckmantel för att kunna föra ut privata värderingar. Vänsterpartisten Mats Einarsson menade att religionsfrihet inte innebär "att trosuppfattningar kan manifesteras i handlingar där man kränker andra människors grundläggande rättigheter och friheter". Miljöpartiets Gustav Fridolin kallade Green "extremist" och hävdade att hans "åsikter ... går i total konfrontation med de demokratiska värderingar som Sverige styrs efter". Ärkebiskop KG Hammar hävdade att Green-affären inte handlade om religionsfrihet. Enligt Hammar var Greens tal var politiskt motiverat:

Men det kan aldrig vara fråga om religionsfrihet när man talar om cancersvulster eller homosexuellas närhet till pedofiler. Pastor Greens fall handlar om yttrandefriheten, och ingen predikant som inte har de här politiska motiven har anledning att känna sig det minsta begränsad.

Ogillar Gud homosexualitet?

Den centrala frågan i debatten om Greens predikan skulle kunna formuleras på följande sätt: ogillar Gud homosexualitet? Om Gud är avogt inställd till homosexualitet, har Green rätt. I annat fall har hans kritiker rätt. Vad säger KG Hammar?

Den kärlekens Gud jag mött i Bibeln och främst i Jesus Kristus har, som jag och många andra kristna ser det, förvisat de bibelord pastor Green stöder sig på till historiens skräpkammare.

En rimlig tolkning av Hammars uttalande är att Greens förkunnelse trots allt har stöd i Bibeln. En annan person som har uttalat sig i frågan är biskop emeritus Bengt Wadensjö:

3 Mosebok 18 förbjuder homosexualitet och tidelag, men det står inget om abnormiteter och våldtäkt.

Som vi ser förefaller även biskop Wadensjö mena att Bibeln förbjuder homosexualitet. Hammar och Wadensjö är alltså överens med Green i sakfrågan: Bibeln förbjuder homosexualitet. Green, Hammar och Wadensjö är inte ensamma om denna bedömning. Enligt den Katolska kyrkans katekes är homosexuella personer kallade till kyskhet. Det är ett fint sätt att säga att homosexuellt beteende är oacceptabelt. Påven vägrade också Hammar audiens när det kom till hans kännedom att Hammar välsignat beslutet att låta Elisabeth Olsson visa Ecce Homo i Uppsala domkyrka.
Men varför kritiserar Hammar och Wadensjö pastor Green om de är överens med honom i sakfrågan? Hammar medger i och för sig att homosexualitet är en synd i Bibeln, men han förnekar att det är Guds åsikt. Om vi får tro Hammar, har Gud samma åsikt om homosexualitet som Socialstyrelsen och statsminister Göran Persson.
Biskop Wadensjö för ett snarlikt resonemang:

Men vi måste tolka Bibeln med hjälp av vårt av Gud givna förnuft!
Åke Green, slaktar du en tjur i pingstkyrkan i Borgholm och stänker blodet runt altaret? Det borde du göra om du följer 3 Mosebok 1. Kontrollerar du, när du sätter dig i kyrkbänken, om där suttit någon menstruerande kvinna? Hur tvättar du dig och badar efteråt (3 Mosebok 15)? Av ett foto framgår att du har glasögon. 3 Mosebok 21 förbjuder den som har lyte att träda fram inför altaret.

Om vi får tro Hammar och Wadensjö är inte allt det som står i Bibeln Guds ord. Men hur vet Hammar och Wadensjö det? Mer precist uttryckt: hur vet Hammar och Wadensjö att Bibelns kritik av homosexualiteten inte är Guds ord? Låt oss börja med Hammar.
Anders Piltz, katolsk präst och universitetslektor i latin vid Lunds universitet, har sammanfattat Hammars teologiska grundsyn på följande sätt:

Gud står över alla formuleringar och kan av den vuxna människan nås bara på mystikens väg, bortom ordet. Någon absolut sanning existerar inte. Varje formulering i Bibeln är öppen för enskilda tolkningar. ... Hammar har senare preciserat sin ståndpunkt. Kyrkan skall efter förebild av den rabbinska traditionen bli ett tolkningens hus. Bibeltexten är poesi: motstridiga tydningar är lika välkomna. Det viktiga är att läsningen, samtalet och tolkningsprocessen fortgår. Längtan efter fasthet är en frestelse till avgudadyrkan.

Hur kan Hammar vara så säker på att Green har fel om det inte existerar någon absolut sanning? Om varje formulering i Bibeln skall vara öppen för enskilda tolkningar, varför anser Hammar att Greens tolkning skall uteslutas? Hammar menar att motstridiga tydningar är lika välkomna samtidigt som han uppenbarligen menar att Greens tolkning inte är välkommen. Varför är det viktigt att tolkningsprocessen hålls levande om det inte finns någon sanning? Uttrycker inte Hammars påstående att Bibelns kritik av homosexualiteten inte är Guds ord en längtan efter fasthet?
Wadensjö förebrår Green för att vara inkonsekvent: om vi måste ta Bibelns kritik av homosexualiteten på allvar, måste vi väl också ta allt det som står i Bibeln på allvar? Wadensjö menar att Green inte både kan ha kakan och äta den. Men Wadensjös kritik av Green löser inte problemet, den formulerar om det: det är möjligt att Green är inkonsekvent och att Bibelns kärleksbudskap inte utesluter att homosexualitet är en synd och att prästen bör stänka djurblod runt altaret. Vad är det som säger att Guds logik måste vara lika torftig som en svensk biskops?

Gud, Hammar och tidsandan

En viktig skillnad mellan Green och hans kritiker, är att Green tar Bibeln på allvar. Green anser att Bibeln inte är vilken bok som helst. Bibeln innehåller Guds ord och det är inte predikantens uppgift att försöka anpassa dem till samtidens krav. Medan Hammar och Wadensjö förkastar det som i Bibeln inte överensstämmer med vad de uppfattar som modern moral, försöker Green visa hur Bibelns kärleksbudskap kan förenas med en kritik av homosexualiteten. Om vi tittar lite närmare på Greens predikan, upptäcker vi att Green fördömer homosexualiteten, inte homosexuella:

Vi kan inte fördöma personerna ... det gjorde aldrig Jesus heller. Han visade alla han mötte djup respekt för den person de var ... exempelvis synderskan enligt Johannes 8 eller kvinnan vid brunnen i Sykar enligt Johannes 4. Jesus förnedrade aldrig någon ... Han erbjöd dem nåd.
Vi får aldrig förnedra någon som lever i synd. Synden kan vi inte ha fördrag med ... men människan. Vi tror väl än att det är som Paulus säger i Titusbrevet ... lyssna: "Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor, den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla världsliga begärelser och till att leva gudfruktigt i den tidsålder som nu är."

Hammar har en helt annan syn på Bibeln. Eftersom Hammar är vänsterteolog anser han att Gud inte har något problem med homosexuella. För honom är Bibeln ett moraliskt smörgåsbord där alla med progressiva värderingar skall kunna hitta något som passar dem. När Green hävdar att frågan om homosexualitetens status i Bibeln inte är en tolkningsfråga och visar att Bibeln faktiskt fördömer homosexualitet, tvingar han Hammar och Wadensjö att bekänna färg. För Green är problemet enkelt: antingen står det i Bibeln att homosexualitet är en synd eller så står det något annat. Hammar har kallat Greens predikan "miserabel teologi". Det är möjligt att Green misslyckades med sin teologiska uppgift när han predikade i Borgholm, men det innebär ju inte nödvändigtvis att han också hade fel i sakfrågan.
Varken Hammar och Wadensjö vill överväga möjligheten att Gud kanske kräver av människan att hon skall vara otidsenlig. Hammar hävdar att det inte är Gud som har sagt att homosexualitet är en synd. Det är någon annan som har påstått det. Istället för att på traditionellt vis använda Bibeln som en måttstock med vars hjälp vi kan mäta samtidens grad av humanitet, låter Hammar och Wadensjö samhällsutvecklingen bestämma vad som är sant respektive falskt i Bibeln. I Hammars teologi konkurrerar Gud med samhället om tronen.

Tingsrätten om Åke Green

Tingsrättens dom baseras på tesen att Green inte predikade utifrån Bibeln, utan att han använde religionen som täckmantel för att kunna angripa homosexuella. Enligt tingsrätten var Greens ständiga hänvisningar till Bibeln taktiskt motiverade. I den meningen finns det alltså ingen större skillnad mellan tingsrättens bedömning och KG Hammars analys.
Frågan är dock hur tingsrätten kunde veta att Green gjorde sina "uttalanden i religionens namn". Green är av allt att döma en djupt religiös man och tingsrätten hade inte tillgång till några tankeläsare. Faktum är att tingsrättens dom är rimlig om och endast om man inte utsätter Greens predikan för en kontextuell analys. Vad är det tingsrätten säger om Green?

Åke Green har inte endast citerat avsnitt ur bibeln och tolkat dessa utan själv gjort utfyllnader av nämnda citat och vidareutvecklat dessa till direkta påhopp om att homosexuella gör sig skyldiga till straffbara handlingar som av samhället i stort anses vara av särskilt allvarlig art.

Enligt tingsrättens mening har Åke Green genom sina påståenden djupt kränkt de homosexuella som grupp och hans predikan har klart syftat till att missakta de homosexuella som grupp.

Den rättighet homosexuella som grupp har att inte utsättas för kränkningar måste, enligt tingsrättens mening, vara mer skyddsvärd än Åke Greens rätt att få göra dessa kränkande uttalanden i religionens namn.

När tingsrätten skriver att Green har "gjort utfyllnader av nämnda citat och vidareutvecklat dessa till direkta påhopp om att homosexuella gör sig skyldiga till straffbara handlingar som av samhället i stort anses vara av särskilt allvarlig art", syftar man framför allt på följande påståenden från Greens predikan:

  • Homosexualitet kan leda till djursex.
  • Homosexualitet kan leda till pedofili.

Men dessa påståenden är inte särskilt märkliga om man sätter in dem i rätt sammanhang. Green är övertygad om att Jesus återkomst skall föregås av moraliskt kaos och med "moraliskt kaos" menar han bl.a. homosexuellt beteende, skilsmässor och promiskuitet.
Green säger vidare att människor som en gång har börjat synda, riskerar att sjunka ännu djupare ned i träsket. Eftersom homosexuellt beteende är en synd i Bibeln drar Green slutsatsen att homosexuella är en grupp som befinner sig i riskzonen. Det är givetvis inte den enda riskgruppen, men det är den grupp som Green fokuserar på i sin predikan. Tingsrätten har plockat ut valda stycken ur Greens predikan och sagt att dessa inte är Bibelrelaterade utan är ett uttryck för Greens högst privata aversioner mot homosexuella. Men problemet med Greens predikan är inte hans slutsatser, utan de premisser som slutsatserna baseras på. Varför konsulterade tingsrätten inte KG Hammar och biskop Wadensjö? De hade kunnat verifiera att homosexualitet är en synd i Bibeln. Hammar hade i och för sig tillagt att det inte var Gud som förklarade att homosexuellt beteende är en synd, men det hade tingsrätten ju inte behövt ta hänsyn till. Eller varför konsulterade tingsrätten inte Katolska kyrkan? Karol Wojtyla hade kunna berätta för tingsrätten att det är Hammar, inte Green, som är ute och cyklar.

Alltså: det är Bibeln som är problemet, inte Åke Green.

Den onda kapitalismen

Varför är vissa människor homosexuella? Green svarar att Gud skapade människan som sexuell varelse för att underlätta för man och kvinna att hålla ihop. Människan har sedan, i öppet trots mot Gud, börjat experimentera med sin sexualitet. Homosexualitet är inte något som individen föds med, utan något som individen väljer. Men varför har vissa människor valt att bli homosexuella? Green svarar:

Homosexualiteten börjar alltså med hjärtats begär. Det är så det blir. Sinnets synder, fantasierna där inne som man sysslar med, eller sexdrömmar man kan bära på och här har ju porrindustrin, här har teve och filmbranschen och tidningsbranschen, här har man väckt dessa enorma begär och krafter till liv.

Greens svar är klassiskt civilisationskritiskt: det är den kapitalistiska kulturen som har fördärvat människan. Människan är genom Guds försorg utrustad med en sexuell drift och kapitalismen exploaterar hennes sexuella intresse i profitsyfte. Det kapitalistiska samhället förför människan, det lurar henne att ge upp sin religiösa övertygelse för pengar och sexuell njutning.
Det finns således mer än en parallell mellan Greens civilisationskritik och den moderna socialismens samhällskritik.
Socialismen varnar för att kapitalismen är dömd till undergång. Green varnar oss för de katastrofer som väntar oss om vi inte lever i enlighet med Guds ord:

Vårt land står inför en katastrof. Vad är det som säger att vi inte kan få en jordbävning som gör att hundratusentals människor kan dö i ett ögonblick? Vad är det som säger att vi inte kan få Mosulregn som fördränker tusentals människor i vårt land? Vad är det som säger att inte andra katastrofer kan nå fram till Skandinavien? Vi är så trygga och vi sitter där så ombonat och (tänker att) 'det kan inte hända oss, men nere i Europa där händer det, och i andra världsdelar och Kina där händer det'. Gud kan vända på det, så att inbyggarna i vårt land kan få uppleva precis det här, de kan utspys ur landet på grund utav då alltså att man har lämnat Gud.

Enligt den socialistiska läran förebådar kapitalismens kris frigörelsens ankomst. Green resonerar på ett snarlikt sätt: för honom är den av kapitalismen genererade krisen ett tecken på Jesus återkomst:

Är denna livsstil av otukt ett tidstecken? Luk.17:28 Ja, Jesus tar upp det i Lukas bl.a. i 17 kapitlet och talar där om hur det ska vara i Noas dagar och hur det ska vara i Lots dagar. Hur man levde då. Man åt och drack. Köpte och sålde. Planterade och byggde. Men en dag då Lot lämnade Sodom så regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.
Vad var det som gjorde att de här städerna gick under, förlorade sin värdighet, försvann från jordens yta?
Det var därför att man levde i homosexualitet. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras, alltså är detta ett tidstecken som vi står inför. Som människor levde i Lots tid så ska man leva innan Jesus kommer igen. Det är en sak som vi inte kan motsäga på något sätt.
Jesus säger att Sodoms levnadsstil ska bli verksam över hela jorden innan Jesus tillkommelse.

Men det finns också viktiga skillnader mellan Greens Bibeltolkning och den moderna socialismen. Den socialistiska rörelsens profeter hatade ofta sina motståndare och hade inga betänkligheter mot att använda våld för att främja sina politiska syften. Det är svårt att hitta någon jämförbar avsky i Greens predikan. Green är kritisk mot homosexuellt beteende, men han undviker noggrant att använda invektiv när han talar om homosexuella. Han gycklar inte med dem, han uttrycker sig inte förklenande om dem:

Vi får aldrig tänka att vissa människor på grund av sitt syndiga liv skulle hamna utanför nåden. Paulus säger om sig själv att han var den främste av alla syndare men att han mötte ett överflöd av nåd och barmhärtighet. Han säger också i 1Kor.6: 9-11 då han räknar upp otukt med andra synder att alla de uppräknade synderna kan man bli frälst ifrån inklusive otukt. ... Vad dessa människor som lever under otuktens slaveri behöver är en överflödande nåd. ...
Vi kan inte fördöma personerna ... det gjorde aldrig Jesus heller. Han visade alla han mötte djup respekt för den person de var ... exempelvis synderskan enligt Johannes 8 eller kvinnan vid brunnen i Sykar enligt Johannes 4. Jesus förnedrade aldrig någon ... Han erbjöd dem nåd.
Vi får aldrig förnedra någon som lever i synd.

Låt oss sammanfatta kärnpunkterna i Greens predikan:

  • Det är homosexualiteten, inte de homosexuella som är problemet.
  • Bibeln förbjuder homosexuellt beteende.
  • Det är den kapitalistiska kulturen som har orsakat homosexualiteten.
  • Människor kan befrias från homosexualiteten om de accepterar Guds ord.
  • Green anser att det är hans plikt att försöka frälsa så många människor som möjligt.

Lagen om hets mot folkgrupp: olikhet inför lagen

Ett problem med Lagen om hets mot folkgrupp är att den medför att staten inte värderar alla medborgare på samma sätt. Hur skall man hantera detta problem?
Journalisten och debattören Göran Skytte har sagt att om vänstern kan stämma liberaler, kan väl liberaler stämma socialister:

Och vi kan definitivt stämma Linda Skugge, popvänsterns Magica de Hex, stjärnkolumnist i Expressen. Vi kan stämma henne för nästan varenda rad hon skriver. Låt oss - om vi så vill - stämma henne för följande åsikt om gamla människor (typ pensionärer) som grupp: "Vi kan skuffa in dem på nåt sketet hem fullt med analbakterier där de kan sitta och ruttna. För vem bryr sig om nån jävla gammal gubbe som står vid gravens rand och inte ens kan få upp den längre, ett skrumpet jävla russin! Jag hatar dem." (Citerat ur hennes bok som alldeles riktigt heter Det här är inte en bok.)

Problemet med Skyttes förslag är givetvis att avsikten med Lagen om hets mot folkgrupp aldrig var att ge alla grupper i samhället samma skydd. Gudrun Schyman har rätt att jämföra Sveriges män med talibanerna i Afghanistan och Linda Skugge bryter inte mot lagen när hon önskar livet ur pensionerade män. Lagen har inga synpunkter på Schymans och Skugges skriverier så länge de utpekade personerna inte är invandrare eller homosexuella.
Ett annat problem med Lagen om hets mot folkgrupp är att den stärker vissa gruppers makt och försvagar andra grupper.

Förändrade styrkeförhållanden

Vi vill vara frigjorda och slänga gamla normer överbord. Men vi gör det genom att införa nya tabun. Jonas Gardell får förlöjliga Alf Svensson, men Gud (!) nåde Alf Svensson om han skulle ge tillbaka med samma mynt.
   Marianne Leijonhufvud

Den socialdemokratiska debattören Anne-Marie Lindgren ställde sig bakom tingsrättens bedömning och sade att samma regler måste gälla för alla: hets mot folkgrupp skall vara förbjudet även för predikanter. Faktum är dock att tingsrättens dom inte handlade om att samma regler måste gälla för alla. Green fälldes inte därför att han hade uttalat sig kränkande om människor, utan därför att hans predikan ansågs kränka homosexuella.
Om Green hade använt samma språkbruk, men istället för homosexuella valt att attackera kristna, män eller etniska svenskar, hade han aldrig blivit fälld. Kristna, män och etniska svenskar utgör nämligen inga folkgrupper i lagens mening.
För en tid sedan kritiserade TV-profilen Siewert Öholm SVT för att företaget hade låtit paret Jonas Gardell och Mark Levengood att förvandla Melodifestivalfinalen till ett homosexuellt jippo. Det som framför allt retade upp Öholm var en scen där de båda männen manifesterade sin kärlek till varandra genom att uppträda i bröllopskläder:

Mark Levengood och Jonas Gardell är fria att ha sin sexuella läggning, frågan är bara om SVT ska ställa miljonresurser till förfogande för att manifestera den.
Vi har nyss haft världsmästerskap i matlagning. Stort pådrag, ambitiösa tävlande, jury, publik och spända nerver i förprogram och final. Om tv-ledningen då hade accepterat att man engagerar två programledare med speciell förkärlek för pannkaka och låter dem prata pannkaka genom fem program skulle någon kanske utkrävt ansvar av en sådan tv-ledning. I stället smiter SVT-ledningen från sitt ansvar och gömmer sig bakom Gardells och Levengoods erkända skicklighet på andra områden. Båda är mycket stora artister.
Det ger dem dock inte rätten att bli manipulationens redskap, föra egna kampanjer, eller förnedra och förlöjliga stora tittargrupper.

Gardell är en verbalt begåvad person, men istället för att ta en sakdebatt med Öholm, valde han att jämföra Öholm med 1900-talets mest ökända folkmördare - Hitler. Varför gjorde Gardell det? Handlade Gardell i affekt? Det är inte uteslutet. En inte alltför orimlig gissning är dock att Gardell visste att han hade tidsandan på sin sida. Eftersom Gardell tillhör en av de grupper som lagen skyddar, visste han att det var Öholm som måste hålla tungan i styr. I den mån det skulle uppstå någon efterdebatt, skulle den i huvudsak handla om Öholms kristna konservatism och bigotteri, inte om Gardells bristande sinne för proportioner. Gardell visste att han kunde insinuera att Öholm är nazist utan att riskera några efterräkningar. Han visste att han hade staten på sin sida.
Jonas Gardell har full frihet att likna Siewert Öholm vid Hitler, Åke Green döms till fängelse när han förklarar hur Bibeln ser på homosexualitet. Vilket är mest kränkande? Att bli jämförd med en ökänd folkmördare eller att bli omnämnd i en predikan av en konservativ frikyrkopastor? Vad säger fröken Lindgren?
Dessutom: är socialdemokraten Lindgren även emot positiv särbehandling av människor grundat på kön och etnisk bakgrund? Eller menar Lindgren och hennes partikamrater att de etniska svenskar som blir utan försörjningsmöjlighet eller utbildningsplats på grund av att de har fel föräldrar eller kön inte skall känna sig kränkta?
I boken Det här är inte en bok skrev journalisten Linda Skugge följande om manliga pensionärer:

Vi kan skuffa in dem på nåt sketet hem fullt med analbakterier där de kan sitta och ruttna. För vem bryr sig om nån jävla gammal gubbe som står vid gravens rand och inte ens kan få upp den längre, ett skrumpet jävla russin! Jag hatar dem.

Om Linda Skugge hade sagt att hon hatar homosexuella pensionärer, hade hon förmodligen blivit åtalad för hets mot folkgrupp. Men eftersom hon syftade på manliga, heterosexuella pensionärer blundar staten.
Debattören Susanne Yngvesson har fört fram påståendet att Green förmodligen inte hade blivit fälld om han inte hade varit kristen. Om Green istället hade varit ståuppkomiker eller s.k. progressiv kulturdebattör, hade sannolikheten för en fällande dom varit mycket liten. Till stöd för sin tes har Yngvesson anfört målet mot tidningen POX 1989. POX polisanmäldes av Folkaktionen mot pornografi för olaga våldsskildring. En av de anmälda serierna är baserad på en berättelse från Bibeln. Serien beskriver ett litet hus som är omringat av en hop skrikande män:

- Mannen som kom till dig ikväll ... kasta ut honom till oss. Vi ska våldta hans arsle. Hö-hö.
- Nej, mina bröder. Nej, han är gäst i mitt hus! Ni får inte!
- Skit ner dig!
- Hela näven!
- Jag vill ha åsnan!
- Vi gör vad fan vi vill!
- Köra upp den!
- Hörni, han är min gäst! Men ni kan få ett erbjudande ni inte kan avböja ... Jag har en dotter som är jungfru. Han har en hustru. Dom kan ni få båda två. Ni får göra vad ni vill med dom. Vad som helst ... Vad ni behagar.
- Vill inte ha fitta. Vill ha gubbfläsk.
- Så hon e jungfru. Va ere me derå?
- Jaa - han en nog jungfru när det gäller de som vi ville göra!

När de två kvinnorna sedermera tvingas lämna huset, kastar sig männen över dem. Kvinnorna våldtas och misshandlas under hela natten. Det är uppenbart att de män som våldtar och misshandlar kvinnorna är homosexuella. De beskrivs som perversa, dreglande, barbariska och våldsfixerade. Minst en av dem vill ha sex med husägarens åsna. Vad hände med POX? Tidningen frikändes eftersom serierna bedömdes ha ett s.k. konstnärligt värde. Man kan givetvis ifrågasätta om Yngvessons jämförelse håller. Sverige hade ingen lag om Hets mot folkgrupp i slutet på 80-talet. Målet mot POX handlade heller inte om synen på homosexuella i Bibeln. Men bortsett från det finns det säkert mer än ett korn av sanning i Yngvessons observation: sannolikheten för en frikännande dom hade ökat om Green hade varit ståuppkomiker eller s.k. progressiv konstnär.

Bör lagen skrivas om så att den omfattar alla grupper?

Målet mot Åke Green väckte enorm internationell uppmärksamhet. Sverige är en av världens äldsta och mest stabila demokratier och många höjde därför på ögonbrynen när det kom till deras kännedom att en präst hade dömts till fängelse på grund av innehållet i en predikan. Vad hade hänt med religionsfriheten i Sverige? En del menade att den svenska staten utnyttjade Greens förmenta intolerans gentemot homosexuella för att själv kunna vara intolerant mot kristna. Några debattörer menade att domen försatte Sverige i en knepig sits. Sverige har under en lång period spelat eller åtminstone försökt spela rollen som internationellt samvete. Men med vilken legitimitet skulle Sverige kunna kritisera Kinas behandling av religiösa dissidenter när man fängslar sina egna? En talesman för Vatikanen hävdade att den svenska staten inte längre är neutral i förhållande till olika åsikter, utan att den istället har förvandlats till en "aggressiv sekulär ideologi" som försöker tvinga sig på människor.
När förslaget om att kriminalisera hets mot homosexuella debatterades i riksdagen, sade Centerpartisten Åsa Torstenson följande:

Jag har efter denna helg blivit mycket medveten om hur viktigt det är att inte religionen missbrukas så att homohatare får inspiration till ännu mer av hot och våld mot homosexuella. Det är också uppenbart att detta lagförslag är ett viktigt förslag för att förhindra intoleransens banerförare som med stöd av bibeltexter hetsar mot homosexuella.

Men varför inte då även förbjuda Mein Kampf och hela den marxistiska traditionen? Det är idag inte särskilt svårt att få tag på böcker av Lenin och Stalin, två av 1900-talets stora folkmördare. De finns att tillgå på vanliga stadsbibliotek. Sovjetunionen var den stat som mördade flest människor under 1900-talet. Menar Torstensson kanske att mördarna inte var inspirerade av den marxistiska traditionen? John Lennons baneman, Mark Chapman, var inspirerad av JD Salingers Catcher in the Rye. Charles Manson motiverade sina illgärningar med hänvisningar till Beatlestexter. Seriemördaren Ted Bundy hävdade att han blivit mentalt skadad av pornografi. Faktum är att de flesta texter kan inspirera människor till våld. Torstenson resonerar som om Bibeln vore unik, men det är inte sant. Alltså: om vi tar Torstenson på allvar och hävdar att all litteratur som kan förleda människor att begå brott skall kriminaliseras, blir det nog inte särskilt mycket kvar på bokhyllorna.
Torsten verkar mena att lagen är nödvändig därför att homosexuella är särskilt utsatta, men om lagstiftarna tror att de kan minska antalet brott mot homosexuella genom att skärpa straffen, bjuder väl logiken oss att skärpa straffen för alla brott? Eller menar Torstenson et consortes att brott mot heterosexuella inte är lika allvarliga?
Men det finns ytterligare ett problem med Torstensons resonemang: kränkningar är inte objektiva fakta, de är subjektiva upplevelser. Åke Green hade aldrig blivit dömd till fängelse om RFSL inte hade polisanmält honom och RFSL-representanten hade aldrig polisanmält Green om han inte hade känt sig kränkt av innehållet i dennes predikan. En konsekvens av Lagen om hets mot folkgrupp är, som vi har påpekat ovan, en ojämlik distribution av maktresurser. RFSL-representanten kände sig kränkt av innehållet i Greens förkunnelse. Många kristna kände sig säkert kränkta när Uppsala domkyrka upplät lokalen för visning av Ecce Homo. Men eftersom kristna, till skillnad från homosexuella, inte utgör en av staten skyddad grupp, värderas inte deras upplevelser på samma sätt. Medan RFSL kan polisanmäla Green, tvingas konservativa kristna konstatera att de saknar de erforderliga maktresurserna för att kunna väcka åtal mot Elisabeth Olsson.
Lagen om hets mot folkgrupp skall skydda de grupper som riksdagen anser skyddsvärda. Som vi har sett leder detta till olikhet inför lagen. En möjlig lösning på problemet är att man utvidgar lagen till att omfatta alla grupper i samhället. Problemet med ett dylikt förslag är naturligtvis att om alla grupper skall ha samma juridiska skydd, behövs det ingen särskild grupplagstiftning. Dessutom är det inte säkert att en utvidgning av lagens applikationsområde är önskvärd. Flyktingar från kommunistdiktaturerna i öst hade kunnat hävda att förekomsten av röda fanor och andra socialistiska symboler i socialdemokratiska och kommunistiska demonstrationståg är djupt kränkande. Det är tveksamt om gayparaden Pride hade överlevt en sådan lagändring. Kapitalister hade kunnat stämma kommunister med hänvisning till att den kommunistiska agitationen innehåller förklenande generaliseringar om välbeställda personer. Gudrun Schyman hade kunnat stämmas för hennes ständiga utfall mot män. PRO hade kunnat väcka åtal mot Linda Skugge. Dessutom: Greens förkunnelse var inte endast riktad mot homosexuellt beteende. Green vände sig också mot skilsmässor och promiskuöst leverne. En ändring av lagen hade alltså gett nyskilda och libertiner möjlighet att stämma frispråkiga frikyrkopastorer i framtiden. Möjligheterna till legala aktioner hade varit närmast obegränsade.
Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle?

Demokratins psykologiska premisser

Som vi ser är Lagen om hets mot folkgrupp en problematisk lag. Det finns dock ytterligare en aspekt på lagen som sällan nämns i debatten. Ett demokratiskt samhälle kräver inte endast en folkvald riksdag och en av riksdagen godkänd regering, det kräver också medborgare som är kapabla att hantera sina känslor på ett rimligt sätt. En förutsättning för att yttrandefrihetslagstiftningen skall fungera är t.ex. att människor låter varandra komma till tals.
Åke Greens predikan är omständligt formulerad, illa skriven och dåligt underbyggd. Som empirisk betraktelse över samtiden är den av noll och intet värde. Den är inte mindre tveksam ur ett moraliskt perspektiv. Faktum är dock att Green aldrig hotade Sveriges homosexuella. Han underströk att man inte får förödmjuka eller förnedra homosexuella. Det är sant att han var kritiskt inställd till homosexuellt beteende, men han var också kritiskt inställd till skilsmässor och promiskuöst leverne. Greens målsättning var att rädda så många syndare som möjligt. Den som inte tror på Gud kan givetvis tycka att Green beter sig som ett litet barn som har förläst sig på en sagobok, men mycket tyder på att det inte var hat som drev Green att hålla sin predikan.
Green hade också uppenbara problem att få ut sitt budskap. Han ignorerades av både tidningar och TV trots ideliga påstötningar. När Ölandsbladet slutligen publicerade historien utbröt ingen hetsig debatt eller storm på insändarsidan. De flesta människor reagerade som man skall göra i ett modernt, värdepluralistiskt samhälle: de ogillade Greens budskap, men respekterade hans rätt att få framföra det. Varför bråka om en tossig frikyrkopastor som inte klarar av att människor skiljer sig eller att homosexuella demonstrerar? Men det fanns ett undantag: RFSL. RFSL:s representant sade sig vara "chockad" över innehållet i Greens predikan.
Den massmediala stormen blåste upp först när medierna insett att Greens predikan hade blivit föremål för rättsväsendets omsorg. Greens förhoppning om att rädda landets homosexuella åt evigheten blev nu en bricka i ett patetiskt skådespel där deltagarna kämpade för att överträffa varandra i politisk korrekthet. Inte ens Svenska kyrkan kunde låta bli att häckla Green. Reaktionerna på Greens predikan är symtom på en överkänslighet som man inte trodde sig återfinna hos vuxna människor. RFSL hade kunnat skratta åt pastor Greens förkunnelse, men istället valde man att reagera som ett litet barn: den dumma, dumma pastorn skall minsann straffas därför att han har gett oss magont. Dumma, dumma farbror Green!
Det ett misstag att tro att demokratin kräver att människor respekterar varandra. Värdepluralistiska samhällen kräver psykologiskt mogna medborgare, dvs. medborgare som inte politiserar sina privata värderingar i onödan. Hetslagstiftningen har gett personer som, av allt att döma, inte är toleranta makt över andra människors yttrandefrihet. Flyktingar från kommunistdiktaturerna i öst må ogilla röda fanor och socialistiska symboler, men det innebär inte att de därmed också skall ha rätt att hindra socialister och kommunister från att demonstrera. Homosexuella kanske inte gillar allt som står i Bibeln, men det innebär inte att de skall kunna hindra människor med annan uppfattning att framföra sitt budskap. De kristna som inte står ut med homosexualitet i det offentliga rummet får stålsätta sig. De ateister som inte mäktar med religiös symbolik får hålla sig borta från kyrkor. De invandrare som ogillar s.k. nationella demonstrationer får anordna motdemonstrationer eller hålla sig undan. Liberaler måste lika litet respektera kommunister som ateister måste högakta muslimer. Det är inte mer civiliserat att hindra frireligiösa från att predika mot homosexualitet än att hindra homosexuella från att demonstrera på Stockholms gator. Att RFSL, Homo, riksdagen, regeringen och media inte kan förstå detta är förvisso en politisk och intellektuell skandal.