Skip to main content

Wokvänstern: ett historiskt perspektiv. Del III

Submitted by Fahstorkh on

1960-talet skilde sig från 30-talet i flera avseenden. Den fattigdom som hade utgjort grunden för den socialistiska kapitalismkritiken var ett minne blott. Kapitaliststaterna i väst hade blivit rikare och deras medborgare hade blivit friare. Utvecklingen i väst stod i bjärt kontrast till förhållandena i öst. Det sovjetiska systemet hade stagnerat ekonomiskt och sedan länge förlorat sin ideologiska appell.
Framväxten av ett modernt konsumtionssamhälle i väst hade gjort den klassiska kritiken av kapitalismen föråldrad. Visst fanns det fortfarande fickor av fattigdom i det moderna kapitalistiska samhället, men det föreföll som om de blev färre över tid. För många hade kapitalismen blivit den succé som socialisterna hade hoppats att sovjetsystemet skulle bli.

Viva

Källa: Maria Oswalt on Unsplash

Från traditionell kommunism till ny vänster

Framväxten av ett modernt, kapitalistiskt välståndssamhälle och sovjetkommunismens politiska, ideologiska och ekonomiska bankrutt, medförde emellertid inte att socialistiska intellektuella övergav marxism och socialism. Tvärtom: de höll fast vid sin övertygelse om det kapitalistiska samhällets inneboende ondska. Detta krävde i sin tur att man reviderade kapitalismkritiken. Eftersom det inte längre var meningsfullt att hävda att kapitalismen genererade fattigdom och elände, började socialistiska intellektuella att kritisera välståndet. Man sade att kapitalismen förhindrade mänsklig spontanitet och underminerade autentiska gemenskaper. Man hävdade att under kapitalismen förlorar livet mål och mening. Materiellt välbeställda individer var, förklarade man, självcentrerade och emotionellt tomma. De var, med Frankfurtfilosofen Herbert Marcuses ord, "endimensionella". 

Detta var något nytt. Även om 30-talets samhällskritiker ofta betonade att det finns ett samband mellan samhällets mikro- och makronivå, var man noga med att inte överskatta möjligheterna att tillämpa denna tes. Det var förvisso kapitalismens fel att människor saknade arbete och att många inte hade mat för dagen, men ingen klassisk marxist, värd sitt salt, anklagade "systemet" för att han eller hon hade svårt att komma i kontakt med sitt själsliv. 

Sextiotalets samhällskritik var annorlunda i det att den drev systemkritiken in absurdum: makronivån ansågs determinera mikronivån i detalj. Tongivande vänsterintellektuella hävdade att västdemokratierna var så korrumperade av det materiella välståndet att det var omöjligt att leva autentiska liv där. 
Följaktligen krävde den antikapitalistiska kampen nya, revolutionära metoder. Susan Sontag:

Here the revolutionary implications of dropping out – of taking drugs (thereby reducing efficiency, clarity, productivity), of disrupting the school system (which furnishes the economy with docile trained personnel), of concentrating on unproductive hedonistic activities like sex and listening to music.

Många ungdomar hakade på Sontags budskap. Det lät onekligen häftigt att bara strunta i allt och veta att man inte behövde oroa sig för att man skulle svälta ihjäl.

Några kännetecken

Vi ska nu titta lite närmare på det som utmärkte den nya vänstern.

  • Ungdomskult
  • Handlingskult
  • Enhetskrav
  • Identitetspolitik
  • Meningspolitik
  • Rationalitetskritik
  • Utopiska ambitioner

Ungdomskult

Den nya vänstern var en ungdomskult. Utmärkande för ungdomskulter är att de behandlar unga människor som vuxna och vuxna som barn. Den nya vänstern var övertygad om att deras åsikter skulle privilegieras just därför att de var unga människors åsikter. Vad spelade det för roll att de levde på studiebidrag eller på sina föräldrar, att de hade ringa erfarenhet av arbete och inga eller ytterst grunda kunskaper om den värld som de skulle förändra? Vad spelade det för roll att de aldrig hade tagit reellt ansvar för sig själva? Ungdomlig entusiasm trumfade vuxenvärldens ackumulerade erfarenheter.

Handlingskult

Den traditionella vänstern var doktrinär. Den hade en regelbok. Den nya vänstern bestod i huvudsak av unga människor. Följaktligen var den inte särskilt doktrinär av sig. 
Det är sant att den nya vänstern hade sina filosofer, men Derridas och Foucaults teorier syftade inte till att studenterna skulle reflektera mera, utan att de skulle ägna mer tid åt att demonstrera och mindre tid åt att studera.
Det finns, sade Derrida, inget att lära sig från till exempel William Shakespeare. Vi tror att texten har ett budskap och att det är vår uppgift att upptäcka det. I realiteten är textens mening projicerad av oss på den. 
Foucault förklarade för samma studentgeneration att den inte behövde ägna sig åt empirisk och logisk analys. Det finns ingen objektiv sanning, dundrade han. Kunskap är makt och makt skapar verklighet. Foucaults målsättning var att egga ungdomar i Europa och USA till politisk kamp och det är inget som man gör genom att uppställa hinder för handling. Därför skrotade han begreppet "objektiv verklighet". Om verkligheten är en social konstruktion, trumfar idealism och revolutionär glöd "empiriska fakta". Det viktiga är att vinna slaget på gatorna, förklarade Parisfilosofen för sin hänförda publik, inte att följa fördefinierade regler. De som vinner gatuslagen definierar nämligen reglerna. Det var Foucaults budskap till en generation av ungdomar som inget visste om livet, men som ville förändra världen. 

Derrida och Foucault var långt ifrån ensamma om att elda unga människor till kamp mot västdemokratierna. 

Saul Alinsky, en av den amerikanska, nya vänsterns intellektuella ledare förklarade för studenterna att förändring innebär rörelse, att rörelse ger upphov till friktion och att friktion är ett hinder för förändring. Vad menade Alinsky med "friktion"? Friktionsbegreppet refererar till allt det som förhindrar vänstern från att få igenom sina krav, till exempel rationella debatter som vänstern har små möjligheter att vinna. Det var en orsak till den avgudadyrkan som präglade den nya vänsterns syn på Mao, Che Guevara och Fidel Castro. De hade nämligen visat att de inte accepterade "friktion". Maos lilla röda uppmanade till kamp för friktionsfri politisk makt och blev oerhört populär bland vänsteraktivisterna. 

Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir besökte Kuba ett år efter det kommunistiska maktövertagandet. I likhet med aktivisterna i den nya vänstern hade de ett i huvudsak emotionellt förhållande till politiken. Efter Kubabesöket noterade en lyrisk Beauvoir: "For the first time in our lives, we were witnessing happiness that had been attained by violence." Ur handlingskulten växte vänsterns destruktivitet fram. Således saknades det inte terroristorganisationer på vänsterkanten. I USA härjade Weathermen Underground. Röda armén gjorde livet osäkert för japaner, Röda brigaderna terroriserade italienare och Röda arméfraktionen slogs mot den tyska staten. Flera terroristorganisationer verkade i Sydamerika och Mellanöstern. Till och med Afrika var drabbat.

Enhetskrav

Den nya vänstern var en handlingskult, men med "handling" menades inte individuell handling. Med "handling" avsågs kollektivt agerande. Enhetskravet var en konsekvens av övertygelsen att fienden var välorganiserad och att den endast kunde övervinnas av ett lika väl organiserat motstånd.
En klassisk vänsterslogan lyder:

The People United Will Never Be Defeated!

Man hör aldrig liberaler ropa "The People United Will Never Be Defeated!". Varför? Skälet är att liberalismen utgår ifrån att vi människor är oeniga med varandra. Det är vår defaultposition. Oenighet är en konsekvens av att vi är individer. En anledning till att socialism och kommunism är auktoritära system är att vänstern tror att meningsskiljaktigheter är onaturliga och något som vi måste "ena bort". 

Konservatismen intar en mellanposition. Konservativa anser att vi behöver en metaregel för att undvika socialt kaos: vi måste vara eniga om att det är okay att vara oeniga. Denna typ av enhet är inte något som vi medvetet skapar. Den är något givet. Med andra ord: Vi hör alltid redan ihop. Enheten baseras ytterst på territoriell lojalitet: Vi håller ihop därför att vi, i slutändan, är svenskar. Konservativa menar att vi ska skydda denna lojalitet mot subversiv entusiasm. Samhällsförändringar ska vara inkrementella, inte revolutionära. 
Den nya vänsterns uppmaning till enhet var i realiteten ett krav på konformitet. Man skulle alltså kunna formulera om stridsropet på följande sätt utan att det ändrar innebörd: 

Ett konformt folk går inte att besegra! 

Kravet på konformitet förklarar varför vänsterregimer är så våldsamma:

Om du inte är med oss, är du emot oss!
Om du är emot oss, är du vår fiende! 
Följaktligen: Om du inte är med oss, är du vår fiende! 

För den nya vänstern var enhet något positivt. I realiteten är "enhet" ett värdeneutralt begrepp. Drogkartellerna i Centralamerika är också enade. Hitlers nationalsocialistiska parti var enat. Maos Röda garden var enade. Mussolinis fascistparti var enat. 

Inte heller har konformitet något med sanning att göra, vilket den nya vänstern inbillade sig. Kanske är det korrekt att ett enat folk inte kan besegras, men det innebär inte att detta folk har rätt i sakfrågorna.

Meningspolitik

Vad var det som drev den nya vänstern? Traditionell kommunistisk politik handlade om facklig kamp, centralekonomisk planering, enpartistyre, antiimperialism och en folkets kultur. Det var en stelbent, fyrkantig och ofta byråkratisk rörelse. 
Det som bekymrade den nya vänstern var inte exploateringen av arbetarklassen, utan alienationen i det moderna samhället. När aktivisterna beklagade sig över bristande jämlikhet menade de inte att de saknade pengar till mat och hyra. De klagade över att kapitalismen hindrade dem från att förverkliga sig själva. 
Kapitalismens ursynd var i detta sammanhang att det är ett fragmentiserat system. Det ställer passion mot förnuft, sexualitet mot arbete, individ mot kollektiv, makt mot frihet osv. Den nya vänstern hade en hegeliansk målsättning. Den ville skapa ett samhälle i vilket alla dessa motsättningar är försonade. Socialism var för demonstranterna ett organiskt samhälle. Endast i ett sådant samhälle antogs människan kunna leva ett autentiskt liv. Frankfurtfilosofen Herbert Marcuse hävdade till exempel att i hans socialistiska samhälle finns det ingen motsättning mellan sexualitet och arbete. Socialismen gör det möjligt att erotisera arbetet. Följaktligen attraherade den nya vänstern attraherade fler hippies än arbetare. Freud hade sagt att sociala institutioner existerar för att kanalisera människors sexuella och aggressiva impulser i konstruktiva banor. Marcuse inverterade Freuds ståndpunkt och hävdade att vi endast kan uppnå sann frihet och verklig autenticitet genom att befria vår sexualitet och aggressivitet från alla restriktioner. Sexorgier skulle bli politiska vapen i den antikapitalistiska kampen. Till och med kriminella blev revolutionärer i Marcuses schema. Vad är snatterier och rån om inte ekonomisk omfördelning med andra medel?

Identitetspolitik

Marx var den första identitetspolitiska filosofen. Arbetarklassen har i marxismen ett unikt perspektiv på verkligheten på grund av sin plats i den kapitalistiska makthierarkin. Kapitalisternas perspektiv på verkligheten är ett privilegieperspektiv. De betraktar samhället uppifrån. Arbetarklassen kan, tack vare sin marxistiska skolning, se den samhälleliga verkligheten i dess totalitet. 
I klassisk marxism hade således arbetarklassen en unik position. På 60-talet hade ett oräkneligt antal grupper övertagit denna plats. Identitetspolitiseringen av den nya vänstern var en viktig orsak till dess ideologiska trångsynthet. Studenter började kräva "relevant" kunskap. Ur detta växte först kraven på studentmakt och senare politiseringen av universiteten.

Rationalitetskritik

Relevanskravet transformerades sakta till en rationalitetskritik. Den nya vänstern blev efterhand övertygad om att det inte existerar en objektiv sanning, att alla sanningar är lokala. Det finns ungdomliga, kvinnliga och svarta sanningar, men ingen sanning i allmänhet. Det enda som existerar är olika grupper och deras kunskaper och vänstern uppmanade till solidaritet med marginaliserade grupper och marginaliserade kunskaper. 
Det var under 60-talet som vänstern blev förnuftskeptisk. Det var under detta årtionde som Jaques Derrida introducerade dekonstruktionen som metod och Michel Foucault påbörjade arbetet med att sammanfläta kunskap och makt. Snart var vänstern övertygad om att kunskap inte endast är makt, utan att verkligheten är en social konstruktion, skapad av makt. 
Traditionell socialistisk politik hade en utopisk målsättning. Den ville skapa en skapa en socialistisk människa. Den nya vänstern hade en jämförbar målsättning. Om verkligheten är en social konstruktion, är också människan en social konstruktion och sociala konstruktioner går att förändra.

Utopiska ambitioner

Frankfurtfilosofen Herbert Marcuse menade att människor är fundamentalt olika under kapitalism och socialism. Detta medför att det socialistiska projektet är svårt att förverkliga. Socialistisk kamp förutsätter socialister, men socialister utgör en försvinnande minoritet under kapitalismen. Marcuse var emellertid övertygad om att socialistiska människor kan skapas. Om kapitalismen har skapat kapitalistiska människor, borde socialister kunna skapa socialistiska människor. 
Marcuse ville gå till väga på följande sätt: Socialister ska erövra makten över staten och sedan undertrycka alla icke-socialistiska meningsyttringar och organisationer. Eliminerandet av all kapitalistisk "friktion" kommer att, på dialektiskt vis, ge upphov till en socialistisk moralkodex. Marcuse var övertygad om att om den socialistiska staten tvingar den konservativa folkmajoriteten att leva i ett på repressiv tolerans grundat system, kommer denna nya, socialistiska moral, förr eller senare, att växa ihop med människorna och bli en del av deras natur. Med andra ord: det socialistiska projektet är eugeniskt till sin natur. 
En av den nya vänsterns hjältar var Che Guevara. Guevara hade en med Marcuse snarlik vision:

In this period of the building of socialism we can see the new man and woman being born. 
What is important ... is that each day individuals are acquiring ever more consciousness of the need for their incorporation into society and, at the same time, of their importance as the motor of that society. 
They no longer travel completely alone over lost roads toward distant aspirations. They follow their vanguard, consisting of the party, the advanced workers, the advanced individuals who walk in unity with the masses and in close communion with them. The vanguard has its eyes fixed on the future and its reward, but this is not a vision of reward for the individual. The prize is the new society in which individuals will have different characteristics: the society of communist human beings.

När Guevara dog beskrev Sartre den kubanske revolutionären som "the most complete human being of our age". För Marcuse var Guevara en individ som transformerat sig själv till att bli en "biologisk rebell".

Nästa artikel

I nästa artikel om wokevänsterns historia ska vi göra en kort paus och ställa frågan: Har vi inte hört detta förr? Jo, det är klart att vi har.