Samtiden.com

Du är här

The Bell Curve

PDF version

This book is about differences in intellectual capacities among people and groups and what those differences mean for America's future.
Richard Herrnstein och Charles Murray i The Bell Curve

I oktober 1984 publicerade The Free Press Richard J. Herrnsteins and Charles Murrays The Bell Curve - Intelligence and Class Structure in American Life. Herrnstein var professor i psykologi vid Harvard, Murray är en känd, konservativ samhällsforskare och debattör. I boken ställer sig författarna uppgiften att pröva om de konventionella förklaringarna till sociala problem fortfarande är giltiga. Är det sociala faktorer som bestämmer vem som begår brott? Löper alla människor samma risk att bli arbetslösa? Varför lyckas vissa med sina studier medan andra misslyckas? Varför blir somliga människor fattiga? Herrnstein och Murray menar att de klassiska sociologiska förklaringarna till sociala problem inte längre är tillräckliga.

Jämlikhetsparadoxen

Det traditionella samhället var i mångt och mycket ett samhälle i vilket pengar och social status avgjorde var den enskilda individen hamnade på samhällsstegen. De som hade pengar och social status tillhörde samhällets elit. De som saknade dessa attribut var utestängda från makten. Det moderna samhället är det mest demokratiska samhälle som historien har skådat. Men bilden av det moderna samhället är inte entydigt positiv. Författarna pekar på något som man skulle kunna kalla jämställdhetsarbetets paradox: ju mer socialt utjämnat ett samhälle är, desto större roll kommer icke-sociala, dvs. genetiska faktorer att spela vid stratifikationen av individer. Herrnstein och Murray menar:

  • att intelligens är en högeligen ärftlig egenskap
  • att det moderna samhället premierar hög intelligens
  • att de traditionella härskarklasserna därför kommer att ersättas med en kognitiv elit

De traditionella klasstrukturerna var uppförda av människor och därför möjliga att förändra. Den meritokrati som stiger upp på det gamla klassamhällets ruiner kommer inte att bli lika lätt att rucka på.

Det nya klassamhället

Författarna identifierar flera stratifierande processer i det moderna samhället och den gemensamma nämnaren är deras koppling till kognitiv förmåga eller intelligens. Utbildningssystemet spelar en central roll i Herrnsteins och Murrays teori. För drygt 100 år sedan hade endast 2 procent av 23-åriga män och kvinnor universitetsbetyg. En akademisk examen var ett privilegium som var reserverat för en liten minoritet. Numera är den högre utbildningen öppen för alla. Man skulle därför kunna känna sig frestad att beskriva reformeringen av utbildningssystemet i termer av demokratisering och utjämning. Men om Herrnstein och Murray har rätt är bilden mer komplicerad än så. Problemet med utjämningstesen är att den förbiser det faktum att gruppen av universitetsstuderande inte utgör ett tvärsnitt av befolkningen. Författarna menar att det moderna utbildningssystemet har blivit skickligare på att identifiera smarta ungdomar. Sambandet mellan en individs intelligens och sannolikheten för att denne skall studera på universitet har inte försvagats, det har tvärtom stärkts, inte minst för de allra smartaste ungdomarna:

Källa: The Bell Curve

Förändringarna inom utbildningssystemet växelverkar med processer på arbetsmarknaden. Under en lång period i mänsklighetens historia påträffades begåvade individer inom alla yrkesgrupper. Efterfrågan på hög intelligens var begränsad. Den teknologiska revolutionen har revolutionerat arbetsmarknaden i detta avseende:



Källa: The Bell Curve

Resultatet har blivit en alltmer tudelad arbetsmarknad och en begynnande kognitiv homogenisering av arbetsplatser. Herrnstein och Murray menar vidare att familjebildningen har blivit alltmer selektiv och förutspår att det kommer att påverka den sociala rörligheten i negativ mening. Intelligenta män och kvinnor träffas på universiteten, får välbetalda arbeten, gifter sig, bosätter sig i exklusiva områden och får intelligenta barn som de skickar till privatskolor där barnen sedan gör samma erfarenheter som föräldrarna. Processen leder till uppkomsten av en välbärgad, smart och välmående maktelit som lever i isolering från en underklass som härjas av fattigdom, kriminalitet och drogmissbruk. Framväxten av informationssamhället markerar också slutpunkten för alla seriöst menade och grandiost utformade reformprojekt. Den kognitiva eliten kommer att misstro möjligheten att förändra samhället till det bättre. På sikt kommer skattesystemet därför att förlora sin ideologiska karaktär och reduceras till ett instrument med vars hjälp den kognitiva eliten köper sig fri från de patologier som plågar underklassen. Om borgarklassen under den klassiska kapitalismen var manipulativ, är överklassen i informationssamhället cynisk.

Intelligensfrågan och underklassen

If you have to choose, is it better to be born smart or rich? The answer is unequivocally "smart"
The Bell Curve

Om Herrnstein och Murray har rätt, är de patologier som ansätter det moderna samhället inte skapade av detta samhälle, utan en följd av skillnader i intelligens. Författarna diskuterar bland annat fattigdom, arbetslöshet, bidragsberoende och kriminalitet i syfte att konkretisera sin tes. De klassiska förklaringarna till sociala patologier har ofta inkluderat en moraliserande komponent. I mitten av 1700-talet var det vanligt att man gjorde en distinktion mellan människor som förtjänat fattigdom och de som drabbats av den av andra orsaker. Under den marxistiska renässansen på 60-talet var det omvänt vanligt att man använde sig av systemförklaringar. Fattiga, kriminella, arbetslösa och "school dropouts" uppfattades som offer för ett orättfärdigt samhällssystem. Herrnstein och Murray betonar att sociologiska teorier inte måste vara falska därför att de söker orsakerna till sociala problem utanför individen. Det är en helt legitim intellektuell sysselsättning. Men de poängterar att sociologiska teorier förklarar betydligt mindre än vad många människor vill tro.
Barn som växer upp under stabila ekonomiska förhållanden löper förvisso mindre risk att själva bli fattiga än kamrater vars föräldrar inte lyckas att få pengarna att räcka. Men det är också sant att individer med låg intelligens löper upp till 15 gånger större risk att bli fattiga än personer med hög intelligens. Kognitiv förmåga har större explanatorisk kraft än socioekonomisk bakgrund. Även om många av de ungdomar som inte klarar av sina studier otvivelaktigt kommer från små ekonomiska förhållanden, finns det ingen enkel kausalitet mellan socioekonomisk bakgrund och avbrutna studier. Det spelar ingen roll hur fattig familjen, det är näst intill omöjligt att hitta begåvade ungdomar som inte klarar av sin utbildning.

Källa: The Bell Curve

Brottslingar har en normalfördelning som avviker från den större populationen. Den genomsnittliga intelligenskvoten för en brottsling är 92 poäng, dvs. 8 poäng under populationsgenomsnittet. Återfallsförbrytare har lägre intelligens än engångsbrottslingar. Hög intelligens skyddar mot brottslighet. Barn som är begåvade och som har växt upp i stökiga hem med kriminella föräldrar löper mindre risk att själva bli kriminella än sina mindre begåvade kamrater. Socioekonomisk bakgrund spelar i realiteten en mycket liten roll när brottslighet skall förklaras. Författarna menar också att det finns ett positivt samband mellan intelligens och möjligheten att skapa ett fritt och civiliserat samhälle. I det fria samhället styr människorna sig själva. Medborgarna uppför sig civiliserat och ansvarsfullt därför att de förstår att alla alternativ är sämre: "A smarter population is more likely to be, and more capable of being made into, a civil citizenry. For a nation predicated on a high level of individual autonomy, this is a fact worth knowing."
Herrnsteins och Murrays slutsatser mottogs med en mer eller mindre utdragen gäspning. Hade vi inte hört det förut, verkade många kritiker mena. En anledning var förmodligen att författarnas resonemang var baserade på statistiska analyser av ett material som endast omfattade vita amerikaner. Att påstå att det finns dumma, vita amerikaner är inte särskilt kontroversiellt. Innehållet i bokens trettonde kapitel skulle helt förändra ljudet i skällan.

Etniska skillnader i intelligens

Kapitel 13 är betitlat Ethnic Differences in Cognitive Ability och ställer frågan om det är meningsfullt att tala om skillnader i intelligens på gruppnivå. Författarnas tes är enkel: intelligensskillnader på gruppnivå existerar och de har konsekvenser för samhället. Frågan om det finns skillnader i intelligens mellan olika etniska grupper är naturligtvis känslig i mångetniska samhällen som det amerikanska och författarna utmålades som rasister och i vissa fall även som kolportörer av nazistisk propaganda. Michael Barone påpekade att kritiken i huvudsak kom från politiskt korrekta medier och att den överväldigande majoriteten av amerikaner förmodligen inte har något alls problem med de teser som Herrnstein och Murray framför:

Ordinary citizens know that some people are in significant ways more intelligent than others, that only a relative few are extremely bright or extremely dull, and that intelligence bunches up at the center. They know that intelligence is not randomly distributed among members of different identifiable racial and ethnic groups. These are lessons that are taught in everyday life, and you have to undergo a pretty sophisticated indoctrination and enlist in a tightly disciplined ideological army to believe otherwise.

Anklagelserna om rasism och nazism var baserade på två antaganden:

  • Tesen att The Bell Curve endast formulerar en ny och mer "vetenskaplig" version av den nazistiska föreställningen om européerna som härskarras.
  • Antagandet att Herrnstein och Murray, i likhet med nazisterna, anser att skillnaderna i intelligens mellan etniska grupper skall förklaras i biologiska termer.

Båda antagandena är felaktiga. Herrnstein och Murray skriver att europeiska judar, en relativt liten grupp individer, har den högsta intelligensen. Knappast en slutsats som man förväntar sig av en bok författad av nazister. Européer och vita nordamerikaner får nöja sig med en modest tredje plats (inte heller det en slutsats som man förväntar sig av två nazister). Plats nummer två ockuperas nämligen av asiater. Sydamerikaner hamnar på fjärde plats och längst ner på intelligenstrappan återfinner vi USA:s afroamerikaner. Inte heller var boken så extrem som vissa kritiker ville göra gällande. När psykologen Mark Snyderman och statsvetaren Stanley Rothman frågade drygt 1000 forskare i ämnet hur de såg på skillnaderna i intelligens mellan svarta och vita amerikaner, svarade 15 procent att skillnaden beror helt på miljöfaktorer. En procent av de tillfrågade svarade att den uteslutande beror på biologiska faktorer. Fyrtiofem procent ansåg att både gener och miljö är involverade. En fjärdedel av respondenterna sade att existerande data inte medger någon kvalificerad åsikt. Fjorton procent valde att inte svara på Snydermans och Rothmans frågor. Herrnstein och Murray ansluter sig till majoritetspositionen. De vidgår att den psykometriska forskningen har visat på betydande skillnader mellan etniska grupper vad avser kognitiv förmåga, men de tillfogar också att mycket talar för att förklaringen till dessa skillnader måste inkludera referenser till både gener och miljö: "What might the mix be? We are absolutely agnostic on that issue; as far as we kan determine, the evidence does not justify an estimate." Knappast ett kontroversiellt resonemang.
Dessutom var boken inte så förfärligt unik som många av kritikerna föreställde sig. Herrnstein och Murray genomför inga egna psykometriska undersökningar. The Bell Curve är en bok om böcker. Författarna sammanfattar och diskuterar åsikter som andra har formulerat. The Bell Curve baseras på decennier av psykometrisk forskning. Tesen att det finns skillnader i intelligens mellan etniska grupper är kanske omtvistad, men det är inte en ståndpunkt som först såg dagens ljus i The Bell Curve.
Den faktor som förmodligen kanske betydde mest för uppståndelsen kring boken var det faktum att den placerade landets afroamerikaner längst nere på intelligenstrappan. Stephan och Abigail Thernstrom skriver i America in Black and White - One Nation, Indivisible att vita amerikaner är rädda för att svarta skall misslyckas därför att de är oroliga för att de skall bli anklagade för rasism. Svarta amerikaner är rädda för att de skall misslyckas därför att misslyckanden när deras underlägsenhetskänslor. I det perspektivet är det inte särskilt svårt att förstå varför reaktionerna på The Bell Curve blev så häftiga. Boken tar inte endast upp en känslig fråga till diskussion, genom att diskutera intelligensskillnader strör den nytt salt i redan infekterade sår. Den amerikanska samhällsdebattören Dinesh D'Souza kvantifierade denna upprördhet när han sade att om genomsnittsafroamerikanen hade varit vit, hade denne tillhört den grupp av vita som har lägst intelligens:

Blacks are about six times more likely than whites to fall in the IQ range of 70 or below, which educators consider a signal of mental deficiency. Equally disturbing, blacks are scarce at relatively high IQ levels of 110-120: only 2 percent of blacks, compared with 18 percent of whites, score in this range. At very high thresholds of 120 and higher, whites continues to be represented while blacks are virtually nonexistent.

Det har sagts om The Bell Curve att boken är en av de där böckerna som alla talar om, men som väldigt få har läst. Det är synd. The Bell Curve är på många sätt en fascinerande bok. Oavsett vad man har för åsikt i sakfrågan är det nyttigt att få den belyst från olika håll och denna funktion fyller Rickard Herrnsteins och Charles Murrays tegelsten med råge. Thomas Sowell, afroamerikan och känd amerikansk samhällsdebattör, har sagt följande:

This is one of the most sober, responsible, thorough and thoughtful books to be published in years. I don't happen to agree with everything in it, but that is beside the point. ... The Bell Curve deserves critical attention, not public smearing or uncritical private acceptance.

Klicka här för att gå vidare till The Bell Curve Archive.