Samtiden.com

Du är här

Behöver vänstern gå i terapi?

PDF version

1970-talet var ett intressant decennium, inte minst ur politisk syvinkel. Det var på 70-talet som den utomparlamentariska vänsterns inflytande kulminerade. Boken Behöver vänstern gå i terapi? utgör ett försök att analysera den återvändsgränd som författarna anser att den icke-socialdemokratiska vänstern så småningom hamnade i. Boken består av ett tiotal intervjuer med före detta vänsteraktivister och den är skriven av Jan Josefsson och Matz Zetterberg.

Behöver vänstern gå i terapi?

Författarnas utgångspunkter

Författarnas teoretiska utgångspunkt är marxismen. Enligt Josefsson och Zetterberg är "Marxismen ... en metod att genomskåda och förändra ett förtryckarsamhälle". Ordet "socialism" står för "förtryckta människors fullständiga frigörelse". Men om Sverige är ett förtryckarsamhälle eller en diktatur och lösningen på alla sociala problem är en socialistisk revolution, varför är det då så få som antagit den socialistiska utmaningen? Författarna diskuterar flera orsaker.
Ett problem är den svenska arbetarklassen. Den svenska arbetarklassen är reformistisk, "om ens det", klagar författarna. Ett annat problem är bristen på "politiska människor". Med "politiska människor" avser författarna individer som är kommunister.
Men varför är arbetarklassen reformistisk och varför är människor skeptiskt inställda till kommunismen? Ett skäl är, enligt författarna, det omfattande förtrycket. Josefsson och Zetterberg menar att "Kapitalismen inte tillåter oss att vara hela människor". Kapitalismen gör oss till "halva människor". Den moderna människan lever på en livslögn, menar författarna. Hon idylliserar kapitalismen för att orka med systemet. Hon låtsas för sig själv och inför andra att systemet fungerar väl därför att hon inte hade orkat leva annars. Författarna ger flera exempel på hur "absurt" det kapitalistiska systemet är:

  • Människor måste stiga upp tidigt på morgnarna för att hinna till sina arbeten.
  • Arbetsplatserna är ofta "skitiga".
  • Färden till arbetsplatserna går med bussar och tåg som skakar.

Men det kapitalistiska förtrycket är inte hela förklaringen till vänsterns kris, menar författarna. Vänstern brottas också med interna problem. Enligt författarna är vänsterns kris åtminstone delvis orsakad av att den inte korrekt förstått förhållandet mellan politik och vardagsliv. "Fanatismen och arbetsdisciplinen har otvivelaktigt skördat sina offer", skriver författarna. Livet i vänsterorganisationerna har ofta präglats av puritanism, sekterism och brist på mellanmänskliga kontakter och "Många har tvingats tillbaka till ett opolitiskt privatliv för att inte gå under". Målsättningen med Behöver vänstern gå i terapi? är att få vänstern att uppmärksamma privat- och vardagslivet utan att förfalla till s.k. borgerlig individualism:

För revolutionen måste vara total och inrymma allt mänskligt: känslor, sex, vardag, privatliv. ... Att vänstern börjar intressera sig för privat- och vardagslivet är inte bara nödvändigt för att ta sig ur den nuvarande nedgångsperioden utan överhuvudtaget för att socialismen någon gång ska kunna genomföras och förverkligas i människors liv.

För att projektet skall kunna genomföras krävs ett alternativ till den borgerliga psykologin. Marxismen är här till föga hjälp. Marxismen har inte tillräckligt utforskat förhållandet mellan person och politik, utan överlåtit det åt "borgerliga skribenter och samhällsvetare". Josefsson och Zetterberg vill därför komplettera marxismen med någon form av "radikal psykologi", en "alternativ, progressiv psykoterapi" som kan sättas emot den borgerliga psykoterapin. Författarna intervjuar Anders Öfwerström på Psykoterapicentrum i Stockholm. Öfwerström beskriver sig som socialist och säger att han erbjuder socialistisk terapi.

Jag hade t ex en kille som var totalt utslagen, på väg att bli vräkt. Han hade ett väldigt samhällshat och kunde absolut inte tänka sig att söka hjälp från samhället. Då vände jag på det och sa att "Om du hatar samhället ska du väl utnyttja det". Det gick han med på. Så vi kopplade in socialbyrån och ordnade upp hans ekonomi. Efter det tog vi itu med problemen som hade orsakat hans situation.

Behöver vänstern gå i terapi? är skriven av Jan Josefsson och Matz Zetterberg. Jan kallar numera sig för Janne och arbetar som undersökande reporter på Sveriges Television. Janne Josefsson är kanske mest känd för sitt kritiska reportage om Vänsterpartiet. I reportaget gisslar Josefsson en rad ledande vänsterpartister för att de har praktiserat krypskytte mot det demokratiska styrelsesättet och stött diktaturer världen över. Man kan av den anledningen ställa sig frågan om Josefsson inte har gjort sig skyldig till dubbelspel. Uttryckt på ett annat sätt: den som läser Behöver vänstern gå i terapi? får intrycket att Josefsson själv antingen var medlem i eller sympatiserade med de organisationer som han kritiserade i sitt beramade reportage om Vänsterpartiets historia drygt 30 år senare. Behöver vänstern gå i terapi? handlar om alla de kommunistiska partier och grupper som kämpade för ett kommunistiskt Sverige på 70-talet. Det är inte en bok om svensk socialdemokrati, inte heller är det en reformistisk bok. Boken är dessutom okritisk i det att författarna aldrig ifrågasätter de mer eller mindre bisarra ståndpunkter som framförs i intervjuerna, t.ex. tesen att Sverige är en fascistdiktatur. I den här artikeln är vi dock inte intresserade av författarnas politiska bevekelsegrunder. Istället för ta intervjumaterialet till utgångspunkt för en reflektion över socialismens framtid i Sverige, skall vi ställa frågan om vad intervjuerna säger oss om de människor som deltar i samhällsomstörtande rörelser.

Den svenska tokvänstern inifrån

Solveig är medlem i KFML(r):s ungdomsförbund. Solveig berättar att en av anledningarna till att hon blev kommunist var att hon som hästintresserad ung tjej inte fick gå in i det privata stallet och klappa "deras" hästar. Solveig använder ordet "äcklig" om det mesta. Den svenska överklassen är särskilt "äcklig". Värst är Volvochefen Per Gyllenhammar. Solveig hatar kapitalismen och den "äckliga" överklassen så till den milda grad att hon säger sig vara beredd att döda för sin övertygelses skull:

När läget kommer en dag är våld oundvikligt. Då kommer man att hata! Jag kan känna hatet redan idag. ... Som den där Gyllenhammar, den skulle jag kunna gå fram och slita till! Så mycket han äcklar mig! Jag hatar honom inte så mycket att jag skulle kunna skjuta honom, men det kommer jag att göra om det blir ett sådant läge.

Solveig brukar lyssna på Svensktoppen, men tycker inte att icke-kommunister bör göra det:

Jag rekommenderar verkligen ingen att lyssna på Svensktoppen, men om man är kommunist är det kanske inte så farligt, för då är man lite mera medveten om vad man gör.

Lennart vill bli en fullblodsproletär, men har svårt att anpassa sig. Lennart berättar att en del av hans kommunistiska vänner har börjat snusa och gå omkring i flanellskjortor för att bli så arbetarlika som möjligt. Ett annat av Lennarts problem är att han saknar "spontan upprorskänsla". Han tror att det beror på hans borgerliga bakgrund och hoppas att hans försök att leva arbetarliv skall återge honom den revolutionära gnistan:

Jo, jag tänkte att om jag fortsatte att jobba så kommer jag förr eller senare att känna mig förtryckt, nertrampad och förnedrad - som en arbetare ska känna sig. Men tyvärr känner jag mig inte förtryckt. ... I början var det detta att jag trodde att jag så småningom skulle bli en annan människa. ... det måste finnas ett annat sätt att leva på. Jag tror att det är det som håller mig vid liv, om jag inte hade åtminstone den övertygelsen kunde jag lika gärna gå och hänga mig.

Leif säger att han som kommunist har en fiende "som vill ta död på en". Leif har varit på studieresa i DDR och anser att DDR bygger socialismen. Resan bekostades av det östtyska kommunistpartiet. Om och när Leif blir förälder, hoppas han att hans barn även de blir kommunister:

För mig skulle det nog vara en katastrof att få barn som blev något annat än socialister! Några av mina bekanta har råkat ut för det. Måste vara rätt hemskt...

Leif berättar om lärarkollegor som äter havregrynsgröt, går omkring i arbetarskjortor och vägrar köpa stereoanläggning därför att de vill framstå som "goda proletärer". Han förnekar att han väljer vänner efter deras politiska åskådning, men tillägger att en kompis "är en människa som ställer upp på både det politiska och personliga planet". Leif erkänner att han har tittat på schlagerfestivalen på TV och säger att det "kändes lite fel".
Lotta lämnade vänstern för att, som hon säger, "rädda sig själv". Som kommunist kunde man inte gå på bio och se vilken film som helst. Filmerna skulle ha ett ur socialistisk synvinkel uppbyggligt budskap. De som ägnade sig åt musik, uppmanades skriva socialistiska texter och de som målade fick veta att riktig konst skall vara progressiv. Lotta berättar att hon drack mycket alkohol under en period. Hon mådde inte särskilt bra och menar att det berodde på att Sverige är en fascistdiktatur:

Det är i princip samma förtryck i Sverige som i fascistdiktaturerna, men hos oss är det en annan form av förtryck, mildare, mer smygande. ... Tendensen till förtryck finns överallt omkring en.

Numera mår Lotta bättre. Hon berättar att det politiska arbetet gjorde henne starkare som person. Lotta lärde sig bl.a. att hon hade rätt att ställa krav:

Jag vågade ställa krav, jag kunde ringa och kräva saker av daghem, socialbyrån, arbetsförmedlingen och andra institutioner som många är rädda för att ta kontakt med. ... Om nånting är taskigt kan jag ha distans till det. Man får inte skjuta problemen ifrån sig, men vissa saker är inte så hemskt viktiga: om hyran inte är betald, om jag har en vräkning över mig eller är skyldig i affären. ... Nu kan jag riva räkningar i bitar för jag vet precis hur det här systemet fungerar. ... Min politiska skolning har ändrat min inställning så att jag nu ser socialhjälp som en rättighet jag baske mig ska ha när jag inte har så det räcker till ...

Hon berättar vidare att hon vill skapa en "socialistisk människa":

Jag tror att man måste skapa en socialistisk människa från grunden, som är genomsyrad av sitt politiska arbete. För politiken får inte vara något som är skilt från ens övriga liv!

Britt blev kommunist efter att ha läst böcker av den svenska socialisten Göran Palm. Britt menar att det var Palm som visade hur lurad hon hade blivit av samhället:

Jag levde i ständigt koleriska anfall den våren och var fruktansvärt arg. Jag skällde på allting.

Britt "tyckte att allt i samhället var snett", hon gick med i VPK, men tröttnade på partipolitrukerna:

Ibland har jag en känsla av att man inte får skratta om man inte kan motivera det i politiska termer!

När Britt började läsa psykologi, hamnade hon i konflikt med sin kommunistiska make. Maken anser att Britt borde studera marxistisk litteratur istället. Britt trivs dock med psykologin. Hon säger att psykologin har lärt henne att genomskåda det kapitalistiska samhällets effekter på hennes psyke:

Vad har då samhället gjort med mig under dessa snart 30 år? Det är inte klokt, här går alla vuxna människor omkring och försöker vara duktiga...

Konflikten slutar i skilsmässa. Britt har reproduktioner av Amelin och annan s.k. proletär konst på sina väggar. Hon kommenterar sitt konstval på följande sätt: "jag känner mig rätt aggressiv!".
Tor säger att han "har läst en jävla massa litteratur om kommunismen" och tillägger att den dag som "vi tar över ska man sluta snacka om vinster". Tor menar att det finns "arbetare som inte borde få kallas arbetare, såna som tycker att allt är bra som det är!". Kommunisternas huvudfiende är dock socialdemokraterna:

Den värsta förrädaren som finns i kampen är den som ger sken av att vara en bevidst arbetare men som i själva verket är socialdemokrat! Han är farligare än polisen ...

Tor tycker att kommunismen skall genomsyra vardagen. Därför har han lite svårt att klä upp sig när det vankas fest:

Det händer att jag klär upp mig och går ut och spelar halvfin. ... Efteråt skäms jag...

Under studietiden var Hans medlem i Clarté, men deras politik "bestod mest av kinesiska broschyrer och citat."

Mötena var också underliga. På kallelsen satte man ut citat som man gör i kyrkan med psalmerna. Man skulle alltid stärka sig med citat! ... Man blev dogmatisk. Det rådde en ganska rabiat men opolitisk stämning. Vi ägnade oss mer åt citatrabblande än studier.

Hans började klä sig "vänstrigt" och gick snart med i KFML(r). Där var asketismen om möjligt ännu värre.

När mina r-kamrater umgicks med varandra så var det på asketvis, utan alkohol, dans och högljudd musik. Ett tecken på det konstiga klimatet i organisationen var att inga människor blev tillsammans på festerna, inga sökte några närmare kontakter. Relationerna hölls på ett politiskt, opersonligt plan.

Hans berättar att han levde ett dubbelliv som medlem i KFML(r):

Gjorde man något som inte föll in i mönstret för vad en "god kommunist" skulle göra fick man dölja det. Själv var jag teoretiskt perfekt men i praktiken "svek" jag på många punkter. Jag var intresserad av kläder och gillade en musikstil som dom andra fördömde. Och jag ville bo i storfamilj fast det betraktades som i högsta grad anti-proletärt. ... Allt "opolitiskt" privatliv har fördömts som avledande från kampen.

I KFML(r) var det fint att vara arbetare. Ju skitigare jobb man hade, desto bättre. Folk sökte aktivt de allra värsta jobben därför att det höjde deras status i gruppen. Hur såg idealtypen ut för medlemmar i förbundet? Hans berättar:

  • Det skall vara en man.
  • Han skall härstamma från arbetarklassen (det kan dock ok om han arbetat länge på verkstadsgolvet).
  • Han skall ha arbetarklassintressen, dvs. Svensktoppen, fotboll och lätt underhållning.
  • Han skall läsa litteratur, helst förbundslitteratur.
  • Hans barn bör vara pionjärer.

Hans:

Medlemmarna ska intressera sig för fotboll för att det anses vara ett proletärt intresse. Men man ska inte sitta och läsa poesi för det är ett överklassintresse. ... Jag minns en kille som verkade väldigt puritansk till hela sin läggning men som i hemlighet var en stor beundrare av Ike & Tina Turner! Han sprang på Konserthuset varenda gång dom kom hit. Det var han mycket noga med att dölja.

I början av 70-talet var Hans på studieresa i Albanien. Resan blev en besvikelse:

Samtidigt med oss hade SKP en lika stor grupp i Albanien och en kväll gick dom ut med gitarrer coh vinflaskor och slog sig ner på stranden. Dom sjöng och spelade och hade skitkul! Dagen efter fick vi höra av de albanska guiderna hur fruktansvärt det var att ha beach-party mitt i natten. KFML(r) slöt helt upp bakom albanerna. Skrika och skräna när man är i det socialistiska Albanien!

När Hans kritiserar de albanska värdarna för att de krävde att kvinnorna måste ha kjol och att männen var välrakade, rättar Josefsson och Zetterberg honom genom att säga "En förklaring kan vara att dom gamla prästerna som länge förtryckte det albanska folket hade långt hår och skägg".
Rodny är den borne optimisten:

Tja, jag förstår inte hur folk orkar vara pessimister! Jag är helt övertygad om att marxismen är riktig och att klasskampen är den röda tråden i utvecklingen. Imperialismen förlorar den ena positionen efter den andra medan den förverkligade socialismen stärker sina ställningar.

Tokvänsterns psykologi

Om det är något som Behöver vänstern gå i terapi? gör, är det att bekräfta våra fördomar. De personer som författarna intervjuar beskriver en politisk verklighet som är både bisarr och anti-intellektuell och det på ett sätt som gränsar till grov lyteskomik. Solveig som anser att direktör Gyllenhammar är äcklig och bör skjutas är inte mer sofistikerad än att hon försörjer sig på att städa och diska. När hon skall förklara varför hon är kommunist, påstår hon frankt att det beror på att hon har mindre pengar än "andra".
Den kapitalistiska populärkulturen är ett särskilt kapitel. De kommunister som till äventyrs är intresserade av kapitalistisk populärmusik, måste smussla med sitt intresse för att inte drabbas av partikamraternas vrede. Svensktoppsmusik är särskilt farlig, får vi veta. Sådan musik bör bara avnjutas av personer som har tragglat sig igenom marxistisk grundkurs.
För många kommunister är det viktigt att man liknar och lever som s.k. riktiga arbetare. Om det skulle visa sig att arbetare föredrar fotboll framför poesi, skall kommunister inte läsa dikter. Kommunister skall inte snusa därför att de gillar smaken, utan därför att snusandet gör dem mer arbetarlika. Att kritisera arbetare är fullständigt otänkbart. De som föredrar poesi framför fotboll, skall gå på fotbollsmatcher. Punkt slut. En mer primitiv form av kollektivism får man söka efter.
Som kommunist måste man vara stark, sägs det. En del kommunister är så modiga att de vågar kräva att socialförvaltningen betalar deras hyra.
Kommunistisk logik: eftersom alla sociala problem är kapitalismens fel, måste socialismen leda till ett problemfritt samhälle. Eftersom socialismen är bättre än kapitalismen, är socialister bättre än borgare. Om det mot all förmodan skulle visa sig att borgare är bättre än socialister, är det samhällets fel. Det är nämligen inte lätt att vara socialist i ett kapitalistiskt samhälle. Kommunister är nämligen förtryckta. Således går de kommunister som inte känner sig förtryckta omkring och undrar om det är något fel på dem...
Så håller det på, sida upp och sida ner. Josefsson och Zetterberg vänder sig emot den amerikanske sociologen Seymor Martin Lipsets tes att kommunister i regel är förbittrade lågstatuspersoner, men finns det verkligen särskilt mycket i boken som motsäger denna hypotes?
Men Behöver vänstern gå i terapi? beskriver inte endast en löjeväckande politisk verklighet, den gör det också begripligt varför allmänheten har vänt kommunismen ryggen. Om vi får tro Josefsson och Zetterberg, beror vänsterns kris på det kapitalistiska förtrycket av arbetarklassen och vänsterorganisationernas oförmåga att kombinera det politiska med det privata livet. Men är denna förklaring verkligen sann?
För det första har den utomparlamentariska vänstern alltid befunnit sig i kris och de s.k. röda åren på 60- och 70-talet utgör inga undantag från denna gyllene regel. Under tidigt 70-tal, dvs. under de år då den s.k. vänstervågen var som starkast, delade kommunistorganisationerna till vänster om dåvarande VPK, tillsammans med alla andra partier som inte lyckades med konststycket att ta sig in i riksdagen, på ungefär en halv procent av rösterna. För det andra baseras Josefssons och Zetterbergs förklaring på premissen att kommunismen är "bättre" än den liberala demokratin och att det är det kapitalistiska förtrycket som gör att människor inte sluter upp bakom organisationer som KMFL(r) och Förbundet Kommunist. En sådan premiss är uppenbarligen orimlig. Varför inte istället anta att vänsterns kris beror på att det s.k. folket har genomskådat den revolutionära propagandan och insett att kommunism leder till diktatur? Varför skulle förnuftiga människor sympatisera med organisationer som vill omforma en väl fungerande representativ demokrati efter sovjetisk, kinesisk eller albansk modell? Vem vill stödja organisationer där medlemmarna får ångest av att titta på schlagerfestivaler?