Samtiden.com

Du är här

Illiberal Education. The Politics of Race and Sex on Campus

PDF version

Enligt Dinesh D'Souza har den högre utbildningen i USA genomgått så djupgående förändringar att det gör det legitimt att tala om en akademisk revolution. Från att ha varit institutioner för kunskapsförmedling, har de högre utbildningarna antagit formen av politiska omskolningsläger där unga människor drillas till att älska det mångkulturella samhället.
Reglerna för antagning har numera ändrats på ett sådant sätt att de systematiskt missgynnar högpresterande studenter. Ernest Koenigsberg vid University of California at Berkeley:

For a black student, the probability of admission to Berkeley is 100 percent. But if the same student is Asian American, .. the probability of admission is less than 5 percent. (3)

Illiberal Education

Pennsylvania State University har kompletterat förändrade antagningsregler med finansiella incitament. Svarta studenter som uppnår godkänt resultat får ett kontantbidrag på upp till 1100 dollar som belöning. Miami-Dade Community College lovar sina minoritetsstudenter att de inte behöver betala utbildningen om det skulle visa sig att de inte får något arbete efter avslutad utbildning. "No other students qualify for this money-back guarantee." (4) Earlham College i Indiana erbjuder svarta, mexikaner och indianer att studera gratis.
När Stephen Carter sökte in på Harvards juristutbildning och fick avslag, var det naturligt att han kände viss besvikelse. Aldrig hade Carter, som är svart, anat att han två veckor efter avslaget skulle få ett telefonsamtal från Harvard med budskapet att han blivit ratad av misstag: "We assumed from your record that you were white." (4)
Men det är inte endast antagningsreglerna som förändrats på de amerikanska universiteten. Flertalet universitet har kompletterat eller ersatt studiet av de klassiska, västerländska mästarna med s.k. kvinnoforskning och mer eller mindre obskyra studier av icke-västerländska kulturer.
Många universitet försöker bidra till mångfald på campus genom att upprätta separata institutioner för minoriteter. Det vimlar av svarta studentföreningar, kulturcenter och studenthus på de amerikanska universitetsområdena. Flertalet universitet har infört stränga censurregler i syfte att stävja vad man uppfattar som vit rasism. Vid University of Connecticut omfattar reglerna "the use of derogatory names", "inconsiderate jokes", "misdirected laughter" och "conspicuous exclusion from conversation" (9). De studenter som inte respekterar reglerna riskerar att bli avstängda från sina studier. Gayatri Spivak vid Pittsburgs universitet anser dock att svarta och andra minoriteter bör undantas från reglerna. Det är inte rimligt att kräva av minoritetsstudenter att de skall vara toleranta, menar Spivak.
Den högre utbildningen har aldrig varit så politiserad som den är idag. Kristen Asmus, feminist vid universitetet i Colorado, anser att kvinnor bör beväpna sig: "Women will begin to kill men if they have to." (11) På Brandeis universitet beskriver Becky Thompson sin pedagogiska teknik:

I begin the course with the basic feminist principle that in a racist, classist and sexist society we have all swallowed oppresive ways of being, whether intentionally or not. Specifically, this means that it is not open to debate whether a white student is racist or a male student is sexist. He/she simply is. Rather, the focus is on the social forces that keep these distortions in places. (8)

Kvinnoforskningen har fått sin egen antipatriarkala terminologi. Ordet "freshman" har ersatts av "first-year student" och "waiters" av "waitpersons". "Cowboys and Indians" har ersatts med "Cowpersons and native Americans". En del feminister vägrar stava ordet "kvinna" på det traditionella sättet. Istället för "woman", skriver de "wimmin". D'Souza menar att vi är vittnen till en revolution av den högre utbildningen som genomförs i namn av alla de som förmodas lida på grund av västerländsk kolonialism och köns- och rasdiskriminering. Slagorden är fyra till antalet:

  • Mångfald
  • Tolerans
  • Multikulturalism
  • Pluralism

Målsättningen är att skapa modeller av fungerande, mångkulturella samhällen på universitetsområdena, modeller som det omgivande samhället sedan förutsätts ta efter. "The American university is the birthplace and testing ground for this enterprise in social transformation." (13) Det finns flera skäl till varför den beskrivna utvecklingen är oroväckande. Får amerikanska ungdomar de kunskaper som de behöver för att kunna hävda sig på arbetsmarknaden? Har USA fortfarande ett utbildningssystem som gagnar nationella intressen? På grund av legal och illegal invandring blir USA alltmer ett multietniskt samhälle. På vilket sätt kommer den beskrivna utvecklingen att påverka den västerländska traditionens emfas på kapitalism, demokrati och vetenskap i ett längre perspektiv?

Den högre utbildningen

"The university is institutionally racist.
American society is racist and sexist. ...
But now, we are in a position to do
something about it."
Donna Shalala

Den högre utbildningen i America har förändrats till både form och innehåll. D'Souza menar att vänsteraktivister använder utbildningssystemet som ett verktyg för samhällsförändring. "We can create a model here of how a more diverse and pluralistic community can work for our society", hävdar James Duderstadt vid universitetet i Michigan. Kampen för mer mångfald på campus har bl.a. inneburit förändrade antagningsregler.
När Yat-pang Au fick avslag från University of California at Berkeley trodde han inte sina ögon:

"I read it again and again because I thought maybe I had misunderstood or that it wasn't addressed to me." ... Yat-pangs father who is a Berkeley alumnus, "I thought my son was joking." (24)

Berkeleys beslut att inte anta Yat-pang var märkligt inte minst på grund av att denne hade bättre betyg än hälften av alla de som de facto hade blivit antagna till skolan. Enligt antagningsnämnden på Berkeley var Yat-pang inte tillräckligt kvalificerad: "he was 'good, but not good enough'"(25). När Berkeley, under starkt tryck från lokala asiatiska medborgarrättsgrupper, tvingades offentliggöra antagningsnämndens beslutsunderlag, visade det sig att Berkeley jämfört Yat-pang med andra asiatiska studenter. Om Yat-pang hade varit svart, hade hans plats på Berkeley varit så gott som garanterad. Berkeley hade rasnormerat antagningstesten i syfte att uppnå målet om etnisk mångfald på campus.
Bud Travers, en av den nya antagningspolitikens arkitekter, försvarade Berkeley: "We've got to have affirmative action. Otherwise, the whole freshman class will be composed of Caucasians and Asians." (37) Travers medger att vita och asiatiska studenter behandlas orättvist och att han kan känna viss sympati för dem som råkat i kläm, men, tillfogar han, "that's the price we have to pay for diversity." (38) Enligt Randall Kennedy är det rätt att ställa lägre krav på svarta än på vita studenter därför att förekomsten av svarta akademiker i arbetslivet torde minska rasismen bland vita. Kennedy har ingen förståelse för de vita studenter som upplever sig orättvist behandlade. Sociala behov, hävdar han, övertrumfar individuella rättigheter.
D'Souza menar att Berkeley inte är unikt på något sätt. Det amerikanska utbildningssystemet har under de senaste decennierna befunnit sig under ett konstant tryck för att öka den etniska mångfalden på campus.
D'Souza betonar att positiv särbehandling inte är relaterat till social klass. Positiv särbehandling syftar inte till att hjälpa mindre välbeställda studenter. Det är inte ett system i klassisk socialistisk mening. Målsättningen är att gynna individer som tillhör en viss grupp, t.ex. gruppen av svarta.
Men varför valde Berkeley att rasnormera sina antagningstest? Kunde man inte ha försökt att uppnå målet om etnisk mångfald med andra metoder? Enligt D'Souza ansåg Berkeley att man inte hade något annat val:

... merit - just like the old racism - produces group inequality. On virtually every measure of academic achievement and economic performance, whites and Asian-Americans do best, Hispanics fall in the middle, and African-Americans do least well. This may not be a pleasant fact, but it is a fact.

Detta faktum återspeglas i resultaten på de s.k. SAT-testen. SAT, Scholastic Aptitude Test, lanserades i mitten på 1920-talet efter klagomål från judar, katoliker, svarta och andra grupper om diskriminering i utbildningssystemet. Före införandet av SAT var universiteten i princip fria att använda vilka intagningskriterier som helst. Det medförde bl.a. att det var hart när omöjligt för en presumtiv student att bilda sig en uppfattning om han eller hon var tillräckligt kvalificerad. Många universitet utnyttjade också denna frihet till att begränsa omfattningen av judiska studenter på campus. Huvudargumentet för SAT var ett rättviseargument: användningen av standardiserade test skulle eliminera subjektiva faktorer från antagningsprocedurerna.
Anledningen till att SAT hamnat i blåsväder är, som D'Souza påpekar ovan, att "On virtually every measure of academic achievement and economic performance, whites and Asian-Americans do best, Hispanics fall in the middle, and African-Americans do least well".
Enligt Gerda Steel, National Association for the Advancement of Colored People, används standardiserade test "in ways that keep certain segments of the population from realizing their aspirations." (43) "Any tests that emphasize logical, analytic methods of problem-solving will be biased against minorities", anser Nancy Amuleru-Marshall (End of Racism: 307). Standardiserade test är, enligt Rickard Seymour från The Lawyers' Committee for Civil Rights "an engine for the exclusion of minorities". (a.a:308)
Många skolor har tagit intryck av debatten kring SAT och ersatt standardiserade test med mer subjektiva mått. Problemet med kritiken av SAT är att den i huvudsak är en politisk kritik. Robert Klitgaard vid Harvard menar att "standardized tests usually do quite well, usually better than any other criteria, at predicting academic success at selective universities." (44) Klitgaards påstående får stöd av statistik från Berkeley. Över 60 procent av Berkeleys svarta avslutar aldrig sin utbildning. Endast 18 procent av dem som kom in på Berkeley 1982 hade lyckats ta sin examen fem år senare.
De test som har lanserats som alternativ till SAT, har visat sig värdelösa som prediktionsinstrument. Ett exempel är BITCH eller Black Intelligence Test of Cultural Homogeneity:

I know you shame means: a) you don't hear very well, (b) you are a racist, (c) you don't know what you're saying, (d) you are guilty. (End of Racism: 460)

Ytterligare ett problem med kritiken av standardiserade test är att asiater inte har några problem med SAT. Om man tog diskrimineringsteorin på allvar, skulle man kunna hävda att det faktum att vita studenter erhåller sämre testresultat än asiater, tyder på att testen är riggade mot vita, dvs. att asiater förtrycker vita. Absurda resonemang som dessa har inte hindrat en federal domare från att begränsa användningen av SAT-test i delstaten New York med hänvisning till att "men, on average, perform significantly better than women." (45)
Troy Duster, sociolog vid Berkeley, hävdar att när studenterna kommer till universitetet, ser de sig som individer och amerikaner. Det är när de inser att universitetet inte behandlar alla grupper på samma sätt, som de börjar reflektera över sig själva i termer av etnisk tillhörighet. Svarta studenter anser att ingen tar dem på allvar på grund av systemet med positiv särbehandling, vita och asiatiska studenter känner sig diskriminerade:

Jim Twu, an Asian American who edits the conservative Berkeley Review, says it is a standing joke among white and Asian students that you have to have black or Hispanic blood to have a fair chance of getting into Berkeley. A black student at the university complains that he feels defensive every time he walks into a class and sees white faces because "I know they're all racists - they think blacks are stupid." (47)

Resultatet har blivit en balkanisering av campus. New York Times beskriver situationen på Berkeley på följande sätt: "Floors in the undergraduate library are, in practice, segregated by race. Rarely does a single white or two comfortably join a dining room table occupied mostly by blacks." (46)
Många minoritetsstudenter har därför börjat kräva ytterligare särbehandling. Vid University of Michigan krävde en grupp svarta studenter rätten att inte behöva dela rum med icke-svarta. D'Souza menar att universitetsledningarna, av rädsla för att bli kritiserade för rasism, i regel backar inför krav av denna typ. University of Pennsylvania har en årsbok för svarta studenter, "Positively Black", och en annan årsbok för alla andra studenter. Vid University of North Carolina at Chapel Hill har man en speciell ceremoni för svarta studenter som varit framgångsrika i sina studier. Några motsvarande ceremonier för vita och asiater har inte bedömts som nödvändigt.

Imagine the case of a high school club or college fraternity that announced: we are a white pride organization, we limit our membership to whites, we promote white culture. Such an act would undoubtedly provoke outrage among the authorities who would do what they could to dismantle such a group - threaten and perhaps punish the students involved, probably withdraw school funding. Yet there are literally thousands of black and minority race-based organizations at schools and universities throughout the country, and they receive not simply administrative approval but financial subsidy. For example, many colleges have black fraternities and Hispanic sororities, whereas it would be virtually unthinkable to have de jure white fraternities. Apparently when whites cluster together it's segregation; when blacks do, it's a support group. (The End of Racism: 407)

För många minoritetsstudenter är anklagelserna om rasism en form av gruppterapi i vilken de övertygar varandra om att deras oförmåga att konkurrera med vita och asiater beror på att de är utsatta för en rasistisk konspiration. När Berkeleystudenten Melanie Lewis blev tillfrågad om hur hon förnedrats på grund av att hon är svart, svarade hon att hon inte kunde minnas att något sådant hade skett. Men det påverkade inte hennes ställningstagande för etniska preferenser:

I am oppressed, I will always be oppressed. Yes, I came form a good family and an economically stable background. But my race was still deprived, and that will always live with me. I have the Ku Klux Klan to remind me. Every time they burn down a house, that reminds me that I live in a country of racism. (34)

För Lewis finns det bara en sak som skulle kunna motivera ett avskaffande av systemet med positiv särbehandling: "affirmative action only rectifies the situation if it can make her no longer black." (35)


Mångkulturell läroplan

Ursprungligen hade de flesta amerikanska universitet ett slags "great books 'curriculum'". De nyanlända studenterna skulle bekanta sig med västerländska klassiker som Platon, Machiavelli och Marx, de skulle skaffa sig historiska kunskaper om antikens framväxt, romarrikets fall, upplysningen och reformationen och de skulle kunna redogöra för framväxten av de moderna nationsstaterna. De flesta universitet har numera ersatt de klassiska mästerverken med utbildningar i Kultur, Idéer och Värden i vilka icke-västerländska idéer spelar en framträdande roll. Christopher Clausen, Penn State University:

I would bet that Alice Walker's The Color Purple is taught in more English departments today than all of Shakespeare's plays combined.

Clayborne Carson vid Stanford motiverar kursändringen med att i det förflutna "the rules of the game were set by white males" (61). Enligt Carson är den västerländska kulturen antitesen till kvinnors rättigheter, svartas och homosexuellas strävanden. De nya kurserna blir ett välbehövligt "antidote to Western narrowness and imperialist aggression" (69), menar han. Carson får medhåll av William King, student och aktivist vid Stanford: "It was painful to come to Stanford and find that no member of your race was in the required curriculum." (63) Amanda Kemp vid den svarta studentföreningen skräder inte orden: det implicita budskapet i all västerländsk kultur är "Nigger go home". Lawrence Watson menar att meningen med Afro-amerikanska studier är att visa att "we still live in a society that is blatantly racist ...we are still trying to abolish slavery" (219-220). Gregson Davis dömer ut läroplanen som rasistisk:

To say that the Zulus created no great works is deplorably racist. Haitian voodoo helps us to grasp some famous scenes form Euripides' Bacchae, but it also encourages us to understand the unique experience of the Haitian people - a people whose lives have vitally intersected with our own. (65)

Numera har Stanford ersatt kravet på studier av västerländska klassiker, med tre kurser på temat Kultur, Idéer och Värden. Alla studenter måste studera åtminstone en icke-europeisk kultur och ta vederbörlig hänsyn till etnicitet och kön. Ordet "västerländsk" har strukits i den nya kursplanen för att understryka att alla kulturer är beaktansvärda. Ordet "kultur" står för pluralism, medan ordet "värden" refererar till en relativiserande hållning. På anrika Stanford är alla kulturer numera lika värdefulla.
En av mångkulturens största ikoner är Rigoberta Menchu. Menchu är Mayaindian från Guatemala. I sin självbiografi från 1982, I, Rigoberta Menchu, berättar hon om det förtryck hon och hennes familj tvingades utstå från de vita rasisterna. Modern mördas efter det att hon har blivit våldtagen, den äldre brodern bränns levande till döds och den yngre dör av svält. Även fadern faller efterhand offer för mördarna. År 1992 tilldelades Menchu Nobels fredspris. Menchu var nu inte endast världskändis, hon hade också vunnit den mångkulturella vänsterns hjärta. Menchu var allt vänstern hade drömt om:

Rigoberta is a "person of color", and thus a victim of racism. She is a woman, and thus a victim of sexism. She lives in South America, which is a victim of European and North American colonialism. If this were not bad enough, she is an Indian, victimized by Latino culture within Latin America. (72)

Efterhand visade det sig dock att Menchu hade bluffat. I sin bok Rigoberta Menchu and the Story of All the Poor Guatemalans demonstrerar David Stoll på ett övertygande sätt att Menchus självbiografi i stora stycken är ett falsarium. New York Times skickade en journalist till Guatemala för att om möjligt verifiera Stolls hypotes och tvingades dra samma slutsats. Menchu var dock sedan länge helgonförklarad av den amerikanska universitetsvänstern och när The Chronicle of Higher Education tog kontakt med olika universitet och frågade om boken även i fortsättning skulle ingå i kurslitteraturen, visade det sig att upprördheten var stor. Man var upprörd över Stolls avslöjande, inte över Menchus bluffmakeri.
D'Souza menar att Menchus status som offer är oskiljaktigt från hennes politiska och akademiska anseende. De som kämpar för att dagens amerikanska högskolestudenter skall tvingas läsa hennes något märkliga självbiografi är i regel inte alls intresserade av icke-europeisk kultur. "Who gives a damn about those things?", anmärkte en något irriterad studentaktivist när D'Souza påpekade att studier av japansk kultur kanske vore något att satsa på, "I want to study myself" (75). Man ignorerar medvetet filosofiska, religiösa och litterära klassiker från Asien och Mellanöstern för obskyra texter om feminism, premenstruella besvär, rapmusik, sexism, socialistisk medicin, säker sex och kamp för frigörelse.
Det finns flera problem med mångkulturella läroplaner, menar D'Souza. Det grundläggande problemet är att de flesta icke-västerländska kulturer saknar traditioner för jämlikhet. "Not only do they violate equality in practice, but the very principle is alien to them, regarded by many with suspicion and contempt." (79) I många länder är homosexualitet och andra s.k. alternativa livsstilar belagda med stränga straff.
Enligt Koranen har mannen en naturlig auktoritet over kvinnan. "When a husband beats his wife for misbehavior, he should not exceed ten lashes" (79), skriver den framstående islamisten Ibn Taymiyya. Lägg till den kinesiska seden att binda kvinnors fötter, den indiska sedvanan att bränna den döda mannens hustru på bål och diverse traditioner som anbefaller kvinnlig omskärelse, så förstår vi, menar D'Souza, att "Feminism is simply not indigeneous to non-Western cultures" (80).
D'souza påpekar att det onekligen ligger en ironi i det faktum att de principer som den mångkulturella rörelsen åberopar sig på är västerländska. Demokratibegreppet är västerländskt. De som hävdar att väst inte är demokratiskt, argumenterar, paradoxalt nog, utifrån västerländska principer. De som hävdar att västerlandet är rasistiskt, utgår även de ifrån en västerländsk tradition: respekten för etnisk och intellektuell mångfald. Premisserna för den mångkulturella kritiken är i grunden västerländska. Varken Friedrich Engels, Karl Marx eller Lenin var afrikaner eller mexikaner.
En annan intressant iakttagelse är universitetsvänstern manifesta ovilja att granska de egna intellektuella förfäderna. Marx kallade sin färgade svärson, Paul Lafargue, för "gorilla offspring" och Marx' kompanjon, Friedrich Engels ansåg det passande att Lafargue representerade det distrikt i Paris som härbärgerade stadens zoo. Marx stödde även imperialistiska strävanden i icke-europeiska kulturer då han menade att de var för primitiva för att kunna utvecklas av egen kraft.
Påståendet att den västerländska kulturen är självidealiserande och patriarkalisk, är totalt nonsensartat, menar D'Souza. Inte heller är det korrekt att den västerländska kulturen skulle vara särskilt konservativ. Den västerländska traditionen vimlar av kritiker och försvarare av status quo. Hobbes, Locke, Mill, Weber och Nietzsche är några exempel. Till och med en utpräglad konservativ tänkare som Edmund Burke ansåg att "To love our country, our country most be lovely" (88).
Bernard Lewis vid Princetown menar att "to abolish Western culture is simply to restore the institution of chattel slavery." Lewis fortsätter:

Even now there are apologists for female clitoridectomy and wife abuse in the Third World who take comfort from Western exaltation of "indigenious customs (86).

D'Souza:

In India, for instance, the British stopped the practice of sati, whereby a widowed woman would prove the worthlessness of life without a husband by flinging herself onto the dead man's burning pyre; if she refused, she was often tossed into the flames. In some instances, all female members of a family immolated themselves. Was it unwarranted "imposition of Western values," or of a "white male perspective," for the British to act in this way? If so, does anyone now quarrel with the outcome? (87)

Ett annat problem för den mångkulturella rörelsen är naturligtvis hur man skall kunna kombinera försvaret av separata institutioner för kvinnor och svarta med talet om behovet av integration. Ett vanligt förekommande argument är att det faktum att svarta och kvinnor är förtryckta gör att de uppfattar verkligheten på ett annat sätt än vita män. Svarta och kvinnors perspektiv på verkligheten är så unika att det behövs center för afro-amerikanska studier och kvinnoforskning. Molefi Asante vid Temple University hävdar att det mesta som idag sägs av svarta akademiker "is essentially white or Eurocentric discourse" (210). Enligt Derrick Bell vid Harvard är många svarta akademiker "people who look black and think white." (210-211) Houston Baker vid universitetet i Pennsylvania menar att det finns en specifikt svart estetik och feministen Bell Hook hävdar att hon är "a black woman in the United States, a white-surpremacist, capitalist, patriarchal society" (206). Enligt Ruth Hubbard vid Harvard är vetenskapen som sådan ett maskulint projekt.
Ett annat bekymmer för den mångkulturella vänstern är bristen på svarta, kvinnor, osv. som utfört extraordinära intellektuella prestationer. Kenneth Arrow, nobelpristagare i ekonomi, menar att "all the truly outstanding economists in the world have been white men." (81) När Eckhart Forester, filosofilärare vid Stanford, fick frågan om han kunde nämna någon framstående afrikansk filosof, svarade han "Not, to my knowledge." (81)

Back to Africa

Howard University intar en särställning i den högre utbildningen i USA. Howard grundades i mitten av 1800-talet med det specifika syftet att utbilda de nyligen frigivna slavarna. Howard är USA:s mest kända svarta universitet och flera av USA:s mest prominenta svarta har fått sin utbildning på Howard, däribland Thurgood Marshall, David Dinkins och Andrew Young.
I slutet på 80-talet bröt protestdemonstrationer ut på campus efter det att republikanen Lee Atwater erhållit en plats i universitetets ledning. Atwater hade varit kampanjstrateg för president George H. Bush i slutet av 80-talet och ansvarig för den s.k. Horton-strategin. Willie Horton var dömd till livstids fängelse efter det att han mördat en anställd på en bensinmack genom att knivhugga denne 19 gånger. Under en helgpermission misshandlade och våldtog Horton en kvinna. Ansvarig för kriminalpolitiken var Massachusetts guvernör Michael Dukakis, tillika George H. Bushs motståndare i presidentvalet. En folkstorm tvingade inte endast en motsträvig Dukakis att strama åt permissionsbestämmelserna, han förlorade dessutom presidentvalet och många analytiker menade att det berodde på Atwaters skickliga utnyttjade av Willie Horton.
Problemet var att Horton var svart och hans offer vita. Statsvetaren Ron Howard vid Howard University kommenterade utnämningen av Atwater: "This is the guy who was responsible for the racism of the campaign, for the Willie Horton issue ... the guy that kicked us in the pants" (98). Enligt Rickard Wright från universitets kommunikationsavdelning var utnämningen av Atwater "'divisive' and 'insulting'" (98).
Det dröjde således inte länge innan det började resas krav på Atwaters avgång. Kraven var märkligt av flera skäl, inte minst på grund av att Howard själv var hårt drabbat av kriminalitet. Förmodligen hade Atwater aldrig blivit attackerad så hårt om Horton varit vit och hans offer svarta. Atwater drog slutsatsen att han inte var välkommen på Howard och lämnade in sin avskedsansökan. I en lång artikel i Washington Post några dagar efter sin avgång bad en uppenbart förtvivlad Atwater om ursäkt samtidigt som han underströk att han inte var rasist.
Men angreppen mot Atwater berodde inte endast på hans medverkan i presidentvalet. Statsvetaren Alvin Thornton var mindre bekymrad över det faktum att Atwater var ansvarig för Horton-strategin, än att han är republikan. Det värsta som skulle kunna inträffa är att svarta börjar stödja det republikanska partiet, menar Thornton, och fortsätter: "GOP is simply the party of racism". (109)
Det finns ett antal historiskt svarta utbildningsanstalter i USA och Howard är en av dem. Det dominerande akademiska projektet på Howard är sökandet efter ett kulturellt förflutet som svarta kan vara stolta över. D'Souza:

This impulse is extremely strong in America's black community and was reflected by Jesse Jackson when he announced that he was changing the designation of blacks to "African Americans". (111)

Uttrycket "African American" används som ett deskriptivt komplement till uttryck som "Greek American", "Italian American" osv. Uttrycket "people of color" har däremot ett politiskt innehåll: det signalerar solidariteten mellan USA:s svarta och andra icke-vita folk.
Enligt D'Souza är vi idag är vittnen till en Tillbaka-till-Afrikarörelse bland USA:s svarta. Idén populariserades under tidigt 1900-tal av Marcus Garvey och hans United Negro Improvement Association, men blev ett misslyckande. De svarta som begav sig tillbaka till Afrika, stannade i regel inte länge utan återvände till Amerika. Nation of Islams idéer om att USA:s svarta skall återvända till moderkontinenten har inte heller de fallit i god jord. D'Souza menar att USA:s svarta har gett upp idén om ett återvändande till Afrika och ersatt den med ett försök att upprätta ett Afrika i Amerika. Det är i detta perspektiv som man skall betrakta den s.k. afrocentriska rörelsen.
Howard University ger mängder av kurser som på ett eller annat sätt har anknytning till Afrika. "All over campus there are signs which say 'African in America'" (113). Men afrocentrismen är inte en kurs bland andra kurser, det är en hel verklighetsuppfattning och ideologi. Det grundläggande begreppet i afrocentrismen är begreppet "melanin". Med "melanin" avses det som färgar huden. Svarta är svarta på grund av att de har melanin. Vita är vita därför att vita saknar melanin. Enligt Frances Cress Welsing är det faktum att vita solar sig ett bevis på att de vill bli svarta. "Welsing suggests that whites need 'mass psychotherapy' to cure themselves of their melanin envy." (End of Racism: 423) Wade Nobles menar att "Intelligence must be redefined so it is directly related to the prescence of melanin." (424). Enligt Patricia Newton ger melanin "blacks mysterious healing powers" (424). Leonard Jeffries vid Avdelningen för afro-amerikanska studier vid City College i New York, anser att vita är biologiskt felkonstruerade och därför underlägsna svarta. Frånvaron av melanin gör vita defekta och abnorma:

Do you know what hue is?
Hue? No, I don't know what it means.
Color, it means color.
And?
Bro, can't you see? Look ... human ... hue-man.
Oh. Color-man, man of color, right?
Right. Now that means humans are people of color. And melanin is the ingredient that produces skin color. These [Europeans] mutants don't have any melanin, therefore they are colorless.
White.
And to be without color is to be abnormal.
Damn, that's heavy. (The End of racism:364)

Jeffries menar vidare att melaninet ger svarta möjlighet att "negotiate the vibrations of the universe." (424) Marimba Ani anser att det är bristen på melanin som förklarar den europeiska kulturens våldsamma karaktär: "The pattern of European behavior towards others cannot change because of the nature of the European himself." (425)
Men afrocentrismen är inte endast en teori för som förser svarta med en biologiskt grundad överlägsenhet visavi vita, den är också sociologi och historia. Svartas problem i USA beror, enligt afrocentristerna, på att USA är ett västerländskt samhälle. "Our major problem," Na'im Akbar writes, "is that we've started imitating Euro-Americans too much." (426)
Den afrocentriska historieskrivningen är synnerligen bisarr. Enligt afrocentrismen var den afrikanska kulturen väl utvecklad innan européerna kom till Afrika. Egypten, en av mänsklighetens tidigaste civilisationer, var, enligt afrocentristerna, en svart civilisation. Cleopatra, Hannibal, Jesus och Beethoven var alla svarta. Afrikanerna uppfann inte endast skrivkonsten, den afrikanska filosofin var lika avancerad som vår tids europeiska filosofi. Städerna i det förkoloniala Afrika sägs vara fulla av sofistikerad arkitektur. Bland annat hade afrikanerna observatorier för studier av himlakropparna. Man hade inte endast lyckats räkna ut ljusets hastighet, man utvecklade elektriciteten och tog fram speciella flygplan för expeditioner och persontransporter. Som om detta vore nog. Enligt afrocentrismen var afrikanerna före européerna även på det medicinska området. Man utnyttjade antibiotika i sjukvården, utförde operationer och organtransplantationer.


Den nya censuren

Enligt Washington Post har universitetsområdena förvandlats till drivhus för "a new and especially distasteful racism." (125) Enligt en förklaring beror rasismen inom den högre utbildningen på att dagens vita studenter inget vet om medborgarrättsrörelsen och dess kamp för mänskliga rättigheter. En annan förklaring lägger skulden på utbildningsväsendet. En tredje förklaring hävdar att förre presidenten Ronald Reagan bär ansvaret: [Reagan] "cannot escape responsibility for the climate he has done som much to create." (126)
D'Souza menar att förklaringar som dessa är otillfredsställande av flera skäl. Hur kommer det sig att incidenter med rasistisk karaktär är vanligare i Norra USA än i södra delen av landet? Trots allt var det i södra USA som skolorna integrerades under övervakning av polis och militär. Nordöstra USA, där de flesta incidenterna har ägt rum, kan knappast beskrivas som "Reagan country". Hårdast drabbats är, paradoxalt nog, liberala Massachusetts. Walter Massey vid University of Chicago: "It is ironic, to say the least, that institutions at which racial attitudes are most liberal ... are the very places where racial conflict is increasing." (126)
En anledning till de ökade spänningarna är, enligt D'Souza, att många vita studenter är irriterade över att de inte behandlas på samma sätt som svarta av universiteten. En annan sak som förargar vita studenter är bristen på intelligent diskussion om problemen. David Makled, student vid University of Michigan, förklarar: "Who's going to submit an article attacking affirmative action to the student newspaper? You are sure to be called a racist" (129-130). Makleds studiekamrat Andrew Milot menar att flertalet vita studenter är djupt oroade över att bli stämplade som rasister. Det finns t.o.m. vita studenter som går med i demonstrationståg utan att stödja det övergripande målet av den enkla anledningen att de vill visa andra och sig själva att de inte är rasister. "You're wearing a button and taking over a building. All of a sudden you feel: hey, I am not a racist. Look, I'm fighting racism." (130) Problemet med dagens antirasism är inte att den är antirasistisk, utan att den motiverar sig med lögner, avslutar Milot.
Makled och Milot är ganska typiska vita studenter, menar D'Souza. Det är vita ungdomar som inte anser sig vara rasister och därför irriteras över att de blir behandlade som sådana.
På University of Pennsylvania hade en grupp studenter hyrt in stripteasedansöser till en fest. Tilltaget fördömdes av universitetsledningen som rasistiskt eftersom dansöserna var svarta. Vid Georgetown University klagade en student över rasdiskriminering då denne hade blivit ombedd att utföra något som bevisligen var en del av utbildningen. Klagomålet fick vida publicitet. En av de mest omtalade incidenterna ägde rum på Stanford. En vit och en svart student hade kommit ihop sig om Beethovens etniska härkomst. Enligt den svarta studenten var Beethoven svart, ett påstående som den vita studenten fann löjligt. Den vita studenten bestämde sig för att skämta lite om saken och klistrade upp en retuscherad bild föreställande en svart Beethoven på den svarta studentens dörr. Svarta studenter klagade över rasism och studenten kördes ut från sitt boende av universitetet.
Bilden av rasismen på campus blir än mer tvetydig om man skiljer mellan dokumenterade och rapporterade fall av rasistiska övergrepp. D'Souza menar att när det gäller dokumenterade fall, är det inte möjligt att tala om någon ökning. "Nevertheless", fortsätter han, "there is no question of an increased perception of racial hostility on campus" (134). Myriam Santiago berättade för Washington Post att hon var ett offer för vad hon kallade "pervasive racism". Att hon inte kunde peka på ett konkret exempel bekymrade henne inte: vita människors kroppsspråk avslöjar dem.
Ytterligare en källa till irritation bland vita studenter är universitetens manifesta ovilja att ta itu med svarta studenter som gjort sig skyldiga till övergrepp. Efter skärmytslingen om Beethovens etniska härkomst började svarta studenter att sätta upp affischer med budskapet "Smash the honkie oppressors", utan att universitetsledningen fann någon anledning att ingripa.

In the fall of 1987, a dozen of black youths crashed a Theta Delta Chi fraternity party at Berkeley, pulling knives, yelling racial epithets, and injuring two white students who ended up in the hospital. "There were 11 cop cars and two ambulances, and we were the ones worried about a lawsuit. Can you imagine the media if it had been the other way?" (134)

När vita studenter är inblandade, reagerar universitetsledningarna ofta snabbt och effektivt, ibland alldeles för snabbt. När studenten Ian Kremer vid Tufts University ljög att han blivit överfallen av vita rasister på grund av sin progressiva hållning i rasfrågan, blev han snabbt en av campus celebriteter. Det dröjde inte länge innan universitetsområdet formligen kokade av antirasitisk aktivitet. Den svarta organisationen The Afro-American Society anordnade demonstrationer och universitetets president, Jean Mayer, uppmanade både anställda och studenter att reflektera över det inträffade. I universitets egen tidning hävdade Kremer att "Hate is alive and well at Tufts". Valerie Boulding vid Boston Herald skrev att hon hoppades att det inträffade skulle fungera som en väckarklocka och universitets egen präst, Scott McLennan hävdade att "There is a resurgence of racism in this country." (135)
När ett hundratal svarta studenter ockuperade New Africa House vid University of Massachusetts, valde universitetsledningen att inte agera utifrån det egna, disciplinära regelverket: "Chancellor Joseph Duffy brought baskets of food to the students while they were occupying his building." (136) T. Edward Hollander vid Rutger University blev inte särskilt upprörd när en grupp svarta studenter hindrade honom från att hålla ett tal under en universitetskonferens. "Hollander said he was 'delighted' with the disruption." (137)
Enligt Morton Halperin från American Civil Liberties Union använder disciplineringsnämnderna sig av dubbla måttstockar:

There is a trend at universities to discipline students who speak or write in ways deemed insensitive to minorities. But there are not cases where universities discipline students for views or opinions on the left, or for racist comments against non-minorities. (144)

När studenttidningen vid University of California at Los Angeles publicerade en teckning som gjorde sig löjlig över systemet med positive särbehandling, fick ansvarige utgivaren sparken. Nina Wu, student vid University of Connecticut, satte upp en skämtsamt formulerad affisch på dörren till sitt studentrum på vilken det stod att rasister och homos inte var välkomna. När tilltaget sedermera upptäcktes, blev Wu avhyst från sitt rum. Enligt universitetet var det inte tillåtet att använda ordet "homo" på det sätt som Wu hade gjort. Vid University of South Carolina blev den lokala studenttidningen hotad med indragna bidrag på grund av att den hade publicerat en satir om Jesse Jackson. En student vid Michigan University som skämtade om homosexuella under lektionstid fick som straff att delta i s.k. "Gay Rap Sessions" och att skriva en ursäkt som sedan publicerades i Michigan Daily under rubriken "Learned My Lesson". En manlig student som ifrågasatte om alla anklagelser om våldtäkt verkligen är sanna, fick till svars att hans beteende var diskriminerande och bröt mot universitetets "speech code" eftersom "women rarely make false accusations" (148).
En viktig anledning till universitetsledningarnas motvilja mot att disciplinera icke-vita studenter är att de är rädda för att bli stämplade som rasister. En följd är att universiteten ofta kapitulerar direkt när minoritetsstudenter börjar demonstrera och ockupera byggnader. Efter det att radiostationen vid University of Michigan hade bett lyssnarna ringa in och berätta politiskt inkorrekta skämt, bildade svarta studenter, med finansiellt stöd från universitetet, United Coalition Against Racism (UCAR) och Ella Baker-Nelson Mandela Center for Anti-Racism. Studenterna krävde att universitetet måste ta krafttag mot vad man kallade "den institutionaliserade rasismen" genom att ge alla svarta universitetslärare fast anställning omedelbart. De krävde också att universitetet skulle avsätta pengar för en svart studentförening. Enligt aktivisterna stod detta krav inte i motsättning till universitetets desegregationssträvanden:

Behaviour which constitutes racist oppression when engaged in by whites does not have this character when undertaken by people of color. For example, a white person may not proclaim a lounge or a campus organization only for whites. Yet there is an important place on this campus for Black Student Lounges, the Black Student Union, etc. Such association do not oppress whites, because people of color are not in a position to deprive whites of the powers, opportunities, and recognition they need to advance their interests. (138)

Universitets president svarade att han inte kunde ge alla svarta lärare fast anställning, men att han skulle anslå 27 miljoner dollar i syfte att öka andelen svarta lärare och studenter. Den nya svarta studentföreningen skulle erhålla en årlig budget på 35 000 dollar och experter i mänskligt beteende skulle kontrakteras i syfte att ta fram "sensitivity training programs" anpassade för studenter. Snart hade University of Michigan mer än hundra antirasistiska program igång.
Men problemen var inte över. De svarta studenterna var missnöjda med universitetets antirasistiska satsning och krävde mer pengar, medan vita studenter generellt sett var ointresserade av att bli upplysta om vilka rasister de är. Den stora satsningen mot rasism hade, skulle det visa sig, inte minskat spänningarna på campus, utan ökat dem.
Ett nytt förslag lades fram enligt vilket universitetet skulle ta fram en s.k. "speech code". Vid det här laget var det inte endast de svarta studenterna som ställde krav på universitetet. Feminister och homosexuella hade anslutit sig till den antirasistiska koalitionen och krävde förbud mot nedsättande omdömen om "alternativa livsstilar". Universitetet backade och snart hade University of Michigan en s.k. " antiracist gag-rule".
Efter det att universitetet hade avisat ett förslag om att misstänkt kurslitteratur skulle kunna förbjudas , kom ytterligare krav från studentaktivisterna. Enligt aktivisterna räckte det inte att man förbjöd och straffbelade vissa uttryck, hela denna process måste underställas studentaktivisterna själva. Svarta studenter var bättre ägnade att döma vita rasister än en universitetsledning vars åsikter var misstänkt rasistiska:

To insist that administrators may define what counts as a racist act, overriding the perspectives of oppressed people of color, is itself a racist policy. (141)

De nya samtalsreglerna straffbelade en rad uttryck och beteenden. Två exempel:

A male student makes remarks in class like "Women just aren't as good in this field as men. (143)

Students in a residence hall have a floor party and invite everyone on their floor except one person because they think she might be a lesbian. (143)

D'Souza menar att University of Michigan inte är ett undantag från den gyllene regeln om yttrandefrihet. Begränsningar av yttrandefriheten med hänvisning till etnicitet och kön är legio inom det amerikanska utbildningssystemet. Vid Tufts University valde universitetsledningen att dela in campus i tre olika zoner:

  • Den offentliga zonen omfattar områden där studenterna har rätt att säga vad de vill.
  • I klassrum, matsalar och bibliotek är nedsättande omdömen förbjudna och straffbelagda.
  • Studenthemmet omfattas av samma regler som zon nummer två.

Protesting Tufts students dubbed the university a "concentration campus," and used tape and chalk to demarcate the three zones which they marked, "Free Speech Zone," "Limited Speech Zone" and "Twilight Zone". (146)

Columbia, Brown, Darthmouth och många andra universitet har speciella program för sensitivitetsträning:

At a recent such session at Dartmouth ... students were urged to step forward and confess their bigoted impulses; one student broke in tears as he admitted being a homophobe, while other students sighed and clapped, welcoming him into the ranks of the enlightened. (215)

Enligt D'Souza marknadsförs sessionerna som "terapeutiska" och som syftandes till tolerans och mångfald. Men det gäller bara för dem som vill bli upplysta:

Initial calls for "tolerance" of different lifestyles rapidly metamorphosed into demands that "intolerant" students be identified and punished. Students who did not endorse the substantive agenda for "diversity" were termed fascists, Ku Klux Klansmen, and cross-burners. (215)

Teorin om att endast vita kan vara rasister är av lätt insedda skäl exceptionellt populär i det mångkulturella lägret. Joel Kovel: "There can be no black rasism as long as the dominant institutions of Western society are shaped according to white interests." (End of Racism:405) Al Sharpton menar att eftersom svarta inte kan vara rasister är svartas våld mot vita "retaliatory violence" (a.a.). "You can't call me or any black person anywhere in the world a racist", hävdar rapartisten Sister Souljah (a.a.). Harry Allen från Public Enemy: "Only white people can be racist, and I am not white" (a.a.). Allen får medhåll från filmregissören Spike Lee: "Black people can't be racist" (a.a).
"The administration here at Tufts has decided to classify your lecture as a potentially disruptive event", fick D'Souza veta när han träffade en grupp studenter inför en föreläsning om positiv särbehandling:

After my speech and a lengthy question-and-answer session, I was approached by an Afro-American professor who said that he would be playing a tape of my lecture in his classes as "clinical evidence of racism."
Somewhat startled, I said that I hoped he would be open to different points of view from his students so that they could respond freely and candidly to the data and arguments I presented.
"No way," he said. "I'm outraged. You want to know why I have my hands in my pockets now? That's because I am so angry that I have to restrain myself. You are advancing racist views."
Taking a step backward, I conceded that issues of race were very sensitive, but I added that it did not help to identify problems or develop constructive solutions simply to give way to rage or to identify all critics as racist.
"Oh, I'm not calling you a racist," the professor replied.
"You said I promote racist views," and presumably racist views are promoted by racists," I answered, unsure whether I was being syllogistic or redundant.
At this point the conversation took an unexpected turn. "No way," the professor triumphantly said. "You are a person of color. You cannot be a racist. You don't have power in this society. Only whites can be racist." (xii)

Är krav på kompetens rasistiska?

Den beskrivna akademiska revolutionen begränsar sig dock inte till nya antagningsregler, diskriminering av s.k. överrepresenterade grupper, ny läroplan och omfattande censur.
Ett nytt sätt att se på det akademiska uppdraget har fått fotfäste på de amerikanska universiteten. Akademisk forskning är ofta kritiskt inställd visavi det omgivande samhället, men det som utmärker den nya teorin är att den angriper själva föreställningen om vetenskap och rationalitet. Enligt kritikerna är vetenskaplig objektivitet inget annat än en omskrivning för vit, manlig rationalitet. Det mångkulturella samhället kan därför inte uppnås med mindre än att den traditionella akademiska verksamheten omdefinieras helt.
Enligt Stanley Fish består det "objektivistiska misstaget" i att tro att det finns varaktiga intellektuella, akademiska och moraliska måttstockar. Det är historiska tillfärlligheter som avgör vad vi håller för sant. Det finns ingen skillnad mellan tro och vetande, menar Fish. All argumentation är i grunden retorisk. Att studera en text är egentligen att utsätta den för en tolkning. Det finns ingen verklighet, bara tolkningar och alla tolkningar är determinerade av makt. Följaktligen är allt vetande, enligt Fish, i grunden produkten av maktförhållanden:

Does might make right? In a sense, the answer must be yes, since in the absence of a perspective independent of interpretation, some interpretative perspective will always rule by virtue of having won out over its competitors. (175)

Fish får medhåll från J. Hillis Miller. Enligt Miller syftar det kritiska projektet till följande: "to demolish beyond hope of repair the engine of Western metaphysics." (182-183). Geoffrey Hartman menar att kritiken skall syfta till produktionen av "a conspicious increase of guilt-feelings about culture as such." (183) För Frederic Jameson är målet att "create a Marxist culture in this country" (183).
Även om Fish och hans kollegor inte är särskilt originella, blev de snabbt populara bland radikalerna på campus. Det relativistiska argumentet visade sig vara användbart vid kritiken av de existerande regelsystemen i det att det visade att även de mest objektiva regler uttryckte makt. Att svarta studenter inte lyckas lika väl som vita studenter, beror på att de är förtryckta.

By reducing truth to bias and knowledge to ideology-in short, by politicizing scholarship-some minority activist believe that they can win greater rewards than by struggling to pass traditional academic review criteria, such as publishing requirements for hiring and tenure. (185)

Ett annat skäl är att den nya kritiken förser systemet med positiv särbehandling med en respektabel fasad. Om det inte finns någon verklighet, utan bara tolkningar, ter det sig rimligt att vi bör eftersträva så många perspektiv som möjligt. Således bör antagningsnämnderna på universiteten ge svarta och kvinnor företräde till utbildningar och tjänster. Under ideala förhållanden bör endast svarta undervisa i ämnen som Svart historia och Svart kultur. När Erdman Palmore, som leder en kurs om rasrelationer vid Duke, fick frågan vad som utmärker ett s.k. svart perspektiv, svarade han att han inte hade den blekaste aning:

"It would be better to have a black teach my course," Palmore agreed. Did he think it was possible for a woman to teach Shakespeare? Palmore looked puzzled. "Oh, I see what you're getting at. He was a man. Yes, that is a problem. I don't know the answer, I must confess." (186)

D'Souza noterar även att det bland kritikerna finns en karakteristisk motvilja mot att dekonstruera de egna texterna. Kvinnoforskningen är i det närmaste helt fredad från dekonstruktivistiska attacker. AAUP - The Commitee on the Status of Women at the American Association of University Professors - anser att kvinnoforskning i allmänhet och feminism i synnerhet skall undantas från kritisk granskning. Eftersom kvinnors perspektiv på verkligheten är unika, dvs. eftersom kvinnoforskning inte kan utföras av män, måste den skyddas med alla upptänkliga medel. En kritik av feminismen och genusforskningen skulle enligt AAUP medföra "a disparate impact on women faculty and chills the intellectual climate form academic women." (212) Marx, Foucault, Derrida, Lacan, Barthes, Malcolm X och Martin Luther King åtnjuter även de strikt akademisk immunitet.

Avslutande synpunkter

Resultatet av den beskrivna utvecklingen är, enligt D'Souza, att den unga generationen fostras i att tänka i auktoritära banor.

By the time these students graduate, very few colleges have met their need for all-round development. Instead, by precept and example, universities have taught them that "all rules are unjust" and "all preferences are principles"; that justice is simply the will of the stronger party; that standards and values are arbitrary, and the ideal of the educated person is largely a figment of bourgeois white male ideology, which should be cast aside; that individual rights are a red flag signalling social privilege, and should be subordinated to the claims of group interest; that all knowledge can be reduced to politics and should be pursued not for its own sake but for the political end of power; that convenient myths and benign lies can substitute for truth; that double standards are acceptable as long as they are enforced to the benefit of minority victims; that debates are best conducted not by rational and civil exchange of ideas, but by accusation, intimidation, and official prosecution; that the university stands for nothing in particular and has no claim to be exempt from outside pressures; and that the multiracial society cannot be based on fair rules that apply to every person, but must rather be constructed through a forced rationing of power among separatist racial groups. (229)

Den första frågan som D'Souza menar att man måste ställa sig, är om mångfald verkligen bör vara ett mål för den högre utbildningen. Flertalet av världens bästa universitet "display considerable cultural singularity", menar han. Om universiteten skall eftersträva mångfald, bör det vara en idéernas mångfald. Detta bör, enligt D'Souza, vara den vägledande principen för reformeringen av den högre utbildningen.

  • Universiteten skall även i fortsättningen ges rätt att särbehandla elever, men särbehandlingen skall utgå ifrån socioekonomiska kriterier istället för etnisk härkomst.
  • Universiteten skall inte stödja separatistiska strävanden bland olika etniska grupper på campus. D'Souza menar att "university-funded groups should be built around intellectual and cultural interests, not skin color or sexual proclivity" (253).
  • D'Souza vill också att de nyanlända studenterna skall ges möjlighet att bekanta sig med västerlandets stora mästare. "The study of other cultures can never compensate for a lack of thorough familiarity with the founding principles of one's own culture" (255), fortsätter han.

Illiberal Education är otvivelaktigt det närmaste man kommer Rock and Roll inom modern samhällsvetenskap. Hans rapporter från det amerikanska samhället är både informativa och spännande.
Likväl finns det anledning att sätta några frågetecken inför hans förslag till ett reformerat utbildningssystem. D'Souza motsätter sig inte positiv särbehandling, förutsatt att den inte baseras på individens etniska härkomst. Men frågan är om hans motförslag är så mycket bättre. Det är fortfarande tal om att individer tillhöriga vissa grupper skall ha privilegier som inte skall tillkomma andra. Att det är tal om en något mer differentierad grupp förändrar knappast detta faktum. Inte heller blir det klart hur D'Souza motiverar sitt förslag ur rättvisesynpunkt. D'Souza:

No longer will a black or Hispanic doctor's son, who has enjoyed the advantages of comfort and affluence, receive preference over the daughter of an Appalachian coal miner or a Vietnamese street vendor (252).

Är det verkligen de välbeställdas fel att det finns mindre bemedlade personer? Man har svårt att tro att D'Souza, som ju gärna beskriver sig som konservativ, anser att ekonomi är ett nollsummespel, men man kan tolka hans exempel i den riktningen. D'Souza resonerar som om svarta läkare inte tvingas studera hårt för att få sin legitimation, som om det inte krävs hårt arbete för att etablera en praktik. Det D'Souza kallar "comfort and affluence" är ju inget som växer på träd, utan produkten av hårt arbete. Varför skall sonen till den svarta läkaren lida för att hans föräldrar tillhör medel- eller överklassen? Rika barn kan, lika litet som fattiga barn, välja föräldrar.
En alternativ tolkning är att D'Souza inte anser att ekonomier är nollsummespel, utan att mångfald är det övergripande mål som vi bör eftersträva ändå. Men varför skall vi sträva efter mångfald? När D'Souza hävdar att universiteten bör uppmuntra en mångfald av idéer, konkretiserar han begreppet på ett meningsfullt sätt. Bland annat säger han att forskningen främjas av förekomsten av olika idéer. Men på vilket sätt skulle förekomsten av gruvarbetarsöner på campus bidra till denna mångfald på ett positivt sätt? Menar D'Souza kanske rentav att det finns ett unikt arbetarklassperspektiv på verkligheten? I så fall hamnar han i samma ideologiska bås som de feminister och afrocentrister som han kritiserar.
Inte heller blir det på vilket sätt D'Souzas förslag skulle reducera "the stigma that is attached to racial preference" (253). Trots allt, skriver han, "Since minorities are disproportionately represented among the disadvantaged, there is little question that they would benefit disproportionately from such a program" (252).
Det är svårt att inte få intrycket att resultatet av D'Souzas förslag skulle bli än mer byråkrati och godtyckliga beslut. Universiteten skulle förbjudas att ta hänsyn till de presumtiva studenternas etniska härkomst, däremot skulle faktorer som potentiell inlärningskapacitet bli betydelsefulla:

Every admissions officer knows that a 1,200 SAT score by a student from Harlem or Anacosia ... means something entirely different from a 1,200 score from a student from Scarsdale or Georgetown (251).

Det antagningsenheterna känner till är att ett SAT-resultat på 1,200 är vanligare i Scarsdale än i Harlem, inte att en student från Harlem skulle klara sig bättre än en student från Scarsdale även om de har samma resultat på SAT. Det är som Robert Klitgaard vid Harvard menar att "standardized tests usually do quite well, usually better than any other criteria, at predicting academic success at selective universities." D'Souzas resonemang är bristfälligt därför att det likställer "dåliga orsaker" med inga orsaker. Ingen förnekar givetvis att den sociala miljön är betydelsefull för utvecklingen av den enskilda individens inlärningskapacitet, men det faktum att de sociala omständigheterna kunde ha varit bättre, innebär inte att de inte påverkat den enskilda individens kognitiva utveckling. Om en individ, på grund av olyckliga sociala omständigheter fått sin kognitiva kapacitet reducerad, förblir denna reducerad trots att orsakerna är sociala.