Det har sagts om Irakkriget att det efterhand skulle visa sig att den egentliga utmaningen för den USA-ledda koalitionen inte var nedkämpandet av Saddam Hussein, utan handhavandet av den situation som skulle uppstå efter kriget. Det ligger onekligen något i detta påpekande. Vilka hinder ligger i vägen för en demokratisering av Irak och vilket ansvar tillkommer väst?
Idel bekymmer!
Ett problem med Irak är att landet saknar demokratiska traditioner. Uttryckt på ett annat sätt: irakierna har vant sig vid att lösa mellanmänskliga problem medelst våld och kupper.
Ett annat problem är Iraks omgivning. Det existerar idag inga demokratiskt styrda arabstater. För närvarande finns det endast en demokrati i området - Iraks ärkefiende Israel. För irakiernas del innebär det att de knappast kan påräkna särskilt mycket hjälp från sina s.k. broderländer.
Dessutom finns det mycket som talar för att Irak inte är en stat i vedertagen mening. Den irakiska staten har aldrig lyckats etablera kontroll över hela landet. Den politiska och militära makten har av tradition tillhört olika stammar och klaner. Därförutom tillkommer att Irak är splittrat utmed religiösa och etniska linjer.
Irakisk otacksamhet?
Det är inte svårt att i medierna finna berättelser om tacksamma irakier. Den irakiska oppositionen jublar givetvis över Saddams fall, men mycket tyder på att det även finns ett brett stöd för det amerikanskledda ingripandet bland den irakiska allmänheten. Detta är naturligtvis inget som man bör förvåna sig över. Saddam Husseins diktatur var inte populär bland irakierna.
Likväl kommer stödet för den USA-ledda koalitionen att minska över tid. Dessvärre förefaller det som om det bland amerikaner och européer saknas insikt om detta enkla faktum. Numera är det inte ovanligt att det förekommer stenkastning mot koalitionssoldater och religiöst motiverade demonstrationer mot USA har hållits i centrala Bagdad. En kvalificerad gissning ger vid handen att tilldragelser som dessa knappast beror på tillfälligheter, istället är de uttryck för en mer generell trend. En sak torde dock vara säker: de beror inte på att irakierna saknar Saddam Hussein.
Islam eller demokrati
Saddam Hussein var ingen av folket älskad landsfader. Men även om flertalet irakier gläds över Bagdadregimens fall, saknas det inte smolk i bägaren. Alltsedan mitten av 80-talet har islam utvecklats i en riktning som radikalt bryter med den västerländska traditionen. Det vi nu ser utspelas på Bagdads gator kan förklaras med att irakierna inte endast har insett att Saddam Hussein inte längre är något hot mot deras personliga säkerhet, de har också upptäckt att deras land för närvarande kontrolleras av ogudaktiga västerlänningar.
När Aftonbladet rapporterar från en antiamerikansk demonstration i Bagdad, intygar journalisten att den religiöse ledaren argumenterat för ett enat Irak i vilket alla medborgare skall ha samma rättigheter, men den medföljande bilden visade upp en delvis annorlunda verklighet. Människorna på bilden demonstrerade inte för demokrati, de demonstrerade för islam. Frågan är dock om det är möjligt att skapa ett både islamistiskt och demokratiskt samhälle. Undermineras inte demokratin av den i islam så karakteristiska benägenheten att underordna politiken religionen? Vilka rättigheter kommer de som hoppats på ett sekulariserat styrelsesätt att ha i ett av islam präglat framtida Irak? En delförklaring till att demokratin inte överlevde regimskiftena i de s.k. folkdemokratierna, var att socialismen politiserade allting. Finns det verkligen någon som tror att en eventuell irakisk demokrati kommer att överleva en islamisering av samhället? Om så är fallet, hur kommer det sig då att samtliga arabstater - de är 22 till antalet - är hel- eller halvdiktaturer?
Det kan givetvis inte uteslutas att Irak lyckas med att genomföra det som grannländerna har misslyckats med, men det finns dessvärre inte särskilt mycket som talar för den hypotesen.
Vilka slutsatser bör väst dra av detta enkla faktum?
Lämna Irak!
USA och England bör lämna Irak så fort tillfälle erbjuds. Väst skulle begå ett ödesdigert misstag om man baserade sin Irakpolitik på antagandet att det inte finns några väsentliga skillnader mellan västlig och icke-västlig kultur. Den huvudsakliga målsättningen med Irak-kampanjen var att störta Saddam Hussein och denna ambition har realiserats. Naturligtvis vore det bra om Irak förmådde ta steget från diktatur till demokrati, men det bör framhållas att en demokratisering av Irak knappast är de västerländska skattebetalarnas uppgift och ansvar. Till syvende och sist måste det vara upp till det irakiska folket att, på ett psykologiskt och institutionellt plan, visa sig värdiga det demokratiska styrelsesättet.