Samtiden.com

Du är här

In Defence of History

PDF version

In Defence of History

Richard Evans' bok In Defence of History, Granta, 2000, handlar om den akademiska disciplinen historia. Den handlar, kort uttryckt, om hur vi forskar, skriver och läser om det förflutna. Bakgrunden till boken är den postmodernistiska anstormning och kritik av historieämnet som ägt rum sedan 80-talet. Evans är inte odelat negativ till postmodernismen. Historikerna har lärt sig mycket av antropologer, statistiker och sociologer och har en hel del att lära från postmodernismen. Det Evans ogillar med postmodernismen är den relativism som ofta är förknippad med postmodernistiska resonemang.

Från storhetstid till tvivel

Det var den tyske historikern Leopold von Ranke som ställde ämnet på vetenskaplig grundval. Med Ranke blev historieämnet en vetenskap. Dokumentet var historikerns objektiva fakta och med hjälp av den textkritiska metoden kunde historikern validera dokumentets äkthet och fastställa dess mening. Evans menar att det ofta var mycket prat och lite verkstad. Inte ens den store Ranke klarade av att leva upp till sina egna vetenskapliga krav. Även om historikerna gärna beskrev sin disciplin som rigoröst vetenskaplig var den ofta ett sammelsurium av vetenskap, spekulation och litteratur. Inte alla historiker ansåg dock att detta tillstånd var beklagansvärt. Den brittiske historikern GM Trevelyan menade att historisk forskning måste vara en mix av vetenskap, spekulation och litteratur eftersom det inte är möjligt att utforska historiska skeenden med samma exakthet som kemiska processer. Det andra världskrigets utbrott medförde att allt fler historiker från det objektivistiska lägret började tvivla på den egna disciplinens intellektuella redbarhet. Man frågade sig - varför hade ingen historiker lyckats förutsäga denna enorma katastrof?
Einsteins allmänna relativitetsteori gav näring åt skeptikerna då teorin kunde tolkas som en uppgörelse med den traditionella synen på vetenskaplig objektivitet.
Mellankrigstiden var kaotisk och spädde på misstankarna om att historia kanske handlar mer om politik och moral än vetenskap. Om historiker är vetenskapsmän, borde de sätta sökandet efter sanningen i främsta rummet, men runt om i Europa blev det tvärtom allt vanligare att historikerna ställde sina tjänster till diktatorernas förfogande.
Efter andra världskrigets slut började historiker i Västeuropa och USA på nytt att betona disciplinens vetenskaplighet. Evans menar att det egentligen inte hade dykt upp några nya argument för den objektivistiska hållningen, den blev populär därför att den utgjorde en behaglig kontrast mot den ideologiskt styrda forskning som hade ägt rum i Tyskland under Hitler och som pågick på andra sidan av järnridån. Långt ifrån alla historiker var dock övertygade. Vetenskapshistorikern Thomas Kuhn kodifierade denna skepsis med sin bok The Structure of Scientific Revolutions från 1962. Boken blev enormt populär och fick många efterföljare. Vid ingången till 80-talet stod det klart att historikernas försök att definiera sitt ämne som vetenskap hade misslyckats. Det var i detta vakuum som den postmodernistiska kritiken växte fram.

Den postmodernistiska kritiken

Den postmodernistiska kritikens grundtes säger att sanningsbegreppet bör skrotas eftersom ord inte korresponderar med verkligheten. Det finns inga fakta som är oberoende av teorier eller mer precist uttryckt - oberoende av språk. Denna föreställning baseras på en teori framförd av den schweiziske språkvetaren Ferdinand de Saussure. Det finns mer eller mindre extrema uttolkningar av Saussures teori, men i den postmodernistiska versionen elimineras distinktionen mellan språk och verklighet. En följd är att sanningsanspråk degraderas till maktanspråk. I det moderna samhället är humanvetenskaperna maktinstrument för kontroll av befolkningarna och det historiska studiet av det förflutna är inget undantag från denna regel. Eftersom det inte är meningsfullt att skilja mellan vetenskap och makt, uppmanas historikerna att acceptera disciplinens politiska karaktär och ställa den i olika så kallade motmakters tjänst. Den franske historikern och filosofen Michel Foucault bildade skola med sin kritik av det han kallade "den moderna vetanderegimen" och sina mothistorier om mentalsjuka, kriminella och sexuella avvikare.

Evans betraktar postmodernismen som en reaktion på marxismens och realsocialismens kollaps. Den är ett uttryck för de radikala intellektuellas sökande efter ständigt nya källor till social revolution. Detta är i sig inget problem med den postmodernistiska diskursen. Det som gör det postmodernistiska projektet problematiskt och dömt att misslyckas är projektets hyperrelativistiska grundpremiss. Om allt är ideologi, är även den postmodernistiska teorin en ideologi. Om vi inte kan göra en distinktion mellan vulgär propaganda och vetenskap och beprövad erfarenhet, blir även den postmodernistiska diskursen ett exempel på vulgär propaganda. Postmodernisterna vill att även vi skall bli postmodernister, men varför skall vi bli det om det inte är möjligt att uppbringa några rationella skäl för det postmodernistiska alternativet? Enligt en feministisk variant på Foucaults makt-kunskapstes kan endast kvinnor skriva kvinnors historia därför att män saknar kvinnors erfarenheter. Innebär det också att endast nazister kan skriva nazismens historia? Evans menar att det allmänna postmodernistiska argumentet är bisarrt:

There is in fact a massive, carefully empirical litterature on the Nazi extermination of the Jews. Clearly, to regard it as fictional, unreal, or no nearer to historical reality than, say, the work of 'revisionists' who deny that Auschwitz ever happened at all, is simply wrong. ... Auschwitz was not a discourse. It trivializes mass murder to see it as a text. The gas chambers was not a piece of rhetoric. ... And if this is true of Auschwitz, then it must be true at least to some degree of other past happenings, events, institutions, people, as well.

Postmodernismen kollapsar intellektuellt när man tillämpar dess egna kritiska principer på det postmodernistiska projektet.

Akademiska galenskaper

Även om Evans är djupt kritisk mot postmodernismen, vill han inte avfärda den helt. Den historiska forskningen har lärt sig mycket från andra akademiska discipliner och även postmodernismen har lämnat positiva bidrag. En förklaring till postmodernisternas självsäkerhet är att de har tagit intryck av debatten om vetenskaplig objektivitet bland historiker, en debatt där förespråkarna för objektivitet inte alltid har haft de bästa argumenten. Ett annat problem är att få historiker har filosofisk skolning. Det har förvisso inte saknats historiker som varit övertygade om att historieämnet är en vetenskap i ordets strikta mening, men de har haft svårt att förklara vad det innebär och denna brist på filosofisk utbildning har gjort den traditionella historieskrivningen till ett tacksamt angreppsmål för vetenskapsteoretiskt och vetenskapshistoriskt tränade kritiker.
Evans menar att historia är en vetenskap, men i ordets svaga mening. Historisk kunskap utvecklas kumulativt, men inte på samma sätt som kunskaper i kemi och fysik. Det är korrekt att historieforskningens hypoteser inte kan verifieras experimentellt, men detta gäller även andra vetenskaper, däribland astronomin. Det är korrekt att ingen historiker någonsin har lyckats uppställa en allmän lag, men historia arbetar inte med lagar, utan med generaliseringar, dvs. påståenden som tillåter undantag från en allmän regel. Alltså: historia är en vetenskap i ordets svaga mening.
Evans menar också att moderna historiker är väl medvetna om de problem som den postmodernistiska kritiken pekar på, men att man inte vill inte dra samma extrema slutsatser. Det är sant att teorier är viktiga när vi skall förstå det förflutna, men därav följer knappast att det inte existerar någon av våra teorier oberoende verklighet. Det är sant att språket ligger mellan historikern och verkligheten, men det är också sant att språket har utvecklats i kontakt med verkligheten. Det är korrekt att historikern utsätter historiska dokument för tolkningar, men det är också sant att dokumentets innehåll begränsar antalet möjliga tolkningar. Många gånger sparkar den postmodernistiska kritiken in öppna dörrar. Postmodernisterna attackerar historieforskningen för dess förmenta tro på absolut sanning, men inga moderna historiker tror på något sådant.
Evans betonar dock att man inte skall dra för stora växlar på den postmodernistiska kritiken. De flesta historiker är inte postmodernister. Den stora majoriteten av historiker är mer eller mindre likgiltiga inför den postmoderna anstormningen. Postmodernisterna har heller inte lyckats förändra historieforskningen i någon större grad. Det handlar om en högljudd grupp med, tack och lov, marginellt inflytande.

Richard Evans' In Defence of History är en underhållande bok skriven av en kunnig författare. Boken hade dock kunnat göras ännu intressantare om Evans hade exemplifierat sin kritik av postmodernismen med en genomgång av någon känd postmodernistisk historiker, t.ex. den franske filosofen och historikern Michel Foucaults böcker om sexualitetens och kriminalitetens historia. Istället väljer Evans att fokusera på den språkkritiska riktning som utvecklats från Saussure. Det är i och för sig inte ointressant, men eftersom Evans bok handlar om historisk forskning, kanske det hade varit mer på sin plats om han hade gett sig i kast med att diskutera någon känd postmodernistisk historiker. Denna brist förtar dock inte helhetsintrycket: In Defence of History är en läsvärd bok om akademiska galenskaper. Boken finns översatt till svenska.