Samtiden.com

Du är här

Unholy Alliance. Radical Islam and the American Left

PDF version

Varför samarbetar socialister och kommunister med islamister? Varför har kritik av väst högre prioritet bland kommunister och socialister än solidaritet med förtryckta irakier och tyranniserade afghanska kvinnor? Varför insinuerade Susan Sontag efter terroristattackerna mot New York och Washington att amerikanerna hade sig själva att skylla? Varför accepterade den så kallade antikrigsrörelsen demonstranter som skrek "Gud är stor" på arabiska?
I Unholy Alliance. Radical Islam and the American Left (Regnery Publishing, 2001) försöker David Horowitz förstå den moderna vänsterns sätt att resonera. För det ändamålet använder han terroristattackerna mot New York och Washington och president George Bushs krig mot terrorismen som empiriskt material.

Unholy Alliance

Hur tänker vänstern?

För kommunister och socialister i vid mening är framtiden inte en öppen historia. När människan har frigjort sig från kapitalismens förtryck kommer hennes naturliga godhet att visa sig och alla maktförhållanden att upplösas. Kommunismen är den perfekta framtiden och målet rättfärdigar därför alla medel. I den meningen är det inte fel att säga att den radikala världsbilden har manikeiska drag: kommunismen är det godas ursprung och kapitalismen roten till allt ont. Den kommunistiska kritiken är därför också totaliserande i det att den inte är en kritik av specifika orättvisor utan en anklagelseakt mot ett helt samhällssystem och därför att den har för avsikt att vidga den socialistiska revolutionens till privatlivet. Kritikens totaliserande karaktär förklarar också det passionerade hatet mot det bestående hos vänstern. Det gör det möjligt att förstå varför kommunister i väst spionerade för Sovjets räkning och varför samtida kommunister och socialister är så oförmögna att uppskatta de friheter och rättigheter som de de facto åtnjuter under kapitalismen. Att stödja USA uppfattades som att gagna ett partikulärt, kapitalistiskt intresse. Att stödja Sovjet och kommunismen var att stödja mänsklighetens intressen. Förräderi mot det egna landet blev, liksom försöken att störta den kapitalistiska demokratin, i detta perspektiv en högre form av patriotism.
Vår tids vänster är mer sällan än ofta öppet stalinistisk. Visst finns det fortfarande anhängare av Nordkorea och Kuba, men de är inte lika vanliga idag som för 30 år sedan. Kommunismens kollaps i slutet av 80-talet genererade dock ingen ideologisk kris bland kommunister och socialister. För det första hävdade man att realkommunismens kris inte påverkade socialismen som idé eftersom Sovjet och Öststaterna bevisligen aldrig hade varit socialistiska. Dessutom menade man att eftersom kapitalismen är roten till allt ont befann sig världens socialiststater objektivt sett på de goda krafternas sida. Därför var det, sade man, rimligt att ge dessa länder ett så kallat "kritiskt stöd".
För det andra definierade man om det socialistiska projektet. Fråga en traditionell kommunist vad han eller hon vill åstadkomma och vederbörande kommer att svara att produktionsmedlen skall förstatligas. Det är ett positivt svar. Moderna radikaler besvarar frågan genom att ange vad de är emot. I den meningen har den moderna radikalismen också en nihilistisk dimension som den klassiska versionen av kommunismen saknade. För det tredje kompletterade man den marxistiska klassanalysen med etnicitet och kön: problemet med det demokratiska väst är inte endast att produktionsmedlen är i privat ägo, utan att systemet dessutom är sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt. Istället för att ge upphov till eftertanke och självkritik medförde Sovjetkommunismens kollaps istället framväxten av en teoretisk analys av kapitalismen som de facto var mer rabiat än den klassiskt kommunistiska.

Det är alltid USA:s fel

Socialismen är framåtblickande och säger sig vilja skapa ett rättfärdigt samhälle. Islamismen är en reaktionär ideologi. Den har blicken riktad mot det förflutna och syftar till att vrida den historiska klockan tillbaka. Den försvarar öppet det orättfärdiga samhället med att det uttrycker Guds vilja.
Till skillnad från socialismen, vars utgångspunkt är en materialistisk och ateistisk ideologi, är islamismen en religiös fundamentalism.
Socialismen är, åtminstone på papperet, en frihetsideologi. Moderna socialister förespråkar inte endast frihet för män ur arbetarklassen, utan även för kvinnor och sexuella minoriteter. Islamismen är en grovt kvinnoföraktande ideologi som förespråkar våld mot sexuella minoriteter.
För den som håller dessa påståenden i minnet, ger vänsterkritiken av USA:s invasion av Afghanistan och Irak ett besynnerligt intryck. Talibanregimen var inte endast djupt reaktionär, utstuderad i sitt kvinnoförakt och hatisk mot sexuella minoriteter, den var också odemokratisk på ett sätt som får åtminstone vissa kommunistiska stater att framstå som demokratiska mönstersamhällen. Trots det motsatte sig vänstern president Bushs planer på att störta talibanerna.
Saddam Hussein var en av världens mest brutala diktatorer. Vänstern hade av tradition kritiserat amerikansk utrikespolitik med hänvisning till att den var konservativ och gynnade diktatorer. Men när George Bush annonserade att han ville ändra på denna politik och istället driva en politik där USA aktivt verkar för demokrati i världen, om nödvändigt med militära medel, kritiserades presidenten för imperialistiska ambitioner. Horowitz menar att man på denna punkt tydligt ser vänsterns hat mot väst i allmänhet och USA i synnerhet. Den amerikanske författaren Norman Mailer hävdade att eftersom USA inte störtade Saddam efter Gulfkrigets slut, kunde Saddam ostört verkställa sitt massmord på upproriska shiiter. Men under Gulfkriget hade Mailer motsatt sig att USA detroniserade Saddam. Det spelar ingen roll vad USA gör – det är alltid fel. Om USA engagerar sig för demokrati, är det imperialism. Om USA inte engagerar sig för demokrati, är det ett underförstått stöd till diktaturer.
Att vänstern hatar väst är dock inget nytt och räcker knappast till för att förklara samarbetet mellan socialister, kommunister och islamister. Islamisterna har framgångsrikt anpassat sin propaganda så att den skall attrahera vänstern i väst. Islamismen har blivit en så kallad "progressiv" rörelse.

Islamismen blir progressiv

När Irans förre andlige ledare Ayatolla Khomeini levde i exil i Paris kom han i kontakt med Frantz Fanons bok Les damnés de la terre. Boken som är en hårdför uppgörelse med västerländsk imperialism gjorde stort intryck på Khomeini. Efter det att shahen hade störtats lät Khomeini nationalisera banker, upprätta positiva relationer med Sovjet, genomföra en kulturrevolution och iscensätta terror mot oliktänkande. Genom att definiera den iranska revolutionen som en upprorsrörelse mot kapitalistiskt, västerländskt förtryck vann Khomeini den progressiva vänsterns hjärta.
Även PLO har insett att man har allt att vinna på att framställa sin kamp på ett sätt som tilltalar vänstern i väst. Horowitz menar att PLO inte länge är en organisation präglad av sekulär marxism. Idag är PLO i allt väsentligt en islamistisk organisation och dess kamp mot den judiska staten utgör en del av islamismens krig mot väst. PLO:s popularitet bland vänsterintellektuella och vänsteraktivister beror på att Arafat lyckades skapa bilden av PLO som en progressiv organisation som står på de fattigas och förtrycktas sida i kampen mot västerländsk imperialism och kolonialism.
Till och med Al Qaeda kritiserar numera USA och väst på ett sätt som ofta är svårt att skilja från klassisk socialistisk politisk retorik:

You will face the mirror of your history for a long time to come. Thus you will be able to see exactly how much you have oppressed, how corrupt you are, how you have sinned - how many entities you have destroyed, how many kingdoms you have demolished! America, Oh sword of oppression, arrogance and sin, Do you remember how the blacks lived under your wing? ... Your white son bound their necks with the fetters of slavery, after hunting them in the jungles and on the coasts of Africa ... Have you asked yourself about your actions against your 'original' inhabitants, the Indians, the Apaches? Your white feet crushed them and then used their name, Apache, for a helicopter bearing death, demolition, and destruction for anyone with rights who dared to whisper in his own ear that he has those rights.

En ny Molotov-Ribbentroppakt

Horowitz liknar samarbetet mellan socialister, kommunister och islamister med Molotov-Ribbentropppakten. Ännu en gång har vänstern valt att sälja ut sina progressiva värderingar därför att de hoppas att det skall underlätta störtandet av kapitalismen. Detta är inte så märkligt som det kanske verkar. Den socialistiska ideologin har, som vi påpekade ovan, ett manikeiskt drag i det att den tenderar att förklara allt elände med hänvisning till marknadsekonomin och den privata egendomen. Krossandet av kapitalismen helgar därför alla medel. Många av de som idag demonstrerar mot USA:s krig mot terrorismen radikaliserades under Vietnamkriget. Man beskyllde USA för imperialism och försvarade de vietnamesiska kommunisternas diktatoriska ambitioner. När kommunisterna hade segrat och förvandlat regionen till en Gulagarkipelag, var demonstrationerna som bortblåsta. Skillnaden var att förtryckarna nu var kommunister, inte amerikaner. Kommunismen är den perfekta framtiden och allt som underminerar kapitalismen, även muslimsk terrorism, är i detta schema något gott.

Framtiden

Vänsterkritiken är, enligt Horowitz, illa informerad och ibland också direkt lögnaktig. Det klassiska exemplet är påståendet att president Bush ljög om Iraks massförstörelsevapen. Faktum är att det vid den aktuella tidpunkten inte fanns någon säkerhetstjänst som var av annan åsikt. Till och med Frankrike som motsatte sig alla försök att detronisera Saddam med militära medel ansåg att Bush hade rätt på denna punkt. Den så kallade antikrigsrörelsen hade naturligtvis ingen egen underrättelsetjänst. Man drev den motsatta ståndpunkten därför att den stred mot president Bushs uppfattning, inte därför att man visste bättre. Påståendet om Bush lögn är numera så utbrett att det är meningsfullt att tala om en globalt utbredd idioti. Ett kanske värre problem är att kritiken också har djupa förgreningar i det Demokratiska partiet och att den faktiskt har påverkat kriget mot terrorismen negativt.

Om det är något som Vietnamkriget lärde oss är att när opinionen är splittrad eller direkt fientligt inställd till en regering, underminerar det statens förmåga att agera effektivt. I Unholy Alliance. Radical Islam and the American Left visar David Horowitz att denna lärdom gäller även idag. Problemet är endast att medan väst hade råd att förlora Vietnam, finns det bara en långsiktigt hållbar lösning på terrorismproblemet - terrorismen måste krossas fullständigt. Europas och USA:s radikaler kommer att bära ett tungt ansvar om detta uppdrag misslyckas.