Alla har vi våra favoritförfattare och undertecknad är inget undantag i det avseendet. Även stjärntänkare kan dock producera riktiga pekoral. Dinesh D'Souzas förra bok The Enemy at Home - The Cultural Left and its Responsibility for 9/11var på många sätt outhärdlig och i sin sista bok What's so Great About Christianity (Regnery Publishing, 2007) lyckas författaren åstadkomma ytterligare ett bottennapp. Det är om den sistnämnda boken som föreliggande artikel skall handla om.
Kristna är fega, kyrkorna liknar politiska partier
Numera är det svårt för objektiva betraktare att se någon skillnad mellan ateister och kristna. Kristendomen är på defensiven. Kristna undviker debatter i trosfrågor och försöker anpassa sig till det sekulära samhällets krav. Moderna kyrkor liknar mer politiska organisationer än trossamfund. Förre ordföranden för Kristdemokraterna, Alf Svensson, har sagt att en ateist skulle kunna vara ordförande för partiet. Statskyrkans förre överhuvud KG Hammar ifrågasatte öppet teorin om Jesus jungfrufödsel. Inte heller trodde Hammar på att de mirakler som beskrivs i Bibeln verkligen har inträffat. Parallellt med att kristna har accepterat en allt mer urvattnad form av kristendom, har ateismen vuxit sig starkare. Flera av den senaste tiden bästsäljare är böcker som försvarar en ateistisk grundsyn.
Syftet med What's so Great About Christianity är att ändra på detta miserabla tillstånd. Bokens centrala budskap är att kristna måste ta sin tro på större allvar och What's so Great About Christianity skall fungera som en verktygslåda för de osäkra. Det är inte första gången som katoliken D'Souza har plockat ihop en verktygslåda. Boken Letters to a Young Conservative har en snarlik målsättning, men till skillnad från What's so Great About Christianity är den förra boken riktigt läsvärd.
Ibland har han rätt eller halvrätt
Även om What's so Great About Christianity är en i huvudsak illa argumenterad bok, saknar den inte helt poänger. D'Souza har rätt när han säger att kristendomen tillhör västerlandets idéarv. Förmodligen har han rätt när han säger att kristendomens förhållande till vetenskaplig forskning inte har varit så enkelspårigt negativt som en del ateister hävdar. Han har också rätt i sin beskrivning av korstågen och inkvisitionen. Korstågen var försvarsåtgärder mot muslimsk imperialism och inkvisitionen var inte så förfärligt blodtörstig som ibland har gjorts gällande. Den kanske största poängen plockar D'Souza när han jämför kristna oförrätter med sekulära brott mot mänskligheten.
Problemet med What's so Great About Christianity är bokens karaktär av solskenshistoria och D'Souzas ovilja eller oförmåga att ta kristendomens intellektuella problem på allvar. Kristendomen hjälper människor i deras vardagsliv. Tack vare kristendomen drar vi i väst en skarp gräns mellan statens makt och det civila samhällets makt. Utan kristendom hade vi inte haft någon religionsfrihet. Kristendomen är en antiaristokratisk religion som ser till den vanliga människans behov. Tack vare kristendomen är pedofili, barnamord och gladiatorspel olagliga. Utan kristendom, ingen kapitalism och utan kapitalism, inget välstånd. Kristendomen har banat vägen för jämlikhet i både vid och snäv mening. Utan kristendom, ingen modern vetenskap. D'Souza brukar inte skriva solskenshistorier. Inte heller är han känd för att väja för kontroverser eller att acceptera dogmer utan bevis. I den meningen avviker What's so Great About Christianity från hans tidigare produktion.
Låt oss därför titta lite närmare på några av D'Souzas argument.
För det mesta blir det dock fel
Om man frågar en historiker om det andra världskriget hade brutit ut även om Hitler hade blivit mördad 1929, får man med allra största sannolikhet ett positivt svar. Kriget hade brutit ut ändå, men Tyskland hade förmodligen inte gett sig i kast med att försöka mörda Europas judar. Uttryckt på ett annat sätt: det finns anledning för oss att misstänka att människor hade klarat av sin vardag, illegaliserat pedofili, barnamord och gladiatorspel, skapat ekonomiskt välstånd, hållit staten i schack, byggt upp vetenskapliga institutioner och infört jämlikhet mellan människor även om kristendomen inte hade inträffat.
D’Souza gillar Big Bangteorin därför han är övertygad om att Skapelseberättelsen beskriver Big Bang. Det ljussken som uppstår när Gud säger ”Varde ljus” är, för D’Souza, den explosion som skapar universum. Faktum är dock att Bibeln beskriver händelseförloppet på ett sätt som avviker från Big Bangteorin:
- I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
- Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.
- Och Gud sade: "Varde ljus"; och det vart ljus.
Gud skapar alltså ljuset efter det att han har skapat "himmel och jord". I Big Bangteorin kommer ljuset före "himmel och jord". För D'Souza spelar dock petitesser av nämnd typ ingen större roll. "Now modern science tells us that the Bible is right", hävdar han utan att blinka. En annan fråga rör universums ålder. I Bibelns sägs det att det tog Gud mindre än en vecka att skapa universum. Modern forskning hävdar att universum är ungefär 15 miljarder år gammalt. D'Souza kontrar med att det hebreiska ordet "dagar" inte nödvändigtvis betyder kalenderdag, det kan också betyda epok. Men tänk om ordet skall fattas i just denna begränsade betydelse? D'Souza säger att vi inte måste tolka ordet på det sättet, men han ger oss inget skäl att inte göra det. D'Souza gillar Big Bangteorin därför att den säger att universum hade en början. Om universum har en början uppkommer frågan varför universum kom till. Har universum kanske rentav en skapare? D'Souza:
- Allt som börjar existera måste ha en orsak.
- Universum började existera.
- Därför har universum en orsak.
- Vi kan kalla denna orsak "Gud".
De tre första påståendena är helt i sin ordning, men det faktum att vi kan kalla orsaken för "Gud" (vi kan naturligtvis kalla den vad vi vill), innebär naturligtvis inte att det därmed är bevisat att Gud existerar eller att universum är skapat av Gud. Dessa två teser kräver självständiga bevis. Tänk om Gud har skapat universum, men att han är ond? Tänk om universum skapades av Gud, men att Gud har dött?
Tänk om Gud existerar, men att det inte var han som skapade universum?
Ett annat problem som D'Souza brottas med är hur kristna skall hantera det faktum att det inte verkar finnas några riktigt konkreta vetenskapliga bevis för Guds existens. Den jämförelse som han gör mellan Bibelns Skapelseberättelse och Big Bangteorin är, trots allt, tämligen vidlyftig. D'Souza menar att kyrkofadern Augustine har löst problemet. Enligt Augustine är Gud en spirituell realitet bortom tid och rum. Därför kan vetenskapen varken verifiera eller falsifiera Gudshypotesen. Antag att en fysiker hade sagt att gravitationslagen inte kan verifieras med empiriska experiment, utan att den blir sann när vi övertygat oss själva om att den är sann. Det är exakt det som D'Souza säger: för att inse att Gudshypotesen är sann, måste vi vara religiösa och religiösa blir vi när vi insett Gudshypotesens sanning. Ett perfekt cirkelargument.
D'Souza baserar sin vetenskapskritik på Kants filosofi och en ytterst begränsad genomgång av modern vetenskapsfilosofi. Hans argument ser ut på följande sätt: det finns en immateriell verklighet, men vetenskapen kan inte upptäcka den därför att den är metodologiskt ateistisk. Uttryckt på ett annat sätt: vetenskapen exkluderar allt som inte passar in i det naturalistiska och materialistiska schemat. Frågan är då givetvis hur D'Souza själv kan veta att det existerar en immateriell verklighet? Att det gör det är ju en av bokens centrala teser. D'Souza framför inte ett enda argument för existensen av en immateriell verklighet. Istället försöker han härleda dess existens från det faktum att några filosofer, med Kant i spetsen, har sagt att det finns skäl att förmoda att människans sinnen inte kan uppfatta allt som existerar. Det faktum att hundar har bättre luktsinne än människor rättfärdigar dock inte D'Souzas slutsats att det finns en immateriell verklighet. Kanske borde D'Souza karakteriseras som en metodologisk teolog?
Mirakler spelar en viktig roll i kristendomen. Hur vet vi att det finns mirakler? D'Souza svarar att kritiken av Hume och den logiska positivismen har visat att vetenskapliga lagar inte kan verifieras. Uttryckt på ett annat sätt: eftersom vi inte kan testa vartenda gruskorn i Saharaöknen kan vi inte vara säkra på att gravitationslagen är sann och om gravitationslagen inte alltid är sann, kan mirakler inträffa. Detta är D'Souzas argument i ett nötskal. Det är ett märkligt argument. Varför måste D'Souza gå omvägen över en kritik av modern empiristisk filosofi för att "bevisa" sin tes? Nog hade det väl varit mer övertygande om han istället hade beskrivit åtminstone ett mirakel eller visat upp det felande gruskornet?
Nobelpristagaren och fysikern Steven Weinberg har sagt att ju mer kunskap vi får om universum, desto mer inser vi hur ogästvänligt det är. Det finns förmodligen inte särskilt många platser i världsalltet där människor kan leva, menar Weinberg. Den omedelbara frågan blir då varför Gud inte skapade ett annat sorts universum? D'Souza försöker vända argumentet till sin fördel genom att hävda att det faktum att vi endast kan leva på Jorden tyder på att universums tillblivelse inte kan vara en slump. "Who is responsible for this?", frågar han sig. Det faktum att människan kan leva på Jorden, men inte på någon annan känd planet är dock i sig inget bevis för att universum är skapat av en Gud.
D'Souza hävdar att ateistiska regimer har mördat långt fler människor än religiösa rörelser. Detta är givetvis en sanning med modifikation. För det första är det inte självklart att kommunisterna i Sovjet mördade oppositionella därför att var de var ateister. Det faktum att Stalin var ateist kan knappast förklara morden på tusentals polska officerare i Katyn. För det andra har vår tids ateistiska regimer förfogat över helt andra medel för massdestruktion än det förflutnas religiösa rörelser. Om Hitler hade levt på 1600-talet, hade han förmodligen inte lyckats att realisera flertalet av sina bisarra planer.
Enligt D'Souza har moderna antropologer påvisat existensen av en universell moral. D'Souza menar att detta är ett kraftfullt argument för Guds existens, naturligtvis utan att förklara varför.
Moderna darwinister som Richard Dawkins har sagt att det finns saker som är svåra att förklara med darwinistisk teori. För Dawkins är det naturligt att medge detta. Vetenskapen kan endast göra framsteg om den erkänner sina tillkortakommanden. D'Souza tolkar Dawkins medgivande på ett mycket egensinnigt sätt: om vetenskapen inte kan förklara ett fenomen, måste Gudshypotesen vara sann. Ett exempel: varför donerar människor blod? Att förklara detta i strikt darwinistiska termer har visat sig vara svårt. D'Souza menar att detta indikerar att människan har en själ och ett samvete och att detta samvete är Guds röst i vår själ. Är det endast undertecknad som tycker att D'Souza går lite väl fort fram ibland?
Den kanske största bristen med D’Souzas försök att rationalisera kristendomen är att han, av någon outgrundlig anledning, inte tar upp helvetets position i kristendomen. Detta är märkligt därför att D'Souza, som är katolik, gärna och ofta betonar att Gud respekterar de beslut som människan fattar. I annat fall hade han inte försett henne med fri vilja. Förre påven Benedict XVI har sagt att helvetet är en realitet. Det värsta som en människa kan göra är inte att mörda eller råna banker. Brottet med stort B stavas "ställa sig utanför kyrkan". Det är den grövsta förseelse som en människa kan göra sig skyldig till. Den är som sådan värre än summan av alla andra brott som har begåtts under mänsklighetens historia. Det handlar om en avvikelse från det kristna regelverket som är så radikal att förövaren förtjänar att straffas med evig tortyr. Är också detta ett exempel på kristendomens kärleksbudskap?
Mycket bättre än så här blir det faktiskt inte i denna drygt 300 sidor långa bok.
Ej trovärdig
What's so Great About Christianity är Dinesh D'Souzas sämsta bok. Om D'Souza hade skrivit boken under pseudonym, hade åtminstone inte undertecknad kommit på tanken att det är upphovsmannen till klassiker som The End of Racism och Illiberal Education som hållit i pennan även denna gång. Om man skulle säga något positivt om D'Souzas senaste bok, är det väl att den markerar en avgrund så djup att nästa bok helt enkelt måste bli bättre.