Samtiden.com

Du är här

Why I Am Not a Muslim I

En av de mer intressanta och aktuella böckerna om islam är Ibn Warraqs Why I Am Not a Muslim (Prometheus Books, 2003).




Warraq är pakistansk muslim och bröt med islam i samband med ayatolla Khomeinis dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie. Det var emellertid inte endast Khomeinis fatwa mot Rushdie som fick honom att reagera. Många västerländska intellektuella lade skulden på Rushdie. Den brittiske historikern Hugh Trevor-Roper förklarade "I would not shed a tear if some British Muslims, deploring his manners, should waylay him in a dark street and seek to improve them". Margaret Thatchers utrikesminister deklarerade att "The British Government, the British people, do not have any affection for the book." Katoliker, judar och kristna gjorde gemensam sak med ayatollan och förklarade Rushdie persona non grata. Vatikanen hävdade att delar av Satansverserna var blasfemisk. New Yorks kardinal uppmanade katoliker att inte läsa boken. I Israel krävde religiösa ledare att Rushdies bok skulle förbjudas. Till och med ärkebiskopen av Canterbury stämde in i kritiken. The Economist rapporterade:

Rabbis, priests and mullahs are it seems, uniting to restrain free speech, lest any member of their collective flock should have his feelings hurt.

Mullorna i Teheran uppskattade naturligtvis det europeiska stödet:

[They] have understood the conditions and objectives of these colonialist efforts to negate divine values and to insult the divine prophets.

De som stod på Rushdies sida var noga med att understryka att fatwan inte hade med islam att göra. Islam, sade de, är en fredens och kärlekens religion som har kidnappats av extremister för politiska syften. Detta argument användes sedermera också av USA:s förre president George W Bush när han skulle rättfärdiga den amerikanska antiterroristpolitiken.

Medlöperi

Warraq menar att dessa argument inte endast är nonsensartade, de uttrycker också en farlig form av medlöperi. Faktum är, menar han, att många muslimer upplever västerländsk arkitektur, filosofi, poesi och historisk och annan forskning som kränkande. Det hade inte blivit särskilt mycket kvar av västerländsk kultur om vi hade löpt linan ut och försökt blidka denna upprördhet. Den muslimska hetsen mot Rushdie var ett specialfall av ett mer generaliserat hat mot väst i den muslimska världen.
Islam är heller inte en fredens och kärlekens religion. Det är en totalitär ideologi som är oförenlig med demokrati och mänskliga rättigheter, vetenskapliga och moraliska framsteg. Distinktionen mellan bokstavstroende och liberala muslimer är meningslös i islam. Alla muslimer är fundamentalister i den meningen att de tror att Koranen är Guds oförvanskade ord. Khomeinis fatwa hade följaktligen stort stöd bland det Rushdies kritiker och anhängare kallade "vanliga muslimer".

Varför var det så få västerländska intellektuella som kände sig manade att försvara Rushdie? Hur skall man förklara viljan att idealisera islam?

Den ädle vildens återkomst

Warraq menar att västerländska intellektuella förlorade förmågan att förhålla sig kritiskt till islam i början av 1900-talet. Den kritiska diskussionen om islam ersattes av idealiseringar. Denna oförmåga eller ovilja att erkänna islams sanna natur, beror, enligt Warraq, på inflytandet från en gammal och seglivad föreställning - myten om den ädle vilden. Myten om den ädle vilden växte fram på 1500-talet när europeiska kolonisatörer konfronterades med primitiva, främmande kulturer. Ett exempel är Peter Martyr Anglerius' De Rebus Oceanicis et Orbo Nove från 1516. Anglerius ställde de spanska erövrarnas girighet, grymhet och intolerans mot den indianska kulturen i vilken man levde utan pengar, lagar, förledande litteratur och ängslan inför framtiden. Montaigne var dock först med att skapa ett fullständigt porträtt av den nobla vilden i sin essä On Cannibals. Till och med indianernas sätt att slåss på är nobelt, konkluderar Montaigne.
På 1600-talet kommer de första skildringarna av islam som andas djup sympati. Framför allt framhåller man att islam är en tolerant religion, i motsats till kristendomen som skildras som arrogant och blodtörstig. Författarna var dock mer sällan än ofta ute i ett vetenskapligt ärende. Ofta hade kritikerna ytterst rudimentära kunskaper om islam. Voltaire är ett exempel. Han talade väl om islam därför att han avskydde kristendomen. Voltaires kunskaper om islam var i själva verket mycket ytliga. Thomas Carlyle är ett annat exempel. Carlyle menade att den industriella revolutionen lett till spirituell utmattning och att västs räddning låg i någon form av österländsk visdom. William Watt hoppades, i likhet med Carlyle, att islam, skulle leda till en spirituell pånyttfödelse av väst. Bernard Lewis förklarar:

Europe, it seems, has always needed a myth for purposes of comparison and castigation. ... The eighteenth-century Enlightenment had two ideal prototypes, the noble savage and the wise and urbane oriental. ... Islam was in many ways suitable.

På 1920-talet hade europeiska intellektuella upptäckt kolonialismen. Kritiken av de europeiska staternas imperieambitioner medförde en förstärkt idealisering av de koloniserade kulturerna. Kritik av islam blev en form av kulturimperialism. Denna beredvillighet att stämpla all kritik av islam som imperialism eller förtäckt rasism förstärktes ytterligare på 60-talet och i början på 70-talet när den mångkulturella ideologin började breda ut sig i västvärlden.
Warraq menar att vår tids intellektuellas förhållande till islam uppvisar likheter med hur samma grupp förhöll sig till kommunismen mellan 1920 och 1950. Man var mycket motvillig att kritisera realsocialismen. De olika kommunistgrupperingarna hade alla olika favoritstater där demokratin och friheten sades vara förverkligad och som man höll upp som positiv kontrast när man lamenterade över kapitalismens elände. Politisk korrekthet var viktigare än sanning. Den franske filosofen och nobelpristagaren Jean-Paul Sartre ansåg t.ex. att man inte skulle skriva om de sovjetiska lägren därför att det skulle demoralisera den europeiska arbetarklassen.

Hårdhänt uppgörelse

Det ligger onekligen något i Warraqs diagnos. Ingen reagerar negativt om man fördömer barnpornografi, men förfäkta ståndpunkten att Muhammeds äktenskap med nioåriga Aisha var ett uttryck för pedofili och du riskerar att bli bragt om livet. Det finns bland muslimer och så kallade kulturarbetare en föreställning om att muslimers känsloliv måste hanteras extra varsamt. Ibn Warraq delar inte den sistnämnda uppfattningen. Why I Am Not a Muslim är en synnerligen hårdhänt uppgörelse med en av världens största religioner. Det är om denna uppgörelse som nästa artikel skall handla om.