Samtiden.com

Du är här

The Rushdie Affair. The Novel, the Ayatollah and the West

PDF version

För drygt två år sedan utbröt den så kallade Muhammedkontroversen. Danska Jyllandspostens beslut att publicera några karikatyrer på islams profet, väckte våldsam bestörtning i den muslimska världen. Det var dock inte första gången som västvärldens demokratier hamnat på kollisionskurs med muslimska vidskepelser. För drygt tjugo år sedan satte den dåvarande iranske ledaren ayatolla Khomeini ett pris på den brittiske författaren Salman Rushdies huvud för dennes bok The Satanic Verses. Daniel Pipes har skrivit en bok om Rushdieaffären - The Rushdie Affair. The Novel, the Ayatollah and the West. Det är om denna bok och denna historia som föreliggande artikel handlar om.

The Rushdie Affair

Preludium

The Satanic Verses kom ut i slutet av september, 1988. Protesterna mot boken inleddes före publiceringen av den. Dessutom var det inte i Storbritannien eller Iran som rabaldret om boken startade, utan i Indien. Oroligheterna utlöstes efter det att en indisk tidning hade publicerat utdrag ur boken och intervjuer med författaren. Två muslimska parlamentsledamöter krävde att boken skulle bannas, vilket också skedde. Den ena ledamoten förklarade sig på följande sätt:

Yes, I have not read it, nor do I intend to. I do not have to wade through a filthy drain to know what filth is.

Pipes menar att detta uttalande skulle komma att karakterisera debatten om The Satanic Verses:

Muslim critics, high and low, were not shy about admitting this ignorance. Benazir Bhutto explained, "Because I am a Muslim, I have not read it." …

Krisen spreds till Storbritannien efter det att indiska muslimer hade kontaktat sina brittiska trosfränder och informerat dem om boken. I Bolton och Bradford brände muslimer boken på bål och i januari 1989 demonstrerade 8000 muslimer för sharia i London. USA stod näst på tur. Rushdies amerikanska förlag Viking Penguin bombarderades med tusentals brev som innehöll protester eller hot mot förlaget och dess anställda. Okända muslimer utfäste en belöning på 50 000 dollar till den som mördade förlagets högsta chef. Pipes skriver att förlagets filial i London mer liknade en militärförläggning än en arbetsplats. Kontroversen drog därefter vidare till Sydafrika. Rushdie var inbjuden till Sydafrika för att tala om presscensur, men hans framträdande fick ställas in efter protester från landets muslimska minoritet. Sydafrika skulle bli det andra landet efter Indien som bannlyste The Satanic Verses. De fyra andra icke-muslimska länder som valde att förbjuda boken var Polen, Bulgarien, Venezuela och Japan. Krisen trappades upp ytterligare när ryktena om bokens blasfemiska innehåll nådde Pakistan:

Outrage spilled into violence when a crowd of some 10,000 persons took the streets and marched to the American Cultural Center. Shouting "American dogs" and "God is great", the protesters set fires to the building.

Khomeini agerar

Den 14 februari 1989 reagerade Teheran. Landets andlige ledare ayatolla Ruhollah Musavi Khomeini hävdade att Rushdies agerande var blasfemiskt och dömde honom till döden:

In the name of God the Almighty. We belong to God and to Him we shall return. I would like to inform all zealous Muslims in the world that the author of the book Satanic Verses, which has been compiled, printed, and published in opposition to Islam, the Prophet, and the Qur'an, and those publishers who were aware of its contents, are sentenced to death. I call on all zealous Muslims to execute them quickly, where they find them, so that no one will dare to insult the Islamic sanctity. Whoever is killed on this path will be regarded as a martyr, God-willing. In addition, if anyone has access to the author of the book but does not possess the power to execute him, he should point him out to the people so that he may be punished for his actions. May God's blessing be on you all.

Irans parlament uttryckte "helig ilska" över boken och en välgörenhetsorganisation förklarade sig beredd att utbetala en miljon dollar i belöning till den icke-muslim som mördade Rushdie. Irans ambassadör i Vatikanen tillkännagav att han personligen var beredd att mörda Rushdie och flera av Iran uppbackade organisationer, däribland Libanonbaserade Hizbollah, deklarerade att de var redo att verkställa ayatollans edikt.

Den muslimska världens reaktion

Hur hanterade den muslimska världen krisen? Organization of the Islamic Conference valde kanske något överraskande att inte ställa sig bakom Iran. OIC är en internationell organisation som samlar 56 islamiska stater. Istället nöjde sig OIC med att fördöma boken och rekommendera medlemsländerna att bannlysa den. Nästan alla länder med muslimska befolkningsmajoriteter gick på OIC:s linje. Iran gick naturligtvis längst och bannlyste alla böcker från Viking Penguin. Inte alla medlemsstater tog dock förbudspolitiken på särskilt stort allvar. I Indonesien infördes en lag som stadgade en månads fängelse för innehav av boken. Trots detta ingrep myndigheterna inte när lokala tidningar publicerade långa utdrag ur den. Det enda land som otvetydigt ställde sig bakom ayatollan var Muammar Khadaffis Libyen. Teheran rasade naturligtvis över det bristande stödet:

Iranian leaders understood this fence-sitting for what it was, and made their displeasure known. They castigated Muslims who kept silent about Rushdie, accusing them of "treason against Islam and the Holy Qur'an." The Iranian media scornfully referred to the Arab leaders as "eerie" or "stony and shameful". As usual, Ali Akbar Hashemi Rafsanjani minced no words: "Those who are real cowards talk in contradictory ways. They say: ‘We condemn The Satanic Verses but we do not accept the death edict.'"

Parallellt med att Rushdie attackerades för blasfemi pågick alltså ett internt bråk inom den muslimska världen om hur krisen skulle hanteras. Vad berodde meningsskiljaktigheterna på? Enligt Pipes var konflikten teologiskt grundad. Den så kallade majoritetstolkningen inom islam säger att en kättare måste ges tillfälle att inför domstol ångra sitt blasfemiska tilltag. Den minoritetsströmning inom islam som Khomeini företrädde medger inte detta. Bråket handlade alltså inte om Rushdie skulle dödas eller inte dödas, utan om han skulle ges möjlighet att ångra sig. Båda sidorna i konflikten ansåg att Rushdie förtjänade att mördas, men de hade olika uppfattningar i procedurfrågan.

Ambivalent stöd

För västdemokratierna utgjorde fatwan en provokation av oerhörda mått: Iran ansåg sig uppenbarligen ha rätt att diktera utformningen av grundläggande demokratiska principer i icke-muslimska länder. Trots detta var stödet för Rushdie i väst sällan reservationslöst. Många av de som försvarade Rushdie var noga med att understryka att de inte hyste några positiva känslor för boken. Somliga menade till och med att även om Rushdie inte förtjänade den behandling som han utsattes för, hade han sig själv att skylla.
När Thatchers regering väl hade bestämt sig för att tillkännage den brittiska hållningen, kritiserade den Rushdie. I en kommuniké förklarade 10 Downing Street att "The British government, the British people, does not have any affection for the book". Även USA:s president George Bush karakteriserade Rushdies bok som "offensive". Kanada förbjöd under en kort period all import av boken och Frankrikes regering uppmanade inhemska förlag att fundera över om de verkligen skulle publicera boken. Israels regering följde Frankrikes exempel. De tyska, schweiziska och japanska protesterna var ytterst lågmälda.
Varför var västmakterna så försiktiga? Iran utgjorde inget militärt hot. Landet var tvärtom försvagat efter ett långt krig med Irak. Iran hade heller inte lyckats uppbåda något större stöd för sin sak i den muslimska världen. Pipes anger flera orsaker.
En orsak var att drygt 100 västerlänningar hölls som gisslan av Iransponsrade organisationer i Libanon. En delförklaring till västs försiktighet var alltså att man inte ville riskera gisslans liv. En annan orsak till de europeiska regeringarnas aktsamhet var att man fruktade att en eskalerad kris kunde leda till att terroristorganisationer understödda av Iran skulle slå till mot Europa.
Det fanns även ekonomiska orsaker till den europeiska balansakten. Europa ville inte riskera handelsförbindelserna med Iran. Pipes noterar att även Iran ansträngde sig för att kontroversen om Rushdies bok inte skulle få negativa kommersiella konsekvenser.
Kristna och judiska organisationer valde inte endast att villkora sitt stöd för Rushdie, de försökte också utnyttja situationen för politiska syften. Ärkebiskopen av Canterbury tog tillfället i akt och hävdade att Storbritannien borde skaffa sig en mer robust blasfemilagstiftning och från katolskt och ortodoxt judiskt håll kom uppmaningar om att inte befatta sig med Rushdies bok. Pipes menar att den informella alliansen mellan muslimer, judar och kristna var baserad på om omdefiniering av begreppet "blasfemi". Den traditionella tolkningen säger att blasfemi är ett brott riktat mot Gud. Under Rushdiekontroversen definierade religiösa grupper om begreppet så att det kom att referera till så kallade kränkande handlingar riktade mot troende.
Den enda grupp som ställde sig bakom Rushdie utan några reservationer var hans författarkollegor. Rushdie var vänsterman och hade gjort karriär på att spy galla över västvärlden och idyllisera den tredje världen. Hans författarskap flödar över av fientlighet visavi "the motherfucking Americans" och "the sisterfucking British". Han hade öppet försvarat den socialistiska militärjuntan i Nicaragua, beskrivit Storbritannien som ockuperat av USA och hävdat att Thatcher hade förvandlat England till en polisstat. Cheryl Benard påpekade att Rushdie ofta beskrev västerlänningar på ett mindre smickrande sätt än muslimer:

It is Britons more than Moslems who might have cause to find the book 'blasphemous.' If Islam is portrayed as somewhat rigid and medieval, then the contemporary West, in his pages, is a nightmare out of 'Blade Runner.

Flertalet av Rushdies författarkollegor hade sympatiserat med hans politiska hållning. De hade vant sig vid att ostörda kunna raljera över det demokratiska systemet i väst och dikta upp ursäkter när diktatorer i tredje världen anställde massakrer:

In both Europe and the United States, those who had for many years pooh-poohed the very notion of terrorism suddenly discovered it when one of their own was the target. Twenty years of IRA and PLO atrocities made almost no impression on them so long as the targets were policemen and airline passengers; when terrorists directed their fire elsewhere, writers pleaded for an understanding of their revolutionary rage. Only when the victim was a friend and a fellow-writer did they wake up, momentarily anyway, and begin talking about an assault on civilized life.

Fatwan tvingade Rushdie och hans kollegor till ett smärtsamt uppvaknande. Nu bad och bönade de samma "polisstat" om skydd mot tredje världenextremism. Pat Buchanan, amerikansk konservativ samhällsdebattör, noterade denna ironi och uppmanade Rushdie att söka asyl i Nicaragua.

Rädslan sprider sig

En följd av Rushdiekontroversen blev, menar Pipes, att västerlänningar i allmänhet och européer i synnerhet började känna sig obekväma i sällskap med muslimer. De flesta européer förstod inte hur utgivningen av ett skönlitterärt verk kunde få människor att kräva blodsutgjutelse:

Fifteen hundred fundamentalist Muslims, mostly of Pakistani origins, demonstrated at the Place de la Republique in Paris, screaming ”A mort Rushdie” (”Death to Rushdie”) into the cameras. In the Hague, 5,000 Muslims gathered in front of the Ministry of Justice, burned imitation copies of The Satanic Verses along with pictures of the author, and called for Rushdie’s death. Nearly 2,000 Muslims protested noisily in Manchester on February 24 and 10,000 in New York City the next day, protested outside the closed offices of Viking. Also on the 25 th, 1,000 Muslims marched in Oslo; the next day, 2,000 marched in Copenhagen.

Men det var inte endast demonstrationerna mot Rushdie som skrämde människor, den faktor som kanske mest bidrog till den allmänna olustkänslan var den ofta extremt våldspräglade agitationen från muslimskt håll. Flera brittiska muslimska ledare ställde sig på Khomeinis sida och några förklarade till och med att de var beredda att personligen verkställa fatwan. En talare i en av Londons moskéer förklarade att det inte räckte att döda Rushdie:

"I think we should kill Salman Rushdie's whole family. ... His body should be chopped into little pieces and sent to all Islamic countries as a warning to those who insult our religion." ... A London property developer told reporters, "If I see him, I will kill him straight away. Take my name and address. One day I will kill him." Iqbal Sacranic of the U.K. Action Committee on Islamic Affairs announced that "death, perhaps, is a bit too easy for him. ... his mind must be tormented for the rest of his life unless he asks for forgiveness to Almighty Allah." Back in Bradford, the secretary of the Mosque Council, Sayed Abdul Quddus, said that Rushdie "deserves hanging". ... Most striking, several prominent European converts to Islam endorsed the death edict, much enhancing its respectability. ... Cat Stevens, the former rock singer who converted to Islam in 1977 and changed his name to Yusuf al-Islam, told Muslim students in Surrey, "He must be killed. The Qur'an makes it clear – if someone defames the prophet, then he must die."

Det rådde heller ingen tvekan om att demonstranterna menade allvar. Rushdies norska förläggare blev nedskjuten och två översättare av boken attackerades och skadades svårt, den ena så allvarligt att han dog. De bokhandlare som gjorde reklam för eller sålde boken utsattes för vandalism:

In Italy, followers of the ayatollah set fire to a bookstore in Padua … and smashed the windows of four bookstores displaying the book. Fires were set at two stores in Oslo … two stores in Berkeley, California, were firebombed, as was The Riverdale Press, a weekly newspaper in Bronx. … In London, zealots bombed two large Charing Cross bookstores … In May, explosions went off in the town of High Wycombe and in London, on King's Road. In early September, Liberty's, a large London department store, was bombed … Libraries adopted a variety of policies. Some … placed the book on restricted shelves (along with pornography and rare books), so the book could only be read under careful supervision. … Some libraries placated the Muslim protesters by placing warning stickers on the book.

Bokförlag hoppade av projekt när de insåg att författaren uttryckte sig förklenande om islam. Skådespelare tackade nej till roller när de förstod att teaterpjäsen eller filmen kunde uppfattas som islamkritisk. En filmfestival i Los Angeles ändrade sitt program därför att delar av det kunde uppfattas som kränkande av muslimer. Det blev allt vanligare att media och intellektuella började praktisera självcensur. Det blev allt svårare för TV-bolagens nyhetsredaktioner att hitta förståsigpåare som vågade ha en åsikt i frågan och på universitetsområdena förbjöds studenter att högläsa ur boken. Men också vanliga medborgare började oroa sig över sin personliga säkerhet.

Islam i Europa

Pipes menar att bråket om The Satanic Verses enade Europas muslimer politiskt. Europas muslimer började ställa religiöst motiverade krav på sina värdbefolkningar. Ingen brittisk politiker kunde ignorera det faktum att tjugo tusen muslimer demonstrerade i London och krävde att Rushdies bok skulle förbjudas. Det var av det skälet ingen tillfällighet att parlamentsledamoten Max Madden, som representerade Bradford, ställde sig bakom de muslimska kraven. Det var i Bradford som brittiska muslimer hade bränt Rushdies bok på bål. I Bradford lyckades lokala muslimer få myndigheterna att gå med på att halal skall serveras på skolorna och att eleverna skall undervisas i islam. I Belgien har utvalda delar av sharia upphöjts till lag. I Frankrike behöver muslimska kvinnor inte visa sitt hår på identitetspapper. Pipes skriver:

Taken singly, these may seem to be small adjustments – together, they suggest an entirely new element affecting the fabric of life in West Europe.

Före Rushdieaffären accepterade europeiska muslimer krogar och diskotek som en del av den icke-muslimska vardagen. Numera har det blivit allt vanligare att sådana etablissemang ifrågasätts med hänvisning till islamisk lag. Den amerikanske islamologen Bernard Lewis har påpekat att man återfinner samma tendens inom utrikespolitiken. Muslimska samhällen har, menar Lewis, av tradition inte brytt sig om vad som pågår i väst. Man har uppfattat de kristna och muslimska kulturerna som monolitiska block med full handlingsfrihet inom sina respektive sfärer. Så är det inte idag och det beror på att islam har gått in i en expansionistisk fas där väst, framför allt Europa, ses som en del av det framtida imperiet.
Pipes ställer upp på Lewis beskrivning. Det finns idag konkreta planer på att islamisera Europa. Det är dock inte alls givet att dessa planer kommer att förverkligas. Empiriska data ger ingen entydig bild av läget. Å ena sidan är det inte svårt att få intrycket att Europas muslimer i huvudsak utgör en konservativ kraft. När ett franskt opinionsinstitut frågade ett urval muslimer om de ansåg att Rushdies bok borde förbjudas svarade hela 47 procent "Ja". Å andra sidan finns det tecken på att Europas muslimer håller på att sekulariseras: Frankrikes moskéer står ofta tomma under veckorna och fylls upp först på fredagar och helgdagar.

Avslutning

The Rushdie Affair är ingen voluminös lunta, men det är en bok som håller läsaren i ett fast grepp. Pipes hållning är den intellektuelle akademikerns. Han redovisar fakta, diskuterar hypoteser och undviker att använda värdeomdömen. Han överlåter den sista delen av tankearbetet till läsaren. Pipes absoluta motsats är naturligtvis den italienska journalisten Oriana Fallaci. Fallaci har skrivit flera böcker om islam, men till skillnad från Pipes analytiska förhållningssätt är hennes tonläge extremt uppskruvat. Fallaci svär, gormar och skäller som en bandhund. Det är naturligtvis underhållande, men man tröttnar ibland på hennes till synes ändlösa tirader. Till skillnad från Fallaci vädjar Pipes till läsarens förnuft, inte enbart till dennes känsloliv eller politiska övertygelse. The Rushdie Affair utgör, som amerikanerna brukar säga "a must read" för den som önskar skaffa sig perspektiv på bråket om Muhammedkarikatyrerna för drygt två år sedan.
The Rushdie Affair är och förblir i detta sammanhang en klassiker.