Det är inget fel att vara homosexuell. Det är heller inget som man väljer. Homosexualitet är ett exempel på naturlig variation. Det är inte märkligare än att somliga är blåögda medan andra är brunögda. Opinionen för könsneutrala äktenskap är också förhållandevis solid i befolkningen. Förmodligen hade vi haft en sådan lagstiftning redan idag om det inte varit för Kristdemokraterna som anser att homosexualitet är något dåligt därför att det står så i Bibeln.
Politiserad fråga
Att sexuell läggning har blivit en politisk fråga är på både gott och ont. Det är bra att det politiska etablissemanget är representerat på Pride. Sveriges regering har till och med ett eget tält på området. Miljöminister Andreas Carlgren och jordbruksminister Eskil Erlandsson representerar Centern. Folkpartiet medverkar liksom moderaterna som representeras av finansminister Anders Borg och migrationsminister Tobias Billström. Socialdemokraterna, LO och dess förbund, SSU och S-studenter har slagit ihop sina påsar och byggt en egen liten Folkets park i det som kallas Pride park. Kristdemokraterna låtsas inte oväntat att det inte pågår någon Pridefestival överhuvudtaget.
Men politiseringen av frågan är också lite trist. Inte därför att det inte behövs politik för att förbättra situationen för personer som inte är heterosexuella, utan därför att det så lätt urartar i politiskt korrekthet (Bolibompa har inte börjat köra med samkönade familjer än, men det är säkert bara en tidsfråga). Uttryckt på ett annat sätt: den som letar efter reportage med kritiska synpunkter på den så kallade HBT-rörelsen letar förgäves. Idag förespråkar delar av denna rörelse en lagstiftning som har närmast feodala drag. Dessutom: läsaren kan ju bara föreställa sig vilket liv det hade blivit på queerteoretikerna om någon hade fått för sig att anordna en heterosexualitetens eller kärnfamiljens dag.
Hur annorlunda är inte Amerika? Den amerikanske journalisten Dinesh D'Souza berättar i boken Letters to a Young Conservative om sin tid som student vid Dartmouth College. En av studentorganisationerna på Dartmouth var Gay Students Association. Gay Students Association erhöll finansiellt stöd från universitetet, vilket irriterade de konservativt lagda studenterna som undrade varför i all världen organisationsstödet är baserat på sexuell läggning. D'Souza och hans kamrater beslöt att på skoj testa universitetsadministrationens tålamod och bildade The Bestiality Society. När universitetsledningen påpekade att det inte var aktuellt med något ekonomiskt stöd till den nybildade organisationen därför att det uppenbart inte finns någon som är intresserad av djursex på Dartmouth, svarade D'Souza och hans skojfriska kamrater "That may be true, Dean Hanson, but it is beacuse of centuries of discrimination! ... At Darthmouth, if not in society, let us put an end to beastophobia". Detta var naturligtvis menat som ett skämt, men ve den som hade vågat driva med den svenska gayrörelsen på ett liknande sätt!
Sedan har vi den så kallade genusforskningen. Enligt genusforskningen är sexuell inriktning något som vi lär oss och eftersom de flesta lär sig att attraheras av det motsatta könet blir samhället heteronormativt. "Heteronormativitet" är ett fult ord i den hårt politiserade genusforskningen därför det att innebär att heterosexualitet är normen i samhället och att andra sexualiteter undanträngs och blir, så att säga, "onaturliga". Detta är naturligtvis bara delvis korrekt. Heterosexualitet kommer alltid att vara normen och frågan om det är dåligt att andra sexualiteter blir undanträngda beror naturligtvis på vad man menar med "undanträngd". Att homosexualitet är något naturligt har liksom inte med saken att skaffa. Det är tyvärr inte alla förunnade att få sätta normer.
Överdriven optimism
Aftonbladets Calle Norlén anser att Pride har blivit mainstream och en naturlig del av folkhemmet. Det är naturligtvis nonsens. Män som älskar män, kvinnor som älskar kvinnor - även om homosexualitet inte är onaturligt, smittsamt eller ens farligt, är det nog svårt för heterosexuella att inte rynka lite på näsan när ämnet förs upp på dagordningen. Det finns gott om saker som existerar naturligt som människor vill hålla på armlängds avstånd. I det avseendet är det nog ingen större skillnad mellan hetero- och homosexuella. Homosexualitet kommer aldrig att bli mainstream av den enkla anledningen att det är naturligt att känna aversion vid tanken på sex med samma kön. När Prideaktivisterna har packat ned sina plakat återgår ordningen till det, skall vi säga, normala.