Samtiden.com

Du är här

Om konsten att provocera vänsterintellektuella

PDF version

När man skall skriva om en bok, räcker det ofta inte att endast att läsa boken. Ofta tvingas man studera annan litteratur också, om inte annat för att få perspektiv på författaren och de teser som han eller hon driver. En av de böcker som för tillfället ligger på er våghalsige redaktörs skrivbord är Paul Hollanders Political Pilgrims - Western Intellectuals in Search of the Good Society. För att om möjligt friska upp sina kunskaper i ämnet, kastade sig därför undertecknad över Kommunismens svarta bok¸ men det som skulle bli en rekapitulation av några modiga socialisters och kommunisters uppgörelse med historiens blodtörstigaste och mest demokratifientliga rörelse, stannade vid en omläsning av bokens förord.

 

Kommunismens svarta bok
Rekommenderad läsning!

Enkelt och komplicerat

Bokens förord är skrivet av Arne Ruth, före detta kulturchef på Expressen. I företalet beskriver Ruth sin egen politiska resa genom det radikala 60- och 70-talet. Den fråga som han ställer sig skulle kunna formuleras på följande sätt: varför knäföll svenska vänsterintellektuella för kommunistdiktaturerna? Frågan är viktig för Ruth eftersom han definierar sig själv som vänsterintellektuell och under en period sympatiserade med demokratifientliga regimer. Ruth analyserar inte endast det som hände, han håller också upp sig själv och sina samtida vänsterintellektuella meningsfränder som varnande exempel. Ruth berättar att han stod på FNL:s sida i Vietnamkriget, att han ansåg att Washington var "Ondskans centrum" och att han irriterade sig över de svenskar som envisades med att hävda att baltstaterna var ockuperade av Sovjet. Mot slutet av 70-talet började Ruth inse att det var något grundläggande fel på det sovjetiska systemet. Det berodde dock inte primärt på eget tankearbete, utan på utrikespolitiska förvecklingar. Chartarörelsen i Tjeckoslovakien och Solidaritet i Polen hade börjat höja sina röster och det blev allt svårare för vänsterintellektuella att hålla illusionen om folkdemokratierna vid liv. Ruths uppgörelse med den sovjetiska socialismen var dock inte utformat som en kritik av det socialistiska systemet som sådant och Ruth flyttade snabbt över sina sympatier till den än mer mordiska kinesiska kommunismen. Det skulle dröja till 1978 innan Ruth förstod att den kinesiska kommunismen var tillverkad av samma skrot och korn som den ryska.

Det Ruth beskriver är exakt det som Paul Hollander försöker förstå. Hur skall man förklara denna intellektuella och emotionella kapitulation för diktaturen?

Ibland säger enkla förklaringar mer än komplicerade förklaringar. Man skulle t.ex. kunna förklara de vänsterintellektuellas svansviftande för socialistdiktaturerna med att de inte visste bättre, men det är knappast en bra förklaring. Den är för komplicerad. Det faktum att kommuniststaterna var diktaturer var ju knappast några statshemligheter. Vem som helst som hade tillgång till ett ordinärt stadsbibliotek kunde skaffa sig de erforderliga kunskaperna. Det faktum att vilken normalnyfiken medborgare som helst hade möjlighet att med mycket enkla medel informera sig om situationen i östblocket, är även problematisk av en annan orsak. Många vänsterintellektuella var synnerligen belästa. De hade naturligtvis läst Robert Conquest, men till skillnad från normalbegåvat folk vägrade de acceptera den vedertagna sanningen att de så kallade arbetarklassparadisen var blodbestänkta diktaturer. Många av dem som spydde galla över kommunismens kritiker var vänsterintellektuella som, i likhet med Lenin, ansåg att ett visst mått av statligt våld mot klassfienden är nödvändigt för att skapa den nya socialistiska människan.
Ruth som är en synnerligen beläst person, undviker noga biblioteksargumentet. Istället söker han förklaringen i andra och mer abstrakta faktorer. Som svar på frågan varför han och många andra vänsterintellektuella romantiserade den kinesiska kommunismen, som numera anses ha över 60 miljoner människors liv på sitt samvete, hänvisar han till "Nixons pingpongdemokrati", kontrasten mellan den stela sovjetkommunismen och det gåtfulla Kina och "fascinationen inför en flertusenårig kultursfär." Det är märkliga argument. De är märkliga även om vi accepterar tanken att det finns ett korn av sanning i dem. Tror Ruth verkligen att svenska USA-hatare primärt attraherades av Kina på grund av dess nymornade vänskap med det imperialistiska USA och att denna förälskelse hindrade dem från att se det kinesiska styrets brutala natur? Var det verkligen så krångligt att förstå att kinesiska kommunister mördade sina landsmän på löpande band?

Nazism och kommunism

Kommunismens svarta bok handlar om kommunismen som ideologi och praktik. Den handlar alltså inte om nazismen eller andra auktoritära politiska rörelser, även om det förekommer en och annan referens till Hitlertyskland i boken. Frågan om förhållandet mellan nazism och kommunism är en extremt känslig fråga för vänsterintellektuella. Det märks också i Ruths förord. Vänsterintellektuella har ofta definierat sin mycket speciella form av klassaltruism i förhållande till den nazistiska rasaltruismen. Det faktum att Hitler beskrev sin rörelse som socialistisk, har varit en källa till både huvudvärk och förlägenhet bland vår tids utopister. Följaktligen är det extremt enkelt att provocera vänsterintellektuella. Det enda som man behöver säga för att en vänsterintellektuell skall gå i taket är att nazismen var en socialistisk rörelse.
Det som gör Ruths förord märkligt är inte endast hans övertygelse att det var Nixon som omvände svenska USA-hatare till Mao-sympatisörer, utan den plats som nazismen upptar i texten. Kommunismens svarta bok handlar alltså om kommunismen som ideologi och praktik, men i förordet ger sig Ruth i kast med att hudflänga de forskare och debattörer som satt ett likhetstecken mellan kommunism och nazism eller vågat jämföra de två systemen. Missförstå nu inte er ödmjuke redaktör: det är helt i sin ordning att debattera relationen kommunism-nazism, men är det inte märkligt att Ruth väljer att göra det i en bok som handlar om kommunismens förbrytelser? Varför gör han det? Varför försöker han dra i gång en debatt om relationen nazism-kommunism i förordet till en bok som är en uppgörelse med kommunismens brott? Är det endast undertecknad som upplever Ruths attityd som en aning malplacerad?
Svaret finns gissningsvis i bokens första kapitel: Kommunismens brott. Stéphane Courtois berör nazismen på flera ställen i kapitlet och hans tes är tvåfaldig. För det första menar han att kommunismen var värre än nazismen i den meningen att kommunisterna mördade långt fler människor än nazisterna. För det andra hävdar han att det finns uppenbara likheter mellan nazism och kommunism:

fakta är envisa och visar att de kommunistiska regimerna har begått brott som omfattar omkring 100 miljoner människor, mot omkring 25 miljoner för nazismen. Detta enkla konstaterande borde åtminstone leda till vissa reflexioner om likheter mellan den regim vilken år 1945 betraktades som århundradets brottsligaste och det kommunistiska system som ända fram till 1991 behöll sin internationella legitimitet, som än i dag har makten i vissa länder och som har adepter i hela världen.

Courtois fortsätter:

Här kan man inte undgå att slås av en kontrast. Segrarna från 1945 satte med rätta brottet – särskilt folkmordet på judarna – i centrum för sitt för fördömande av nazismen. Många forskare i hela världen arbetar sedan årtionden med frågan. Tusentals böcker har ägnats denna fråga, tiotals filmer av helt olika slag, några mycket berömda ...
Men företag av det slaget existerar inte när det gäller frågan om de kommunistiska brotten. Samtidigt som namnen Himmler och Eichmann är kända i hela världen som symboler för samtidens barbari är namnen Dzerzjinskij, Jagoda och Jezjov okända för den stora massan. … Men varför detta svaga gensvar i opinionen på vittnesbörd om de kommunistiska brotten? Varför denna generade tystnad bland politikerna? Och framför allt: varför denna "akademiska" tystnad om den kommunistiska katastrofen som sedan åttio år tillbaka har omfattat omkring en tredjedel av människosläktet, på fyra kontinenter? … Går det inte att förstå? Gäller det inte snarare en medveten vägran att veta, en fruktan för att förstå?

Ruth bagatelliserar på intet sätt kommunismens brott. Tvärtom. Samtidigt är det svårt att komma undan intrycket att han beter sig lite grann som en brottsling som har insett att det man inte kan förneka, är det lika bra att vidgå. Genom att öppet erkänna och tala om det som alla vet är sant, kan man nämligen vinna människors respekt. Låt oss ta Annika Östberg Deasy som exempel. Hon bestrider inte att hon befann sig på brottsplatsen därför att det vore meningslöst att göra det. Om hon hade förnekat sin närvaro, hade kriminalvårdsnämnden vänt det mot henne och sagt att hon inte accepterar sitt ansvar för brotten. Istället medger hon att hon befann på brottsplatsen. Det ökar sannolikheten för att nämnden skall bedöma henne positivt eftersom hon inte ifrågasätter av domstol fastslagna fakta. Det hon istället väljer att förneka är sådant som hon vet att ingen kan kontrollera, t.ex. påståendet att det var hon och inte pojkvännen Bob Cox, som mördade de två männen i Stockton.
Ruth förefaller bete sig på ett snarlikt sätt. Han vidgår öppet att kommunismen var ett kriminellt system därför att han har allt att vinna på att göra det, men när Courtois väcker frågan om kommunismens relation till nazismen, blir det för mycket för honom som vänsterintellektuell. Courtois' jämförelse utgör den ultimata kränkningen av honom som vänsterintellektuell. En värre form av provokation existerar inte. Hur vågar Courtois ens antyda att det skulle finnas likheter mellan kommunism och nazism? Anledningen till att Ruth reagerar som han gör är förmodligen precis det som Courtois säger: nazismen har kommit att symbolisera Ondskan. Kommunismen har istället under en lång period uppfattats som ett grandiost jämlikhetsprojekt som tyvärr råkade spåra ur. En följd av detta är att vänsterintellektuella har en tendens att trivialisera kommunismens brott och sin egen medbrottslighet. Ruths försäkran att det var Nixon som förledde svenska kommunister är ett typexempel på denna attityd. Vänsterintellektuella har vant sig vid att komma undan anklagelser om medbrottslighet därför att det alltid har alltid funnits människor som har accepterat deras bortförklaringar, inte minst därför att kommunism och socialism, under en lång period, haft många anhängare i Europa. De har aldrig behövt stå till svars för sina åsikter och handlingar. Det hölls aldrig några Nürnbergrättegångar om kommunismens förbrytelser. Därför reagerar de så häftigt när deras medbrottslighet blir föremål för debatt. De är livrädda för att bli sammankopplade med nazismen ideologiskt. De vet att det politiska klimatet aldrig skulle tillåta att nazismen ges samma positiva särbehandling som kommunismen.

Därav Ruths till synes mycket märkliga piruett: det som skulle bli ett förord om kommunismens brott blir helt plötsligt ett inlägg i debatten om relationen kommunism-nazism.

Massmord som självändamål?

Låt oss nu kika på Ruths huvudargument:

Den franske statsvetaren och filosofen Raymond Aron har gjort en distinktion mellan utrotning som verkställs för att uppnå ett politiskt mål ... och massmord där det inte finns något bakomliggande syfte. För troende kommunister var det föregivna målet ett klasslöst samhälle. För de nationalsocialister som skötte Förintelsen var utplåningen av judar och zigenare ett självändamål.

Låt oss först ställa frågan vad det innebär att något är ett självändamål och låt oss utgå ifrån ett konkret exempel. Det har sagts om socialdemokraternas familjepolitik att dess kollektivistiska inriktning är ett självändamål i den meningen att socialdemokrater inte är för en kollektivistisk familjepolitik därför att de tror att en sådan politik är bra eller dålig. Partiets försvarar kollektivismen inom familjepolitiken därför att partiet står för kollektivism i politiken. Punkt slut. Kollektivismen är ett självändamål. Frågan är här inte om detta resonemang är sant eller falskt, utan om det är rimligt att beskriva judeförföljelserna i dylika termer. Jag tror att argumentet är falskt. Redan i Mein Kampf öser Hitler sitt hat över judarna och det är ett hat som han grundat i en övertygelse om att judarna konspirerar mot sina värdsamhällen i syfte att uppnå makt över dem:

I feel I am like Robert Koch in politics. He discovered the bacillus and thereby ushered medical science onto new paths. I discovered the Jew as the bacillus and the fermenting agent of all social decomposition.

Det faktum att nazisternas motiv var förkastliga innebär inte att deras agerande var ett självändamål. Utrotningspolitikens syfte var att göra det möjligt att skapa det Hitler beskrev som "en germansk stat av tysk nationalitet". Följaktligen var den nationalsocialistiska politiken inte mindre ändamålsrationell än den kommunistiska. Stalin hade som mål en nationell socialism grundat på klass, Hitlers mål var en nationell socialism grundad på ras. Tesen om det nazistiska folkmordet som ett självändamål är således knappast sann. Arons argument är alltså dåligt.
Det bör sägas att Ruths förord inte är ointressant och undermåligt. Det är dock svårt att låta bli att le i mjugg när Ruth, djupt upprörd över Courtois' antydan att det finns likheter mellan nazism och kommunism, ger sig i kast med att desarmera dennes teori av rädsla för att bli ideologiskt förknippad med Hitlers anhang. Faktum är ju att kommunisterna var värre. De slaktade långt fler människor än nazisterna, men Ruth är så upprörd över Courtois's tes att han inbillar sig att det det är mindre moraliskt befläckande att ha sympatiserat med Mao. En klassisk vänsterattityd, kanske man skall tillägga.