Samtiden.com

Du är här

Shakedown. How Our Government Is Undermining Democracy in the Name of Human Rights

PDF version

Den 13 februari 2006 lämnade 40 000 exemplar av tidningen Western Standard pressarna i Edmonton. Huvudnyheten, som handlade om politiska lobbyister i Ottawa, väckte föga uppmärksamhet. Desto större uppståndelse gav en mindre artikel om danska Jyllandsposten och tidningens beslut att publicera några Muhammedkarikatyrer upphov till. En dansk barnboksförfattare hade klagat över svårigheterna att hitta illustratörer till hans nya bok om islam. Han förklarade att danska illustratörer praktiserade självcensur av rädsla för radikala muslimer. Jyllandsposten bestämde sig för att testa hypotesen och lät publicera tolv karikatyrer, föreställande islams profet Muhammed. Resten är historia.

Shakedown

Även om tidningar och TV-stationer i västvärlden följde kontroversen, var det få som visade karikatyrerna. Kanadas CBC TV valde att inte visa teckningarna av, som man sade, respekt för islam. Amerikanska CNN visade några av karikatyrerna, men först efter att ha pixelerat profetens anletsdrag till oigenkännlighet. Kanadensiska media var alltså inte mindre undfallande än de danska tecknare som hade tackat nej till arbetet som barnboksillustratör när de fick veta att boken handlade om islam. Kanadensare som ville se vad bråket handlade om fick leta upp bilderna själva på nätet. Den ansvarige utgivaren för Western Standard, Ezra Levant, bestämde sig trycka bilderna:

As a journalist, I found this cowardice masquerading as sensitivity to be appalling. … Our readers would want to see what all the fuss was about for themselves, and to be treated like grown-ups – not children kept out of an R-rated movie.

Två år efter publiceringen av karikatyrerna beordrade Alberta Human Rights and Citizenships Commission Levant att inställa sig för en 90 minuters lång utfrågning. En av Kanadas mest rabiata islamister hade stämt tidningen för hatbrott. Levant blev den första publicisten i västvärlden att hamna i klammeri med rättvisan på grund av att han auktoriserat publiceringen av några skämtteckningar. Inte ens i stormens öga, Danmark, hade pressen drabbats av statliga repressalier. Levant konsulterade sin advokat som förklarade att han hade två val:

- we could do what other clients would probably do, and try to make the problem go away quickly, possibly with a cash payment, an apology, and participation in a "re-education session". Or we could fight like hell. After that initial conversation, we didn't waste any time talking about option one. ... if we were going to be hauled into a show trial, I said, let's make it our show.

Levant bestämde sig för att infinna sig till förhöret, att gå till frontalangrepp mot kommissionären, filma hela förhöret och lägga ut det på YouTube.

Videon blev en av de mest betittade på YouTube. Uppmuntrad av det växande intresset började Levant att undersöka andra fall som hamnat inför människorättskommissionerna. Han chockades av resultatet. Människorättskommissionerna skapades ursprungligen för att hjälpa maktlösa och obemedlade att försvara sig mot verklig diskriminering. Dagens människorättskommissioner accepterar allt som diskriminering. En Macdonaldsanställd stämde arbetsgivaren därför att denne krävde att hon måste följa de ofta strikta hygieniska rutinerna. Kvinnan vann målet och Macdonalds tvingades betala skadestånd för den påstådda diskrimineringen. En kvinnlig servitör stämde sin arbetsgivare för sexuella trakasserier med hänvisning till att den musik som spelades på restaurangen innehöll sexuella anspelningar – och vann.
Levant samlade sina observationer och funderingar i boken Shakedown. How Our Government Is Undermining Democracy in the Name of Human Rights. Det är om denna bok som föreliggande artikel handlar om.

Bakgrund

När människorättskommissionerna skapades för tre decennier sedan hade de ett väldefinierat motiv: de skulle hjälpa fattiga och maktlösa att stå upp för sina rättigheter. Målsättningen var inte att straffa eventuella regelöverträdare, utan att bygga broar. Levant menar att de hade en viktig roll att spela för 30 år sedan. På den tiden var Kanada inte ett multietniskt samhälle. Det var ett samhälle i vilket en kvinna inte kunde bli premiärminister och minoriteter nekades tillträde till viktiga politiska poster. Det samhället existerar inte längre. Idag är det ingen som höjer på ögonbrynen när de får veta att en minister är kvinna, minoritet eller homosexuell. Om människorättskommissionerna hade tagit kampen mot diskriminering och skattebetalarnas intressen på allvar, hade de, menar Levant, avvecklat sig själva. Istället har de expanderat sina verksamheter. Levant isolerar två orsaker till människorättskommissionernas ovilja att anpassa sig till den samhälleliga utvecklingen. För det första: kommissionerna har gått från att vara ett rättssystem för underprivilegierade till att bli ett parallellt legalt system som styrs av vänsteraktivister:

Today's HRCs are political weapons, whereby radical activists can earn a secure, tax-funded livelihoods while pursuing their political agendas.

För det andra: det har växt fram ett ekonomiskt och byråkratiskt incitament att inte anpassa verksamheten till verkligheten. Canadian Human Rights Commission i Ottawa har en årlig budget på 25 miljoner dollar och 200 anställda. Femton byråkrater var sysselsatta med att avgöra om Western Standards publicering av Muhammedkarikatyrer diskriminerade muslimer. Det är därför knappast överraskande att kommissionerna har börjat angripa yttrandefriheten. Det är genom att ständigt uppfinna nya brott mot människans oförytterliga rättigheter som de motiverar sin existens. Detta har, menar Levant, gjort dem till ett hot mot rättsstaten.

Hot mot rättsstaten

Vad innebär det att människorättskommissionerna utgör ett hot mot rättsstaten? Låt oss kika på några av Levants exempel.
För människorättskommissionerna spelar det ingen roll om ett yttrande är sant eller falskt. Den enda relevanta frågan är om ett yttrande har orsakat eller inte har orsakat hat. Den kanadensiska affärstidningen Maclean's stämdes för att ha citerat statistik som indikerade att många europeiska muslimer vill leva under sharia, inte för att ha citerat felaktig eller missledande statistik.
Kommissionerna har en mycket säregen tolkning av frasen "orsaka hat". Det är nämligen inte nödvändigt att begå ett hatbrott för att bli granskad och fälld för hatbrott. Det räcker att ett yttrande skulle kunna ge upphov till hat för att det skall klassificeras som hatbrott. Levant menar att kommissionernas agerande på denna punkt påminner om handlingen i filmen Minority Report, i vilken Tom Cruise spelar en polis med uppgift att lagföra personer innan de har begått brott.
Under rättegången mot Marc Lemire uppdagades det att anställda vid Kanadas människorättskommissioner hade registrerat sig som medlemmar på nazistiska webbplatser och skrivit antisemitiska och homofobiska inlägg i syfte att lura kanadensiska medborgare att svara med samma mynt, så att de därefter kunde åtala dem för hatbrott. Levant skriver att det under en period var så många kommissionärer registrerade på nazistiska Stormfront att det var hart när omöjligt att veta om något inlägg på sajten skrevs av en verklig nazist. Det framkom även att anställda vid Canadian Human Rights Commission hade hackat en privatpersons trådlösa nätverk i syfte att göra det omöjligt för eventuella verkliga nazister att spåra inläggens IP-nummer till kommissionens högkvarter.
Levant menar att rättegången mot Lemire ger en utsökt inblick i hur människorättskommissionerna fungerar. Byråkraterna vid Canadian Human Rights Commission hade bestämt sig för att Lemire skulle fällas och skydde inga medel för att uppnå målet. Canadian Human Rights Commission begärde till och med att Lemire inte skulle få vistas i domstolslokalen när kommissionen lade fram sitt mål mot honom. Kommissionärerna vägrade svara på frågor och bannlyste journalister från domstolsförhandlingarna. Om vi håller detta i minnet, blir det inte särskilt svårt att förstå varför alla som har åtalats för hatbrott av Kanadas människorättstribunaler också har blivit fällda. Människorättsorganisationerna kan skryta med en statistik som borde göra Kim Jong Il grön av avund.

Allt är diskriminering

Det finns flera problem med människorättskommissionerna, inte minst politiska och juridiska problem. Ett problem som Levant diskuterar i detalj är den utvidgning av brottsbegreppet som ägt rum under kommissionernas översyn. Kommissionernas tolkning av begrepp som "diskriminering" är idag så voluminös att allt kan klassificeras som hatbrott.

Några exempel.

En 182 centimeter lång, atletiskt byggd transsexuell man med ett kvinnligt namn sökte arbete som rådgivare åt våldtagna kvinnor. Kvinnojouren förklarade att de endast anställde kvinnor för denna speciella funktion och önskade mannen lycka till. Mannen stämde kvinnojouren för diskriminering. Efter fem års processande beordrades den då närmast ruinerade kvinnojouren att ändra sin anställningspolicy så att även transsexuella män kunde få arbeta med våldtagna kvinnor. Dessutom dömdes kvinnojouren att betala ett saftigt skadestånd till mannen.
En muslimsk poliskadett stämde sin akademi för rasism. Mannen hade bland annat undertecknat ett viktigt dokument på persiska. Eftersom instruktören inte förstod persiska, uppmanade han eleven att skriva på engelska. Tribunalen förklarade att instruktörens uppmaning i och för sig inte var diskriminerande, men eftersom statistik från området gett vid handen att många vita män är negativa till positiv särbehandling av kvinnor och invandrare, är det inte osannolikt att instruktörens beteende var genomsyrat av rasism. Akademin dömdes att betala 500 000 dollar i skadestånd.

There was no evidence that Corporal Boyer felt "resentment" toward minorities ... But because some other white men told a survey they felt discrimination was unfair, that was enough to infer that Boyer, as a white man had racism in his heart...

En restaurangägare tillrättavisade en marijuanarökande gäst efter att ha emottagit klagomål från andra gäster. Mannen stämde restaurangen för diskriminering med hänvisning till att marijuanan hade ett medicinskt ändamål. Efter att ha spenderat 20 000 dollar på juridisk hjälp och fått veta att processen förmodligen skulle kosta honom ytterligare 60 000 dollar, valde restaurangägaren att ge upp och betala den marijuanarökande gästen 20 000 dollar i skadestånd för att få saken ur världen.
En katolsk präst skrev en insändare till den lokala tidningen i vilken han fördömde homosexualitet. Tidningen granskade insändaren och beslöt att publicera den. En ateist stämde prästen som sedermera fälldes för att ha begått ett hatbrott. Tribunalen förklarade att eftersom ingen individ hade åsamkats skada av artikeln, dömdes prästen att betala skadeståndet på 7000 dollar till den person som hade stämt honom. Tribunalen beordrade också prästen att sluta uttrycka sig negativt om homosexuella. Den förbjöd honom att kritisera den man som hade stämt honom för hatbrott och dömde dessutom honom, i god sovjetkommunistisk stil, att författa en skriftlig ursäkt och be den lokala pressen publicera den.
Levant menar att Alberta Human Rights Commissions beslut att granska om Western Standard hade gjort sig skyldig till hatbrott när tidningen publicerade Muhammedkarikatyrer, är ett typexempel på kommissionernas oförmåga att skilja mellan verklig och imaginär diskriminering. Den imam som stämde Western Standard är en av Kanadas mest svavelosande muslimer. Han är bannlyst från USA och Storbritannien och har öppet deklarerat att hans mål är att Kanada skall styras av sharia. Det handlar om en person som anser att kanadensiska kvinnor skall bära burka och icke-muslimer betala straffskatter. I en av sina många fatwas förklarade imamen att det japanska datorspelet Pokemon bör förbjudas därför att spelets karaktärer, enligt honom, skriker "Bli jude!" på japanska. Att Alberta Human Rights Commission accepterade imamens klagomål är uppseendeväckande, menar Levant. Imamen åberopade sig på Koranen, inte kanadensisk lag. Bilderna var illegala, förklarade han, därför att islam förbjuder dem. Levant menar att det knappast kan vara sekulära organisationers uppgift att implementera shariaregler. Stämningen var, från början till slut, endast löjeväckande.

Soft Jihad

Det är inte svårt att förklara vänsterns kärlek till människorättskommissionerna. Systemet har gett vänstern möjlighet att förverkliga sin politik utan att behöva fråga medborgarna om lov. Radikala muslimer har insett att de kan utnyttja systemet mot det liberala samhället genom att alliera sig med vänstern.

  • 2006 stämdes The Western Standard för att ha publicerat Muhammedkarikatyrer.
  • Samma år stämdes Maclean's för en artikel om Mark Steyns nya bok, America Alone.
  • 2008 stämdes Halifax Chronicle-Herald för en skämtteckning föreställande en radikal muslimsk aktivist iförd full burka.

Levant menar att denna trend är en del av en internationell muslimsk strategi som sjösattes 2008 under ett möte med Organisation of the Islamic Conference. USA:s förre president George W Bush brukade motivera kriget i Afghanistan med att det ger USA möjlighet att bekämpa terrorismen på främmande mark. OIC har, på samma sätt, för avsikt att flytta kampen mot frihet och demokrati till Europa och USA genom att använda västs legala system. Man säljer idén till väst genom att hävda att det endast handlar om att förbjuda diskriminering av muslimer, men det man egentligen åstundar är, enligt Levant, ett internationellt förbud mot blasfemi.

Med beröm godkänt!

När redaktören recenserade Mark Steyns Lights Out lyckades han inte helt dölja sin skepsis. Redaktörens huvudinvändning var att Steyns apokalyptiska framställning rimmade illa med det faktum att Maclean's blev frikända: "Till och med kommunister brukar nyktra till en smula när de blir riksdagsledamöter", noterade han med en mästrande ton.
Ezra Levants Shakedown har fått redaktören att tro att Steyn har rätt. Situationen är förmodligen precis så bisarr som den beskrivs i Lights Out. Western Standard och Maclean's blev frikända av det enkla skälet att de valde att ta strid mot kommissionerna och på grund av att de hade gott om pengar och mäktiga allierade. Kommissionsbyråkraterna var, helt uppenbart, oroliga över att negativ publicitet skulle kunna få politiska konsekvenser i form av bantade budgetar och ändrade lagar. Både Steyn och Levant har framträtt som expertvittnen inför det kanadensiska parlamentets Kommitté för rättvisa och mänskliga rättigheter. Den massmediala stormen medförde också att flera ledande kanadensiska politiker började dra öronen åt sig och argumentera för att det kanske hade blivit dags att antingen avveckla kommissionerna eller ändra deras mandat.
Människorättskommissionerna har inte varit överdrivet framgångsrika när det gäller att försvara sin verksamhet. Den kanske största grodan stod överhuvudet för Canadian Human Rights Commission, Jennifer Lynch, för. Under en intervju med National Post förklarade Lynch att debatten om kommissionernas verksamhet var missvisande:

Please, please, look. We have experienced 16 months of invective hurled at us, and at any time when anybody has tried to speak up and correct misinformation, gross distortions, caricaturizations, then the very next day there's been some full-frontal assault through the blogs, through mainstream media.

Lynch spände ögonen i journalisten och sade att hon hade ett register som omfattade cirka 1200 kommissionskritiska bloggar. Budskapet till bloggvärlden var glasklart: var lagom styva i korken! Vi vet vilka ni är och en dag är det er tur.
Även om Shakedown är en allvarlig bok med ett allvarligt budskap, ger Levant också prov på att han har humor. Varför inte ge igen med samma mynt?

It would involve the "Army of Davids" engaging in the ultimate act of anti-HRC civil disobedience: to overwhelm the human rights commissions by filing thousands of complaints, against every single person who has ever filed a human rights complaint. ... Under this radical option, the Canadian Islamic Congress, which complained about Maclean's magazine and Mark Steyn, would be hit with complaints that it is anti-Semitic. So would Syed Soharwardy and the Edmonton Council of Muslim Communities, which filed complaints against the Western Standard. All the radical gay activists who filed complaints against Christian clergy could be targeted too - they've surely uttered anti-religious comments. ...
Of course, there are the human rights commissions themselves. The CHRC's anti-hate squad has published hundreds of bigoted comments online. Why not charge all of them too?
Imagine the time it would take. Not for the complainants. For the targets. And for the HRC bureaucrats, who would be tied up just processeing all that paper. Why, the CHRC might even have to divert staff away from their important work posting hate speech on Nazi websites.
At the same time, it would be a huge, national teaching moment: Freedom's enemies would be taught, first-hand, what it's like to be caught in the flypaper of such a Kafkaesque system. It would be a circus too, of course - but an educational circus in which the flaws of the HRC system would be exposed for the national media's delight and ridicule. ...
And there's no risk if you fail; the target still has to spend time and money fighting it.

Det som gör Shakedown oemotståndlig är emellertid den empiriska delen. Problemet med åtminstone en del av litteraturen på detta område är att den ibland blir väl så emotionell. Det är i och för sig inte fel att bli upprörd när man konfronteras med horrörer av beskriven art, men känslor fungerar sällan bra som argument in det långa loppet. Levant har förstått detta. Trots att Shakedown inte är någon tegelsten innehåller den ett rikligt empiriskt material. Om det är någon som har förstått hur slipstenen skall dras, är det herr Levant.

Med beröm godkänt!