Samtiden.com

Du är här

Decline and Fall. Europe's Slow Motion Suicide

PDF version

H.G. Wells novell The Time Machine handlar om en vetenskapsman som med hjälp av en egenhändigt konstruerad tidsmaskin gör en resa till framtiden där han blir bekant med ett folkslag som har ersatt människan: eloierna. Eloierna är vackra, ungdomliga och fredliga vegetarianer som lever ett bekymmerslöst liv. Det förekommer inget våld mellan dem och de har utrotat alla sjukdomar. Det samhälle som de har skapat har paradisiska drag i det att det inte är baserat på arbete. Eloierna tillbringar dagarna med att leka, bada, ha sex och äta. Tidsresenären är djupt imponerad: eloierna förefaller ha skapat ett sant kommunistiskt samhälle.

Decline and Fall

Det dröjer emellertid inte länge innan han får anledning att ifrågasätta sin slutsats. Eloierna är märkligt ointresserade av sin fysiska omgivning: de hus som de bor i är skamfilade och vägar och kommunikationsleder är i behov av upprustning. De är också mycket svåra att få kontakt med. De är obildade och ointresserade av att förkovra sig. Bristen på normal nyfikenhet verkar vara kopplad till en överdriven fokusering på det egna jaget. Tidsresenären blir vittne till en kvinna som håller på att drunkna. Trots att hon befinner sig inom synhåll för flera eloier, är det ingen som reagerar. Eloierna förefaller leva inkapslade i sig själva, helt inriktade på den egna behovstillfredsställelsen.
När han återvänder till den plats där han lämnade tidsmaskinen, är den försvunnen. Han inser att eloierna inte är de enda varelserna i området. Han spårar tidsmaskinen till en håla som hyser de fruktade morlockerna. Morlockerna lever i underjordiska gångar och kommer endast upp för att röva bort eloier som de sedan förtär levande. Han noterar att eloierna är medvetna om morlockernas existens, men att de är ovilliga att vidta några åtgärder i syfte att försvara sig mot hotet från underjorden. De är som om de inte bryr sig. Det enda som förefaller uppta deras uppmärksamhet är besattheten av den egna behovstillfredsställelsen.
H.G. Wells dystopiska framtidsskildring utgör utgångspunkten för Bruce Thorntons Decline and Fall. Europe's Slow-Motion Suicide (Encounter Books, 2007). Thornton menar att välfärdseuropa, på många sätt, liknar det eloiska systemet. Det är ett samhälle i vilket medborgarna har passiviserats av en gigantisk välfärdsapparat som tar hand om dem från födseln till döden. Det är ett system i vilket människorna endast lever för stunden i syfte att maximera en nytta som de definierar i strikt materialistiska termer. Thornton menar att förlusten av moraliska och etiska riktlinjer har pacificerat Europa och underminerat kontinentens vilja att försvara sig emot vår tids morlocker – de radikala islamisterna.

Det är om denna bok som föreliggande artikel skall handla om.

Europa som utopi och verklighet

Det har sagts att meningsskiljaktigheterna mellan USA och Europa är en frukt av den politik som bedrevs under George W. Bush. Detta är inte sant, förklarar Thornton. Europa har alltid haft ett kluvet förhållande till Amerika.
USA befriade Europa från fascism och nazism under andra världskriget och pumpade in enorma belopp i den svårt sargade europeiska efterkrigsekonomin i syfte att stödja återuppbyggnaden av kontinenten. Under det kalla kriget garanterade USA:s kärnvapenarsenal Europas säkerhet. Ronald Reagan krossade kommunismen och under Balkankrisen var det amerikanska bombplan som stoppade folkmordet i Bosnien. Europa borde således stå i djup tacksamhetsskuld till Amerika, men riktigt så enkelt är det emellertid inte.
Europa har alltid känt sig överlägset Amerika. Det amerikanska samhället har uppfattats som grovt, materialistiskt och osofistikerat. Därför är det ingen nyhet, menar Thornton, att Europa har irriterat sig över sitt beroende av USA. Krisen på Balkan var ytterst smärtsam för det europeiska självförtroendet. Samma kontinent som en gång hade dominerat tre fjärdedelar av mänskligheten med sina land- och sjöstridskrafter visade sig inkapabel att hantera en lokal konflikt i sitt närområde. Europa samarbetade förvisso med USA under det kalla kriget, men det var inte utan tveksamhet. Européerna ville inte själva betala för sin säkerhet och blev beroende av ett Amerika vars kultur de i smått och stort föraktade. När USA väl hade besegrat kommunismen och Sovjetimperiet hade imploderat, började Europa följdriktigt att definiera sin särart i ett motsatsförhållande till Amerika.
EU som idé är alltså definierat i kontrast till Amerika. Frågan är således hur EU ser på sig själv och vad organisationen vill uppnå. De riktigt optimistiska EU-förespråkarna hävdar att innevarande århundrade skall bli europeiskt och att EU kommer att bli en supermakt som kommer att leda mänskligheten in i en ny era. Thornton beskriver EU:s ambitioner på följande sätt. I det nya Europa skall strävan efter livskvalitet väga tyngre i vågskålen än krass nyttomaximering. Utrikespolitiken skall inte längre baseras på militär slagkraft, utan på diplomatiska ansträngningar och globalt samarbete. Staten skall ha till uppgift att korrigera marknaden och välfärdslösningar skall äga högre prioritet än marknadsekonomiska lösningar. Kollektivism skall värderas som något positivt medan individualism skall motarbetas. Kulturell mångfald skall äga företräde framför krav på assimilation.

Thornton menar att det finns flera problem med denna katalog av ambitioner. Låt oss titta på några av de svårigheter som Thornton menar att EU brottas med och som kommer att få projektet att haverera.

Det kanske största problemet är att EU inte har medborgarna med sig. Blott tre procent av medlemsstaternas befolkningar identifierar sig med EU.
Ett annat problem är att EU:s ambitioner är kontraproduktiva. Emfasen på kollektiva lösningar på sociala och ekonomiska problem kan låta vacker, men har i realiteten medfört hög arbetslöshet, en i längden ohållbar expansion av välfärdsstaten och en skattepolitik som har försvårat EU-staternas möjligheter att konkurrera globalt. Situationen förvärras av en negativ demografisk utveckling och en växande muslimsk minoritet vars sociala, politiska och ekonomiska marginalisering förstärks av den fashionabla multikulturalism som numera präglar europeisk politik.
Ytterligare ett problem är att EU-staterna inte alltid tar den egna retoriken på allvar. Om man granskar EU-staternas politik inser man att EU:s ambition att montera ned nationalstaten är, åtminstone delvis, en skrivbordskonstruktion. Det är tvärtom mer vanligt än ovanligt att EU-ländernas politik styrs av kortsiktiga nationella intressen. Tysklands och Frankrikes motstånd mot USA:s Irakpolitik var från början betingat av inrikespolitiska faktorer. Gerard Schröder kritiserade den amerikanska utrikespolitiken därför att han ville undvika en debatt om Tysklands interna ekonomiska problem och Frankrikes president tog strid mot USA:s planer för Irak därför att han ville skydda den franska vapenindustrin.

Multikulturalism som svaghetstecken

Thornton ägnar stort utrymme åt att diskutera EU:s multikulturella politik. Thorntons argument är på denna punkt inte särskilt originella, utan han baserar större delen av framställningen på Bat Ye'ors bok Eurabia. Den dominerande tesen är att EU:s multikulturella politik inte är baserad på en ärlig respekt för islam, utan på en rädsla för terrordåd. De exempel som Thornton använder sig av är också så välkända att vi inte skall inte upprepa dem här. På en punkt hyser dock Thornton en avvikande uppfattning: Thornton är noga med att påpeka att det inte endast är Bryssels byråkrater som räds islam. Även vanliga europeiska medborgare har anfäktats av idén att om man bara ger extremisterna vad de begär, så lämnar de en ifred. Tre dagar efter terroristattackerna i Madrid, röstade spanska folket bort den USA-vänlige högerpolitikern Aznar för att istället ge makten åt socialisten Zapatero vars parti hade gått till val på löftet att de spanska trupperna i Irak skulle kallas hem. Thornton menar att det var exakt det som terroristerna ville uppnå med dådet, fast de hade räknat med att det skulle behövas två, kanske tre attentat för att få den allmänna opinionen att svänga. Det räckte med ett dåd. Det folk som under 700 år hade slagits mot muslimska imperialister för den iberiska halvöns frihet, hade nu hissat kapitulationens flagga och accepterat sin status som dhimmis.

Den diaboliska upplysningen

Därmed är vi framme vi en av de centrala frågeställningarna i Decline and Fall. Givet att Thornton har rätt, dvs. att Europas besatthet av multikulturalism är betingad av rädsla, hur skall man förklara Europas passivitet inför hotet från islam? Varför reagerar Europa inte mer kraftfullt? Thornton förklarar EU:s likgiltighet med den kanske något överraskande teorin att det beror på att Europa är sekulariserat.
Thornton spårar sekulariseringsprocessen bakåt till upplysningstiden. Upplysningsfilosoferna ifrågasatte tesen att mänsklig lycka och sociala framsteg var förbundna med religiös övertygelse. Istället förde man fram teorin att förnuft och rationalitet var de metoder som skulle användas. Den naturliga och sociala världen skulle manipuleras för förnuftiga och moraliska syften. Religionen skulle privatiseras. Kyrkan blev därför huvudfienden i slaget om det moderna samhället. Kriget mot kristendomen var framgångsrikt och mot slutet av 1900-talet var den mer eller mindre besegrad. Idag är den europeiska elitkulturen sekulär. Europas kyrkor är inte fyllda av troende utan av turister. Religiösa symboler har blivit fashionabla och tömts på teologiskt innehåll. Sekulariseringen har till och med påverkat kyrkorna. Den anglikanska kyrkan tror inte längre på återuppståndelsen, utan menar att den skall behandlas som en metafor. Den europeiska kyrkan har utvecklats till en progressiv politisk organisation som ägnar mer tid åt att kämpa för social rättvisa än att rädda själar på drift.
Sekulariseringsbegreppet är dock inte det mest centrala begreppet i Thorntons förklaringsmodell. Till grund för hans ståndpunkt ligger istället en antropologisk föreställning enligt vilken människan, till sin natur, är en meningsskapande varelse. Med detta menar Thornton inte endast att människor kan skapa mening, utan att de inte kan undgå att göra det och att de dessutom söker en ultimat mening.
Thornton menar att kristendomen försåg människan med en ultimat mening. Den gav människan en total förklaring av den fysiska och sociala världen. När kristendomen tvingades till reträtt och började sekulariseras, skapades ett tomrum som snabbt fylldes av olika pseudoreligioner, föreställningsvärldar som har stora likheter med kristendomen, men ändå inte är strikt religiösa. Kommunismen är ett exempel. Marx' följeslagare Friedrich Engels brukade säga att kommunistiska sammankomster ofta uppvisar likheter med väckelsemöten och Arthur Koestler beskrev sin omvändelse till marxismen i religiösa termer:

The new light seems to pour from all directions across the skull; the whole universe falls into pattern ... There is now an answer to every question, doubt and conflicts are a matter of a tortured past.

Thornton noterar att det inte saknas analogier mellan marxistisk och kristen terminologi. När kristna talar om själen, använder marxister ordet "medvetande". Ordet "troende" har ersatts av "kamrat" och syndaren har blivit kapitalist. Kontrarevolutionären spelar rollen av djävul, proletariatet är det utvalda folket och det klasslösa samhället det framtida paradiset. Både marxism och kristendom är teorier som förmodas ha universell tillämplighet och de delar synen på den historiska tiden som determinerad och målorienterad.
Thornton menar att marxismens religiösa karaktär förklarar dess attraktionskraft och överlevnadsförmåga. När den marxistiske filosofen Georg Lukács förklarade att han skulle fortsätta att tro på marxismen även om samtliga dess prediktioner visade sig vara falska, verifierade han marxismens religiösa karaktär och omöjligheten att vederlägga den med empiriska argument.
Kommunism och nazism är extrema konsekvenser av sekulariseringsprocessen och Thornton förefaller inte vara övertygad om att Europa löper risk att bli kommunistiskt eller fascistiskt på nytt. Även om det fortfarande finns kommunistiska och fascistiska partier i Europa, är de i hög grad komprometterade. Istället är det islam som är problemet och med "islam" menar Thornton radikala uttolkningar av islam.
Sekulariseringen kapade banden mellan Europa och kontinentens kristna rötter. Följden blev att de värden och normer som européer under sekler tagit för givna och varit beredda att slåss och dö för, berövades transcendental validering. Resultatet av denna process blev en förödande moralisk relativism. Den moraliska relativismen är problematisk av två skäl. För det första menar Thornton att moralisk relativism leder till handlingsförlamning. Om alla värden är lika mycket värda, finns det föga anledning att kämpa för vissa värden mot andra värden. För det andra: moralisk relativism har en tendens att göra människan mer självcentrerad och fokuserad på den egna behovstillfredsställelsen. Thornton menar att detta är förklaringen till Europas demografiska problem. Kristendomen gav livet en mening som var större än den enskilda individen inte minst på grund av att Bibeln förklarar att människan har ett ansvar för framtiden och att hon tar detta ansvar genom att bilda familj. Sekulariseringen medförde att den traditionella emfasen på familj och barn likställdes med andra livsprojekt. Alla värden erhöll samma status. Inget värde var överordnat något annat värde. När européerna insåg att det inte finns en Gud som har en plan för deras liv, att det är upp till den enskilda individen att skapa livsmening, att ambitionen att bilda familj endast är ett livsprojekt bland andra livsprojekt, valde de att satsa på sig själva och resultatet har blivit en sannskyldig demografisk katastrof.
Den moraliska relativismen är emellertid inte endast ett demografiskt problem, den påverkar även samhällets förmåga att hålla ihop. Ett samhälle utan gemensamma värden, dvs. ett samhälle som endast är ett juridiskt eller politiskt skal, har ingen framtid. Ett sådant samhälle kommer, förr eller senare, att kollapsa.
Eftersom sekulariseringen inte har drabbat islam med samma kraft, kommer islams betydelse i Europa att öka i takt med att den muslimska populationen växer. Om radikala muslimer förmår vända Europas moderata muslimer mot det som finns kvar av europeisk kultur, kommer den europeiska civilisationen att rämna. Det finns, menar Thornton, inget som tyder på att EU som organisation eller européer i allmänhet är villiga att riskera något för att försvara centrala europeiska värden. Konflikten mellan väst och islam är en värdekonflikt och i denna konflikt har Europa inget att sätta emot. I den meningen är det, fortsätter Thornton, inte fel att likna dagens européer med H.G. Wells eloier och vår tids radikala muslimer med bokens morlocker och hävda att Europas förhållningssätt visavi islam inget annat är än ett utdraget självmord:

Faced with an enemy that knows passionately what is worth dying and killing for, what will Europe, devoted to material pleasure and riddled with self-doubt, die and kill for? A shorter workweek, early retirement, Internet pornography, state-funded abortion, afternoons adultery, the whole dolce vita lifestyle constantly held up as a reproach to us money-grubbing, working, overreligious Americans? None of these material goods is worth dying for, rather, each is negotiable, a bargaining chip easily given up for physical comfort, temporary security, and one more day of life. In the long term, however, this tradeoff is nothing more other than a form of slow-motion suicide.

Välskrivet, men kortfattat

Decline and Fall är en intressant bok som är full av välsvarvade formuleringar. Bruce Thornton är utan tvivel en skicklig skribent. Det har dock inte hindrat redaktören från att av och till anlägga en bekymrad min och sucka djupt. En god bok har åtminstone två egenskaper. Det är viktigt att författaren presenterar sina ståndpunkter på ett klart och begripligt sätt. Det skall framgå av framställningen vad han har för åsikter i olika frågor. Lika viktigt är emellertid att författaren försöker föregripa eventuell kritik och desarmera denna. Thornton nöjer sig med att köra sitt eget lopp.
Varför nämner Thornton inte sin bok Greek Ways: How the Greeks Created Western Civilization? I Decline and Fall påstår Thornton att västerlandet har kristna rötter, i den förstnämnda boken hävdar han, inte överraskande, att det var grekerna som låg bakom allt. Det är naturligtvis inte uteslutet att det går att överbrygga motsättningen mellan dessa två perspektiv, men det är dessvärre inget som Thornton diskuterar i Decline and Fall.
Thornton hävdar att utan kristendomen hade väst inte varit ett liberalkapitalistiskt samhälle där medborgarna åtnjuter grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Faktum är dock att det finns en intellektuell tradition som ställer detta argument på huvudet och som hävdar att de demokratiska fri- och rättigheter som moderna människor tar för givna tvärtom vanns i kamp mot kyrkliga auktoriteter, ett argument som Thornton inte bemöter, utan istället viftar bort som missledd upplysningsfilosofi.
Det kanske är sant i en kausal mening att om sekulariseringsprocessen inte hade inträffat, dvs. om människan inte hade slutat tro på att det finns en Gud och att Gud har, en gång för länge sedan, överlämnat en eller flera stentavlor, på vilka han har ristat in vad som är tillåtet respektive förbjudet, till Mose, hade Europa hanterat sina morlocker på ett helt annat sätt. Problemet är att teorin att sekulariseringen har underminerat kristendomen och därmed också människors känsla av att tillhöra ett gemensamt moraliskt universum, mycket väl kan vara sann i en empirisk mening samtidigt som gudshypotesen är falsk. Ibland verkar det som om Thornton, på fullt allvar, inbillar sig att Europa endast kan räddas om européerna förmår övertyga sig själva om att universum skapades på sju dagar, trots att de vet om att universum har åtminstone 10-15 miljarder år på nacken.
Thorntons tes att kristendomens frånfälle måste leda till moralisk relativism är inte heller den särskilt övertygande. Det är naturligtvis fullt möjligt att, på ett rationellt sätt, argumentera i moraliska frågor. En moralisk argumentation måste inte kollapsa endast därför att resonemangen inte baserar sig på bibliska premisser.

Det sagda skall inte tolkas som att Decline and Fall är en dålig bok. Det är den inte. Tvärtom: det är en underhållande och, som redaktören påpekade ovan, välskriven bok. Boken hade dock tjänat på att utökas med kanske två kapitel i vilka författaren mer kritiskt diskuterat sin samtidsdiagnos. Istället nöjer han sig med att galoppera framåt i full fart.