Samtiden.com

Du är här

Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate I

PDF version

Bat Ye’or (Gisèle Littman) blev intellektuell kändis med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis. Bokens tes är att Europa, i utbyte mot olja och säkerhet, har sålt sin politiska och kulturella själ till arabvärlden och accepterat en fortlöpande islamisering av kontinenten. I sin senaste bok Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate (Fairleigh Dickinson, 2011) drar hon åt snöret ytterligare. I två på varandra följande artiklar skall Samtiden.com titta lite närmare på den nya boken.
Syftet med den första artikeln är att presentera bokens allmänna tes. Den andra artikeln skall granska de skäl som Ye'or anför.

Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate

Från Europa till Eurabia

Europas transformation till Eurabia går tillbaka på dåvarande EEC:s försök att köpa sig fri från palestinsk terrorism och garantera Europa kontinuerliga oljeleveranser i utbyte mot stöd till PLO och arabvärlden i Mellanösternkonflikten.
Det var Frankrike som tog initiativet. Efter sexdagarskriget 1967 hade Frankrike ställt sig bakom arabstaterna mot Israel. Det var dock inte endast den franska utrikespolitiken som hade fått en ny prioritet. Den franska Europapolitiken hade erhållit ett nytt mål: att ena medlemsstaterna i EEC bakom PLO och dess ledare, Yassir Arafat. EEC hade vid denna tidpunkt ingen gemensam utrikespolitik och flera EEC-stater var skeptiska till den franska linjen.
OPEC:s beslut att bojkotta flera västländer i kombination med palestinsk terrorism riktad mot Europa medförde dock att skeptikerna så småningom accepterade den franska ståndpunkten. Europeiska politiker oroade sig över att bojkottpolitiken skulle leda till ekonomiska problem och att terrorismen skulle utvecklas till en permanent jihad. Mellan 1968 och 1971 kapade palestinska terrorister cirka 15 plan per år. Under 1973 kapades 50 plan. Det var inte ovanligt med mord. År 1972 mördades 11 israeliska idrottsmän av palestinska terrorister under Münchenolympiaden. Under hårt yttre tryck beslutade sig EEC-staterna för att försöka köpa sig fria. I utbyte mot kontinuerliga oljeleveranser och löften om frihet från terrorism, lovade de att stödja PLO, en av världens mest kända terroristorganisationer, och diktaturerna i arabvärlden, mot Mellanösterns enda demokrati - Israel.

Det euroarabiska samarbetet inleds

Det som Ye’or kallar ”euroarabisk dialog” skall inte förväxlas med det ovan beskrivna utrikespolitiska samarbetet mellan EEC och arabstaterna. Det var inte EEC eller arabstaterna som initierade dialogen. Det första spadtaget till den euroarabiska dialogen togs år 1973 av en brittisk och en fransk parlamentariker. Båda agerade under intryck av OPEC:s oljebojkott och upprepade palestinska terroristattacker mot europeiska mål och var angelägna om att minska friktionerna mellan Europa och arabvärlden.
Med stöd från EEC anordnade de två politikerna en konferens i mitten på 70-talet med deltagare från EEC:s medlemsländer. Konferensen blev startskottet för bildandet av The Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation (PAEAC). PAEAC:s första generalsekreterare kom från Amnesty International. Organisationen fungerade som en kontaktkanal mellan de muslimska diktaturerna och europeiska parlamentariker. PAEAC förmedlade arabstaternas synpunkter och krav vidare till europeiska politiker. Det var PAEAC som initierade den euroarabiska dialogen och så småningom fick med EEC på det euroarabiska tåget.

Krav på mångkultur och öppna gränser

Samarbetet mellan EEC och arabvärlden syftade till att koordinera arabstaternas och EEC:s utrikespolitik i Mellanösternfrågan. Det är viktigt att hålla detta i minnet. Det utrikespolitiska samarbetet krävde förvisso att EEC komprometterade sig moraliskt när organisationen allierade sig med terrorister och diktaturer, men det fanns inget krav från den arabiska sidan att EEC-staterna också måste ändra sin samhällsorganisation och kultur. Arabstaterna hade dock genomskådat EEC och insett att Europa var berett att gå mycket långt för att undslippa terrorism och ekonomiska problem. De arabiska kraven, förmedlade av PAEAC, blev med tiden därför allt fler och allt mindre kopplade till Mellanösternfrågan. Ett sådant krav var att Europa måste acceptera omfattande muslimsk invandring och införa en mångkulturell samhällsorganisation.
Det är viktigt att hålla även detta faktum i minnet. När vi idag talar om mångkultur refererar uttrycket ofta till olika projekt som väst har iscensatt av humanistiska skäl. Detta är endast delvis sant. Den mångkulturella ideologin var ett krav från arabstaterna och Europa accepterade det av rädsla för att bli utsatt för oljebojkott och terrorism. Den mångkulturella ideologins genealogi har mycket litet att göra med hur den marknadsförs och tolkas idag.
De arabiska kraven på öppna gränser och mångkulturell samhällsorganisation skall heller inte ses isolerade från varandra. Den arabiska invandringen skulle ge den muslimska världen ett mer permanent inflytande över Europa än utrikespolitiska överenskommelser kan garantera. Kravet på mångkultur härrörde från det faktum att islam förbjuder muslimer att överta icke-muslimers seder och bruk. Arabstaterna krävde således inte endast att invandrade muslimer skulle ha rätt att bevara sin kulturella identitet, de skulle aktivt skyddas från den europeiska majoritetskulturen. För EEC, som organiserade sekulärt styrda stater, var kravet på mångkultur, av lätt insedda skäl, svårsmält. Européerna hoppades att problemet skulle lösas av sig själv genom att invandrade araber övertog europeiska seder. När det i efterhand visade sig att många muslimer inte hade en tanke på att låta sig integreras, försåg den mångkulturella ideologin EEC med det alibi för passivitet som organisationen behövde. Istället för att konfrontera de nya grupperna och riskera uppgörelsen med arabstaterna gav den mångkulturella ideologin EEC möjlighet att rättfärdiga sin civilisatoriska undfallenhet i termer av mångkulturell tolerans.
Detta lade grunden till den fortlöpande islamisering av den europeiska kontinenten som beskrivs i Eurabia- The Euro-Arab Axis.

EU, nationsstaten och den euroarabiska dialogen

Bat Ye’or är i grunden positivt inställd till EU. Samarbetet mellan EU:s medlemsstater har radikalt minskat risken för krig. Rörligheten har ökat och integrationen har haft positiva ekonomiska effekter.
För att förstå varför EU är ett problem, måste vi blicka tillbaka på organisationens historia. Det europeiska samarbetet är en produkt av andra världskriget. Den teori som ligger till grund för EU-projektet är att andra världskriget kriget orsakades av starka nationella identiteter. De europeiska enhetsträvandena har därför udden riktad mot nationella kulturer. Målet är att bryta ned dessa och ersätta dem med en mer brett definierad europeisk identitet. För att uppnå detta mål har EU successivt stärkt sin makt på medlemsstaternas bekostnad. EU:s mål är dock inte en ny europeisk superstat. EU vill minska nationalstaternas makt i världen och stärka internationella organisationers makt. Europas öde skall inte bestämmas av folkvalda, nationella parlament, utan av organisationer som EU och Arab League som upprätthåller så kallade "dialoger" med varandra.
Det euroarabiska samarbetet har försett EU med nya instrument för förverkligandet av denna politiska vision. Det kanske viktigaste instrumentet är immigrationspolitiken. I den officiella propagandan sägs det att Europa har öppnat sina gränser för muslimsk immigration av humanistiska skäl. Som vi har sett är detta inte sant. Europa accepterade muslimsk immigration och mångkultur därför att europeiska politiker utgick ifrån att alternativet var oljebojkotter och arabisk terrorism. Idag använder EU immigrationspolitiken i syfte att bryta ned nationella kulturer och transformera Europa etniskt och kulturellt. Den teori som vägleder detta projekt är lika enkel som den är korrekt: när de icke-assimilerade immigranterna har blivit tillräckligt många, upphör majoritetskulturen att vara majoritetskultur och samhället blir flerkulturellt, eller i bästa fall, mångkulturellt.

Den euroarabiska dialogens odemokratiska karaktär

Europas medborgare tror fortfarande att de kan påverka sitt nationella öde genom att delta i parlamentsval. Det är inte sant. Idag är Europas politiker bakbundna av tusentals EU-diktat och utsatta för ständig påverkan av mäktiga lobbyorganisationer. Det som skiljer Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate från den föregående boken är bland annat den djupdykning i den euroarabiska dialogens organisation som Ye’or genomför. Den euroarabiska dialogen består inte endast av PAEAC. Den har utkristallliserat en myriad av organisationer, institut, think tanks, nätverk och subnätverk. Den euroarabiska dialogen är en gigantisk lobbymaskin som, i intimt samarbete med EU och den muslimska världen, arbetar för en fusion av Europa med arabvärlden.
Trots sin massiva omfattning är den euroarabiska dialogen närmast okänd för den europeiska allmänheten. De ofta byråkratiska formuleringarna i EU-rapporterna om det euroarabiska samarbetet skvallrar om att något viktigt är på gång. Arabstaterna kallas mer sällan än ofta för ”arabstater” eller ”muslimska länder” och aldrig för ”diktaturer”. Istället väljer man ofta den mer neutralt klingande frasen ”Mediterranean neighbours”. Istället för att tala om det demokratiska Europa och den diktatoriska arabvärlden, talar man om nord och syd. Istället för att tala om massiv invandring av araber, talar man om en europeisk identitet i förändring. Istället för att tala om den förda politikens sociala, demografiska och kulturella konsekvenser, uppehåller man sig vid behovet av så kallad ”tvärkulturell dialog”.

Smygande totalitarism

Problemet är inte endast att Europa har allierat sig med terrorister och muslimska diktaturer med målsättningen att transformera Europa etniskt och kulturellt. Det finns, menar Ye’or, även fakta som stöder misstanken att EEC aktivt har stöttat terrorism riktad mot Israel i synnerhet och judar i allmänhet. Francesco Cossiga, italiensk inrikesminister och premiärminister, förklarade i en intervju år 2008 att Italiens dåvarande premiärminister, Aldo Moro, och PLO:s ledare, Yassir Arafat, hade en överenskommelse som gav PLO fria händer i Italien mot ett löfte om att inte attackera icke-judiska italienska medborgare. Palestinska terrorister hade till och med rätt till polisiärt skydd om så skulle behövas. Cossiga sade att attentatet mot Bolognas centralstation 1980, som dödade 85 människor, inte utfördes av högerextremister, vilket han som premiärminister hade hävdat. Bomben tillhörde en palestinsk terrorist och briserade av misstag. Cossiga sade också att han är säker på att Italien idag har ett liknande avtal med islamistiska Hamas.

Bologna, 1980

Bologna, 1980. Källa: Wikipedia.

EU:s ambition att skapa en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik förklarar också varför synen på Mellanösternkonflikten är så likformig i Europa. EU kritiserar Israel för att israelerna försvarar sig emot arabisk terrorism. På Europas gator demonstrerar islamister och socialister mot Israel. Informationen om Mellanösternkonflikten har över tid blivit alltmer standardiserad. Europeiska media fokuserar ensidigt på effekterna av tillslag som den israeliska armén genomför i det legitima syftet att skydda landets medborgare mot terrorism, men negligerar sorgfälligt orsakerna till räderna, det permanenta krig mot Israel som bedrivs av palestinska terrorister. Akademiker vid europeiska universitet organiserar bojkotter, kyrkor tar ställning för PLO och på Europas gator attackeras judar av den enda anledningen att de är judar. Ye’or beskriver kampanjerna mot Israel som ”orkestrerade” och hon förefaller vara övertygad om att det är EU som på ett eller annat sätt, drar i trådarna.

Det empiriska argumentet

Flera av de argument som Ye'or för fram är intressanta. Hon förser även läsaren med åtminstone delvis nytt empiriskt material. Frågan kvarstår dock: vad finns det för anledning att ta hennes apokalyptiska vision på allvar? I nästa artikel skall vi kika lite närmare på Ye'ors huvudtes, att EU:s utrikespolitik syftar till en islamisering av Europa. Vi skall granska de argument som författarinnan för fram och det empiriska material som hon åberopar sig på.