Samtiden.com

Du är här

Demonic. How the Liberal Mob is Endangering America

PDF version

Den konservativa och polemiskt lagda debattören Ann Coulter är älskad och hatad i sitt hemland. I denna artikel skall vi kika lite närmare på fröken Coulters senaste bok: Demonic. How the Liberal Mob is Endangering America (Crown, 2011). Med utgångspunkt i Gustave Le Bons socialpsykologiska mästerverk The Crowd: A Study of the Popular Mind ger sig Coulter i kast med att försöka klassificera modern liberalism. Le Bons bok är en klassiker och har studerats av både demokrativänner och förkämpar för diktatur.

Demonic

Urmobben

Coulter inleder med att placera liberalismen i dess historiska sammanhang. År 1778 var Frankrike i kris. Landets ekonomi var vanskött och Ludvig XVI:s stöd till det amerikanska frihetskriget mot England hotade landet med ekonomisk ruin. Kungen ville höja skatterna och kallade samman de så kallade generalständerna till möte. Motsättningarna mellan stånden var dock oförsonligare än kungen hade förutsett och hoppats på. Kyrkan och adeln som utgjorde tre procent av befolkningen hade ingen skatteplikt och de ofrälse, anförda av den unge advokaten Maximilien Robespierre, krävde att även präster och jordägare skulle bidra till ekonomin. Dessutom krävde man nya voteringsregler då den gamla ordningen ensidigt gynnade frälseståndet. Förhandlingarna bröt så småningom samman och Robespierre och hans medarbetare lämnade lokalen för att skapa en ny organisation – Nationalförsamlingen. Nationalförsamlingen skulle, förklarade Robespierre, representera alla de människor som inte tillhörde frälset.

Franska revolutionen var inledd.

I takt med att ryktet om Nationalförsamlingens grundande spreds i Paris och stadens omnejd bildades mobbar som beväpnade med knivar, yxor och spjut gick till attack mot representanter för den etablerade ordningen. Första målet var Bastiljen. Bastiljen var ett gammalt fängelse och krutförråd och som sådant en symbol för den gamla ordningen. Vakterna lynchades och fortets kommendant hackades till döds. Hans huvud skars av och spetsades på ett spjut för att sedan transporteras omkring i staden omgiven av en skrikande mobb.
Kungafamiljen som befann sig i palatset i Versailles tvingades lämna detta efter det att en uppretad mobb gått till angrepp mot byggnaden. Planen var att fly till Österrike, drottning Marie Antoinettes hemland, men kortegen stoppades i Varennes av revolutionstrogna och familjen placerades i husarrest i Tuilerierna, ett palats vid floden Seines strand. I augusti 1792 stormades Tuilerierna av uppretade mobbar:

... more than 600 Swiss guards were savagely murdered. The mobs ripped them to shreds and mutilated their corpses. "Women, lost to all sense of shame," said one surviving witness, "were committing the most indecent mutilations on the dead bodies from which they tore pieces of flesh and carried them of in triumph." Children played kickball with the guards' heads. Every living thing in the Tuileries was butchered or thrown from the windows by the hooligans. Women were raped before being hacked to death.

Kungafamiljen arresterades och fängslades. Prinsessan Lamballe skildes från kungafamiljen och ställdes inför en revolutionär tribunal. Efter det att prinsessan hade nekat att gå ed på hon att hatade kungen och drottningen, kastades hon till mobben:

She was thrown to the howling mob, gang-raped, and sliced to pieces. Her head, breasts, and genitalia were chopped off by the sansculottes multitude and the mutilated corpse was put on public display for the crowd to jeer at and further defile. One beast cut out her heart and ate it "after having roasted it on a cooking-stove in a wine-shop." One of her legs was hacked off and fired from a cannon. Her head was taken to a café and placed on a table for the patrons to laugh at.

En orsak till radikaliseringen av revolutionen var att den erhöll stöd från progressivt sinnade intellektuella. I Paris fanns klubbar där intellektuella samlades för att äta, dricka, röka och diskutera politik. Jakobinerna, som anfördes av Maximilien Robespierre, representerade revolutionens radikala falang. Robespierre, som även hade en framskjuten position i Nationalförsamlingen, förkunnade att det goda samhället förutsatte terror mot oliktänkande. Under septembermassakrerna 1792 fick tusentals människor sätta livet till. Mobbar stormade Paris' fängelser och mördade urskillningslöst vakter och fångar alltmedan deras hustrur satt vid sidan och hejade på männen:

The killers chopped up humans without pause, except to eat and drink the provisions brought to them by their wives to help the men "in their hard labors." Revolutionary women would sit on the sidelines, enjoying the butchery and cheering the men on. As the bodies piled up, women would poke the corpses and make ribald jokes. Some grabbed, severed body parts, such as ears, to wear as decorations. … a prisoner … was bound to a post, her breasts chopped off and her feet spread-eagle on the ground, and a bon-fire was lit between her legs.

De rättegångar som hölls mot så kallade kontrarevolutionärer blev förebilder för de skenrättegångar som hölls i Sovjetunionen på 30-talet. Precis som i Sovjet stod de anklagade och förbannade sitt förflutna och lovprisade den nya ordningen i hopp om att därmed kunna rädda sina liv.
Inspirerade av Rousseau ville revolutionärerna ersätta kristendomen med en statsreligion. Präster som vägrade att svära trohet mot staten avrättades. Kyrkor och kloster attackerades och vandaliserades. Hundratals skulpturer från Notre Dame kastades i Seine. Det blev förbjudet att ringa med kyrkklockor. I september 1793 förbjöds celibat och präster fick en månad på sig att gifta sig. Människor förbjöds att ha kristna namn och präster förvägrades rätten att arbeta som lärare. Religiösa helgdagar och icke-civila äktenskap bannlystes. Hatet mot den gamla ordningen var så intensivt att man till och med grävde upp gravar för att destruera kvarlevorna av personer som man tyckte illa om.
Gatunamn som påminde om det gamla samhället ändrades, presscensur infördes för så kallade kontrarevolutionära tidningar och den kristna kalendern avskaffades och ersattes med en ny tideräkning. Att tilltala någon på annat sätt än med ordet "medborgare" blev skäl till avrättning. Barn kunde mörda sina föräldrar och komma undan med förklaringen att föräldrarna inte hade uppvisat tillräckligt med revolutionär entusiasm.
Robespierre hade själv fördömt tanken att kungafamiljen förtjänade en rättvis rättegång som kontrarevolutionär. Kungen och drottningen avrättades också efter summariska domstolsförhandlingar och deras son adopterades bort till en revolutionär som fick till uppgift att indoktrinera den unge prinsen till att älska revolutionen och att hata sina föräldrar.
Efterhand gick det med den franska revolutionen som det har gått med alla dess efterföljare: mördandet blev allt mer urskillningslöst. Det dröjde således inte länge innan revolutionärerna började jaga förrädare inom den egna leden. Den 28 juli 1794 fördes Maximilien Robespierre utan föregående rättegång till Place de la Révolution för att giljotineras.
Coulter menar att alla hittillsvarande socialistiska revolutioner har inspirerats av den franska revolutionen. Det är också, menar hon, förklaringen till varför socialistiska revolutioner regelmässigt leder till tyranni och folkmord.

Maximilien Robespierre

Robespierre inspirerade Hitler, Stalin, Mao
och Pol Pot. Bildkälla: Wikipedia.

Den amerikanska revolutionen

Amerikanska revolutionen likställs ofta med den franska, men jämförelsen haltar allvarligt. Coulter menar att amerikanska revolutionen är raka motsatsen till den franska. Det var ingen tillfällighet att amerikanska revolutionen gav amerikanerna frihet och demokrati, medan den franska revolutionen störtade ned landet i kaos och blodsutgjutelse.
Den franska revolutionen var, till skillnad från den amerikanska, mobbens revolt mot det bestående. Amerikas grundare hade egentligen inte särskilt mycket emot det brittiska styrelsesättet. De ville inte skapa ett radikalt annorlunda samhälle, de kämpade endast för frihet från kung George III.
Franska revolutionen var inspirerad av Rousseau, den amerikanska revolutionen stod i ideologisk skuld till John Locke. Locke försvarade individuell frihet och menade att privat egendom skall skyddas av lagar och domstolar. Rousseau förordade en stat med absolut makt vars uppgift skulle vara att tvinga människor till frihet.
Revolutionärerna hyste ingen respekt för människors frihet och egendom därför att de var besatta av idén att skapa nya människor. För revolutionärer som Robespierre hade det sociala och mänskliga förfallet gått så långt att endast terror kunde återskapa den fria och goda människan. USA:s grundare ansåg, till skillnad från Robespierre och hans medarbetare, att det inte finns en generell vilja. De hade en betydligt mer nykter och kanske också mer pessimistisk syn på människan och förordade därför en samhällsorganisation som skulle lägga hinder i vägen för både minoritets- och majoritetstyranni.
Den amerikanska revolutionen symboliseras av Liberty Bell, den franska revolutionen symboliseras av giljotinen.
Den amerikanska revolutionen vanns med slogans som "Give me liberty or give me death!", medan revolutionärerna i Paris skanderade "Fraternity or death", dvs. "Be my brother or I'll kill you".
Av de femtiosex män som signerade The Declaration of Independence dog alla utom en av naturliga orsaker. Samtliga ledare av den franska revolutionen dog en våldsam död.
Den mest "mobblika" incidenten under den amerikanska revolutionen var Boston Tea Party. Ingen människa skadades och ingen egendom, förutom teet och ett hänglås, förstördes. Trots detta var många ledande amerikaner kritiska till aktionen. Franska revolutionen var spontan, impulsiv, utopisk och grundad på vrede. Ledarna för den amerikanska revolutionen varnade upprepade gånger för faran med mobbar och Boston Tea Party hade, ansåg man, omisskännliga likheter med mobbvälde. Benjamin Franklin var så upprörd att han startade en insamling vars mål var att ersätta India Tea Company för det förstörda teet. Engelsmannen Edmund Burke, som hade gjort sig känd som förkämpe för den amerikanska saken, förklarade att destruktionen av privat egendom var oacceptabel. Det hela slutade med att företaget gottgjordes för det förstörda teet och att de amerikanska revolutionärerna ersatte det hänglås som de hade brutit upp med ett nytt lås.

Mobben erhåller en gloria

Coulter menar att det amerikanska samhället är grundat på respekt för individuell frihet och privat egendom. Amerikas grundare föraktade mobbar och mobbvälde och var inte sena att sätta in militär närhelst mobbarna tog sig för stora friheter. Denna attityd till mobbar och mobbvälde skulle dock förändras och en av de orsaker som Coulter nämner är medborgarrättsrörelsen. Coulter beskriver medborgarrättsrörelsen som uppdelad i två fraktioner.
Den första fraktionen representeras av den svarta juristen Thurgood Marshall. Marshall kämpade för svartas rättigheter i domstol och var mycket framgångsrik. Marshall var också den förste afroamerikanen att nomineras till USA:s högsta domstol.
Den andra fraktionen representeras av Martin Luther King. King föredrog att skapa så mycket uppståndelse som möjligt kring sig själv och de aktioner som han ledde. Marshall ogillade Kings metoder och avfärdade honom som en första gradens bråkmakare. I likhet med landets grundare var Marshall skeptisk till alla försök att tvinga fram sociala förändringar medelst demonstrationer och konfrontationer. Coulter ställer sig på Marshalls sida. Det är Marshall, inte King, som är den äkta representanten för den amerikanska medborgarrättsrörelsen.
Dessvärre var det King som erhöll den mesta uppmärksamheten. Amerikanerna var så upprörda av diskrimineringen av svarta att de kapitulerade för idén om den goda mobben och alltsedan dess har mobbar av olika slag kommit att spela en allt större roll i amerikansk politik.

Teori och empiri

Gustave Le Bons bok The Crowd är viktig för Coulter därför att den innehåller den teori som Coulter använder när hon analyserar moderna mobbar. Demonic består alltså inte endast av en lång lista över handlingar utförda av Demokrater, Coulter har också en teoretisk ambition. Det kanske roligaste avsnittet i boken handlar om liberalers förhållande till sina ledare. Le Bon skriver att mobborienterade personer har en tendens att förguda och idolisera sina ledare och det är, menar Coulter, precis vad liberaler ägnar sig åt.

Barack  Obama

Jesus? Source: The White House.

Bill Clinton kallades inte endast "rockstjärna", liberala medier analyserade också hans handslag och sätt att krama människor på:

Bill Clinton hugs other men. It's not a bear hug, usually – more like a Full Shoulder Squeeze. Women get it too, but the gesture is more striking in its generational freshness when applied to the same sex. He softens the old-fashioned backslap into something more sensitive. These guys are touching each other! It's inselfconscious , gender-neutral, very '90s.

ABC:s Peter Jennings förklarade att "Clinton 'has the kind of hands that people respond to.'" Cheryl Russell sade att "Every woman I know is having sex dreams about Bill Clinton". New York Times Judith Warner förklarade att "The other night I dreamt of Barack Obama. He was taking a shower right when I needed to get into the bathroom to shave my legs". Michelle och Barack Obama beskrivs av Warner som "a beacon of hope, inspiration and 'demigodlikeness'". NBC:s Matt Lauer noterar att liberaler kallar Obama "'The Savior', 'The Messiah', The Messenger of Change'". Enligt Newsweeks Joe Klein är Obama "the political equivalent of a rainbow – a sudden prenatural event inspiring awe and ecstasy". MSNBC:s Chris Matthews sade om paret Obama:

They're cool people. They are really cool. They are Jack and Jackie Kennedy when you see them together. They are cool. And they're great-looking, and they're cool and they're young, and they're – everything seems to be great. … If you're in [a room] with Obama, you feel the spirit. Moving.

ABC:s David Wright förklarade:

Today, the audacity of hope had its rendezvous with destiny. The Kennedy clan anointed Barack Obama a son of Camelot.

Time Magazine jämförde Obama med Jesus:

Some princes are born in palaces. Some are born in mangers. But a few are born in the imagination, out of scraps of history and hope.

Nightlines Terry Moran förklarade att "Around here, they're even naming babies after him". Aston Kutcher och ett antal Hollywoodkändisar var så entusiastiska över Obamas seger i presidentvalet att de producerade en video i vilken de "pledged to 'be a servant to our president and all mankind'". När bloggaren Michael Whack fick skaka hand med Obama under valkampanjen 2008, kom människor fram till honom efteråt och frågade om de fick skaka hand med honom. Coulter skriver sarkastiskt: "Democrats would drink Obamas bathwater".
Coulter jämför idoliseringen av Demokratiska politiker med den skepsis som är vanlig bland konservativa. Ronald Reagan är USA:s populäraste Republikan, men som guvernör och president var han ifrågasatt inom partiet. Obama röstades fram som USA:s och Europas populäraste person efter blott tolv månader som president. Han tilldelades Nobels fredspris trots att han endast hade varit president i tolv dagar. Reagan var så hårt kritiserad av sin favorittidning, konservativa The Post¸ att han skrev ett brev till tidningen i vilket han förklarade "I'm still reading you guys, but I'm enjoying it less."
Le Bon menar att mobbens idolisering av ledarna motsvaras av ett närmast blint hat mot människor som har en i förhållande till mobben motsatt uppfattning. Coulter menar att liberala medias behandling av George Bush visar att Le Bon hade rätt.

De verkliga förkämparna för svarta amerikaners rättigheter

Medborgarrättsrörelsens historia spelar en viktig roll i Demonic. Faktum är att kapitlet om medborgarrättsrörelsen är bokens kanske mest intressanta avsnitt. Coulter menar att liberala historiker har ställt historieskrivningen om medborgarrättsrörelsen på huvudet och presenterat som sant det som egentligen är falskt och tvärtom. Det var inte Demokrater som kämpade mot diskriminering och segregation, utan Republikaner.
Demokraterna var segregationens parti och i likhet med de franska Jakobinerna stödde de sig på mobbar, däribland Ku Klux Klan. Ku Klux Klan var ursprungligen en organisation som syftade till att attackera Republikaner. Coulter skriver att samtliga segregationister i den amerikanska senaten var Demokrater. I historieböcker kallas de felaktigt för "Southerners". Det är falskt av det enkla skälet att inte alla vita i den amerikanska södern var för rasdiskriminering av svarta. Det vi vet, fortsätter hon, är att alla som var för diskriminering av svarta var Demokrater. Woodrow Wilson försökte till och med att segregera den federala administrationen under sin tid som Demokratisk president. "Segregation is not a humiliation", förklarade Wilson.
Det var en framstående Demokrat som med sin kropp blockerade dörren till Little Rock Central High School och med stöd av en mobb försökte hindra nio svarta ungdomar att ta sig in i byggnaden. Det var en Republikansk president som skickade federala trupper till Little Rock för att skydda svartas medborgerliga rättigheter. Det var Republikaner, inte Demokrater, som var drivande bakom USA:s medborgarrättslagar. Desegregeringen av USA:s militär beordrades av en republikansk president. Richard Nixon införde systemet med positiv särbehandling av svarta.
En fråga som man som läsare kanske ställer sig är hur Coulter förenar sin historieskrivning med det faktum att Demokraterna idag kämpar för positiv särbehandling av minoriteter och desegregering. Coulters svar är att Demokraterna bytte ståndpunkt därför att de insåg att de skulle marginaliseras politiskt om de inte ändrade åsikt. Svarta väljare röstade i allt större utsträckning på republikanska kandidater och de mobbar som partiet hade stött sig på räckte inte till för att garantera återval. Det faktum att Demokraterna reviderade sin politik innebar emellertid inte att partiet blev mindre mobblikt och att det inte längre sökte stöd bland mobbar och uppmanade till mobbvälde. Demokraterna stödde bland annat de mobbar som utgjorde kärnan i antikrigsrörelsen på 60-talet. Demokraterna hade inte gjort upp med sin mobbpolitik, istället hade man sökt och hittat nya mobbar att stödja sig på. Terroristgrupper som förde väpnad kamp mot samhället skönmålades av liberala media som idealistiskt sinnade ungdomar i kamp mot sociala orättvisor. Weathermen var en av dessa grupper. Weathermen demonstrerade under Vietcongs flagga, kastade sten på polis, vandaliserade stadskärnor, genomförde bombattentat (tre medlemmar i organisationen sprängde av misstag sig själva i luften när de tillverkade bomber), rånade och mördade. Coulter skriver att man kanske hade förväntat sig att dessa personer idag utgör en social paria, men inget kunde vara mer felaktigt. Det faktum att Kathy Boudin fälldes för medhjälp till mord på två poliser hindrade inte den amerikanska PEN-klubben att tilldela henne 1997 års Pen Awards för sin så kallade fängelsepoesi. Merparten av dessa före detta kommunistiska terrorister arbetar idag på universitet som lärare med målet att ytterligare förvilla de ungdomar som har hittat dit.
President Obama är vän med flera före detta medlemmar i Weathermen. Bernardine Dohrn har agerat som rådgivare åt Obama. På 60-talet var Dohrn medlem i en underavdelning till Weathermen kallad "The Fork". Anledningen till att avdelningen kallades "The Fork" var att Dohrn och hennes militanta kamrater ville uttrycka sympati med Mansonligan. I augusti 1969 mördade Mansongänget sju människor i Los Angeles. Ett av offren, entrepenören Leno Labianca, avfärdad av Dohrn som "a pig", lämnades på brottsplatsen med en gaffel instucken i bröstet. Därav namnet "The Fork".

Imaginärt och reellt våld

Väl medvetna om sin historia har liberaler kämpat frenetiskt för att ändra på den officiella historieskrivningen och få det att se ut som att det var Republikaner som stod för rasism och segregation i södern och att det är Republikaner som är orsak till allt våld i det samtida amerikanska samhället. Närhelst en liberal väljs till president, börjar media leta efter konservativt sinnade upprorsmän och när som helst ett våldsdåd genomförs, skyller liberala media på konservativa debattörer.
Inget kunde vara mer felaktigt, menar Coulter. Det våld som kommer från höger är imaginärt och existerar endast i liberalers huvuden. Liberaler har svårt att se att det är de som är problemet därför att de, i likhet med Robespierre, inte ser något problem med att våld används om det syftar till att maximera "the greater good". De resonerar som Lenin gjorde:

Vår generation har lyckats med en uppgift som är häpnadsväckande med tanke på dess historiska betydelse. Grymheten i våra liv som påtvingats av omständigheterna kommer att bli förstådd och förlåten. Allt kommer att bli förstått, allt!

Coulter ger flera exempel i syfte att stödja sin tes. Det är, menar hon, hart när omöjligt för konservativa med en offentlig profil att vistas utomhus utan att bli attackerade av liberala mobbar. Konservativa politiker och intellektuella som har engagerats för att föreläsa i något ämne, är regelmässigt föremål för hot och kravaller. Listan över inställda föreläsningar och möten är närmast oändlig. USA:s förre vicepresident Dick Cheney tvingades ställa in en föreläsning i Toronto efter det att polisen varnat för våldsamma protester. George Bushs rådgivare Karl Rove hade samma problem när han reste runt i USA och marknadsförde sina memoarer. Numera förvånar sig ingen över det faktum att G8-möten regelmässigt attackeras av stenkastande mobbar. Coulter hotades själv med att lagföras för hatbrott i Kanada innan hon hade hunnit sätta foten i landet:

Mobbarna försöker inte endast att störa politiska möten eller vålla så mycket kaos att polisen tvingas avbryta dem av säkerhetsskäl, de attackerar även konservativa fysiskt. De kastar mat på dem och står och skriker utanför deras bostäder. De smyger sig in på privata möten för att avbryta och häckla talarna. Flera ledande konservativa politiker, bland dem Ronald Reagan och George Bush, har omringats av mobbar med det uttalade syftet att "arrestera" dem för så kallade brott mot mänskligheten eller planeten. Bush tvingades ställa in en planerad föreläsning i Geneve för ett år sedan efter det att bland andra Amnesty International uppmanat mobbar att "arrestera" honom.

It is simply taken as a given that Michael Moore and James Carville can stroll undisturbed through the most conservative parts of the country – even through the Republican National Convention! – while conservative public figures need bodyguards anywhere liberals might be.

Liberala media har regelmässigt utmålat den så kallade Tea Partyrörelsen som våldsfixerad. Faktum är att den enda gången som våld har utövats i samband med rörelsens möten, är när mötena har attackerats av liberala mobbar.
En annan av Coulters iakttagelser är att ingen amerikansk president har mördats av en konservativ aktivist. John Booth sköt Lincoln därför att han ogillade Lincolns politik. Leon Czolgosz, som mördade William McKinley, var socialist och anarkist. Lee Harvey Oswald, John F Kennedys baneman, var kommunist. En genomgång av de mest uppmärksammade våldsdåden i Amerika de senaste årtiondena visar tydligt att de liberala konspirationsteorierna inte håller streck. Jim Jones, vars dödskult i Guyana krävde över 900 människoliv, var socialist. Charles Manson, vars kollektiv mördade åtminstone nio personer i slutet på 60-talet, beundrade nationalsocialisten Hitler. Amy Bishop som dödade flera av sina kollegor på det universitet där hon arbetade, hade tydliga vänstersympatier. Jared Loughner, som mördade sex människor, var liberal. Robert Kennedy mördades av en palestinsk extremist på grund av hans stöd till Israel. Sara Jane Moore, som försökte mörda president Gerald Ford, motiverade handlingen med att staten hade förklarat krig mot vänstern. Oklahomabombaren Timothy McVeigh var varken kristen eller konservativ. Han beskrev sig själv som agnostiker och förklarade att vetenskapen var hans religion. Unabombaren tillhörde miljörörelsens vänsterfalang. Coulter noterar att FBI numera inte anser att islamismen utgör det största hotet mot det amerikanska samhället, utan den radikala falangen inom miljörörelsen. The Westboro Baptist Church leds av en man som vid upprepade tillfällen har kandiderat som Demokrat.

Energisk och parant

Redaktören tillstår gärna att han var en smula skeptisk till fröken Coulter när han slog upp boken. En likhet mellan Coulter och Mark Steyn är att de är samhällsdebattörer som älskar att driva med sina motståndare. Redaktören har en ambivalent syn på debattörer som använder sig av humor. Det råder inget tvivel om att Coulter och Steyn är roliga, men ibland kanske det blir för roligt. Balansgången mellan skämt och empiri kan vara nog så knepig att upprätthålla i böcker som skall avhandla viktiga samhälleliga problem. Dessutom är det ju allmänt känt att människor ofta skrattar åt olika saker.

Ann Coulter

Den energiska, paranta och intelligenta fröken Coulter.
Source: anncoulter.com

Bortsett från det är redaktören av den uppfattningen att Demonic. How the Liberal Mob is Endangering America är en intressant, välskriven, välargumenterad och trevlig bok. Fröken Coulter har förvisso ett dåligt rykte i vissa kretsar, men det är uppenbart överdrivet. Dessutom är boken faktiskt rolig. Inte alla av Coulters skämt är malplacerade och plumpa. Det bör också sägas att redaktörens genomgång av boken inte alls gör den rättvisa. Coulters applicering av Gustave Le Bons teori på modern liberalism är betydligt mer sofistikerad och mångfacetterad än redaktören har demonstrerat.