Samtiden.com

Du är här

Inledning till The Uses of Pessimism and the Danger of False Hope

PDF version

Den brittiske filosofen Roger Scruton är en mångsidig författare. Han har skrivit om modern konservatism, konst, musik och vin. Han har försvarat livet på landet och urgamla traditioner som rävjakt från häst. I denna artikel skall vi kika lite närmare på en av Scrutons senaste böcker: The Uses of Pessimism and the Danger of False Hope (Atlantic Books, 2012).
Boken undersöker det som den tyske filosofen Schopenhauer kallade "skrupelfri optimism" och ställer frågan om pessimismens plats i politiskt tänkande.

Uses of Pessimism

Optimister, pessimister och dystopiker

Debatten mellan optimister, pessimister och dystopiker har de senaste hundra åren fokuserat på effekterna av den industriella och vetenskapliga revolutionen. John Ruskin oroade sig för utbyggnaden av järnvägsnätet i England. För Ruskin representerade järnvägen det urbana, rotlösa och alienerade livet, ett liv utan fast punkt i tillvaron.
Saumel Butler beskrev i sin novell Erewhon ett samhälle som har förbjudit alla maskiner. Butler menade att produktionen av maskiner alltid har medfört bättre maskiner och att en dag maskintillverkningen kommer att skötas av maskiner. Butler förutspådde att maskinerna därför kommer att finna människan överflödig och vända sig emot henne i syfte att utrota henne.
Varken Ruskins civilisationspessimism och Butlers dystopiska framtidsscenario har idag många anhängare.
Aldous Huxleys bok Brave New World är mer realistisk. Huxley spekulerar om hur vetenskapen i allmänhet och genetiken i synnerhet kommer att påverka människan. Det är, menar han, förmodligen inte orealistiskt att anta att det i framtiden kommer att bli möjligt att skräddarsy människor, att skapa individer med hög intelligens och ett visst känsloregister, att utrota sjukdomar och kanske också avvärja döden. Frågan är hur vi skall ställa oss till detta. Huxley varnar för att vi kanske håller på att skapa en värld som vi varken kan eller vill leva i.
Även Scruton håller upp ett varningens finger. Konst och litteratur har lärt oss att begrepp som kärlek, heroism och ädelmod är intimt förbundna med vår mortalitet, ett faktum som har fått den amerikanske biologen Leon Kass att tala om "the 'blessings of finitude'". Det finns därför all anledning att förhålla sig skeptisk till Ray Kurzweils extremt optimistiska framtidsvision i vilken innehållet i våra hjärnor kommer att bli föremål för digitalisering, en process som kommer att göra det möjligt att lagra oss på datorer och att föra över innehållet till cyborgar för att på det viset garantera oss evigt liv. Det finns, menar Scruton, indikationer på att framtiden riskerar att gestalta sig på det sätt som Kurzweil beskriver. Frågan är om det är något som vi bör applådera. Kommer vi i cyborgen Scruton att känna igen människan Roger Scruton? Kanske medför utvecklingen att människan skapar en värld som hon till slut är oförmögen att förstå och att leva i.

Olika perspektiv

Till grund för Scrutons analys ligger en distinktion mellan olika attityder till verkligheten. Scruton menar att vi kan betrakta verkligheten ur ett jag- eller viperspektiv. Kurzweils författarskap beskriver jagperspektivet, Huxley försvarar viperspektivet. Låt oss kika lite närmare på några egenskaper hos dessa perspektiv.
Jagperspektivet representerar det som Schopenhauer kallade "skrupelfri optimism". Det betraktar verkligheten som en arena för handling och dess mål är att bryta ned hinder. Kurzweils transhumanism, modern feminism och kommunism är tre exempel på skrupelfri optimism. Kurzweil menar att inget får stå i vägen för människans övervinnande. Radikala feminister vill, till varje pris, krossa patriarkatet. Kommunister har, historiskt sett, varken låtit sedvänjor, traditioner eller människor att stå i vägen för deras politiska ambitioner. Målet är alltid framtiden och ingenting är heligt i denna kamp.
Mot den skrupelfria optimismen står den ansvarsmedvetna pessimismen eller viperspektivet. Det betonar att våra handlingar äger alltid rum på en bestämd plats och vid en bestämd tidpunkt. De är alltid begränsade av det samhälle som vi lever i och de utförs av människor som är långt ifrån perfekta. Därför är riskkalkyler alltid nödvändiga. Viperspektivet är tempererat av pessimism. Demokratin är förvisso inte perfekt, men så vitt vi vet existerar det inget bättre system. Kärnfamiljen är inte heller den perfekt, men förmodligen är det den bästa tänkbara uppväxtmiljön för barn. Människan är långt ifrån perfekt, men frågan är vilket pris vi är villiga att betala för att bli fulländade. Kanske blir det möjligt att in framtiden kontrollera de mest grundläggande känslosystemen hos människan medelst droger. Kanske kommer det att finnas piller att tillgå som gör det möjligt att döva känslorna efter ett förlorat barn, men frågan är om det är önskvärt. Det kanske är naturligt att känna sig djupt bedrövad efter förlusten av ett barn. I pjäsen The Makropulos Case beskrivs en kvinna som har ärvt ett elixir som ger henne evigt liv. Efter 400 år är hon utled på livet och först när hon beslutar sig för att inte använda sig av underdrycken, återvänder livslusten och känslan av att vara människa. Inte heller vår kultur är perfekt, men dess långa historia ger oss anledning att misstänka att den åtminstone inte är dysfunktionell.

Det finns mer bakom hörnet

Om detta hade varit allt, hade vi kunnat förpassa The Uses of Pessimism and the Danger of False Hope till bokhyllan. Så är emellertid inte fallet. Faktum är att Scrutons senaste alster är en riktigt intressant bok. Scruton menar att jagperspektivet har gett upphov till en rad vanföreställningar, sju stycken för att vara exakt, som har haft omfattande och negativa, politiska konsekvenser. Det är om dessa så kallade "fallacies" som nästa artikel skall handla om.