Samtiden.com

Du är här

No Higher Honor. A Memoir of My Years in Washington Del I

PDF version

Condoleezza Rice var rådgivare i Sovjet- och Östeuropafrågor åt president George H.W. Bush 1989-1991. Hon var nationell säkerhetsrådgivare till president George W. Bush och efterträdde år 2005 Colin Powell som USA:s utrikesminister. I boken No Higher Honor. A Memoir of My Years in Washington (Crown, 2011) ger hon sin syn på en konfliktfylld period i USA:s historia.

No Higher Honor

Böcker av denna typ är intressanta av olika skäl. Ett skäl är givetvis att man hoppas att författaren skall avslöja något som ingen utom författaren och den krets som hon tillhörde känner till. Tyvärr har Rice inte särskilt mycket att erbjuda i den riktningen. Det innebär inte att boken är ointressant. Den är tvärtom full av skojig kuriosa. Här följer några exempel.
Vita huset har en egen teaterscen med teleprompterutrustning där presidenten kan öva på sina tal. Rice och justitieminister John Ashcroft är duktiga pianister med den skillnaden att Rice helst spelar Brahms medan Ashcroft föredrar gospel. Led Zeppelinfantasten Rice har uppträtt tillsammans med den världsberömde cellisten Yo-Yo Ma. Hon skriver att Ariel Sharon är lika bred som är han lång. Utrikesminister Powell och försvarsminister Rumsfeld hade inte överdrivet mycket till övers för varandra. Rice hotade att avgå efter ett bråk med Alberto Gonzales. Rice är mycket noga med att titulera människor korrekt. Försvarsminister Rumsfeld kallas "Don" och utrikesminister Powell "Colin", medan Dick Cheney och George W. Bush är "The Vicepresident" och "The President".
Michail Gorbatjov använde följande parabel när han skulle beskriva det ryska psyket för Bush senior:

A peasant finds Aladdin's lamp, the story goes. "What would you like me to do for you?", the genie asks. "Look at my neighbor. He has a good family, good crops, and the latest means of conveyance," the peasant says. "Look at me," he continues. "My wife is awful, I have no harvest, and I don't even have a means of conveyance," "So do you want me to make your life like his?" the genie asks. "No," the peasant responds. "I want you to make his life like mine."

Möten med kinesiska ledare inleds alltid med att kineserna håller en lång monolog om Taiwan. Henry Kissinger beskrivs som en av USA:s största strateger och utrikesministrar. Frankrikes president Chirac var ointresserad av en demokratisering av Mellanöstern. Rice var god vän med Samuel P. Huntington, författaren till boken The Clash of Civilizations. Barack Obama imponerade stort på Rice under sin tid som senator. Under ett möte med Colombias president Alvaro Uribe förklarade Bush att det endast fanns ett sätt att få slut på den av FARC-gerillan ledda terrorismen i landet: "Kill their leadership and they will start to fold". Under en flygtransport från Irak till Israel noterade Rice att ett stridsflygplan hade dykt upp:

I spotted the plane off our right side and asked the pilot what it was.
"Oh, ma'am, that's just a Syrian fighter making sure we don't cross into his airspace," he said calmly.
"Well, I hope we have good navigational gear," I quipped.
"Ma'am, don't worry about ours," he replied. "Worry about his".

Team George W. Bush

I augusti 1998 fick Rice en inbjudan från USA:s förre president George H. W. Bush till dennes sommarställe i Kennebunkport, Maine. Rice hade arbetat som Sovjetexpert i det Nationella säkerhetsrådet under Bush senior och den före detta presidenten undrade om Rice var intresserad av att bli medlem i det team som skulle bistå sonen, Texasguvernören George W. Bush, i den händelse att han skulle besluta sig för att ställa upp i det kommande presidentvalet år 2000. Med på mötet var också sonen. George förklarade att hade han för avsikt att ställa upp som republikansk presidentvalskandidat under förutsättning att han först blev omvald som guvernör med betryggande majoritet, vilket han också blev. Han förklarade också att han ville ha Rice som nationell säkerhetsrådgivare om han vann presidentvalet.
Rice skriver att Bushs stora svaghet var hans skrala utrikespolitiska kunskaper:

I arrived at the Austin airport one November evening in 1999, and my cell phone was going crazy. It was Joel Shin … Joel asked me if I'd seen the governor's interview with Andy Hiller. … He read the transcript. My heart sank. "Can you name the president of Taiwan?" Answer: "Lee." "Can you name the general who is in charge of Pakistan?" Answer: "General." "And the prime minister of India?" No answer.
"Well, that reads pretty badly," I commented.
"It's worse," Joel said. "It's on videotape and being played over and over."

Bush förstod att han, mer eller mindre, hade gjort bort sig. Tidigt nästa morgon ringde han upp Rice. Han hade bestämt sig för att börja hårdplugga utrikespolitik: "'Who is the prime minister of Italy?' he asked".
Det är redaktörens bestämda uppfattning att George W. Bush inte var en god talare. Han saknade inte charm, men han var definitivt ingen stor retoriker. Han var ungefär lika usel som sin efterträdare, Barack Obama, med den skillnaden att Obama har en mer pompös framtoning.
Det finns flera orsaker till varför Bush i synnerhet och amerikanska presidenter i allmänhet är så undermåliga talare. Ett skäl är att de är bortskämda med telepromptrar. Amerikanska presidenter är vana att läsa innantill.
Ytterligare ett skäl är att amerikanska presidenter inte själva skriver sina tal. Presidenten omger sig med en stab av talskrivare och experter som har till uppgift att bistå honom när det är dags att säga något av betydelse. Rice tillhörde denna exklusiva grupp och var således ansvarig för att varje komma och varje punkt låg på exakt rätt plats. Bush var ofta frustrerad över att han inte fick improvisera. Efter att ha skummat igenom ett förslag till uttalande om konflikten i Mellanöstern, tittade Bush på Rice och frågade "Why do I have to say it this way?".
Bush föredrog ett direkt språk och ibland struntade han i Rices förmaningar och sade vad han tyckte. Efter terroristattackerna mot New York och Washington sade Bush till en grupp journalister att han ville ha Usama bin Laden "Dead or alive". Efteråt frågade han Rice om hon tyckte att han hade uttryckt sig på ett olämpligt sätt. Rice svarade att han hade använt ett språk som inte anstår USA:s president. Bush nickade och sade att hustrun Laura hade gjort samma bedömning.
Europeiska intellektuella och politiker vill gärna framstå som intelligenta och kritiserade ofta Bush för brist på så kallad intellektuell förfining. Under ett pressmöte med Tony Blair fick Bush frågan vad de två männen har gemensamt. Bush svarade skämtsamt: "We both use Colgate toothpaste". Blair uppskattade säkert skämtet, resten av Europa hade fått ännu ett bevis på hur obegåvad den Harvard- och Yaleutbildade amerikanske presidenten var.

Nationell säkerhetsrådgivare

Den nationella säkerhetsrådgivaren skall stödja presidenten i frågor som handlar om nationens säkerhet. Det innebär att rådgivaren arbetar med både utrikes- och försvarspolitiska frågor. Rice skriver att det medförde ständiga konflikter med utrikes- och försvarsdepartementet. Särskilt ansträngd var relationen till försvarsminister Donald Rumsfeld. Rice beskriver Rumsfeld som konfrontationsorienterad och fruktad i militärhögkvarteret Pentagon: "The atmosphere in the Pentagon was one where nothing was really settled until the secretary had opined". Rumsfeld hade ett häftigt temperament och kunde lämna ett möte endast av det skälet att han inte gillade diskussionen. Efter ännu ett gräl bestämde sig Rice för att konfrontera försvarsministern:

I turned to Don and asked, "What's wrong between us?" "I don't know," he said. "We always got along. You're obviously bright and committed, but it just doesn't work."

Utrikesminister Colin Powell var Rumsfelds motsats. Rice skriver om Rumsfeld att hans världsbild var svart-vit. Powells världsbild bestod endast av gråa nyanser. Följaktligen hade de två männen svårt att dra jämnt med varandra. Bråken var oändliga och under långa perioder pratade de knappt med varandra. Under en period var Powell så trött på alla konflikter att han frågade Rice varför presidenten inte kunde sparka en av dem så att det blev lugnt igen.

President George W. Bush flankerad av Rice och antagonisterna
Colin Powell och Donald Rumsfeld. Källa: Wikipedia.

EU, Turkiet, Nordkorea

Lejonparten av framställningen i No Higher Honor ägnas åt utrikespolitiska frågor. Kriget mot terrorismen har givetvis en framträdande plats i boken, men Rice tar även upp andra frågor.
USA under president George W. Bush var en ivrig förespråkare för ett turkiskt EU-medlemskap. Rice skriver att hon är medveten om att frågan splittrar EU. Många européer anser inte ens att Turkiet tillhör Europa. Hon noterar också att skepsisen accentuerades efter det att islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet tog makten i Turkiet år 2007. Rice menar inte att Europa behöver Turkiet av ekonomiska eller politiska skäl. Hon betraktar den turkiska medlemskapsansökan ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Hon hoppas att ett turkiskt EU-medlemskap skall demonstrera att islam är förenlig med europeiska värden. Hon tror också att det skulle underlätta för staterna i Mellanöstern att demokratiseras om Turkiet blev EU-medlem.
En utrikespolitisk fråga av större betydelse är förhållandet till Nordkorea. Rice skriver att den sydkoreanska politiken under en lång period har varit dikterad av rädsla för grannen i norr. Regimen i Pyongyang är inte endast impulsiv och svårförutsägbar, den förfogar också över tusentals missiler som kan nå Seoul. Det är dock inte endast den militära uppbyggnaden i norr som oroar Sydkorea. Många inflytelserika sydkoreaner är oroliga för vad som skulle hända om de två länderna återförenades och miljontals fattiga och undernärda nordkoreaner med en extremt skev världsbild strömmade in över gränsen. En sydkoreansk diplomat förklarade för Rice att "Seoul would be saddled with millions of 'brain-damaged midgets'."

He was not being cruel; he was articulating the special vulnerability that South Korea felt.

Mellanöstern

Araber och européer tror felaktigt att USA kan påverka Israel genom att hota att isolera landet diplomatiskt eller begränsa det ekonomiska och militära stödet. Rice menar att israelerna aldrig hade böjt sig för den typen av påtryckningar. De som tror annat, har inte träffat män som Ariel Sharon.
Rice skriver att Mellanösternkonflikten endast kan lösas på två sätt: förhandlingar eller krig.
Förhandlingslösningar innebär per definition kompromisser. Det är oviljan att kompromissa som har varit problemet med det palestinska ledarskapet. Rice beskriver Arafat som en skurk och terrorist, skicklig på att manipulera media. Under Camp Davidförhandlingarna erbjöd den israeliske premiärministern Ehud Barak sin motpart, PLO:s ordförande Arafat, hela Gaza och nästan hela Västbanken. Barak förklarade också sig vara villig att hitta en lösning på frågan om Jerusalems status och tillåta ett begränsat antal Palestinaaraber att återvända till Israel.
Rice skriver att Baraks utspel var modigt. Han var helt införstådd med att om förhandlingarna misslyckades, var hans politiska karriär över. Det fanns år 2000 ingen konsensus i Israel om att det borde skapas en palestinsk stat. Det konservativa partiet Likud och dess ledare Ariel Sharon betraktade idéen som närmast hädisk. Arafat vägrade dock att kompromissa om de palestinska kraven. Han marscherade ut från förhandlingarna och bäddade därigenom för maktväxling i Israel.
I oktober 2001 beslutade president Bush sig för att göra något som ingen amerikansk president hade gjort före honom: att ställa sig bakom en tvåstatslösning. Bush kallade den nya staten "Palestina". En förutsättning var dock att palestinierna valde ett nytt, demokratiskt orienterat ledarskap. Arabvärlden rasade mot Bushs idé och israelerna var djupt upprörda. Israelerna förklarade att Palestina är namnet på det judiska folkets bibliska hem och Rice fick frågan om inte amerikanerna kunde nöja sig med att kalla den nya staten "Nya Palestina". Bush vägrade emellertid att kompromissa om terminologin. Sharon, som hade blivit premiärminister efter Barak, accepterade sedermera Bushs förslag. Under ett möte i Vita Huset mellan Bush och Sharon, hade Bush förklarat att fredsförhandlingar mellan Israel och den palestinska myndigheten förutsatte reformer av den senare. Rice skriver att Sharon såg så belåten ut att hon kände sig tvingad att viska till Bush att påminna Sharon om att detta inte innebar att USA därmed hade gett israelerna klartecken att döda Arafat.
Även om Rice är djupt religiös, präglar hennes religiositet inte framställningen. I likhet med många amerikanska politiker, ber hon till Gud i tid och otid, men det är mycket sällan som hennes religiösa övertygelse påverkar hennes politiska omdöme. Det finns dock ett undantag, ett remarkabelt undantag, och det gäller synen på den så kallade återvändandetvisten. Frågan lyder: skall de araber som en gång flydde från Israel ha rätt att återvända? Det finns faktiskt en FN-resolution som stadgar att Israel måste öppna sina gränser för dessa människor. Israels immigrationsminister Tzipi Livni förklarade emellertid för Rice, på tu man hand, att resolutionen var omöjligt att acceptera därför att Israel är en stat avsedd för judar. FN-resolutionen skulle medföra en oacceptabel förändring av landets demografiska struktur. Rice skriver att även om hon förstod Livnis argument på en intellektuell nivå, var det ändå chockerande:

... it struck me as a harsh defense of the ethnic purity of the Israeli state when Tzipi said it. It was one of those conversations that shocked my sensibilities as an American. After all, the very concept of "American" rejects ethnic or religious definitions of citizenship. Moreover, there were Arab citizens of Israel. Where did they fit it?

Det var först när hon insåg att den judiska statens existens har biblisk legitimitet som hon skrotade alla invändningar och rekommenderade Bush att göra gemensam sak med Livni och hävda att palestinierna förväntas att bosätta sig i den nya, palestinska staten. Kanske inte det mest gedigna argumentet för Israels rätt att förbli ett land för judar, men det duger uppenbarligen för djupt religiösa, nationella säkerhetsrådgivare.

9/11

En stor del av boken handlar, av förståeliga skäl, om terroristattackerna mot New York och Washington och planeringen och genomförandet av invasionerna av Afghanistan och Irak. Rice skriver att Bush var noga med att betona att USA var involverat i ett krig mot terrorism, inte mot Al Qaeda specifikt. Målet var att engagera fler länder i kampen och många stater hade eller hade haft problem med inhemsk terrorism, däribland Spanien, Tyskland, England och Italien. Arbetet var också framgångsrikt: 120 länder förbjöd i lag finanisering av terrorism.
Rice dementerar teorin att beslutet att invadera Irak fattades omedelbart efter attackerna mot New York och Washington. Hon skriver att Paul Wolfowitz tog upp frågan under diskussionerna om Afghanistankampanjen, men att vicepresident Cheney, utrikesminister Powell och försvarsminister Rumsfeld var kallsinniga. President Bush menade att Irak inte hade med saken att göra. Han var mycket irriterad och såg till att Wolfowitz erhöll en reprimand.
Det var president Bush som kläckte idén att "bomba" den afghanska landsbygden med matpaket. Förslaget att tillfångatagna Al Qaedakrigare och terroristmisstänkta skulle placeras på Guantanamo, Kuba, kom från vicepresident Dick Cheney.
Rices beskrivning av kaoset under terroristattackerna mot New York och Washington liknar det drama som skildras av Bush i Decision Points. När larmet går på 1600 Pennsylvania Avenue, skyfflas personalen ner i husets bunker av skrikande Secret Serviceagenter. Problemet är att människor inte endast strömmar ned i bunkern, de har en tendens att samlas på samma plats. En del lokaler är dock inte dimensionerade för hur många personer som helst och Rice berättar om ett tillfälle då rummet där hon befann sig i var så överbefolkat att det uppstod syrebrist.
Bushadministrationen kritiserades i efterhand för att vara paranoid. Rice bekräftar att det fanns en oro för vad som skulle hända härnäst, men hon hävdar också att denna rädsla inte var irrationell. Nästan 3000 människor hade dött i attackerna. De materiella skadorna var enorma. Manhattan var insvept i ett gigantiskt rök- och sotmoln. Kondoleanser strömmade in från hela världen. Drygt en månad efter attackerna började brev infekterade med mjältbrand dyka upp. Rykten gjorde gällande att terrorister planerade att attackera USA med biologiska stridsmedel. En rapport påstod att Washington skulle angripas med en smutsig bomb. Tiden efter attackerna präglades av extrem osäkerhet. Bushadministrationen var inte paranoid, den tog sitt ansvar som statsledning och det innebar att den måste reagera på och följa upp minsta misstanke.
Rice beskriver det mödosamma arbetet med att reformera FBI, CIA och Pentagon och ge USA juridiska och andra verktyg som ger myndigheterna möjligheter att spåra upp och bekämpa terrorism. Den befintliga lagstiftningen hindrade FBI och CIA från att utbyta information med varandra och möjligheterna att spionera på misstänkta terrorister var starkt begränsade. Rice menar att lagarna speglade den då rådande uppfattningen att terrorism är ett utrikespolitiskt problem. Attackerna mot New York och Washington visade med all tydlighet att denna teori var mogen för revidering.
Rice skriver att hon rördes djupt av Rysslands erbjudande att hjälpa USA. Rysslands utsträckta hand var ett bevis på att det kalla kriget var över. Putin var tidigt ute med att varna USA för inte negligera utvecklingen i Afghanistan och Pakistan. Putin betraktade talibanerna och Al Qaeda som tidsbomber som skulle brisera förr eller senare och förutspådde att Pakistan skulle bli ett av USA:s största utrikespolitiska bekymmer. Sovjetexperten Rice förstår ryska utmärkt och pratar språket hjälpligt, något som underlättade kontakterna med Putins regering. När Rice samtalade med Putin, tilltalade hon den ryske presidenten på engelska och Putin svarade på ryska. Rice skriver att Putin sedermera skulle ångra sitt närmast villkorlösa stöd till USA:s krig mot terrorismen. Putins målsättning var att få USA:s stöd för Rysslands krig mot islamiska separatister i Tjetjenien. Samtidigt ogillade han Bushs idé att terrorism skall bekämpas medelst demokratiska reformer.
Rice skriver också att hon grät av glädje när hon fick veta att NATO hade begärt en omröstning om organisationens artikel V som stadgar att en attack mot en medlemsstat är ett angrepp på hela organisationen.

Utrikespolitisk nyorientering

Terroristattackerna mot New York och Washington medförde en omvärdering av amerikansk utrikespolitik. USA hade under hela 1900-talet försvarat demokrati och frihet i Europa mot nazism och kommunism, men betonat vikten av stabilitet i Mellanöstern, vilket i praktiken hade inneburit att USA hade allierat sig med skurkstater. Bush sade att han ville göra upp med denna, enligt honom, föråldrade doktrin. Demokrati och frihet var, för honom, universella värden. USA skulle främja demokrati även i muslimska länder, förklarade han. När Egyptens dåvarande president, Hosni Mubarak, blev informerad om den nya amerikanska utrikespolitiken, frågade han en av Rices medarbetare om man inte hade prioriterat fel: "why did you start with the Iraqis? They are the worst".
Ett annat problem som diskuterades var rätten till förebyggande krigföring. Bush sade att han eftersträvade en seriös och realistisk diskussion om hur framtida attacker skall kunna avvärjas. En rad frågor diskuterades. Hade USA varit för passivt i Afghanistan? Varför måste demokratiska stater vänta tills de blir attackerade innan de har rätt att slå tillbaka? Varför är det inte legitimt att anfalla i förebyggande syfte? Terroristattackerna mot New York och Washington hade kommit utan förvarning och totalt överraskat USA. Ingen kunde vara säker på att nästa attack inte involverade kemiska, biologiska eller nukleära stridsmedel. Bush menade inte att USA alltid skall slå till i förebyggande syfte, utan att det kan uppstå situationer då det inte finns något annat realistiskt alternativ.
Rice skriver att tre länder bedömdes som problematiska ur denna synpunkt.
Nordkorea styrs förvisso av en diktator, men den allmänna bedömningen var att Kim Jong Il inte var suicidal. Han strävade efter kärnvapen därför att det gav honom större manöverutrymme när han förhandlade med väst, inte därför att hans målsättning var att starta ett kärnvapenkrig. Problemet med det kommunistiska Nordkorea är att det är ett av världens fattigaste länder. Nordkorea bedömdes således ha ekonomiska incitament att sälja kärnvapenteknologi till mindre nogräknade köpare, till exempel terroristorganisationer.
Iran var ett större problem. Regimen stöttade aktivt terrorism och hade hotat att utplåna Israel.
Irak betraktades som det största problemet. Irak hade invaderat Iran och Kuwait. Regimen i Bagdad hade negligerat rader av FN-resolutioner och saboterat möjligheterna för FN:s vapeninspektörer att arbeta ostörda. Det irakiska luftvärnet besköt regelmässigt amerikanska och brittiska stridsflygplan som patrullerade den flygförbudszon som hade upprättats efter Gulfkriget i syfte att skydda kurder och shiamuslimer från luftangrepp. Ett decennium av sanktioner hade inte fått ned den irakiska diktaturen på knä. Det så kallade Oil for Foodprogrammet fungerade dåligt och regimen kringgick restriktionerna på olika sätt. Olja smugglades ut ur landet och såldes till bland annat Ryssland och Frankrike. Irak stödde aktivt terrorism riktad mot Israel. Flera kända terrorister uppehöll sig på irakisk mark med regimens godkännande. Irak hade använt massförstörelsevapen mot kurderna i norr. Alla underrättelsetjänster i väst, även stater som var emot en militär aktion mot Irak, var av uppfattningen att Saddam antingen hade massförstörelsevapen eller program för att producera sådana vapen.
Även om det var svårt att hitta stater som var övertygade om att Saddam Hussein inte hade massförstörelsevapen eller planer på att skaffa sig massförstörelsevapen, var åsikterna delade om hur man skulle hantera situationen. Frankrike och Tyskland var emot militära aktioner mot Irak. Frankrikes president Chirac förklarade att Saddam Hussein var ett nödvändigt ont. Ryssarna sade att man hade ekonomiska intressen att bevaka i Irak. Tyskland vände på klacken i sista minuten och gjorde gemensam sak med Frankrike och Ryssland. NATO-medlemmen Turkiet vägrade låta USA utnyttja turkiskt territorium för trupptransporter. Bush lyckades dock få med sig Tony Blair och tillsammans utvidgade de koalitionen till att omfatta 33 länder. Trots det stora deltagandet var Rice mycket besviken över att så många NATO-medlemmar svek USA i denna svåra stund.
De irakiska styrkorna bjöd inte på något större motstånd. Det var uppenbart att Saddam Hussein var djupt impopulär. Ett större problem var att upprätthålla ordningen i landet. Polisväsendet och militären hade mer eller mindre kollapsat efter invasionen och Turkiets vägran att låta amerikanerna stationera trupper på turkisk mark medförde att koalitionen inte hade tillräckligt många soldater på plats för att kunna säkra lag och ordning. Ett annat problem var framväxande motsättningar mellan sunni- och shiamuslimer och att terrordåd riktade mot civila och militära mål blev allt vanligare. Missförhållanden i fängelset Abu Ghraib försvårade situationen ytterligare. Problemet var inte endast att några amerikanska soldater hade handlat i strid med gällande regler, Abu Ghraibskandalen skulle komma att påverka människors syn på Guantanamo.
Rice dementerar teorin att USA invaderade Irak i syfte att ockupera landet. Invasionen var säkerhetspolitiskt motiverad. Idag är Irak, tack vare amerikanska soldater och amerikanska skattebetalare, en suverän stat.

One day you're going to want to run your own shop

Rice hade flera mentorer. En av dem var George Schultz, Ronald Reagans utrikesminister. Schultz hade sagt åt Rice att "One day you're going to want to run your own shop". Efter fyra år som nationell säkerhetsrådgivare var Rice benägen att hålla med Schultz. Arbetet som nationell säkerhetsrådgivare är inte endast slitsamt, man har ett stort ansvar, men mycket lite makt. I längden är det frustrerande att ständigt vara beroende av människor som man ofta inte kan påverka. Positionen medför också att man lätt hamnar i konflikt med utrikes- och försvarsdepartementet eftersom de frågor som den nationella säkerhetsrådgivaren arbetar med tangerar både utrikes- och försvarspolitik.
I presidentvalet år 2004 besegrade George Bush den Demokratiske kandidaten John Kerry. I installationstalet sade Bush att ett av hans mål var att främja frihet och demokrati i världen. Bush behövde en utrikesminister, men Colin Powell hade meddelat presidenten att han ville dra sig tillbaka. Med sin bakgrund som Sovjetexpert under Bush senior och nationell säkerhetsrådgivare åt Bush junior, var Rice den självklara efterträdaren. Det dröjde således inte länge innan hon fick frågan om hon ville ta över efter Powell.

The president didn't waste time with chitcat. He simply said, "I want you to be secretary of state". ... "How am I going to know what you're thinking if I don't see you every day?", I asked. He replied that we could talk anytime. "You know how it is in the White House," he said. "I'll get busy and forget to call, so you have to call me." "Okay," I replied, "You'll hear from me every day", only partially in jest.

Efter att ha funderat över saken några dagar, tackade hon ja. På den efterföljande presskonferensen slog president Bush fast:

The secretary of state is America's face to the world and in Dr. Rice the world will see the strength, grace and decency of our country. … During the last four years I've relied on her counsel, benefited from her great experience and appreciated her sound and steady judgment. And now I'm honored that she's agreed to serve in my Cabinet.

I nästa artikel skall vi kika lite närmare på Condoleezza Rices fyra år som USA:s 66:e utrikesminister.