Datoriseringen av det moderna samhället i kombination med det faktum att allt fler datorer kan nås från publika nätverk, har medfört att IT-säkerhet i vid mening har blivit ett aktuellt och hett debatterat ämne. Mjukvarubrandväggar är numera standard i alla operativsystem och den senaste versionen av Windows har ett inbyggt antivirusprogram. Målsättningen är givetvis att skydda användare som är online.
Det är dock inte endast privatpersoner som befinner sig i riskzonen. Det är numera inte ovanligt att kommersiella eller politiskt orienterade webbplatser utsätts för överbelastningsattacker eller intrångsförsök. Försöken att manipulera Irans kärnkraftsprogram visar tydligt att IT-säkerhet också har en nationell aspekt. Framtida krig kommer, med all säkerhet, att föras med både konventionella och digitala medel. Välriktade cyberattacker kan skapa kaos i det moderna samhället. De kan slå ut trafiksystem, energiförsörjning och allvarligt skada ekonomin. SQL-masken Slammer stängde 13 000 bankautomater. Masken Conficker infekterade 15 miljoner maskiner världen över. Sofistikerade angrepp kan underminera staters möjligheter att försvara sig mot konventionella, militära attacker.
Det är om denna verklighet som Zero Day: A Novel (Thomas Dunne Books, 2012) handlar om. Det som gör boken intressant är inte endast att ämnet är synnerligen aktuellt, utan att boken är skriven av en äkta datornörd: Mark Russinovich. Russinovich, som numera arbetar på Microsoft, är kanske mest känd för sin mjukvarusvit Sysinternals. Det är en synnerligen produktiv herre som nu har debuterat som författare av skönlitteratur.
Cyberattack mot väst
Bokens två huvudkaraktärer är säkerhetsexperter. Jeff Aiken, med förflutet i CIA, driver ett eget säkerhetsföretag. Daryl Haugen är anställd av Department of Homeland Security.
Boken inleds med att Aiken blir kontaktad av en advokatfirma vars datorsystem blivit otillgängligt efter ett virusangrepp. Under det att Aiken försöker rensa systemet, drabbas andra datorsystem runt om i landet av infektioner med ofta förödande konsekvenser. Ett passagerarplan är nära att störta efter det att planets datorer slutat fungera. Robotar på en bilfabrik löper amok och en anställd dödas. Ett kärnkraftverk drabbas nästan av härdsmälta efter det att ett virus tagit över systemets datorer. Patienter på sjukhus dör efter det att ett virus manipulerat doseringssystemet för mediciner. Trafikkontrollsystemet på en större flygplats slås ut av en infektion. En supertanker blir ostyrbar och kraschar i en hamn.
Aiken börjar misstänka att de olika incidenterna är orsakade av samma virus. Hans analys bekräftar inte endast hans misstankar, han upptäcker också att det förekommer olika varianter av viruset, att det döljer sig genom ett så kallat rootkit och att flertalet av de olika varieteterna är satta att aktiveras på samma datum: nionde september. Aiken inser sedermera att viruset är skrivet av en rysk programmerare på uppdrag av välbeställda, Europabaserade muslimska terrorister för att användas i en gigantisk cyberattack mot USA och Europa. Målet är att slå sönder västekonomierna genom upprepade angrepp.
Aiken och Haugen försöker göra sina uppdragsgivare uppmärksamma på hotet, men ingen tar deras varningar på allvar. Deras rapporter avfärdas som överdrivna eller försvinner i den byråkratiska hanteringen. Privata säkerhetsföretag tvivlar på att hotet är verkligt med hänvisning till att deras så kallade ”honey pots” inte har varnat för viruset, vilket Aiken menar bero på att det är programmerat att hålla sig borta från dem. Oförmögna att stoppa viruset, bestämmer Aiken och Haugen sig för att, i god agentstil, ta saken i egna händer och söka upp virusets upphovsman. Kanske kan de övertala honom att hjälpa dem eller rentav köpa hans hjälp innan det är för sent.
Mer än så skall redaktören inte avslöja. Zero Day är ju, trots allt, en novell och skönlitterära alster tenderar, i likhet med filmer, att bli mindre intressanta om man känner till för mycket av handlingen.
Detta var ju intressant och tankeväckande!
Med Zero Day: A Novel har herr Russinovich med gott resultat bevisat att han inte endast är kapabel att skriva kod, utan att han också är en habil författare. Boken är både lättläst och läsvärd. Russinovich anstränger sig till det yttersta för att läsare som är obekanta med den problematik som boken diskuterar skall komma in i handlingen. ”Well done”, vill man hojta.