I förra artikeln diskuterade redaktören problemet med transnationella ideologier. Han noterade också att islam är den kanske mest framträdande transnationella ideologin idag. Islam har till och med en internationell organisation, Organization of Islamic Cooperation (OIC), vars mål är att ena världens drygt en miljard muslimer. En av OIC:s målsättningar är att övertyga västdemokratierna att de skall lagstifta mot blasfemi. Det skall inte endast vara förbjudet att gyckla med islams heliga skrifter i muslimska länder, förbudet skall vara universellt och omfatta alla människor, överallt.
Frågan är hur vi skall bemöta detta krav. Vad skall vi säga till OIC och de svenska muslimer som vill lagstifta mot kritik av islam?
Organization of Islamic Cooperation. Källa: Wikimedia.
På en punkt har OIC faktiskt rätt
Premissen för OIC:s krav på Sverige är att total yttrandefrihet är oacceptabelt. På denna punkt råder ingen åsiktsskillnad muslimer och icke-muslimer. Sverige har inte och har aldrig haft total yttrandefrihet.
Redaktören har aldrig någonsin stött på en landsman som har förespråkat total yttrandefrihet.
Några exempel. Det är inte tillåtet att förtala människor. Yttrandefriheten kan begränsas om rikets säkerhet kräver det. Utan en effektiv sekretesslagstiftning skulle polisens möjligheter att beivra brott undermineras. Kampen mot terrorismen skulle knappast kunna föras utan hemlighetsmakeri.
Det finns således goda skäl att inte acceptera total yttrandefrihet.
Frågan är alltså inte om vi skall ha total eller begränsad yttrandefrihet, utan vilka restriktioner vi skall tillämpa.
Ett allmänkonservativt argument mot blasfemilagar
Hur bemöter vi bäst kraven på blasfemilagar? En möjlighet är naturligtvis teoretisk-empirisk. Man skulle kunna göra som Ibn Warraq gör i Why I am Not a Muslim: rikta in sig på Koranen och hävda att islam är ett sammelsurium av empiriskt nonsens, logiska inkonsistenser och moralisk dekadens. Warraq har naturligtvis rätt i sakfrågan, likväl finns det ett problem med detta angreppssätt. Problemet är att argument av denna typ knappast biter på troende.
En annan möjlighet är att istället ta avstamp i ett allmänkonservativt förhållningssätt. Fördelen med ett sådant argument är att det baserar sig på vanligt sunt förnuft och kan förstås av såväl troende som icke-troende.
Den konservativa ståndpunkten utgör inte ett försök att övertyga radikala muslimer att islam är en empirisk, logisk och etisk katastrof. Ur konservativ synvinkel är det inget problem om radikala muslimer vill leva under sharia, men de kan inte göra det varsomhelst.
Om man vill leva under sharia skall man kanske inte immigrera till ett av världens mest sekulariserade länder. Det är ju inte fallet att det saknas alternativ. Det finns i dagsläget drygt 50 länder med muslimsk befolkningsmajoritet. De som ställer sig bakom OIC:s krav på blasfemilagar och sålunda inte accepterar den specifikt svenska kompromissen mellan sekulär och religiös makt, har, kort uttryckt, bosatt sig i fel land. Det är den allmänkonservativa ståndpunkten i korta ordalag.
Låt oss nu skärskåda det konservativa argumentet mer i detalj.
Ett samhälle är en social ordning, men det är inte vilken ordning som helst. Det är en partikulär ordning med en specifik historia och kultur.
Försvaret av denna historiskt specifika sociala ordning är centralt i konservatismen. Dess mål är att bevara den i tider av snabb förändring och social oro.
Försvaret av det bestående är emellertid inget självändamål. Konservativa är inte emot förändringar. Förändringar är oundvikliga. Konservativa är emot radikala förändringar. De vill bevara det som fungerar väl och reformera det som kan fungera bättre.
Vi svenskar är arvtagare till en social ordning som har visat sig fungera förvånansvärt väl. Det råder social fred i Sverige. Vi har ett stabilt demokratiskt system med vidsträckta politiska, ekonomiska och kulturella friheter. Svenskar är pragmatiska och kompromissvilliga.
Frågan är på vilket sätt blasfemilagar skulle bidra till att förbättra denna ordning.
Det traditionella argumentet är att mångkultur är bättre än monokultur. Det är dock abstrakt och frågan är om någon egentligen tror på det. Om så vore fallet, skulle vi ju inte beskärma oss över kvinnlig omskärelse, tvångsäktenskap och religiöst grundade fördomar mot sexuella minoriteter. De är ju kulturella fenomen.
I realiteten är de som förordar mångkultur ofta extremt närsynta. De är inte alls intresserade av kulturell mångfald. Många av dem som säger sig stå för mångkultur vill främja en viss typ av kulturyttringar, inte sällan sådana som står i motsättning till den befintliga sociala ordningen.
Lars Vilks rondellhundar är förvisso fula som stryk, likväl är de kulturyttringar och de som vill förbjuda dem med hänvisning till att Sverige är ett mångkulturellt samhälle, godtar uppenbarligen inte vilka kulturyttringar som helst. Bakom kraven på mångkultur, döljer sig ofta en strävan efter monokultur.
Herr Vilks. Källa: Wikimedia.
.jpg){kind=link}
Även konservativa kan vara närsynta. Den avgörande skillnaden är att konservativa vill bevara det som fungerar väl och reformera det som kan fungera bättre.
Inga konservativa vill att vi skall sluta använda papper därför att vi i det förflutna skrev på pergament. Inga konservativa föreslår att vi skall överge vårt siffersystem därför att det har indiskt-arabiskt ursprung. De är innovationer som vi har haft stor nytta av. Listan på sådana nyheter kan göras nästan hur lång som helst. Sverige var inte endast mångkulturellt långt innan vi började använda ordet "mångkultur", det var mångkulturellt på ett positivt sätt i det att det tog till sig innovationer som var kompatibla med den sociala ordningen och förbättrade denna.
Anledningen till att konservativa bör försvara Vilks är inte att han är en stor konstnär. Det är han inte. Konservativa försvarar Vilks därför att möjligheten att praktisera religionskritik utgör en integrerad del av vår sociala ordning. Ett samhälle som inte kan anpassa sig till omvärldens krav går under. Den fria debatten är en av många mekanismer som bidrar till den sociala ordningens flexibilitet.
Kulturer är inte endast museiobjekt att kontemplera. Kulturer är också praktiker med vittgående konsekvenser för människors liv. När islam diskuteras, handlar debatten om arkitektur, konst och historia. Den handlar om sådant som skulle kunna visas upp på ett museum eller få plats i en bok.
Frågan om islam som kulturell praktik är annorlunda. Den ställer frågan om vad islam har att erbjuda den moderna världen och svaret på denna fråga är: förmodligen ingenting.
Problemet med en svensk blasfemilag är att den inte hade stärkt den sociala ordningen, utan inneburit en regression i dess evolution. Den hade ersatt ett väl beprövat system, med ett som förvisso vore mer politiskt korrekt, men samtidigt mindre flexibelt och som hade uppmuntrat till exakt det som vi lyckades undvika med vår historiska kompromiss med kristenheten - ideologisk isolationism och självtillräcklighet.