Samtiden.com

Du är här

Ronald Reagan. How an Ordinary Man Became an Extraordinary Leader Del I

PDF version

Det har skrivits många böcker om USA:s förre president Ronald Reagan, men frågan är om inte Dinesh D’Souzas Ronald Reagan. How an Ordinary Man Became an Extraordinary Leader (Touchstone, 1997) är en av de bästa. D’Souza arbetade i Vita huset och kunde observera Reagan. I tre artiklar skall vi bekanta oss med hans bild av sin förre chef.

Ronald Reagan. How an  Ordinary man became an Extraordinary Leader

Kort historia

Reagan föddes 1911 i Tampico, Illinois. Familjen var mycket fattig. Fadern var en alkoholiserad skoförsäljare som lärde sin son att tro på den enskilda människan och att ha ambitioner. Modern var djupt religiös och lärde honom att det är viktigt att ha moraliska principer och att aldrig kompromissa om dem. D’Souza skriver att det också var från modern som Reagan ärvde sin närmast legendariska optimism.
Svåra ekonomiska förhållanden tvingade familjen Reagan att flytta och bosätta sig i Dixon. Reagan var sportintresserad och spelade fotboll. På sommarferierna arbetade han som badvakt vid Rock river.
År 1928 började han studera vid Eureka College. Han läste sociologi och ekonomi, men var mest intresserad av idrott. Den unge Reagan hade ett fotografiskt minne och han läste aldrig mer än nödvändigt. Det var på Eureka som Reagan började spela teater och bestämde sig för att bli skådespelare. Efter avslutad utbildning fick Reagan arbete som sportjournalist. Han blev radiopersonlighet och lokal kändis.
I slutet av 30-talet reste Reagan till Kalifornien för att starta en karriär som skådespelare. Han skulle göra 52 filmer. Reagan var för närsynt för att kunna göra ordinär militärtjänstgöring. Istället utnyttjade militären hans skådespelartalanger och han fick göra över 400 instruktionsfilmer åt armén. Under denna period var Reagan även ordförande för skådespelarfacket. Det var under 40-talet som han spelade in sina mest kända filmer. År 1940 gifte han sig med skådespelerskan Jane Wyman. Paret skiljde sig nio år senare. Han återvaldes som ordförande för skådespelarfacket fyra gånger. Det var som fackordförande som han träffade sin sista fru, Nancy Davis. Paret gifte sig 1952.

Politiken lockar

I takt med att skådespelarkarriären gick allt sämre, började Reagan se sig om efter alternativa födkrokar. Under åtta år arbetade han som talesman för General Electric. Reagan var vid denna tidpunkt liberal. Som talesman för företaget reste han runt i USA och träffade tusentals anställda och det var under de långa resorna som han upptäckte det amerikanska folkets konservativa grundsyn. Människor klagade inte över bristen på progressiva lösningar, utan på höga skatter och orimliga regelsystem. Kritiken av skattesystemet var inget nytt för Reagan. Framgångsrika skådespelare gjorde maximalt tre filmer per år. Det lönade sig inte att göra fler.
I början på 60-talet hade Reagan övergett sin tidigare liberala övertygelse och blivit medlem i det Republikanska partiet. År 1964 höll han ett brandtal för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater. Talet blev startpunkten för Reagans politiska karriär. Fyra år senare ställde han upp i guvernörsvalet i Kalifornien. Den sittande Demokratiske guvernören, Pat Brown, beskrev Reagan som en farlig reaktionär. Reagan vann valet utan större problem. År 1974 utmanade han Gerald Ford när det Republikanska partiet skulle nominera sin presidentvalskandidat, men förlorade. Han försökte på nytt år 1980 och denna gång gick det bättre. I presidentvalet ställdes Reagan mot den sittande Demokratiske presidenten Jimmy Carter. Carter gjorde samma misstag som Brown hade gjort och trodde att den före detta skådespelaren skulle bli en lätt match, men Reagan bokstavligen sopade golvet med Carter. Reagan upprepade bedriften 1984 när han besegrade Demokraten Walter Mondale.
Pat Brown, Jimmy Carter och Walter Mondale hade samtliga gjort samma misstag: de hade förväxlat det faktum att Reagan var oförskämt trevlig med att han var naiv.

En komplex personlighet

Ronald Reagan skulle bli USA:s mest framgångsrika och folkkära president. Han lyckades få den havererade amerikanska ekonomin på fötter och, till sina keynesianska kritikers stora förvåning, minska både arbetslöshet och inflation. Han drev sovjetsystemet till kollaps och befriade miljontals människor från kommunismens ok. Han iscensatte en veritabel kampanj för att stoppa totalitarismens spridning i världen med målet att främja demokrati och kapitalism. När han lämnade Vita huset var han populärare än någonsin.
Reagan hade en komplex personlighet. Han var en social person som tyckte om att omge sig med människor, men han hade inga riktiga vänner. Han var en i grunden ensam man. Nancy stod honom närmast.
Han var djupt religiös och talade gärna om sin tro, men han gick sällan eller aldrig i kyrkan och han älskade han att gyckla med den organiserade religionen. Han talade varmt om familjen som social enhet, men var frånskild och hade ansträngda relationer till sina barn. Han var pragmatisk och kompromissvillig trots att han hade en närmast dogmatisk syn på rätt och fel. Han var pessimistisk i sin syn på människans natur, men optimist om hennes möjligheter.
Han var känd kritiker av abortsystemet, men hade, som guvernör, ställt sig bakom USA:s mest liberala abortlag. Han betraktade kommunismen som ett hot mot allt det som han stod för, men motsatte sig likväl en kriminalisering av kommunistiska organisationer.
Han kom till Vita Huset från att förändra USA och världen, inte för skaffa sig personlig makt. För många av hans medarbetare kom denna insikt som en chock. De hade hoppats att bygga upp en varaktig relation till presidenten, att kanske rentav bli hans vän. Upptäckten att han betraktade dem som utbytbara skapade mycket bitterhet. Reagan förväntade sig att medarbetarna skulle göra sitt jobb för sakens skull, inte för att investera i relationer.
Reagan kunde vara hur sällskaplig och jovial som helst under en middag, men han hörde aldrig av sig efteråt.
Hans barn sade att fadern ogärna öppnade upp sig och hustrun Nancy förklarade att man, förr eller senare, stötte huvudet i den osynliga mur som omgav honom.
Han hade ansvarsfulla jobb, men föreföll omöjlig att stressa. Under tiden som Kaliforniens guvernör kom han till arbetet klockan nio och lämnade det klockan fem. På väg ut ur byggnaden ropade han till sina medarbetare ”Go home to your wives!” och när de frågade vem som skulle utföra allt arbete som inte var gjort, svarade han ”It’s not that important”.
Varje dag läste han 50 brev som människor runt om i landet hade skickat till honom, trots att han avråddes att göra det av sina medarbetare med hänvisning till att det var bortkastad tid. Ibland skickade han pengar till människor som hade det svårt.
Han struntade i klasskillnader och hade lika lätt att umgås med dollarmiljardärer som gruvarbetare. Hans stil var personlig och informell, även i umgänget med statsmän. Han kallade den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov för ”Mike” när de möttes.
Två timmar före presidentinstallationen låg Reagan och sov.
Som nybliven president tog han ned porträttet av Harry Truman och hängde upp en tavla föreställande Calvin Coolidge. Coolidge, eller som Reagan kallade honom: ”The do-nothing president”, var hans favoritpresident. Coolidge var känd för att en gång under dagen byta till pyjamas och ta sig en rejäl tupplur. När han vaknade, brukade han småleende fråga sina medarbetare, som naturligtvis hade samlat sig runt sängen: ”Is the country still there?”.
Reagan älskade sitt Amerika, men vägrade att fjäska för det. Om invasionen av Grenada sade han att om det amerikanska folket hade fått bestämma, hade marxistregimen förmodligen suttit i orubbat bo.
Liksom sin mor var han en boren optimist som vägrade att beklaga sig. Nancy Reagan berättade att när hon besökte sin make på sjukhuset efter attentatsförsöket 1981, fann hon honom halvsittande i sjukhussängen. Reagan var likblek efter att ha förlorat över hälften av sitt blod och bar en ansiktsmask för att kunna andas. När han såg hustrun i dörröppningen mumlade han: "Honey, I forgot to duck".
Reagan var inte en typisk proffspolitiker. Sin lediga tid tillbringade han på hästryggen eller med att hugga ved eller rensa buskar på ranchen.
Han hade en utomordentlig fysik som han också var stolt över. En följd var att han ogillade att bära skyddsväst eftersom den medförde att han såg ut som om han var överviktig. Han tränade varje dag och när han var ute och reste hade han med sig ett litet portabelt gym.
Reagan älskade vitsar. Vicepresident George HW Bush berättade att när han och Reagan åt frukost, var det kutym att båda skulle berätta en rolig historia. Medan Reagans förråd var i det närmaste outtömligt, tillhörde Vicepresidenten den kategori av människor som varken kan komma på vitsar eller komma ihåg dem. Bush sade att han brukade tillbringa tiden före frukosten med att jaga anställda som kunde tipsa honom om en bra historia.

Reagans eviga skämtande var ett av många skäl till att han fick smeknamnet "Teflonpresidenten". Reagan var djupt impopulär bland vänsterintellektuella, men han struntade totalt i den kritik som riktades emot honom. Han sade att han hade lärt sig i Hollywood att om man har publiken på sin sida, kan man strunta i filmkritikerna. Reagan visste att han hade det amerikanska folket bakom sig. Det spelade ingen roll hur häftig kritiken var, inget verkade fästa på honom. Det faktum att han inte särbehandlade intellektuella, utan jämställde deras åsikter med vanligt folks synpunkter, var en källa till vänsterns hat mot Reagan.
Reagan älskade att driva med sina kritiker och sig själv. När han kampanjade för att bli Kaliforniens guvernör, blev han ombedd av en journalist att signera en bild som föreställde honom i sängen med en schimpans. Bilden kom från en av Reagans mindre lyckade filmer: Bedtime for Bonzo. Reagan brydde sig dock inte om att journalisten ville retas med honom utan skrev på affischen ”I’m the guy with the watch”. När han kritiserades för att ha varit en medioker student på ett utkantscollege, svarade han med ett leende: "even now I wonder what I might have accomplished if I had studied harder". Reagan kritiserades ofta för att vara ointellektuell, en anklagelse som han inte bestred. Han brukade säga att han hade svårt att förstå varför vissa tror att det behövs en PhD för att begripa att kommunismen inte fungerar. När kritiker ifrågasatte om det var lämpligt att bli president vid en sådan hög ålder, svarade han med att driva med sig själv:

Nästa artikel: Reagans inrikes- och utrikespolitik

En av de saker som gör D’Souzas bok så fördömt läsvärd är alla hans anekdoter om den förre presidenten. Reagan var dock inte endast en intressant och kanske även motsägelsefull person, han var också extremt effektiv och USA:s förmodligen mest underskattade president någonsin. I nästa artikel skall vi följa Reagans kamp för ett friare Amerika.