Samtiden.com

Du är här

The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude Del I

PDF version

Bat Ye'or eller Giselle Littman har specialiserat sig på forskning om relationen mellan islam och väst. Eurabia – The Euro-Arab Axis drev tesen att Europa, i utbyte mot olja och säkerhet, har sålt sin politiska och kulturella själ till arabvärlden och accepterat en fortlöpande islamisering av kontinenten. I sin senaste bok Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate (Fairleigh Dickinson, 2011) drar hon åt snöret ytterligare och presenterar empiriskt material som är avsett att styrka Eurabiateorin.
The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude (Farleigh Dickinson University Press, 1996) handlar, i likhet med Islam and Dhimmitude. Where Civilizations Collide (Farleigh Dickinson University Press 2002) om det historiska förhållandet mellan islam och de folk som hamnade under muslimskt ok.

Decline of Eastern Christianity under Islam

Orienten före islam

Ye'or beskriver orienten som djupt religiös, men knappast islamisk. Det gigantiska område som sedermera skulle hamna under islamiskt välde, präglades av kristendom, judendom och paganism. I det bysantinska imperiet dominerade kristendomen. Det persiska riket var flerreligiöst, men präglades av zoroastrism. Kristendom och judendom var etablerade på arabiska halvön, inte minst på grund av närheten till de bysantinska och persiska imperierna. Kristna och judar levde bland de hedniska araberna som var nomader eller herdar. Det var en ekonomiskt välmående civilisation, det spirituella livet blomstrade i myllret av kyrkor och synagogor i området och människorna utgjorde sin tids mest civiliserade folk.

Banditism med teologiskt rättfärdigande

Islam växte fram runtomkring de två städerna Mecka och Medina på 600-talet. Ye'or menar att islam knappast är en originell ideologi. Dess etiska lära är präglad av de två bibliska religionerna. Resten kan återföras på lokala sedvänjor hos nomadstammar i området.
Efter att ha flytt från det av hedningar styrda Mecka till Medina, byggde Muhammed upp sin rörelse finansiellt genom att plundra karavaner och attackera oaser befolkade av kristna, judar och hedningar. Han blev dess politiska, militära och religiösa ledare. Det faktum att bytet delades upp mellan de muslimska krigarna bidrog till att göra raiderna populära bland områdets nomader och medförde att den islamiska rörelsen växte kontinuerligt över tid. När Muhammed dog år 632 hade nästan alla nomadstammar i Hijaz konverterat till islam.
Åtta år senare drevs alla kristna och judar ut ur Hijaz med motiveringen att området tillhör Gud och att hans profet hade kungjort: "Two religions should not co-exist within the Arabian peninsula."
Attacker mot kristna och judiska bosättningar förekom även före Muhammeds tid. Det var inte ovanligt att grupper av nomader attackerade kristna och judiska bebyggelser och tog människor som gisslan. Det nya i situationen var att med islam fick denna primitiva form av banditism ett teologiskt rättfärdigande.
Muhammeds behandling av judar och kristna, blev normerande för hur islam i framtiden skulle se på Bokens folk. Efter det framgångsrika anfallet mot Khaybaroasen skapades ett viktigt prejudikat. Den islamiska arméerna konfiskerade de besegrades egendom, men tillade att de hade rätt att bruka den och behålla sin religion mot att de överlämnade halva skörden till muslimerna.

En värld under islams banér

Det var inte självklart att de muslimska arméerna skulle lyckas att infria profetens förhoppningar om en värld under islams banér. Bortom den arabiska halvöns gränser låg två mäktiga imperier: det bysantinska imperiet i väster och det persiska imperiet i öster.
De islamiska arméerna avancerade dock vid rätt tidpunkt. De bysantiska och persiska imperierna var finansiellt och militärt utmattade efter ett långt och blodigt krig och hade inte tillräckligt med kraft kvar för att orka hålla inkräktare på avstånd. Dessutom: kristenheten var försvagad av långa, bittra och ibland blodiga, doktrinära strider. Bråken, som var förödande för den ideologiska sammanhållningen, kretsade kring teologiska spetsfundigheter och om makten över de troende och kyrkornas administration och finanser. När nomadstammar från Arabien började attackera byar och städer på den bysantinska och persiska sidan om gränsen, drog östromarna och perserna den ödesdigra och felaktiga slutsatsen att det endast handlade om sedvanlig nomadisk banditism. De hade fel. Det var jihad.

Jihad

Det är inte ovanligt att doktriner delar in mänskligheten i olika grupper. Marxismen är ett exempel. Marxismen delar in mänskligheten i arbetare och kapitalister. Andra teorier skiktar världens befolkning i enlighet med andra kriterier, t.ex. BNP, nationstillhörighet, etnicitet osv. Feminister är ofta inkapabla att se annat än män och kvinnor.
Islam delar in mänskligheten i två grupper: muslimer och icke-muslimer. Istället för nationer talar islam om två områden: dar-al islam och dar-al harb. Dar-al islam kontrolleras av islam, medan dar-al harb styrs av otrogna.

Ye'or slår fast två saker.

För det första: jihad handlar om krig. Det brukar sägas att jihad betecknar den troendes kamp mot sig själv, men det är endast en mycket liten del av sanningen. Dessutom är det en sanning som islam knappast har monopol på. Till med hårdföra ateister kan emellanåt kämpa mot den externa världens frestelser i syfte att upprätthålla någon form av moralisk värdighet. Detta är alltså inget som är specifikt för islam. Den historiska sanningen om islam är betydligt blodigare och råare. Islams empiriska historia handlar om mord och våldtäkter i kolossal skala, deportationer av folk, förslavning och en diskriminering som emellanåt får det sydafrikanska apartheidsystemet att framstå som en tebjudning.
För det andra: jihad är ett permanent krig därför att det är en religiös plikt som inte upphör förrän hela mänskligheten lyder under sharia. Muslimsk imperialism är därför ingen historisk tillfällighet. Det är en institution i det islamiska samhället och som sådan en del av dess normala funktionssätt.
Islams rättfärdigande av krig mot otrogna är intressant. Inom marxismen brukar det sägas att klasskampen är legitim därför att det är arbetarklassen som har skapat allting, medan kapitalistklassen endast för en parasitär tillvaro. Inom islam anses det att Gud har lovat muslimerna världen, men att kristna, judar och hedningar har stulit den ifrån dem. Därför kan jihad aldrig vara omoraliskt. Det är icke-muslimernas motstånd som är omoraliskt, eftersom jihad endast syftar till att återbörda till umman det som faktiskt tillhör den. Det är icke-muslimerna som orsakar krig och elände genom sin vägran att acceptera islam.

Nästa artikel

I nästa artikel skall vi kika lite närmare på islams expansion och konsekvenserna för de folk som kom i dess väg.