Den brittiske filosofen Roger Scrutons bok Sexual Desire. A Philosophical Investigation (Continuum, 2006) handlar om ett, enligt författaren, av filosofin, förbisett ämne: mänsklig sexualitet. Filosofer har inte endast ignorerat ämnet, det fåtal som har haft något att säga, har ofta varit odelat pessimistiska. Den grekiske filosofen Platon formulerade den kanske mest inflytelserika teorin om mänsklig sexualitet. Enligt Platon utgör sexuellt begär en del av människans animala natur och skall därför skall skiljas från erotisk kärlek. Den erotiska kärleken utgör en slags spirituell kopulation i vilken vi mediterar över ett vackert ansikte eller en behagligt formad kropp.
Platon var övertygad om att den erotiska kärleken ger människan en möjlighet att glänta på dörren till idévärlden.
Platons teori var inte endast enormt inflytelserik, den var också, om vi får tro Scruton, en i grunden felaktig teori. Problemet med Platons teori var inte endast att den ställde kärlek mot sexuellt begär, den banade också väg för sexologi och psykoanalys, intellektuella traditioner som behandlar människan som ett mer eller mindre sofistikerat djur och som strävar efter att reducera sexuellt begär till biologiska processer.
Person- och livsvärldsbegreppet
Personbegreppet är centralt i Scrutons filosofi. En person är en rationell aktör, utrustad med språk, självmedvetande och förstapersonsperspektiv. Scrutons skeptiska hållning gentemot sexologi och psykoanalys innebär emellertid inte att han förnekar att människan är ett djur. Inspirerad av den tyske filosofen Immanuel Kant hävdar han att människan kan beskrivas på åtminstone två olika sätt. Människor är förvisso djur, men de är inte endast djur. De är också personer och som sådana reagerar de på rationella argument. Detta skiljer oss från djurvärlden, menar Scruton. Djur svarar inte på rationella argument. Det är poänglöst att kritisera djur ur moralisk synvinkel eller att försöka övertyga dem om något.
Det är också skälet till varför mentalsjuka inte är personer. Vi kan inte påverka dem med rationella argument, vi kan på sin höjd förutsäga hur de kommer att bete sig.
Eftersom människan kan sägas vara en person är det, enligt Scruton, inte möjligt att behandla sexuellt begär som en orsak till mänskligt beteende. Djurs begär förklarar förvisso deras beteenden, men människan kan, i kraft av sitt förnuft, underordna det sexuella begäret en långsiktig plan eller moraliska överväganden.
Personbegreppet är intimt förbundet med ett livsvärldsbegrepp. Livsvärlden är den värld som rationella, självmedvetna och med språk och förstapersonsperspektiv utrustade aktörer lever i. Det är en meningsfull värld, en värld i vilken individer som är kapabla att orsaka sina tankar och handlingar rör sig. Det är, understryker Scruton, den värld i vilken våra liv utspelas. Det är också vår enda värld.
Det är i detta sammanhang som man ska se Scrutons kritik av sexologi och psykoanalys. Sexologi och psykoanalys strävar efter att frigöra individen från sexuella hämningar och de gör det genom att penetrera livsvärldens yta i syfte att synliggöra de dolda mekanismer som styr individen. Därigenom gör de oss främmande inför den värld som vi lever i och försvårar för oss att leva ett meningsfullt och lyckligt liv.
Scrutons framställning lämnar aldrig ytan. Han vill beskriva livsvärlden, inte förklara den. På detta sätt vill han rehabilitera person- och livsvärldsbegreppet.
Upphetsning, begär och kärlek
Scruton avverkar en hel hoper frågor centrerade kring tre ämnen: upphetsning, begär och kärlek.
Några exempel.
Hans tes är att sexualitet är en interpersonell erfarenhet som endast kan upplevas av inkarnerade personer. Det är en meningsbärande aktivitet som i grunden är karakteriserad av samarbete.
Scruton diskuterar frågan varför kyssar på film saknar erotiskt innehåll. Han skiljer mellan intentional och icke-intentional lust. Han kritiserar det freudianska begreppet om erogena zoner och diskuterar smekningen som fenomenologisk och epistemologisk strategi. Han argumenterar för att det sexuella begäret är individualiserande, dvs. att det riktar sig mot ett och endast ett objekt. Han hävdar att djur har sexuella behov, men att de, till skillnad från personer, inte kan vara sexuellt upphetsade.
Han ställer frågan om kärleken är en universell attityd och om den kanske rentav är förnuftsbaserad? Han diskuterar skambegreppet och ställer frågan om vad som utmärker en obscenitet. Han ger sig i kast med att besvara frågan om varför svartsjuka är så oerhört plågsamt för den drabbade och vad det är som skiljer erotisk konst från pornografi.
Intressant och omständligt
Redaktören lär någon gång ha yttrat att The Meaning of Conservatism är Scrutons omständligaste bok. Det är dags att revidera denna uppfattning. Sexual Desire är en ofta förfärligt svårbegriplig bok. Boken är definitivt inget som man med behållning sträckläser under en helg. Den som är beredd att anta Scrutons utmaning bör parkera sig vid ett skrivbord och ha tillgång till en väl fungerande penna och ett massivt anteckningsblock.
Det är dock viktigt att hålla i minnet att den ofta bökiga framställningen inte hindrar Sexual Desire från att vara en läsvärd bok. Redaktören överdriver faktiskt inte när han hävdar att denna nästan 30 år gamla begreppsanalys är proppfull av intressanta iakttagelser.
Sexual Desire är naturligtvis inte bara intressant läsning, det är också en djupt kontroversiell bok. Scruton hävdar att det är filosofins plikt att försvara person- och livsvärldsbegreppet. I Sexual Desire försöker han bidra till förverkligandet av denna ambition medelst en diskussion om det sexuella begäret som erfarenhet och dess relation till livsvärlden. På detta sätt vill han också slå ett slag för traditionell moral. Just det: Sexual Desire utgör ett sofistikerat försvar av traditionell moral, med allt vad det innebär. Scruton håller upp äktenskapet mellan man och kvinna som ideal. Han förordar kyskhet och är skeptiskt inställd till masturbation. Han till och med avvisar tesen att homosexuella förhållanden kan jämställas med heterosexuella förhållanden.
Alltså: om vi får tro Scruton är det inte är fel att omgärda sexualiteten med relativt strikta och, skulle många tillägga, gammalmodiga moraliska regler. Sexologin och psykoanalysen lovade att befria oss från våra sexuella hämningar, men det enda som de åstadkom var att befria oss från kärlek. Det är med friheten som det är med lyckan: båda kräver restriktioner för att frodas.