Samtiden.com

Du är här

The Quest for Cosmic Justice

PDF version

Thomas Sowell är en av USA:s mest kända svarta, konservativa debattörer. Han har författat en närmast oändlig mängd böcker. I föreliggande artikel skall vi kika lite närmare på The Quest for Cosmic Justice (Touchstone, 1999).

The Quest for Cosmic Justice

"Rättvisa" och "jämlikhet" är förvisso populära ord

De flesta människor är för rättvisa och jämlikhet. Problemet är att det ofta handlar om en mycket ytlig konsensus. Människor menar olika saker med dessa ord.
Det sägs t.ex. att social rättvisa är bättre än så kallad formell rättvisa, men all rättvisa är väl social? Inte heller är det sant att endast socialister bekymrar sig över orättvisor. Konservativa intellektuella som Milton Friedman och Friedrich Hayek kritiserade ofta orättvisa förhållanden.
En annan fråga är om all ojämlikhet beror på orättvisor. I The Bell Curve pekar Charles Murray och Richard Herrnstein på en jämlikhetsparadox. Eliminerandet av sociala orättvisor kommer inte med nödvändighet att leda till ett jämlikt samhälle. I takt med att sociala orättvisor utgallras, blir biologiskt grundade olikheter allt synligare, olikheter som vi inte kan göra något åt.
Sowell förefaller mena att en ojämlikhet endast är orättvis om den är resultatet av en avsikt. Den amerikanske fysikern Steven Weinberg har sagt att de allra flesta platser i universum är mycket ogästvänliga. Det innebär emellertid inte att kosmos är orättvist mot oss människor. Naturen är varken rättvis eller orättvis.
Hayek har sagt samma sak om marknadsekonomin. Det resultat som en fri marknad genererar är varken rättvist eller orättvist eftersom priset på varor är konsekvenser av transaktioner som aldrig har haft som målsättning att påverka priserna. Detta har lett kritiker av det moderna samhället till att personifiera det. Om samhället är en individ, kan vi tillskriva det moraliskt ansvar och utkräva rättvisa. Den term som brukar användas i dylika sammanhang är "social rättvisa". Sowell menar att social rättvisa bara är ett annat namn för det som han kallar "kosmisk rättvisa".

Traditionell och kosmisk rättvisa

Sowells diskussion utgår ifrån en distinktion mellan traditionell och kosmisk rättvisa. Traditionell rättvisa handlar om processer, kosmisk rättvisa betonar resultat.
Schack är inte endast ett spel med bestämda regler, det är också fallet att samma regler gäller för alla spelare. Det faktum att spelet är rättvist i den meningen att alla deltagare måste följa samma regler, är emellertid ingen garanti för att alla matcher skall sluta oavgjort. Många gånger är det möjligt att kora en vinnare.
Lika regler garanterar inte lika resultat.
För de som förespråkar kosmisk rättvisa, är det faktum att lika regler inte garanterar lika resultat ett problem. Att bara insistera på samma regler, är, hävdar de, att nöja sig med formell jämlikhet. De som kämpar för social rättvisa vill ersätta formell jämlikhet med så kallad sann jämlikhet, eller det som Sowell kallar "kosmisk rättvisa".
Sowell betonar att kosmisk rättvisa inte innebär mer traditionell rättvisa. Tvärtom: de två uppfattningarna är inkompatibla med varandra.
Att kräva kosmisk rättvisa innebär inte att vi kräver att bli kompenserade för att vi har utsatts för t.ex. diskriminering. Diskrimineringsmål kan hanteras av den traditionella rättvisan. Kraven på kosmisk rättvisa är krav på att samhället skall kompensera individen för att universum hindrar denne från att förverkliga sina ambitioner.
Låt oss illustrera detta resonemang med två exempel.
Att universum inte är strukturerat med utgångspunkt i socialistiska jämlikhetsideologier, blir tydligt när vi jämför individer.
Ofta är människor olika varandra. Kvinnor är t.ex. inte lika starka som män. Därför är det, ur det kosmiska rättviseperspektivet, orättvist att fysiskt testa kvinnliga polisaspiranter och blivande brandmän lika hårt som manliga dito. Vi kan ju inte lasta den enskilda kvinnan för att hon inte orkar göra lika många armhävningar som hennes manlige medsökande.
En våldtäktsman kan ha invandrat från en kultur med en negativ kvinnosyn och då måste detta tas med i kalkylen när vi värderar vederbörande. Ann Coulter ger följande exempel i Adios America. The Left's Plan to Turn Our Country Into a Third World Hellhole:

After another Hmong rape in Fresno, the Times sympathetically explained that in Hmong culture, "no" means "yes" ... that this was how the Hmong propose marriage.

Våldtäktsmän som kommer från en kultur i vilken kvinnor betraktas som objekt, skall inte behandlas på samma sätt som inhemska våldtäktsmän eftersom den enskilda individen knappast kan hållas ansvarig för sin kulturella bakgrund. Kosmisk rättvisa innebär att faktorer liknande dessa måste vägas in i kalkylen för att undvika att slutsatsen blir diskriminerande.

Förkärlek för abstraktioner

Även om vi ofta kan känna sympati för personer som kämpar med självförvållade problem, kan vi också anse att det är viktigt att människor tvingas att leva med konsekvenserna av sina handlingar. Förespråkarna för social rättvisa har naturligtvis noterat denna komplikation och har istället valt att utkräva social rättvisa för hela grupper av individer.
Sowell menar att detta ofta har varit klassbegreppets syfte. Klassbegreppet gör det möjligt att gömma undan människor som faktiskt är upphovsmän till sitt eget elände i en större grupp och utkräva rättvisa för gruppen.
I USA definieras "fattig" i termer av de 20 procent som tjänar minst. Utgör de en social klass? Nej, det gör de inte, menar Sowell. Klassanalysen baseras på det felaktiga antagandet att det hela tiden är samma individer i denna grupp, men det är det dessbättre inte. Social mobilitet gör att den stora majoriteten av amerikaner har lämnat gruppen efter 8 år. Bottensatsen är faktiskt inte större än 3 procent. Trots att 97 procent av befolkningen befinner sig ovanför fattigdomsstrecket, utkämpas det veritabla politiska slag om detta problem som om denna lilla grupp skulle spegla det amerikanska samhällets sanna natur.
När svarta aktivister i Amerika argumenterar för att det vita USA skall betala landets svarta skadestånd för slaveriet, kräver de kosmisk rättvisa. Rättvisan är kosmisk därför att alla slavar och slavägare är döda sedan länge. Det är endast om man behandlar svarta som ett slags intertemporala gruppabstraktioner som skadeståndsanspråket blir möjligt att förstå.
Likaså: när amerikanska universitet kvoterar in svarta studenter, försöker man åvägabringa kosmisk rättvisa. I realiteten har man naturligtvis ingen aning om de inkvoterade studenterna verkligen har gjort sig förtjänta av sina platser. De har aldrig varit förslavade och de vita, asiatiska och judiska ungdomar som får stå tillbaka står inte i skuld till dem på något sätt. Trots att det är svarta som tilldelas privilegier, behandlar det kosmiska perspektivet de övriga studenterna som särskilt gynnade.

Ett omöjligt projekt

Förespråkarna för kosmisk rättvisa antar att grupper skulle vara lika representerade i olika aktiviteter om det inte vore för diskriminering, men historien ger oss inga exempel på detta. Vi skall, menar Sowell, inte förvåna oss över att vi hela tiden hittar skillnader mellan individer, grupper och nationer. Dispariteter är inte historiska undantag, utan regel.
Dessutom finns det alltför många exempel på grupper som är för små för att de skulle ha kunnat uppnå sin överrepresentation med orättmätiga medel. I början på 20-talet uppgick judarna till 6 procent av Polens befolkning, men de utgjorde hälften av landets läkare. Det förefaller knappast rimligt, menar Sowell, att anta att de uppnådde sin dominerande position genom att diskriminera den polska folkmajoriteten.
Sowell menar att orsakerna till ojämlikhet är så många och våra möjligheter att råda bot på dem så undermåliga att det egentligen är märkligt att det fortfarande finns intellektuella som tror att jämlikhet är mänsklighetens standardkonfiguration.

Kostnader

Den finns inte någon lösning på rättvise- och jämlikhetsproblemet, endast avvägningar. Antag att vi befinner oss på en sjunkande båt tillsammans med 300 personer och att det endast finns flytvästar och livbåtar för 200 människor. Den enda rättvisa lösningen är i så fall att alla drunknar. I realiteten accepterar vi därför orättvisa lösningar därför att kostnaderna för principiell rättvisa anses vara för höga. Problemet med kosmisk rättvisa är alltså inte endast att den är omöjlig att uppnå, utan att försöken att förverkliga den medför kostnader för samhället.
Kvinnor är inte lika starka som män och därför har Räddningstjänsten sänkt kraven på fysisk styrka för brandmän. Det ser naturligtvis bra ut på papperet, men frågan är om en kvinnlig brandman orkar bära ut en brandskadad person ur en brinnande lägenhet. Kvinnliga poliser sägs ha en lugnande inverkan på män som har brusat upp sig, men rättsapparatens primära funktion är inte att hålla medborgarna lugna utan att avskräcka dem från brott och kvinnliga poliser kanske inte är lika respektingivande som sina storväxta och betydligt starkare manliga kollegor. Om så är fallet, innebär kravet på en jämlik poliskår att samhällets kapacitet att skydda sig mot brottslingar undermineras. Det faktum att det är mycket svårt att kvantifiera kostnader som dessa innebär inte att de inte existerar.
Traditionell rättvisa hanterar rättvise- och jämlikhetsproblemet genom att insistera på ett regelsystem för alla. Det är ingen perfekt lösning eftersom den har så kallade disparata konsekvenser, men det är en kompromiss som Sowell menar att vi måste acceptera. Det finns inget bättre alternativ. Gud dömer inte de halta för att de haltar, men vi människor kanske inte har något val.

Varför har vi en jämlikhetskult?

Engelsmän har ett unikt förhållningssätt till ojämlikhet. De betraktar det inte som ett socialt ont som skall avlägsnas, utan snarare som ett tecken på distinktion. Sociala hierarkier är för dem inte alltid ett uttryck för privilegiestrukturer.
Den amerikanske filosofen Ronald Dworkin har sagt att ett jämlikt samhälle är bättre än ett ojämlikt även om ingen vill ha det. Vi finner ett jämförbart argument hos John Rawls. Rawls ansåg att jämlikhetssträvanden exkluderar en politik som gynnar folkmajoriteten även om den inte försämrar ställningen för de minst bemedlade.
För Sowell är frågan inte om mer jämlikhet är bättre, utan om jämlikhet är eftersträvansvärt oavsett kostnaderna. Den moderna jämlikhetskulten är problematisk av flera skäl. Jämlikhet kan endast uppnås genom att vi separerar prestation från belöning. Den underminerar traditionell rättvisa, hotar egendomsordningen och undergräver incitamentsstrukturen i ekonomin. Eftersom kosmisk rättvisa inte kan förverkligas leder det till en närmast oändlig expansion av statsmakten. Den politiska makten koncentreras, allt fler blir klienter i relation till staten, vilket leder till en bitter kamp mellan olika samhällssegment för statliga favörer, vilket, i sin tur, tär på den sociala sammanhållningen.
Mot den bakgrunden frågar man sig hur Sowell förklarar den moderna jämlikhetskulten. Sowells svar är att kosmisk rättvisa är populärt bland intellektuella därför att de förser dem med en känsla av moralisk överlägsenhet. Man är inte intresserad av verkligheten, man vill ådagalägga sin moraliska storhet genom att transformera komplexa, empiriska problem till moraliska melodramer. Denna ambition uttrycker en intellektuell passion som vi sällan hittar hos gemene man.

Att hinna med herr Sowell är ingen enkel sak

Thomas Sowell är en synnerligen produktiv författare. Endast under de senaste 10 åren har professorn publicerat 15 böcker. Det är ett skäl till att redaktören har varit lite skeptisk till herr Sowell. Är det verkligen möjligt att upprätthålla kvaliteten med en så massiv publikation? Sowell har sagt att han ofta arbetar på flera böcker samtidigt. Tegelstenen Basic Economics tog drygt 10 år att färdigställa. För det mesta låg manuskriptet i en byrålåda och samlade damm, men när Sowell stötte på något som han ansåg illustrerade en viktig ekonomisk princip, plockade han upp det igen. Till slut blev det en 600 sidor tjock bok.
Nog sagt om herr Sowells författarrutiner. The Quest for Cosmic Justice är definitivt värd att läsas, liksom den av redaktören tidigare recenserade boken Intellectuals and Society.