Samtiden.com

Du är här

Reflektioner om franska revolutionen

PDF version

Det har sagts att Edmund Burkes kritik av den franska revolutionen har spelat samma roll för modern konservatism som Karl Marx' kapitalismkritik i Das Kapital har spelat för socialismen. Även om redaktören inte är kapabel att avgöra sanningshalten i detta påstående, är det korrekt att Burkes analys har varit en inspirationskälla för konservativa intellektuella. Den brittiske filosofen Roger Scruton, som brukar sägas vara en av världens främsta konservativa filosofer, refererar ofta till Burke som inspiratör.
I föreliggande artikel skall vi kika lite närmare på Burkes Reflections on the Revolution in France, utgiven på svenska av förlaget Contra, 1989.

Reflektioner om franska revolutionen

Bakgrund

Förhistorian till Reflections on the Revolution in France var ett tal av Richard Price, en inflytelserik engelsk filosof och teolog. Price hade inte endast hyllat franska revolutionen, hans tal hade också blivit mottaget med applåder i Frankrike.
Det som framför allt irriterade Burke var Prices tolkning av det som brukar kallas "den ärorika engelska revolutionen år 1688". I talet hade Price sagt att efter 1688 års uppror har engelsmännen inte endast en folkvald monark, de har rätt att ställa regenten till svars om han eller hon missköter sitt arbete; de har till och med rätt att fritt välja regering.
Reflections on the Revolution in France utgör Burkes replik. Boken är utformad som ett svar på en brevfråga ställd till Burke av en ung fransman vid namn Dupont. Burke och Dupont var bekanta och den sistnämnde var nyfiken på hur Burke såg på händelserna i Frankrike och förväntade sig uppenbarligen ett positivt svar. Burkes svar var emellertid allt annat än positivt.

Burkes kritik av Price

Burkes uppgörelse med franska revolutionen tar sin utgångspunkt i Prices föreläsning.
Det är flera saker som förargar Burke. Han irriterar sig över att Price, som är präst, håller ett politiskt tal. Ännu värre är att Price prisar en regim som har gått till frontalangrepp mot kyrkan. Burke är upprörd därför att han anser att Price politiserar religionen. "Inget annat borde höras i kyrkan än den kristna kärlekens vederkvickande röst". Såväl under- som överklassen behöver religionens tröstande ord. Alla plågas vi av sorger och besvär. Alla ska vi dö.
Han hävdar också att Prices beskrivning av den engelska revolutionen strider mot fakta. För det första är det inte sant att den engelska kungen är folkvald. England är en konstitutionell monarki och kungen regerar i enlighet med den av parlamentet fastställda successionsordningen. Det är korrekt att vi alla är undersåtar, skriver Burke, men det beror inte på att regenten har absolut makt. Monarken är lika bunden av lagen som folket.
För det andra är det inte sant att revolten mot Kung James II var en revolution. Engelsmännen gjorde uppror därför att kungen missbrukade sin makt. Målet var inte att omskapa det engelska samhället, utan att slå vakt om det bestående. Burke påpekar att engelsmännen hade möjlighet att skrota monarkin år 1688, men valde att behålla den.
Sist men inte minst: inte heller är det sant att engelsmännen år 1688 tog sig rätten att fritt välja regering. Revolten mot den sittande monarken uttryckte ingen vilja att bryta med det gamla samhället, utan en ambition att "härleda allt vi besitter ur våra förfäders arv". Engelsmännens rättigheter är ett fädernearv och detta sätter, fastslår Burke, gränser för vad engelsmännen kan göra med sin rösträtt.

Frågan är vad det är i denna historiska röra som har tilltalat konservativt lagda filosofer, politiker och medborgare?

Edmund Burke

Edmund Burke. Källa: Wikipedia.

Försvar av gradvisa reformer

Burke är inte reaktionär, dvs. han motsätter sig inte förändringar. Tvärtom menar han att förändringar är oundvikliga och att samhällen som inte kan anpassa sig till en föränderlig verklighet, saknar framtid.
Det som Burke vänder sig emot är radikala förändringar, dvs. föreställningen att vi endast kan skapa något nytt på det gamla samhällets ruiner. Franska revolutionen var ett radikalt projekt i den meningen att revolutionärerna ville jämna det bestående samhället med marken. I vår tid har kommunistiska regimer försökt sig på samma sak. Pol Pot införde till och med en ny tideräkning i det socialistiska Kampuchea.
Burke uppmanar oss gå fram försiktigt. Förändringar skall vara inkrementella. Vi ska, hävdar han, förändra det som vi måste förändra för att kunna bevara det som vi vill bevara. Vi skall inte riva ner strukturer som i århundraden har tjänat oss. Burke betonar i detta sammanhang klokskapens betydelse. Samhället är för komplicerat för att kunna underkastas en rationell plan. Kloka politiker låter sig vägledas av lärdomar ur det förflutna.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi också varför Burke har karakteriserats som upplysningskritiker.

Traditionalism

Burke är traditionalist, dvs. han betonar gärna och ofta betydelsen av sedvänjor och traditioner. För revolutionären, de som Burke kallar "teorins män", är sedvänjor och traditioner något som skall bekämpas. De förmodas endast innehålla fördomar och vidskepelser som legitimerar det bestående. Inget kan vara felaktigare, menar Burke. Kulturer är inte endast museiobjekt, de har också praktiska syften och i våra sedvänjor och traditioner finner vi, menar Burke, en kunskap som har bestått erfarenhetens hårda prövning under långa tider.
Abstrakta teorier är är annorlunda. De är, fortsätter Burke, farliga och det av flera skäl.
Ett skäl är att verkligheten inte kan korrespondera med ett teoretiskt ideal. Det är, menar Burke, ett skäl till varför revolutioner spårar ur. De faktiska omständigheterna bleknar i jämförelse med revolutionärernas grandiosa teorier.
Revolutionära teorier är utopiska därför att de kolliderar med människans natur. De som, med utgångspunkt i teoretiska jämlikhetsideal, försöker utrota olikheter, kommer att misslyckas därför att människor är olika. Emfasen på abstrakt teori leder till ett förakt för det konkreta. Man förväxlar det teoretiska idealet med verkliga människor och tror att motgångarna kan förklaras med konspirationer när de istället beror på att människor är människor.
Abstrakt teori gör oss okänsliga för det lidande som följer i spåren på den terror som ska upprätta den nya och goda ordningen.
Den närmast fanatiska tilltron till det egna förnuftet och föraktet för den kollektiva visdom som inryms i sedvänjor och traditioner, medför att revolutionärerna hamnar i krig med allt som uppfattas som varaktigt.
Humanitet förlöjligas som vidskepelse, hänsyn till individen blir ett förräderi mot allmänintresset. De som inte är för "den rena demokratin", avfärdas som tyranniets lakejer. Burke skriver: "Raseri och ilska kommer att riva ner mer på en halvtimme, än försyn, avsiktlighet och förutseende kan bygga upp på hundra år".
Människor har ofta emotionella band till sitt hemland. Försöken att destruera dessa känslor av tillhörighet är en bidragande orsak till varför revolutionära projekt mynnar ut i terror. När allt det som engagerar människor för den lokala gemenskapen och nationen har undergrävts, sinar de naturliga källor till auktoritet. Den nya regimen förlorar därmed den viktigaste källan till legitimitet. Kvar blir galgarna, skriver Burke.
Burke ställer inte upp en alternativ teori till de teorier som inspirerade de franska revolutionärerna. Han tror inte på samhällsteorier. Vi måste lära oss att känna våra begränsningar, menar han, och teorier får oss att förväxla våra drömmar med verkligheten.
Burke kritiserar också den lättsinniga användningen av historiska fakta. Angreppen på kyrkan i Frankrike motiverades med brott begångna av prästerskapet i svunna tider. Man förföljde således prästerskapet för handlingar som medlemmar ur dess förflutna hade begått. Man straffade inte ens rätt personer, skriver Burke. Det var grupptillhörigheten som gjorde prästerskapet skyldigt. Burke menar att vi måste använda historien försiktigt, annars kan den lätt "fördärva våra sinnen och förgöra vår lycka".

Rättigheter

Emfasen på det empiriska och det partikulära återkommer när Burke diskuterar rättigheter. När upplysningsradikaler som Thomas Paine talade om människans rättigheter avsåg de universella rättigheter som är möjliga att härleda från abstrakta principer.
Burke menar att rättigheter är lokala. Inte heller är de giltiga därför att de är härledda från en korrekt filosofisk princip, de är snarare att betrakta som ett historiskt arv. Engelsmän har rättigheter därför att tidigare generationer har offrat liv och lem i kamp för dem. Principen om arv är Burkes viktigaste konservativa princip.
En av de rättigheter som Burke diskuterar är rätten till frihet. Burke betonar i detta sammanhang att total frihet inte är eftersträvansvärt. Utan fred, ordning och privategendom, utan moral och religion, har vi ingen nytta av vår frihet. Därför anser Burke att begränsningar på människors frihet bör betraktas som en mänsklig rättighet. Vi kan inte njuta rättigheterna i ett civiliserat och ociviliserat samhälle samtidigt.
Även om rättigheter är viktiga, menar Burke inte att de är absoluta, dvs. att de alltid övertrumfar andra värden. Amerikanerna hade ingen rätt att göra uppror mot kronan, men Burke stödde dem likväl därför att han ansåg att de blivit orättvist behandlade. Av liknande skäl kämpade han under många år för att dra Ostindiska kompaniet i domstol för maktmissbruk.

Samhället

Burkes syn på samhället är lika komplex. Burke är t.ex. ingen motståndare till klassamhället, förutsatt att det ger utrymme för social mobilitet. Tvärtom förefaller han anse att förekomsten av olika sociala grupper är bra därför att de balanserar varandra. De utgör en barriär mot despotism därför att de tvingar fram kompromisser och leder till måttfullhet i politiken. En anledning till kaoset i Frankrike var att nationalförsamlingen inte hade några motspelare, utan kunde göra exakt vad den ville.
Burke försvarar den representativa demokratin. Alla människor är dock inte ägnade att styra. Det krävs både klokskap och historiska kunskaper och även om Burke betvivlade existensen av naturliga skillnader mellan människor, ansåg han likväl att kunskap och bildning gör människor olika väl lämpade att regera.
Demokrati är heller inget entydigt gott. En majoritet kan inte endast fatta dåliga beslut, den kan förtrycka och exploatera minoriteter.
Burke beskriver samhället som ett kontrakt, men till skillnad från upplysningsliberalismen menar han att det inte är ett kontrakt som endast omfattar de nu levande. Det inkluderar de som lever, de som har dött och de ännu ofödda. Därigenom sätter det gränser för vad de som lever får göra. Vi som har förmånen att leva har ett moraliskt och ibland också legalt ansvar för att bevara och vidareföra det som tidigare generationer har överlämnat till oss. Det är vår skyldighet, menar han.

Vi lär återkomma till herr Burke i framtiden

Reflections on the Revolution in France är ingen lättläst bok och det beror inte på att ämnet är särskilt komplicerat, utan på att Burke formulerar sig på ett mycket särpräglat sätt. Ibland tvingas man läsa en mening två eller kanske till och med tre gånger innan polletten trillar ner.
Redaktörens målsättning har inte varit en heltäckande genomgång av boken. Syftet med artikeln har istället varit att lyfta fram Burkes konservatism. I vårt avlånga land är ju konservatism tyvärr numera ett skällsord, men kanske kan vi råda bot mot detta missförhållande om vi ger allmänheten möjlighet att bekanta sig med Burkes konservativa idéuniversum. Det har, i vilket fall som helst, varit syftet med föreliggande artikel.
Det innebär också att det sista ordet i detta ämne inte är sagt. I en kommande artikel skall redaktören jämföra Burkes konservatism med Thomas Paines upplysningsliberalism. Förhoppningsvis skall det leda till en mer nyanserad och detaljerad bild av Edmund Burkes filosofi.