Samtiden.com

Du är här

What I Saw at the Revolution. A Political Life in the Reagan Era

PDF version

Peggy Noonans bok What I Saw at the Revolution. A Political Life in the Reagan Era (Random House, 1990) handlar om hennes tid som talskrivare åt president Ronald Reagan och vicepresident George HW Bush. Det är en välskriven och på många sätt annorlunda rapport från 80-talets Washington. Kanske borde man tillägga, och det skall inte uppfattas som kritiskt eller negativt, att boken också bär omisskännliga spår av att vara skriven av en kvinna.

What I Saw at the Revolution

Varför lockade denna bok till köp?

Svaret är naturligtvis Ronald Wilson Reagan, den före detta skådespelaren, sedermera guvernören och presidenten som inte endast lyckades med att ingjuta framtidstro hos sina landsmän, utan också fick fart på ekonomin och lyckades med det många förståsigpåare ansåg vara omöjligt: att demontera det med kärnvapen bestyckade kommunistimperiet i öster.

Konservativ och katolik

Noonan är konservativ, praktiserande katolik och antikommunist. När medialegenden Dan Rather förklarade för henne att hon istället för en vanlig julklapp skulle få pengar att donera till en valfri organisation, bad hon honom att skicka pengarna till Contrasgerillan i Nicaragua.
Noonan växte upp under en period då vuxna inte behövde oroa sig över att barnen inte befann sig inom synhåll. Det var en tid då familjerna var stora, ibland mycket stora.
Det var också en tid av tumultartade politiska motsättningar. Det var en värld med annorlunda regler. Det viktiga var att man visade sina grannar respekt, att man älskade Amerika och inte gnällde.
Hon skriver att när hon var universitetsstudent var det endast de med rika föräldrar som drömde om att ockupera rektorns kontor.
Noonan är republikan, men nämner Kennedy som antikommunistisk inspirationskälla. Tidskriften National Review spelade också en roll för henne med sitt budskap om att Amerika är ett bra land, att Vietnamkriget är moraliskt försvarbart, att alla sociala problem inte kan lösas med skattefinansierade program, att staten är ett hot mot individens frihet och att Gud är lika verklig som en sten.

Framgångsrik talskrivare

Noonan kom till Vita huset efter att ha arbetat sex år på CBS. Hon skrev manus till Dan Rathers radioprogram. Rather talade om vad programmet skulle handla om och vilka åsikter som skulle vidarebefordras till allmänheten och Noonan satte det på pränt.
Efterhand tröttnade hon på sitt arbete. En journalist skall vara objektiv och rapportera fakta. Noonan hade inget problem med att Rather var en av USA:s mest kända liberaler, men hon ville aktivt verka för konservativa värderingar. Hon ville arbeta som talskrivare åt president Reagan. Noonan låg bakom flera av Reagans mest minnesvärda tal. Hon författade det tal som Reagan höll i Normandie, fyrtio år efter den allierade invasionen av Europa. Hon låg bakom Reagans tal till nationen efter Challengerkatastrofen, ett tal som har rankats som det åttonde bästa politiska talet under 1900-talet.
Efter det att Reagan hade lämnat Vita huset, arbetade hon för vicepresident George HW Bush. När Bush sade att han önskade "a kinder, gentler nation" och att han motsatte sig skattehöjningar, "Read my lips: no new taxes", läste han innantill från Noonans manuskript.

Vita huset

Dinesh D'Souzas bok Ronald Reagan How an Ordinary Man Became an Extraordinary Leader, fokuserar på storpolitiska händelser. Reagans kamp mot kommunismen ges stor plats, liksom hans ambition att öka friheten och minska omfånget på den federala staten.
Noonans infallsvinkel är annorlunda. Noonan vill beskriva atmosfären i Vita huset och ingen detalj är för liten. Hon beskriver gallret som omger presidentens bostad, de prunkande rabatterna och välansade gräsmattorna. Hon nämner att anledningen till blommorna i Vita husets trädgård alltid blommar, är de planteras om med jämna mellanrum.

Tal i Rosträdgården

Reagan håller ett tal i Vita husets Rosträdgård. Källa: Wikimedia.

Inne i Vita huset är de vita väggarna täckta av konst och bilder, inte sällan på den sittande presidenten och hans fru.
Det råder en strikt klädkod. Män har blåa kostymer. I Vita huset är det också männen som bestämmer. Till och med den konst som täcker husets väggar är maskulin. När män konverserar börjar de alltid med att fråga vid vilket universitet som man har studerat vid.
Vita huset är fullt med färgstarka personer: kvinnan som alltid sjunger var helst hon befinner sig och dessutom på tok för högt; den lilla damen som styr och ställer över möblerna i Vita huset. Henne måste man hålla sig väl med om man skall få några möbler av värde.
Noonan beskriver Vita huset som en lycklig arbetsplats, men också en plats där starka karaktärer drabbar samman med jämna mellanrum.

Ett frustrerande arbete

Amerikanska presidenter håller många tal, men skriver inga själva. Det är talskrivarna som gör det jobbet och i Vita huset finns det många talskrivare. Talskrivarna arbetar inte ensamma utan har en person till sitt förfogande som hjälper dem med att kolla upp fakta.
Talskrivandet är en omständlig process. Ofta föregås det av långa intervjuer med den som skall hålla talet. Noonan genomförde flera sådana intervjuer med Reagan. När manuskriptet är färdigt, skickas det ut på remiss till de olika departementen som kan föreslå tillägg eller rättelser. Ju viktigare talet är, desto fler personer kommer att läsa det innan det går till tryck. När remissrundan är över har presidenten sista ordet.

Noonan skriver att det pågick en ständig kamp om vad presidentens tal skulle innehålla. Det var av det skälet enormt frustrerande att arbeta som talskrivare. Efterhand lärde sig Noonan vilka personer som man kunde ignorera och vilka individer som man helst inte skulle negligera. Reagans dotter, Maureen, var fruktad. Inte heller var det omdömesgillt att utmana personer högre uppe i makthierarkin:

I told Ben: "Look, this guy who talks like a computer, who in fact probably is a computer – I'm going to interface with him and tell him to leave my work alone".
Ben told me: "He's a computer with more power that you ... "

Presidenten

Sokrates lär ha sagt: "The unexamined life is not worth living". Noonan skriver att Reagan var ett levande bevis på att Sokrates hade fel. Reagan var totalt ointresserad av sig själv. Likväl var han en lycklig man.
Närhelst som han fick en personlig fråga, valde han att titta bort eller bara mumla. James Baker, som var Vita husets stabschef, beskrev Reagan som underbart snäll och lika opersonlig. Ingen tyckte illa om honom, men ingen kände honom heller. Han var så trevlig att människor var rädda för att inte tycka om honom.
När han fick frågan om han inte ändå var en udda person, svarade han: "I'm not odd, I'm only odd for a president."
Reagans bristande intresse för den egna personen var ett problem för Noonan eftersom en av hennes målsättningar var att göra presidenten så levande som möjligt i sina tal. Hur gör man det med en människa som inte är intresserad av sig själv?
Det märkliga var att Reagan samtidigt berörde människor och att han själv var mycket lättrörd. Noonan skriver att man ser det sistnämnda på bilderna från katastrofen med uppskjutningen av Challengerraketen. Medarbetarna följer med nyfikna, intresserade miner spektaklet på TV. Det är bara Reagans ansikte som är fullt av smärta.

Han fick kanske 200 000 brev om veckan och innehållet i dem vittnade om att människor såg honom som sin vän. Han besvarade minst tio brev om dagen. Ibland skickade han till och med pengar till människor, pengar som han tog från sin egen plånbok. En man fick problem med sin bank när bankmannen upptäckte att den utställda checken på ett hundra dollar var undertecknad av USA:s president. Lös inte in checken, förklarade bankmannen, autografen är ju mer värd.
Människor skickade honom gåvor och han använde dem i det dagliga arbetet.
Han visste att människor drogs till honom, att de ville vistas nära honom och han lät människor njuta av ögonblicket så länge som möjligt.
Noonan frågade honom hur han gjorde när han skakade hand med människor som inte ville släppa taget och Reagan demonstrerade med vänlig blick sin teknik:

Reagan och Noonan

Reagan visar Noonan hur man avslutar en handskakning. Källa: Wikimedia.

Han var snäll, anspråkslös och saknade personliga fiender. Han tog illa vid sig när människor var elaka mot honom, men kunde inte ge igen med samma mynt.
Om människor ansåg han att vi ställer till med så mycket elände som vi måste ställa till med och gör så mycket gott som vi kan.
Han var modig. Han gjorde karriär i det liberala Hollywood, trots att producenter och regissörer såg ned på honom för hans åsikter. Han var abortmotståndare, trots att han inget hade att vinna på det. Hans hustru Nancy ansåg att han hade fel i abortfrågan, liksom hans dotter Maureen. Hans vänner var för abort.
Han älskade roliga historier. Varken Carter, Nixon eller Ford hade särskilt mycket humor. Han skämtade dock aldrig om kvinnor.
Noonan skriver att han använde humor som ett medel för att slappna av. Det var inte ovanligt att han var nervös inför offentliga framträdanden och han skämtade för att lätta på trycket. När han invigde en utställning, sade han i samband med att han klippte av bandet att han hade tränat hela morgonen på Ed Meeses slips. Meese var presidentens rådgivare i nationella säkerhetsfrågor. Kulturskribenterna beskrev honom som osofistikerad eller till och med som ointelligent, men han brydde sig inte. Vanligt folk gillade ju roliga historier. En del tidningar hade till och med återkommande kolumner: "The Reagan Joke of the Week".

En kärleksförklaring till en president

Om man är intresserad av amerikansk storpolitik under Reagan, är Dinesh D'Souzas bok ett naturligare val. Noonan skriver med utgångspunkt i hennes erfarenheter som talskrivare och det präglar boken. Likväl är What I Saw at the Revolution. A Political Life in the Reagan Era läsvärd. Bitvis är den faktiskt fördömt bra.
Dessutom är det en udda läsupplevelse. Det har sagts att Noonans bok är ett kärleksbrev till amerikansk politik, men redaktören vill nog beskriva den som en kärleksförklaring till USA:s 40:e president.
Noonan tycker inte endast om Reagan, hon dyrkar honom. Boken beskriver en kärleksrelation, om än en platonsk sådan. När Noonan slutligen bestämde sig för att sluta som talskrivare, författade hon ett brev i vilket hon sade upp sig, signerade det med flera x (symboler för kyssar) och skickade det till presidenten. Man blir nästan lite bedrövad när man längre fram i boken får veta att Reagan inte besvarade denna elokventa kärleksförklaring.
Finns det en värre kärlek än den som förblir obesvarad? Stackars Peggy! tänker man. I slutet på boken är Noonan på väg hemåt efter att ha bevistat George HW Bushs installationstal:

Suddenly above us there was a great booming sound and a wind ... We stopped and looked up. "It's Reagans helicopter," said a woman. "It's Reagan leaving," I said to my mother, and we stood and waved and hoped that he saw."

Reagan höll sitt sista tal till nationen 1989. Då hade Noonan lämnat Vita huset. Hon var alltså inte med när föremålet för hennes obesvarade kärlek tackade Vita husets anställda och det kanske var tur. Även det var, som vi skall se, en mycket emotionell tillställning.