Redaktören har haft lite svårt att placera Douglas Murray. Han trivs i Roger Scrutons sällskap. Hans bok, The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam, är starkt kritisk till politiken med öppna gränser. Han har intervjuat Jordan Peterson och gästat nyliberalen Stefan Molyneux program. Boken Neoconservatism: Why We Need It (Encounter Books, USA, 2006) skingrar en del frågetecken.
Murrays samtidsdiagnos
Brittisk konservatism har problem. Det konservativa partiet vinner allt färre val. Inte heller växer det. Partiet har försökt motverka den negativa trenden genom att bli mer vänster. Dagens konservativa parti har accepterat det status quo som skapats av socialistiska Labor: en kolossal välfärdsstat, en tyrannisk politisk korrekthet och allmän moralisk förvirring.
Murray menar att det inte kan vara ett genuint konservativt partis uppgift och plikt att försvara det brittiska samhället i dess nuvarande utformning. Konservativa ska inte förvalta ett status quo som har skapats av socialister. Deras uppgift måste vara att förändra samhället. Problemet är att traditionell konservatism inte är särskilt lämpad för den uppgiften på grund av dess nostalgism. Det konservativa projektet kräver en ny typ av konservativa: nykonservativa.
Inspirationskälla: Leo Strauss
Leo Strauss föddes i Tyskland. Han studerade för Edmund Husserl och Martin Heidegger och doktorerade i filosofi blott 22 år gammal. Efter två korta sejourer, en i Frankrike och en i England, flyttade han till USA där han sedermera blev professor i politisk filosofi vid universitetet i Chicago.
Strauss är naturrättsfilosof. Naturrättsfilosofer hävdar att människor har rättigheter som tillkommer dem i deras egenskap av människor. Robert Nozicks rättighetsteori är ett modernt exempel på naturrättsfilosofi. Naturrättsfilosofier kontrasteras gärna med teorier som säger att rättigheter är något som staten beviljar individen, inte något som individen är utrustad med från födseln. Medan naturrättsfilosofer som Strauss menar att det existerar absoluta rättigheter är det sistnämnda perspektivet relativistiskt: individen har rättigheter om staten har beviljat sådana. Detta medför att naturrättsfilosofi och rättsrelativism hamnar i motsatsställning till varandra.
Det finns naturligtvis flera olika orsaker till förekomsten av relativism. I vissa sammanhang är relativism en rimlig hållning, till exempel i smakfrågor. Många gånger är dock det relativistiska perspektivet malplacerat. Strauss försvarade det demokratiska systemet, men han varnade också för att det kan ge upphov till relativism. Demokrati förutsätter tolerans och det är inte ovanligt att människor förväxlar tolerans med en relativistisk hållning. När relativismen väl är etablerad i breda folkgrupper börjar den erodera empiriska och moraliska sanningar. Det är skälet till att klassisk bildning är så viktigt. Problemet är att våra universitet också de är präglade av relativistiska tankeströmningar. Istället för att stärka studenternas intellektuella motståndskraft mot relativistiska attityder, bidrar de aktivt till infekterandet av unga människors tänkande med det relativistiska viruset.
Allan Bloom och Irving Kristol är Strauss mest omtalade studenter. Bloom är mest känd för boken The Closing of the American Mind från 1987. Bloom noterade att hans studenter blev dummare och dummare med åren och att det hade att göra med utbredningen av relativism. Tänkande förutsätter distinktioner, men allt fler studenter, förklarade Bloom, ville inte göra distinktioner därför att de var rädda för att diskriminera. Bloom hänvisade till den grekiske historikern Herodotos. Herodotos menade att mångfalden av åsikter och kulturer ger oss tillfälle att undersöka vilka som är sanna och falska. Blooms studenter var av den motsatta åsikten: de antog att kulturell mångfald tvärtom bevisade att det inte existerar empiriska eller moraliska sanningar och att vi därför är skyldiga att behandla alla kulturer och opinioner med samma respekt.
The Closing of the American Mind beskriver krisen på de amerikanska universiteten. Irving Kristol varnade för att relativismen hade spritt sig från akademierna ut i samhället och hotade centrala sociala institutioner. Det blev synligt inte minst i den politiska debatten. Om alla åsikter är lika mycket värda, varför dominerar vissa åsikter? Om alla människor är lika, varför är somliga fattiga, medan andra är rika? För Kristol var svaret enkelt. Åsikter är olika mycket värda. En del opinioner är sanna, andra är falska. Människor är olika. De är olika begåvade, olika utrustade med energi och entreprenörsförmåga och det leder till sociala och ekonomiska skillnader. För socialisterna var svaret annorlunda: skillnaderna måste bero på exploatering och förtryck.
Det var, skriver Murray, i detta klimat som Kristol myntade termen "nykonservatism".
Praktisk nykonservatism efter Strauss
Strauss kulturkritik lade grunden för nykonservatismen som teori. Det skulle dröja många år innan teorin omsattes i praktik.
År 1975 fördömde FN Israel för rasism. Det var en moralisk inversion i vilken arabstaterna framställde sig som offer för den judiska stat som de hade försökt underminera alltsedan dess grundande. Traditionella konservativa som Henry Kissinger stod helt handfallna och visste inte hur de skulle hantera den uppkomna krisen. Det blev den amerikanske FN-ambassadören och Demokraten Daniel Patrick Moynihan som för USA:s räkning fick uppgiften att gå i svaromål. Moynihans tal var straussianskt i det att det klart skilde mellan rätt och fel och vänner från fiender. Moynihan sade att USA inte skulle respektera resolutionen. FN representerar inte den fria världen. Den är, förklarade Moynihan, en organisation i vilken diktaturer har samma rättigheter som demokratier.
Det var dock Ronald Reagan som skulle dra det ultimata strecket i sanden. Reagan blev president 1981 efter att ha besegrat Demokraten Jimmy Carter. Två år senare beskrev han i ett tal Sovjetunionen som ett ondskans imperium. Reagans tal var klassiskt straussianskt. Reagan tog ställning mot relativismen och sade att demokrati är bättre än diktatur och att inte alla nationer är lika klandervärda. Han beskrev Amerika som en bastion för frihet och demokrati och Sovjet som ett ondskans imperium.
Reagans kritiker utgick inte oväntat från det relativistiska perspektivet och anklagade honom just för detta, att han hade mage att skilja mellan rätt och fel, men för nykonservativa som Kristol spelade det ingen roll. Presidenten hade visat vägen och Kristol och hans nykonservativa anhängare applåderade hans mod. George W. Bush skulle gå i Reagans fotspår. Efter terroristattackerna mot New York och Washington, förklarade Bush följande:
Some worry that it is somehow undiplomatic or impolite to speak the language of right and wrong. I disagree. ... We are in a conflict between good and evil, and America will call evil by its name.
Kommunismen kollapsar
År 1989 föll Berlinmuren. Ett år senare var samtliga kommunistregeringar i Östeuropa borta. Den 31 december samma år upplöstes Sovjetunionen.
Nykonservatismen som hade startat som en i huvudsak antikommunistisk rörelse ställdes inför ett dilemma: skulle man upphöra eller uppdatera sin dagordning?
Francis Fukuyamas artikel från 1989, The End of History, skulle bli avgörande för nykonservatismens ideologiska utveckling. Fukuyama hävdade att liberalismen hade vunnit det ideologiska slaget. Den ideologiska historien hade nått sitt slut. Fukuyama menade naturligtvis inte att historien som sådan hade avstannat, hans poäng var att vi nu visste att det inte existerar ett bättre sätt att organisera ett samhälle på än det klassiskt liberala. Socialism och kommunism är av det skälet inte progressiva rörelser, utan reaktionära strävanden.
Fukuyama övertygade nykonservativa att det sovjetiska imperiets kollaps inte medförde att faran var över. Den europeiska kommunismens fall innebar inte att socialismen inte längre utgjorde en fiende. Det innebar att fienden inte längre utgjorde ett externt hot. Det kalla kriget skulle snart utlösas av ett internt kulturkrig.
Septemberattackerna
Terroristattackerna mot New York Och Washington övertygade USA:s president George W. Bush och Storbritanniens premiärminister Tony Blair att faran mot det demokratiska väst hade ändrat karaktär. Kommunistregimer gick att isolera eller störta. USA har bojkottat Kubas kommunistregim i decennier och Reagan beordrade en invasion av Grenada som resulterade i störtandet av kommuniststyret. Det nukleära hotet från Sovjet hade också det varit hanterbart. Om Sovjet hade dristat sig att anfalla Västeuropa med kärnvapen, hade USA och Nato kunnat svara med samma mynt. Terrorismen var annorlunda. Den var statslös. De 19 män som genomförde septemberattackerna mot New York och Washington var från Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Libanon. Anledningen till att USA anföll Afghanistan var alltså inte att terroristerna var afghaner, utan att Al Qaeda hade sina baser i Afghanistan och att talibanerna skyddade dem.
Ett annat problem var att avskräckningsteorin var baserad på ett antagande som inte längre var giltigt. Avskräckningspolitiken fungerade därför att inte ens kommunister ville dö för socialismens seger. Islamister vill dö. För dem är svärdet nyckeln till paradiset. Det ultimata skräckscenariot var således ett i vilket terrorister skaffade sig massförstörelsevapen. Bush och Blair förstod att väst hade ringa möjlighet att försvara sig mot något sådant.
Två nya uppgifter presenterade sig.
Den första uppgiften var att föra en resolut kamp mot terroristnätverk som Al Qaeda. Den andra uppgiften var att ta itu med regimer som stöder terrorister. Det var skälet till att fokus hamnade på Afghanistan och Irak. Usama bin Ladin och hans terrornätverk opererade från afghansk mark och efter det att USA hade bombat Al Qaedaläger i Afghanistan omlokaliserade delar av organisationen till Irak. Saddam Hussein regim var känd för att hålla terrorister under armarna. Regimen hade inte endast beviljat asyl åt flera kända terrorister, varav flera medlemmar i AL Qaeda, den betalade 25 000 dollar till varje palestinsk familj som förlorat en familjemedlem i en terroristattack mot israeler. Det var heller ingen hemlighet att irakierna eftersträvade kärnvapen. Landet hade kemiska och biologiska stridsmedel och en kärnkraftsreaktor som man hade köpt av Frankrike.
Bush och Blair insåg att något måste göras. FN kunde emellertid inte agera. Frankrike, Ryssland och Kina var mot militär intervention och ville avskaffa sanktionerna mot Irak. Europa ville inte agera. Efter kommunismens fall, hade Europa tvärtom börjat nedrusta och satsa sina försvarsresurser på välfärdspolitik. Murray summerar den europeiska attityden på följande sätt: om du inte har en hammare, vill du inte att något ska likna en spik.
Följaktligen vägrade många europeiska politiker att ta hotet på allvar. Inte ens när man fick svart på vitt att amerikanerna och britterna hade rätt i sina farhågor valde man att agera. Istället mobiliserade Europa mot de amerikanska och brittiska planerna. Den tyska regeringens justitieminister jämförde Bush med Hitler och lugnade sina medborgare med att Iraks smittkoppsbomber var avsedda för USA, inte Tyskland. Tyskland hade bra relationer med Irak. Amerikanen Noam Chomsky anklagade USA för folkmord i Afghanistan, med förhoppningen om att etablera en moralisk ekvivalens mellan Bushadministrationen och Al Qaeda. Media i Europa sentimentaliserade palestinska terrorister. I London demonstrerade muslimer utklädda till självmordsbombare, socialister och nazister mot Israel. Terroristhotet avfärdades av västintellektuella och imamer som en Pentagonfabrikation. Vänstern skällde västdemokratierna för att vara lika goda kålsupare som regimerna i mellanöstern.
Murray menar att septemberattackerna gav oss en unik möjlighet att studera Europas och Amerikas själ. Vad finns det egentligen för anledning att gå ut i krig om alla kulturer är lika mycket värda? Varför envisas med att väst är speciellt? Värdehierarkier leder ju bara till konflikter. Varför inte istället satsa på inklusivitet, tolerans, öppna gränser och politisk korrekthet?
Utvecklingen hade bekräftat Fukuyamas och Kristols oro. Efter kommunistblockets kollaps var hotet mot väst inte längre externt, fienden finns tvärtom mitt ibland oss. Kulturkriget hade startat. Det demokratiska västs antagonister hade mobiliserat sina styrkor och Kristol och hans meningsfränder uppmanade alla nykonservativa att följa deras exempel.
Nästa artikel
Mot slutet av boken ger sig Murray i kast med att konkretisera den nykonservativa filosofin. Han har flera förslag på hur den av Strauss diagnosticerade sjukdomen ska kureras. Det är roande läsning och något som vi ska återkomma till i nästa artikel.