Samtiden.com

Du är här

Communism. A History

PDF version

Richard Pipes är en amerikansk historiker som har specialiserat sig på kommunismens historia. Det Pipes inte vet om kommunism är förmodligen inte värt att veta. I boken Communism. A History (Chronicles, 2003) ger sig Pipes i kast med att sammanfatta kommunismens historia och besvara några viktiga frågor.

Communism. A History

Kommunismens tre aspekter

Ordet "kommunism" refererar till tre saker:

  • Ett ideal.
  • Ett program.
  • En regim.

Låt oss ta en sak i sänder.

Ideal: Det egendomslösa samhället

I Kommunistiska manifestet skriver Friedrich Engels och Karl Marx att kommunismens mål är privategendomens upphävande. Marx och Engels var övertygade om att privategendom är något historiskt tillfälligt och knutet till en specifik samhällsform. De var också förvissade om att alla sociala konflikter under kapitalismen kan återföras på existensen av privat egendom. Ett samhälle utan privat egendom är därför inte endast ett jämlikt samhälle, det är också ett pacificerat samhälle.
Pipes menar att egendomskritiken är en av kommunismens viktigaste premisser. Problemet är att den saknar empiriskt stöd. Mänsklighetens defaultposition är inte egendomsgemenskap, utan privat egendom.
Frågan är därför varför kommunister envisas med att hålla fast vid teorin. Pipes förklaring är psykologisk. Kommunismen vilar inte på ett minne, istället uttrycker den en längtan. Den brittiske historikern och kommunisten Eric Hobsbawm sade att han var beredd att offra 20 miljoner människoliv för ett socialistiskt samhälle. Hobsbawm accepterade det socialistiska projektet på emotionella grunder. Det representerade "hopp". Inget annat.
Vi hittar några av de tidigaste uttrycken för denna längtan efter en egendomsgemenskap i grekisk poesi och filosofi. Det kanske mest kända exemplet är Platons Staten. Platons idealsamhälle är ett i vilket allt individuellt och privat är bannlyst.
Kristendomen har mer komplex syn på egendom. Paradiset beskrivs som egendomslöst. Allt som Adam och Eva behöver existerar i överflöd. Privategendomen blir nödvändig först efter det människan har förvisats från paradiset. Katolska kyrkan accepterar privat egendom om den inte endast används för att gagna ägaren utan också för välgörande ändamål. Protestantismen ser växande privat egendom som ett tecken på Guds välvilja.

Program: Karl Marx

Marx var således inte den först att fantisera om ett samhälle baserat på egendomsgemenskap, han var den första doktrinära socialisten. Socialism före Marx hade en improvisatorisk karaktär. Den saknade teori och strategi. Fourier och Saint-Simon var förvisso socialister, men de var också idealister. De var övertygade om att det socialistiska samhället hade en framtid därför att människan är god till sin natur.
Marx var inte lika optimistisk i sin syn på människan. I det Kommunistiska manifestet hävdade han att socialism och kommunism kräver en våldsam revolution. I en artikel i Neue Rheinische Zeitung försvarade Marx revolutionär terror.
Marx' ambition att skapa en revolutionär vetenskap var emellertid inte fritt från paradoxer.
Marx var inspirerad av Darwin och betraktade historien som en objektiv selektionsprocess i vilka olika samhällen avlöser varandra. Han var övertygad om att kapitalismen skulle haverera på grund av interna motsättningar.
Samtidigt uppmanade han människor till kamp för just socialism och kommunism. Varför riskera livet i politisk kamp om utgången ändå är given? Behövs verkligen Das Kapital om kommunismens seger är inskriven i historien?
Marx hade dessutom fel i sak. Kapitalismen kollapsade inte. Istället anpassade den sig. Arbetarklassen fick det inte sämre. Tvärtom: levnadsstandarden i den kapitalistiska världen steg. Kapitalismen blev heller inte mer auktoritär, den utvecklades istället i demokratisk riktning.
Socialdemokratin växte fram ur insikten att revolutioner inte är nödvändiga, att kapitalistiska samhällen kan reformeras. Socialister som Olof Palme var övertygade om att socialismen kan byggas med parlamentariska medel. Det tar naturligtvis lång tid, men det är långtifrån en omöjlig uppgift.
Även om bokstavstrogna kommunister som Lenin vägrade erkänna att marxismen var teoretiskt bankrutt, tvingades också de att revidera sin uppfattning.
Marx hade sagt att socialistiska revolutioner äger rum i industriekonomier med en stark arbetarklass. Ryssland var ett bondesamhälle. Bolsjevikerna var marxister i ett land utan arbetarklass.
Ynka två procent av den ryska befolkningen tillhörde arbetarklassen. Endast fem procent av dessa två procent var organiserade kommunister och merparten av dem var illitterata. Lenins styrkor bestod av kanske 10 000 personer i ett land på 150 miljoner människor. Det medförde att folkmajoriteten, i bolsjevikernas ögon, bestod av reella eller potentiella klassfiender och kontrollen av denna fiende krävde en enorm stat. Således kunde Stalin säga:

We are for the withering away of the state, and at the same time we stand for the strengthening of the dictatorship, which represents the most powerful and mighty of all forms of the state which have existed up to the present day.

Lenin hävdade därför, i strid med Marx, att det är möjligt att hoppa över det kapitalistiska stadiet och gå direkt från feodalism till socialism. För bolsjevikerna skulle socialismen inte komma som ett resultat av skärpta klassmotsättningar mellan arbetare och borgarklass. Den skulle införas ovanifrån av ett revolutionärt avantgarde. Därför blev makt över staten nyckeln till den socialistiska framtiden.
Detta förklarade också varför socialismen blev så ojämlik. I marxismen har staten ingen egen agenda. Den är ett simpelt verktyg i den härskande klassens händer. Lenin var övertygad om att administrationen av staten kunde förenklas så till den milda grad att socialismen kunde göra sig oberoende av specialister. I realiteten nödvändiggjorde nationaliseringar och kollektiviseringar en enorm statsbyråkrati. Det socialistiska samhälle som skulle ersätta det kapitalistiska klassamhället utvecklade sakta men säkert en egen, privilegierad, kommunistisk överklass.
Marx hade förutspått att kapitalismen skulle kollapsa på grund av interna motsättningar. I verkligheten var det kommunismen som kollapsade på grund av inre motsättningar.
Kommunismens mål var att skapa en ny, socialistisk övermänniska. Trotskij sade att under kommunismen "The average human type will rise to the heights of an Aristotle, a Goethe, or a Marx." Det förklarade varför kommunismen blev så tyrannisk. Kommunistregimerna förklarade i realiteten inte krig mot fientliga klasser, de befann sig i krig med människans natur. I realiteten var människornas brott under kommunismen inte att de hade fel åsikter eller tillhörde fel social klass, utan att de var människor.
Sovjetiska kommunister insåg också efterhand att projektet var hopplöst. Medborgarna avkrävdes förvisso lojalitet mot regimen, men den accepterade att människor fejkade sin kommunistiska övertygelse. Det viktiga var att människor gjorde som de var tillsagda, inte varför de lydde order.
Asiatiska kommunister gick längre. De krävde medborgare som var genuina kommunister. Det är skälet till att kommuniststaterna i Asien ofta höll sig med omskolningsläger. Men inte heller detta visade sig fungera. När Kina införde marknadsreformer efter Maos stöd behövdes det inga nya omskolningsläger för att få den kinesiska befolkningen att acceptera den nya politiken och skälet var att de flesta kineser hade fejkat lojaliteten med kommunistregimen.
Pipes menar att vi också kunde se detta fenomen när Sovjetimperiet bröt samman. Den härskande klassen, den så kallade nomenklaturan, övergav kommunismen i samma ögonblick som systemet kollapsade. Den hade aldrig varit genuint lojal med systemet utan utnyttjat det för de privilegier som det gav dess medlemmar. Vanliga sovjetmedborgare reagerade på samma sätt: Michail Gorbatjov trodde sig kunna rädda det socialistiska systemet genom att liberalisera det. I själva verket grävde han dess grav.

Regim

Kommunismens tredje aspekt är regimen. Marx gav det kommunistiska idealet en doktrinär form. Olika kommunistiska regimer har försökt att omsätta teorin i praktiken.
När kommunister debatterar med liberaler och konservativa, jämför de den faktiskt existerande kapitalismen med en teoretisk kommunism, en kommunism som inte existerar, som aldrig har existerat och som aldrig kommer att existera.
Pipes vill konfrontera kommunismens ideal med dess empiriska verklighet. Han diskuterar Sovjetunionen, Kina, Kambodja och Etiopien. Han nämner Kuba, Nicaragua och Chile under Allende. Kommunismen har prövats under hela 1900-talet. Systemet har prövats under en lång tidsperiod, på olika kontinenter och i olika kulturer.
Resultatet har alltid varit katastrofalt.
Inget land har blivit socialistiskt med demokratiska medel. Kommunister har överallt nått maktens tinnar genom statskupper.
Sovjetunionen är endast ett exempel. Kollektiviseringen av jordbruket ledde till svältkatastrofer, förstatligandet av industrier ledde till ekonomisk stagnation och emfasen på ideologisk enhet ledde till politisk uniformitet och kulturell stagnation.
Emfasen på klasskamp ledde till massmord. På 30-talet hade den sovjetiska säkerhetstjänsten inte som mål att arrestera och skjuta personer som hade kritiserat regimen. Istället hade man kvoter som skulle uppfyllas. Kvoterna baserades i sin tur på marxistisk klassanalys. I juli 1937 fick säkerhetstjänsten i uppdrag att skjuta 70 000 klassfiender utan föregående rättegång. På 1940-talet omfattade den så kallade Gulagarkipelagen över två miljoner människor.
Inte heller var kommunismen pacifistisk. Både Lenin och Stalin planerade för framtida krig. De var båda övertygade om att den sovjetiska socialismen inte skulle bestå utan ett eliminerande av europeisk imperialism. Europa måste bli socialistiskt om den sovjetiska socialismen skulle överleva. Lenin och Stalin ville därför provocera fram ett europeiskt storkrig, men hålla Sovjetunionen utanför det. Planen var att Röda armén skulle invadera Europa i konfliktens slutskede när de stridande parterna hade utmattat varandra militärt.
Det var, menar Pipes, skälet till det minst sagt intima samarbetet mellan Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland. I valen 1932 fick tyska socialdemokrater och kommunister fler röster tillsammans än Hitlers nationalsocialister, men Moskva förbjöd kommunisterna från att samarbeta med 'socialfascister'. Istället beordrade Moskva Europas kommunister att fördöma Frankrike och Storbritannien.
Förhoppningen var att Tyskland under Hitler skulle förklara Frankrike och Storbritannien krig. Non-aggressionspakten med Hitlertyskland skulle hålla Sovjetunionen utanför det kommande europeiska storkriget. Stalin drabbades följaktligen av en chock när det visade sig att Hitler hade delvis annorlunda planer och invaderade Sovjetunionen i juni 1941.
Pipes menar att intellektuella i väst var långt ifrån okunniga om terrorn i världens kommuniststater. Istället rationaliserade de sin tro på olika sätt. Den amerikanske journalisten Lincoln Steffens besökte Sovjetunionen i mars 1919. Efteråt skrev han följande om besöket:

I have seen the future, and it works. … I am a patriot for Russia; the future is there; Russia will win out and it will save the world. That is my belief. But I don't want to live there.

Slutord

Richard Pipes Communism. A History är en utmärkt sammanfattning av kommunismens historia. Boken är också utrustad med en diskussionsguide vilket innebär att boken med fördel skulle kunna läsas i studiecirkelform. Lättläst och läsvärt på en och samma gång.