Den brittiske poeten och historikern Robert Conquest dog förra året, 98 år gammal. Bakom sig hade han ett tjugotal böcker. Conquest var mest känd som Sovjetexpert och hade bland annat arbetat som utrikespolitisk rådgivare åt Margaret Thatcher. År 2005 tilldelades han The Presidential Medal of Freedom av USA:s dåvarande president, George W. Bush.
I föreliggande artikel skall vi kika lite närmare på Reflections on a Ravaged Century (W.W. Norton, 2000).
Ett ideologiskt århundrade
Nittionhundratalet var ett ideologiskt århundrade. Det var, förklarar Conquest, ett sekel under vilket idéer som sade sig kunna övervinna alla problem, förgiftade människors tankar och ödelade hela länder. I Reflections on a Ravaged Century beskriver Conquest några av dessa idéers framväxt. Han försöker också förklara hur de kom att dominera så många människors tänkande.
Utopins lockelse
Det förra seklets stora katastrofer utlöstes av människor som var besatta av idéer. Den kanske viktigaste premissen i dessa teoretiska system var föreställningen att det är möjligt att förverkliga ett utopiskt samhälle.
Denna millenariska förhoppning var inte ny. På 1500-talet formulerades den i teologiska termer. På 1700-talet var det förnuftet som skulle leda mänskligheten in i paradiset. Franska revolutionen verkställdes i förnuftets namn och kostade miljontals människor livet. På 1800-talet var det vetenskapen som skulle garantera att utopiska strävanden inte bara var uttryck för önsketänkande. Marxismen var kanske det främsta exemplet.
Robert Conquest. Källa: Wikipedia.
Marxismen har en apokalyptisk historiesyn. Den förebådar ett samhälle av total gemenskap, ett samhälle enat kring en doktrin och helt befriat från inre konflikter. Den amerikanske poeten TS Eliot sade i en ironisk ton att, om man får tro kommunisterna, kommer det socialistiska samhället att bli så perfekt att ingen behöver vara god.
Kommunisterna antog inte endast att historien förlöpte i enlighet med ett på förhand fastställt schema, de försökte också forcera förloppet genom att utrota hela folkgrupper. De var övertygade om att efter det att klassfienden hade krossats, skulle historien bromsa in eftersom dess motor, klasskampen, inte längre erhöll det nödvändiga bränslet. Mänskligheten hade då nått fram till det socialistiska paradiset.
Våldet var nödvändigt. Det var historiens barnmorska. Ledande kommunister som Lenin var övertygade om att historien skulle frita dem från ansvar. När utopin väl var på plats skulle alla deras brott bli förlåtna.
Den engelska och amerikanska revolutionen var annorlunda. Engelsmän och amerikaner försökte, var och en på sitt sätt, att bevara den befintliga ordningen. Britterna gjorde revolution för att rädda monarkin, amerikanerna kapade trossarna med moderlandet därför att den brittiska kronan inte lät dem leva som britter.
Den totalitära idén
På ett mer allmänt plan var problemet med utopismen att den försökte pressa in verkligheten i en formel. Den var, kort uttryckt, komplexitetsreducerande. Den marxistiska historieteorin var en sådan formel. Enligt den hade de ryska kulakerna inte historien på sin sida. De tillhörde en grupp som var dömd att gå under. Det var arbetarklassen som hade framtiden för sig. Teorin försåg på detta sätt revolutionärerna med ursäkter för att mörda och deportera människor.
Fidel Castro sade det: “Historien skall frikänna mig.” Han var mer intresserad av historiens dom än vad vanliga kubaner tyckte om att leva bakom taggtråd.
I detta teoretiska schema reducerades historien till en kamp om makt mellan olika grupper. Ordet “reducera” är passande därför att i realiteten är historien inte klasskamp.
Det rådde ingen klasskamp på den ryska landsbygden. Därför arbetade kommunisterna aktivt för att inflammera relationerna mellan bönderna. Målet var att bönderna skulle anklaga sina grannar för brott som de aldrig hade begått och att de sistnämnda skulle ta på sig skulden för kriminella handlingar som de aldrig hade utfört. Klasskampen existerade inte, den var produkten av politiska manipulationer baserade på en reduktionistisk historiesyn.
Ekonomier är inga nollsummespel, men i marxismen blev ekonomin ett nollsummespel. Kapitalisten måste bli rik på arbetarens bekostnad: utan exploatering, ingen klasskamp; utan klasskamp, ingen socialism.
Marx hade förutspått att arbetarna skulle få det sämre och sämre och när kommunisterna till slut förstod att teorin inte stämde med verkligheten, slöt de sina ögon. Den italienske kommunisten Palmiro Togliatti viftade bort problemet genom att föraktfullt förklara att värdeteorin var till för massorna.
I det marxistiska schemat skulle alla sociala motsättningar elimineras under socialismen. Verkligheten var en annan: 1900-talets stora arbetaruppror ägde rum i socialiststater.
Den politiska dialogen reducerades till ett fastställande av klasstillhörighet. Den akademiska diskursen politiserades: frågan var inte om en teori var sann eller falsk, utan vem som framförde ett argument.
Marxismen var omöjlig att vederlägga. Den var kompatibel med alla fakta.
Intellektuellt sett handlade totalitarismen om reduktionism, dess politiska manifestation var fanatism.
De troende
Är vissa människor mer mottagliga för totalitära idéer än andra? Conquest tror det. Vår tids problem härrör från människor för vilka politiken blev en mani. Det är, menar Conquest, en temperamentsfråga.
De flesta kommunistsympatisörer var välutbildade. De mest kända var uppburna författare och filosofer.
Det handlade om människor som hade ett i huvudsak emotionellt förhållande till marxismen. Många förstod att bolsjevikerna mördade, fängslade eller deporterade alla som stod i deras väg, men den insikten överskuggades av vad man uppfattade som det ryska dramats historiska storslagenhet. Man trodde sig bokstavligen kunna se och höra en ny civilisation födas.
Det räckte med att granska marxismen som teori för att förstå att det måste förhålla sig på det sättet. Marxismen var kontradiktorisk: å ena sidan skulle socialismens seger garanteras av de obevekliga historiska lagbundenheter som Marx hade upptäckt, å andra sidan uppmanade teorin människor att kämpa för samma seger.
Det gick naturligtvis inte ihop, men för revolutionärerna spelade logik ingen större roll. Det hade ett i huvudsak emotionellt förhållande till politiken.
Den franske filosofen Jean-Paul Sartre förklarade att reformidén inte passade hans temperament. Den brittiske historikern Eric Hobsbawm sade att det var värt att offra 20 miljoner människor för socialismen därför att det sovjetiska projektet, för honom, representerade mänsklighetens enda hopp. Den ungerske kommunisten George Lukács sade 1976 att det inte spelade någon roll om marxismens samtliga prediktioner slog fel, han skulle ändå hålla teorin för sann.
Conquest menar att det onekligen verkar som att vissa temperament inte är förenliga med en pluralistisk samhällsordning.
Argumenten för
I väst fanns en stor grupp intellektuella som prisade kommunistdiktaturerna. En del såg kommunismen som ett rationellt, politiskt projekt trots att det var genombyråkratiserat och extremt tungrott. Andra urskuldade de kommunistiska brotten med att förövarna, trots allt, hade goda avsikter.
Några försvarade kommunismen därför att den antog stå till vänster om kapitalismen. Svenska kommunister ursäktade de kommunistiska övergreppen med hänvisning till att öststaterna, trots alla brister, stod på rätt sida i den antiimperialistiska kampen. Det emotionella förhållandet till marxismen blev tydligt när man granskade det kommunistiska språket. Kommunisternas tal om social rättvisa förhäxade många västintellektuella så till den milda grad att de slöt ögonen inför det faktum att social rättvisa endast existerade på papperet.
Enligt ett vanligt förekommande argument antogs sovjetkommunismen vara bra eftersom västkapitalismen sades vara dålig.
Vissa debattörer hävdade att öststatsdiktaturerna måste vara demokratiska därför att kommunisterna slogs för demokrati och frihet under spanska inbördeskriget. Man ignorerade det bistra faktum att varhelst kommunister fick makten, avskaffade de demokratin.
Många kritiker av västdemokratierna var extremt närsynta när de granskade kapitalismen och lika långsynta när de studerade socialismen. När media i väst rapporterade om ett missförhållande, togs det till intäkt för att kapitalismen inte fungerade. Det faktum att inga jämförbara rapporter fanns tillgängliga i sovjetisk press, antogs däremot inte bevisa att det inte existerade någon pressfrihet under socialismen, utan tvärtom att det inte existerade några missförhållanden under socialismen.
För många unga var socialism och kommunism inte ideologier, utan ett sätt att klättra på den sociala statusstegen.
Några försvarade kommunismen med hänvisning till att Sovjet var en ekonomisk framgångshistoria och en normal fungerande samhälle, trots att landet stod på randen till ekonomisk kollaps och genomsyrades av politisk paranoia.
Kanske är det dags att grunda Anonyma marxister för att hjälpa människor som har blivit beroende av socialism och kommunism att hitta tillbaka till ett normalt liv?
Kommunistpartiet
Nittonhundratalet var det första århundrade i vilket en grupp lyckades att monopolisera statsmakten och använda den i syfte att påtvinga samhället en doktrin.
I socialiststaterna var det kommunistpartiet som hade denna ställning. Partiet tolkade, förvaltade och applicerade doktrinen. Kommunismen var statsreligion och partiet hade ungefär samma status som Påven har inom katolska kyrkan. Båda betraktades som ofelbara. Partiet hade alltid rätt, förklarade Trotskij:
None of us desires or is able to dispute the will of the Party. Clearly, the Party is always right … We can only be right with and by the Party, for history has provided no other way of being in the right.
Denna magnifika självöverskattning var en orsak till varför den kommunistiska propagandan var så rabiat. Eftersom kommunismen som ideologi hade erhållit en kvasireligiös status, var det inte möjligt att diskutera den på ett rationellt sätt. Lenin förklarade att han inte försökte övertyga sina meningsmotståndare om att de hade fel, utan att hans mål var att krossa dem. Frågan var inte om ett påstående var sant eller falskt, utan om det var kompatibelt med den av partiet omfattade doktrinen.
Lenins politiska bidrag var hans teori om det revolutionära avantgardet. Kommunistpartiet skulle, liksom nazistpartiet, vara ett parti för en liten elit och Lenin motiverade det med att en sådan organisation skulle förhindra partiet från att urvattnas ideologiskt. Det var också skälet till att kommunistledare kunde tala om de så kallade massorna med sådant förakt. Antingen accepterade arbetarklassen kommunistpartiets politik eller så agerade det i strid med sina objektiva intressen och då hade partiet rätt att ignorera arbetarna och kräva rättning i leden.
Därför var det ingen tillfällighet att det kommunistiska styret skulle leda till massterror. Eftersom det kommunistiska samhället antogs vara en produkt av historiska lagbundenheter över vilka människan inte har någon kontroll, blev all kritik av enpartistaten per definition kontrarevolutionär. Det var alltså ingen tillfällighet att kommunistpartierna lagfäste förgudandet av status quo. Det var som Trotskij sade: partiet har rätt därför att historien har bestämt det.
Det förklarade också den bisarra verklighet som medborgarna i kommuniststaterna tvingades uthärda. Man levde i en officiell fantasivärld i vilken alla medborgare var lyckliga, en ekonomi där produktionsmålen alltid uppnåddes, ett samhälle i vilket frihet och demokrati rådde och där det faktum att den kommunistiska kandidaten alltid erhöll minst 99 procent av rösterna i de fria och allmänna valen bekräftade att folket och partiet marscherade under samma banér och åt samma håll som historien.
Västerlandets kultur
Frihet är ett historiskt undantag. I väst tar vi våra demokratiska fri- och rättigheter för givna, men om vi kikar i den historiska backspegeln upptäcker vi hur unik vår civilisation är. Den bistra sanningen är att de flesta samhällen är och har varit auktoritära.
Västerlandets styrka är att våra kulturer, med få undantag, har gjort anspråk på perfektion. Våra samhällen har tvärtom sökt efter kompromisser och konsensus.
Kommunismen är en västeuropeisk idéströmning. En orsak till att den aldrig lyckades få fotfäste i väst, var att vanliga människor, inte intellektuella, förstod att socialism och vanligt sunt förnuft inte är förenliga. De var alldeles för behängda med plikter och ansvar och de insikter som följer av plikter och ansvar för att kunna ta propagandan på allvar.
De förstod att vi självklart behöver allmänna idéer när vi reflekterar över vår situation, men att dessa idéer skall tjäna oss, inte härska över oss. Man förstod att det behövs en stat, men att statens rättigheter måste balanseras mot individens rättigheter. De insåg att människan är en social varelse och i den meningen en del av ett kollektiv, men att hon också är en individ sysselsatt med att förverkliga privata projekt.
Det var tack detta odogmatiska förhållningssätt som den pluralistiska kulturen överlevde i väst.
Det var naturligtvis inte allt
Reflections on a Ravaged Century handlar inte endast om kommunism. Faktum är att redaktören inte har berört lejonparten av boken.
Conquest diskuterar även nationalism, fascism och nationalsocialism. Två kapitel är ägnade åt det kalla kriget, ett tredje åt situationen i västvärlden. Han granskar också utbildningssystemet i väst. Boken avslutas med en lång diskussion om Europeiska unionen.
Allt detta skall vi emellertid spara åt presumtiva bokköpare.
Reflections on a Ravaged Century är en bok som förtjänar att läsas i maklig takt. Den är faktiskt en liten guldgruva av insikter och förtjänar allas vår begrundan.