Samtiden.com

Liberalismen och folkviljan

Finns det en folkvilja? Enligt Henrik Edin, före detta ordförande i Liberala ungdomsförbundet, är svaret på denna fråga negativt. Det finns bara enskilda individer och deras viljor.

Henrik Edin

Herr Edin. Fotografi: Dennis Lindbom.

Robert Nozick

Edins teori är ingalunda unik. Den har framförts av en rad liberalt sinnade tänkare, däribland den amerikanske filosofen Robert Nozick. Nozicks bok, Anarchy, State and Utopia, är en av de mest fascinerande böcker som har passerat redaktörens lupp.
Nozick menar att socialister ser omfördelningspolitiken som ett medel för skapandet av ett jämlikare samhälle. I verkligheten finns det inget samhälle. Det finns bara individer. När politikerna beskattar höginkomsttagare och delar ut deras egendomar till låginkomsttagare, gynnar de inte samhället. De tar från individer med hög inkomst och ger till individer med låg inkomst. Därför är välfärdsstaten ett hot mot individens frihet. Människor skall, som Kant, påpekade, behandlas som mål, inte som medel.
Frihet är, för Nozick, ett fundamentalt värde. Det väger därför tyngre i vågskålen än andra värden, jämlikhet inkluderat. Därför är frihet också det värde som vi bör sträva efter att maximera. Det innebär i korthet välfärdsstaten skall ersättas med en minimal stat.
Det är, i korthet, Nozicks argument.

Individualism, holism, objektivism

Det individualistiska argumentet är relativt populärt och skälen härför är många. Nozicks bok har spelat en viktig roll i populariseringen av det bland intellektuella. Ett mer prosaiskt skäl är att det förefaller vara intuitivt rimligt: människor uppfattar sig själva som individer. När vi betraktar vår omvärld, ser vi individer, inte grupper eller klasser.
Det finns också ett politiskt skäl till argumentets popularitet. Kollektivismen spelade en enormt destruktiv roll under förra seklet. De kommunistiska regimerna odlade föreställningen om socialismens oundviklighet. Miljontals människor offrades på de objektiva förhållandenas altare. Den individualistiska hypotesen uppfattades därför som ett hälsosamt korrektiv till en objektivistisk historiemetafysik.
Likväl har vi rätt att fråga oss om den individualistiska analysen är korrekt.
Det individualistiska argumentet säger att allt tal om folkvilja är metafysik. Det finns bara enskilda individer och alla komplexa sociala fenomen måste i slutändan vara återförbara på individer. Individen äger ontologisk prioritet.
Det är argumentet i korthet.
Låt oss därför utföra ett litet tankeexperiment.
Antag att jag plockar isär min dator och placerar alla delarna på köksbordet: moderkort, processor, fläktar, nätaggregat, minnesmoduler osv. Naturligtvis existerar dessa oberoende av min dator. Annars skulle jag ju inte kunna byta ut dem när de fallerar. Om de inte ägde självständig existens, skulle de ju inte kunna säljas i butik. Frågan är dock om inte även min dator är en empirisk realitet och att delarna erhåller sina funktioner genom att delta i den.
En processor utan moderkort, strömförsörjning och annat kan inte utföra beräkningar. På samma sätt är en individ inget utan hjärna, hjärta, lungor och kanske också armar och ben, men innebär det att det inte finns individer, bara kroppsdelar?
Vi kan upprepa detta tankeexperiment på sociala institutioner och samma fråga uppstår: det är förvisso korrekt att individer kan existera utan ett samhälle, men frågan är om individen i naturtillståndet är densamma som den som lever i ett samhälle. Det finns inget som hindrar oss från att argumentera på samma sätt om begreppet "folkvilja". Om man bryter ned begreppet i dess beståndsdelar, hittar man individuella viljor, men frågan är om inte dessa viljor förändras när de kombineras.

Dold objektivism?

Innebär detta att vi har lanserat en ny form av objektivism? Nej, det gör det inte. Om det existerar en folkvilja, existerar den naturligtvis inte helt oberoende av de enskilda individerna.
I så fall måste vår holism vara annorlunda än den typ som vi påträffar hos t.ex. Marx, i vilken den enskilda individen reduceras till en kugge i ett objektivt maskineri.
Om det finns en folkvilja, är den således en produkt av människors handlingar och existerar endast i praktikens form. Det kan således inte finnas någon folkvilja på månen eftersom det inte finns människor där. Folkvilja finns endast där det finns människor och när deras viljor kombineras.

Kritik av det individualistiska individbegreppet

Ett problem med det individualistiska individbegreppet är att det förefaller implicera att individen är fullkomlig och att samhället inte kan berika denne. Det är detta antagande som gör det möjligt för liberalen att reducera samhället till individer. Om individen istället hade varit en produkt av samhället, hade reduktionen inte varit möjlig att genomföra.
Detta förklarar varför liberalismens frihetsbegrepp är så abstrakt: individen behöver inte samhället för att uppnå frihet. Individens frihet är en funktion av dennes förnuft. Det enda som individen behöver göra för att bli fri är att bruka sitt förnuft.
Den tyske filosofen Immanuel Kants försök att formulera en sekulär moral, strandade just på denna premiss. Kant förespråkade en pliktetik enligt vilken individen endast skall följa förnuftets röst och han nådde fram till denna uppfattning genom att abstrahera bort de empiriska villkor som i realiteten sätter restriktioner för individen.

Kant

Immanuel Kant. Källa: Wikimedia.

Kants individ är således fri att agera, men kommer inte att kunna göra något eftersom han eller hon inte tillhör ett konkret socialt sammanhang. Det är, trots allt, uppfostran, sedvänjor, traditioner och det sociala samspel som individerna deltar i som utrustar dem med värden och utan dessa har de inget mål för sina liv. Förnuftet kan i sig inte vägleda människan.
Det individualistiska individbegreppet har därför uppenbara likheter med det kristna Gudsbegreppet: antingen är individen ett transcendentalt subjekt och oförmöget att handla eller så kan han handla och då är hans motiv en del av hans omständigheter och historia.
Om det sistnämnda är sant, uppkommer ett nytt problem. Om individen behöver samhället för att veta vad han eller hon skall göra, innebär det inte då att vi offrar friheten på omständigheternas altare?
Nej, det gör det inte och skälet är att frihet inte är ett fundamentalt värde.

Frihet förutsätter restriktioner

Varför upplever vi inte frihet som ett fundamentalt värde? Det beror på att människor är personer och som sådana utrustade med uppfattningar om rätt och fel. Människor har inte endast rättigheter, de har också plikter. Friheter utan skyldigheter leder till socialt kaos. Fullständig yttrandefrihet hade gett människor rätt att förtala varandra, att sprida illasinnade rykten. Frihet utan ansvar hade medfört att föräldrar hade lämnat sina barn vind för våg.
Människors skepsis till frihetsapostlar är inte grundad i moralfilosofiska argument, utan en naturlig följd av att de lever i samhällen och måste koordinera sina aktiviteter.
Naturligtvis finns det också människor vars livsluft är samhällskritik och som ser som sitt mål att maximera den ena eller den andra gruppens friheter, men de är lätträknade. De som strävar efter att ifrågasätta allting, bidrar inte till människors frihet, utan till deras alienation.
Vi uppnår således inte frihet genom att avskaffa alla förbud, utan genom att upprätthålla restriktioner, genom att försvara sociala hierarkier.

Folkviljans grund

En folkvilja är knappast ett resultat av medvetna överväganden. Den har förvisso en enhetlig karaktär, men denna är inte densamma som man finner i t.ex. en politisk organisation.
Dess yttersta grund är kultur, sedvänjor och traditioner. Dessa borgar för att människor liknar varandra i olika avseenden. De agerar inte endast på ett likartat sätt, de har också en besläktad syn på världen. De förklarar varför människor varken kan eller vill vara vad som helst. Svenskar kan inte bortse från sin svenskhet, sitt språk, sina sedvänjor och traditioner, sin historiska och kulturella bakgrund och bli något annat därför att radikalt sinnade politiker har tröttnat på dem. De är en orsak till att många immigranter känner sig som främlingar i vårt samhälle. Omvänt är importen av främmande kulturer en anledning till att svenskar ibland inte känner igen sig i sitt hemland.
Följaktligen uttrycker en folkvilja ingen strikt teoretisk relation. Vi är inte känslomässigt neutrala i förhållande till vårt fosterland. Nationer är inga döda objekt som vi använder för att maximera vår frihet. Vi upplever vårt hemland med känsla. Det är knappast en tillfällighet att svenskar gläds när Sverige vinner OS-guld och sörjer när vi blir omkörda av norrmän. Vi firar dock inte de enskilda idrottsmännens prestationer utan vårt fosterlands triumfer. Det är inte de som har vunnit eller förlorat, utan vi.
De som hatar det bestående, ser denna frändskap som ett uttryck för en maktpolitisk konspiration eller elakartad nationalism. För vanliga människor är den en källa till gemenskap och en anledning till att de känner sig som ett folk och att de upplever att de har gemensamma intressen. Den är, kort och gott, folkviljans grund.
Att inte förstå detta är inte detsamma som att vara djupsinnig och beläst, vilket många samhällskritiker verkar tro, utan att vara alienerad i förhållande till det enda kulturella sammanhang som man kan utgöra en meningsfull del av.

Immigrationspolitiken som exempel

Edin förnekar inte endast existensen av en folkvilja. Han tror inte ens att det existerar ett svenskt folk. Det finns bara enskilda individer. Territoriella jurisdiktioner är konstlade och begränsar människors frihet. Därför vill Edin ha fri invandring.

En vision om fri migration och öppna gränser måste fortsatt vara vår vision och ledstjärna.

Edin betraktar immigranter som ett slags sociala atomer utrustade med förnuft. Det enda som hindrar dem från att realisera sina potentialer är fega politiker, rasism och svenskhet. Följaktligen skall immigrationspolitiken syfta till att förändra Sverige, inte att anpassa immigranterna till våra sedvänjor och traditioner.
Kritikerna av immigrationspolitiken hävdar att de människor som immigrerar till vårt land inte är sociala atomer. De tar tvärtom med sig sina sedvänjor och traditioner till vårt land. Problemet med hedersvåld är en indikator på att den sistnämnda hypotesen är korrekt. Det är en i allt väsentligt importerad våldsform. Framväxten av shariadomstolar i Europa är en annan indikator. Kritikerna av immigrationspolitiken menar därför att integrationspolitikens mål skall vara att göra invandrare mer lika folkmajoriteten.

Engelsk folkvilja

Om vi får tro Edin finns det inget politiskt projekt som på ett så framgångsrikt sätt har stärkt den individuella friheten som EU. Naturligtvis finns det ett och annat korn av sanning i detta påstående. Lika lite som konservativa intellektuella anser att Marx hade fel om allting, hävdar EU-kritiker att organisationen alltid fattar dåliga beslut.
Likväl finns det anledning att misstänka att Edin har fel i sakfrågan. Låt oss kika lite närmare på rörelsefriheten, en av EU:s fyra grundfriheter. Rörelsefriheten inom EU innebär att EU-medborgare har rätt att leva och arbeta i valfritt EU-land. Under vissa villkor ger rörelsefriheten också immigranter tillträde till det sociala välfärdssystemet i värdlandet.
Allt detta ser naturligtvis bra ut på papperet, men det fungerar kanske inte så väl i verkligheten.

EU

EU-kommissionen i Bryssel. Källa: Wikimedia.

De flesta européer kan prata begriplig engelska, vilket gör det möjligt för dem att flytta till England. Många immigranter till Europa pratar engelska och har därför rätt att slå ned sina bopålar i öriket. Engelsmännen har inte samma språkliga smörgåsbord framför sig. Inte alla engelsmän pratar tyska, franska eller spanska. Få förstår svenska, finska, danska, norska, grekiska, ungerska eller italienska. Följden blir en okontrollerad immigration till England.
Om man endast fokuserar på det faktum att människor helt plötsligt har fått rätt att bosätta sig var de vill, är det lätt att dra samma slutsats som Edin. Man får onekligen intrycket att friheten för människor har stärkts i Europa.
Kontinentaleuropéer och immigranter kanske håller med Edin, men engelsmännen, som skall ta emot alla dessa fria individer, måste inte nödvändigtvis uppfatta situationen på samma sätt.
Varför har engelsmännen reagerat så negativt på rörelsefriheten inom EU? Ett skäl är förmodligen att de inte upplever att rörelsefriheten har gagnat dem. Kanske vill de inte leva i ett överbefolkat England, med allt vad det innebär av slitage på natur, kulturarv och människor.
Ett kanske ännu viktigare skäl är att "frihet" kanske inte är ett kulturneutralt begrepp. På det liberala ritbordet ger begreppet säkert intryck av att vara applicerbart överallt och när som helst. Det är skälet till varför mer frihet alltid anses vara bättre än lagom och mindre. Vanliga människor har en annan infallsvinkel på problemet. För dem är frågan inte akademisk. De är inte intresserade av friheter som hotar den sociala ordningen.
Kanske kände sig engelsmännen mindre fria i det mångkulturella samhälle som EU:s rörelsefrihet har varit med om att skapa.
Kanske ville de bevara sitt fosterland.
Handen på hjärtat: hur skulle de kunna vilja något annat - som folk?

Olämplig som politiker

Det brittiska EU-utträdet är ett exempel på vad en folkvilja kan åstadkomma. Edin förstår naturligtvis ingenting. Han skriver:

Det finns omkring 500 miljoner europeiska medborgare. Var och en av dessa ges ett jämbördigt inflytande över den europeiska politiken genom de val som hålls var femte år. Parlamentet stiftar lagar genom att besluta om direktiv och förordningar som appliceras på den nationella lagstiftningen.

Detta är naturligtvis ett extremt formalistiskt argument. Varför inte istället ställa frågan om engelsmännen kanske föredrar att leva under lagar som de har stiftat själva?
För Edin finns ingen folkvilja. Följaktligen finns det heller inget folk som kan drabbas av en identitetskris. Den kärva sanningen är att det engelska EU-utträdet var ett uttryck för en identitetskris. Engelsmännen frågade sig: vad kommer att finnas kvar av vårt land om vi fortsätter i det av EU upptrampade spåret i ytterligare 20 år? Uttryckt på ett annat sätt: kommer vi fortfarande att existera som ett folk? Kommer vi fortfarande att kunna vilja tillsammans?
Moderna politiker har svårt att förstå denna typ av folkliga stämningar och är ofta snabba att stämpla dem som otillbörlig nationalism.
Edin förefaller inte vara ett undantag från denna trista regel. Han avfärdar människors oro som nationalistiskt bjäfs och tycker säkert att han är jättesmart. I realiteten visar hans reaktion endast hur alienerad han är i relation till sina landsmän, sitt eget hemland och hur långt det är mellan honom och vanliga människor. Det visar att han inte kan eller vill identifiera sig med de människor som han en dag hoppas att få företräda.
Kort uttryckt: det indikerar hans olämplighet som politiker.
Politik är idealt sett en dialog med det befintliga samhället. Lagar skall förkroppsliga samhällets moral och etik. Edin beter sig som en medlem av en självutnämnd kast som anser att hans åsikter har något slags epistemologiskt företräde. Det är oroande att framtidens riksdagsledamöter och statsråd kommer att rekryteras ur sådan mylla.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS