Samtiden.com

Du är här

ROKS-ideologins slutgiltiga kollaps

PDF version

Den 9 juni 2005 fick dekanus vid samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet, professor Jan Södersten, i uppdrag att i "enlighet med Uppsala universitets regler avseende förfarande vid anklagelse om vetenskaplig ohederlighet, granska professor Eva Lundgrens forskning". Bakgrunden till universitetets beslut var de påståenden om ritualmord på barn och djur i Sverige utförda av manliga pedofiler som Lundgren fört fram i bland annat Evin Rubars dokumentär "Könskriget". Den norska forskaren Asbjörn Dyrendal hävdar att Lundgren i början av 90-talet sagt att hon med nöd och näppe undgick att mördas av norska satanister 1987. Sociologiprofessorn Leif Lewin förklarade för Expressen:

Hennes påståenden om ritualmord är sanslösa. Vi är mycket bekymrade. De krav som gäller inom vetenskapen är belägg. Jag har inte sett några belägg för ritualmord.

Enligt kriminologen Mårten Landahl lade polisen ner tusentals arbetstimmar på att söka efter barnlik i skogarna kring Södertälje utan att hitta något. Den 15 december 2005 kom domen. Bo Sundquist, rektor vid Uppsala universitet, meddelade att den av universitet genomförda granskningen av Lundgrens forskning "inte kan tolkas så att Eva Lundgrens heder kan ifrågasättas". Lundgren kommenterade uttalandet på följande sätt:

Först är jag väldigt glad över att ha blivit friad, det är det absolut viktigaste. För denna granskning har handlat om vetenskaplig ohederlighet och det är jag friad från, punkt slut.

Slutade historien om sociologiprofessorn Eva Lundgren där? Nej, det gjorde den tyvärr inte. Det inser alla som har tagit del av granskarnas rapport.

Friade rapporten Lundgren?

Vad innebar det att Eva Lundgren friades från misstankar om vetenskaplig ohederlighet? Enligt Bo Sundquist har Uppsala universitet inte kunnat leda i bevis att Lundgren medvetet har manipulerat sina data. Denna slutsats rimmar emellertid illa med de slutsatser som granskarna Margareta Hallberg och Jörgen Hermansson, båda professorer, dragit efter att ha gått igenom Lundgrens forskning. Margareta Hallberg skriver följande:

En nödvändig förutsättning för att kunna avgöra om en forskare har fabricerat data är att allt källmaterial är tillgängligt. Som framgått av vår genomgång har Lundgren inte lämnat ut materialet, vilket gör det omöjligt att avgöra den frågan.

Hermansson stämmer in i Hallbergs kritik:

Vidare betraktar vi det som ett allvarligt problem att vi inte i något fall fått tillgång till det material vi begärt.

Som vi ser finns det en viss diskrepans mellan rektor Sundquists och Hallbergs och Hermanssons respektive slutsatser. Enligt Sundquist finns det ingen anledning att ifrågasätta Lundgrens vetenskapliga hederlighet. Enligt de två granskarna har denna fråga inte blivit besvarad eftersom Lundgren av olika skäl inte samarbetade fullt ut med dem. Hallberg säger istället att de fått nöja sig med att dissekera Lundgrens "Lundgrens trovärdighet som forskare". Det är också det problem som vi skall dröja kvar vid i denna artikel. Är Lundgren en trovärdig sociologiprofessor? Vad säger granskarna?
Hallberg och Hermansson delar in Lundgrens produktion i två delar: teoretisk och empirisk forskning. Därefter säger de att de endast kommer att granska den empiriska delen. De motiverar sitt val på följande sätt:

Det som ifrågasätts är nämligen om slutsatser och påståenden från Lundgren har sin grund i fakta, om de kan styrkas med hjälp av empirisk evidens. Granskningen kommer därför i huvudsak att koncentreras till frågan om det finns en rimlig koppling mellan slutsatser eller teser i Lundgrens vetenskapliga arbeten och den empiri som där åberopas. För att forskningen skall vara trovärdig fordras att det går att identifiera en sådan koppling.

Lundgrens empiriska forskning delas sedan in i två grupper. Den första delen är utförd med kvalitativa metoder, t.ex. intervjuer, medan den andra delen baseras på attitydundersökningar och statistisk analys.

Kvalitativ sociologisk analys

I samproduktionen "La de små barn kommet til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep" intervjuar Lundgren barn och vuxna som utsatts för övergrepp:

Barnens detaljerade berättelser handlar om tortyr, orgastiska ritualer kopplade till ritualmord, bestialiska offer och sexuellt utnyttjande av döda, styckade kroppar, dvs. nekrofili. Vuxna utnyttjar barn, föräldrar och andra släktingar deltar i det rituella våldet, barnen tvingas dräpa andra barn, pappor låter andra män utnyttja sina döttrar sexuellt, osv.

Hallberg och Hermansson skriver att de har haft svårt att bedöma boken på grund av att de "inte fått tillgång till det material som ligger till grund för intervjuerna och inte heller har någon möjlighet att kontrollera om dessa berättelser bygger på verkliga händelser eller ej." Istället har de valt att undersöka om Lundgren sätt att närma sig problemet är vetenskapligt:

Vi finner ingenting som tyder på att författarna/forskarna ifrågasätter, problematiserar, prövar olika tolkningar eller på annat sätt upprätthåller en reflekterande och kritisk forskarroll. Istället utgår de från att de övergrepp som barnen i boken berättar om har skett.

En av Lundgrens käpphästar går under namnet "våldets normalisering". Lundgren diskuterar teorin i en bok med namnet "Våldets normaliseringsprocess" (2004). Med begreppet "normalisering av våld" vill Lundgren säga att våld mot kvinnor har blivit något allmängiltigt, något som utgör en del av kvinnors vardag och liv och som inga kvinnor undkommer. Lundgren skriver att teorin har sitt ursprung i tankar som hon utvecklade i en tidigare bok: "Den herren elsker, tukter han" från 1984. I den sistnämnda boken skriver Lundgren att det inte går att skilja mellan sk. naturlig manlig auktoritet och fysiskt tvång och våld. Lundgren hävdar också att det inte är någon skillnad mellan män som slår och män som inte slår.
Har normaliseringstesen stöd i Lundgrens material? Lundgren åberopar sig på tre arbeten som stöd för tesen om våldets normalisering. I den första boken, "Den herren elsker, tuktar han" från 1984, finns 5 redigerade intervjuer med kristna kvinnor som, enligt Lundgren, representerar 22 intervjuer. Lundgren har dock inte lämnat ut det källmaterialet till granskarna:

Vi har förgäves efterfrågat det ursprungliga materialet för att kunna utföra granskningsuppgiften så noggrant som möjligt. När detta bakgrundsmaterial nu inte föreligger, kan vi endast konstatera att fem bearbetade intervjuer här representerar gruppen misshandlade kvinnor och deras berättelser.

I den andra studien, "I herrens vold", intervjuar Lundgren ytterligare tio kristna kvinnor, men inte heller här har granskarna fått titta på källmaterialet:

Råmaterialet sägs föreligga på kassettband men inte heller här har vi lyckats få tillgång till detta råmaterial. Vi har alltså inte själva kunnat bilda oss en uppfattning om vad som sägs och berättas ...

Den tredje studien går under namnet "Gud och vher mann" från 1990. I boken intervjuar Lundgren männen till de tio kvinnorna i "I Herrens vold". Det är dock fortfarande tal om redigerade intervjuer och Hallberg och Hermansson anser inte att de ger stöd för den tes som Lundgren driver: "Enligt vår bedömning tycks Lundgrens tolkningar alltför snabbt och utan problematisering gå i en viss riktning." Det kanske mest problematiska med Lundgrens tes är att hon har intervjuat djupt religiösa personer. Lundgren anser att detta inte hindrar henne från att generalisera sin analys, men Hallberg och Hermansson tvekar: "Det förefaller alltså finnas en särskild problematik i dessa relationer som just har att göra med det kristna sammanhanget". Vidare:

Lundgren talar om att det rör sig om redigerade intervjuer, informanterna berättar efter olika frågor och kommentarer från intervjuaren om sina upplevelser. Utan tillgång till rådata kan inte vi, och inte någon annan heller förutom Lundgren själv, veta hur mycket som innefattas i termen redigering, vad informanterna sagt som inte finns med i redovisningen, om de uttryckt sig exakt så som det återgivs eller om det finns nyanseringar och påståenden som eventuellt tas tillbaka.

Lundgren har försvarat sig med att hon har intervjuat fler personer än de som förekommer i de ovan diskuterade böckerna, men, enligt Hallberg och Hermansson, har hon inte gett granskarna möjlighet att studera materialet:

Vi har efterfrågat underlaget (utskrifter eller kassettband) till dessa men inte fått tillgång till det. I skrift efter skrift återkommer i stället samma kvinnor (och män) som belägg för att tesen om våldets normaliseringsprocess har stöd i empirin ...

Hallberg och Hermansson skriver att Lundgren brister i självkritik och att hennes kvalitativa forskning kring det som hon kallar "våldets normaliseringsprocess ... saknar ... empirisk grund".

Kvantitativ sociologisk analys

"Slagen dam" (2001) är den bok som gjorde Eva Lundgren känd för en bredare allmänhet. Studien baseras på en enkät riktad till 10 000 slumpmässigt utvalda kvinnor i åldrarna 18-64 år. Målsättningen med undersökningen är att nyansera bilden av kvinnors erfarenheter av mäns våld.
Även i detta arbete spelar föreställningen om våldets normaliseringsprocess en central roll. Skillnaden är att Lundgren vill använda sig av kvantitativa metoder för att belägga teorin. Låt oss titta lite närmare på hur Lundgren definierar begreppet:

Ett angrepp som av en utomstående skulle uppfattas som våld kan av kvinnan istället ses som ett uttryck för att något är fel med henne; våldet har fått en ny betydelse där mannens förståelse har blivit giltig även för kvinnan. Hon övertar hans tolkningar av våldet som ett uttryck för hennes misslyckande som kvinna."

Lundgren menar vidare att våld är knutet till det som vi uppfattar som socialt normalt:

våldsamma män är välfungerande enligt de flesta sociologiska variabler. "Detta gäller även det empiriska material som analysen i normaliseringsprocessen bygger på, det vill säga de kvinnor, män och barn som har berättat för mig. Denna våldsbild kan även säkerställas med siffror: Det går inte att hitta mönster som särskiljer misshandlare från andra män vad gäller alkoholkonsumtion, social utsatthet, utbildning, arbete, födelseort

Vid sidan av den vanligt förekommande bilden av att våld mot kvinnor endast utövas av män i socialt lägre skikt, av män som är alkoholiserade eller arbetslösa, finns ytterligare en schablon. Det är den våldsamme "invandrarmannen", han som använder våld som en följd av ett patriarkalt kulturarv. --- Det finns också en föreställning om den våldsutsatta kvinnan som "speciell", exempelvis att hon har erfarenheter av att utsättas för våld i barndomen vilket gör att hon i vuxen ålder "söker" sig till våldsamma män. (sid. 68)
...
Föreställningen om att män utövar våld mot en viss typ av kvinnor och att dessa män främst är invandrare, har alkoholproblem eller är lågutbildade är en myt. (sid. 72)

Lundgrens tes är alltså att det egentligen inte är någon skillnad mellan sk. vanliga män och kvinnomisshandlare. Hallberg och Hermansson skriver "Våldsamma parförhållanden ses därmed inte automatiskt som väsensskilda från så kallade normala förhållanden". Lundgrens slutsats är att kvinnor lever under ett kontinuerligt belägringstillstånd. Enligt Hallberg och Hermansson menar hon att våld kan riktas "mot vilken kvinna som helst, komma från vilken man som helst och inträffa i vilken situation som helst". Våldet är allmängiltigt och som sådant är det en del av "kvinnors livsvillkor och vardag". Utgör "Slagen dam" ett stöd för Lundgrens teori? Är det till exempel sant att våldet mot kvinnor utövas av alla sorters män? Hallberg och Hermansson menar att det empiriska materialet i undersökningen inte stöder Lundgrens tes:

Redan från Lundgrens m.fl. egen framställning kan man fatta misstanke om att detta är fel. Av tabell 9 på sidan 68 i Slagen dam framgår att risken för en kvinna att bli slagen av sin make eller sambo är dubbelt så stor om maken är född i ett land annat än Sverige ...

Lundgren tolkar inte endast sitt empiriska resultat på ett felaktigt sätt, hon har också räknat fel, menar granskarna. Hallberg och Hermansson menar också att Lundgrens material egentligen är "för tunt" för att det skall gå att dra några klara slutsatser och i den mån som materialet tillåter en att dra några slutsatser, blir det slutsatser som går emot den av Lundgren propagerade uppfattningen.

I en trivial bemärkelse är det kanske så att vilken man som helst kan komma att slå sin kvinna, men den enda rimliga slutsatsen av Lundgrens m.fl. egna data är att sannolikheten eller risken för våld är högre om mannen konsumerar stora mängder alkohol, är arbetslös och inte är alltför gammal (i en av våra analyser hade även mannens födelseland en signifikant effekt). Det framstår därför som helt missvisande att Lundgren m.fl. har avlivat en myt om att det särskilt är vissa män som slår sina kvinnor. Det är tvärtom så att vissa män utgör ett större hot mot kvinnorna än andra.
...
Man skulle till och med kunna tycka att det mot bakgrund av att man frågar om allt våld efter det att kvinnan fyllt 15 år, kunde ha varit betydligt fler kvinnor som har denna erfarenhet. Och vad skulle resultatet bli om samma typ av undersökning gjordes på män?

Slutomdöme

Hallbergs och Hermanssons slutomdöme blir inte nådigt. Eva Lundgrens kvalitativa forskning stöder inte den tes som hon driver. Intervjuerna är för få och de intervjuade för originella för att det skall vara möjligt att generalisera från materialet. Dessutom är intervjuerna redigerade och Lundgren har inte ställt upp med källmaterialet. Hallberg och Hermansson säger att Lundgrens kvalitativa undersökningar lider brist på "både kritiska reflektioner över de egna slutsatserna och en öppenhet inför alternativa förståelsebegrepp". Följden är, skriver de, att "den kritiska och reflekterande forskarrollen har upphävts".
Inte går det mycket bättre för "Slagen dam". Lundgrens tes om våldets allmängiltighet stöds inte av hennes material. Hallberg och Hermansson betecknar sin kritik som "mycket allvarlig" och skriver att Lundgrens framställning "saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet." Hermansson beskriver Lundgrens tillvägagångssätt som enögt och Hallberg avslutar sin genomgång med att säga att "trovärdigheten i Lundgrens forskning måste ifrågasättas." Hermansson avslutar med en kort reflektion över Lundgrens position i det akademiska systemet:

Vår genomgång av några centrala delar av Lundgrens forskning utmynnar i en reflektion från min sida över det faktum att Eva Lundgren sedan några år har blivit tilldelad en egen avdelning inom den samhällsvetenskapliga fakulteten. Det handlar i praktiken om en egen institution enbart för Eva Lundgren och hennes nära medarbetare. Detta är ett arrangemang som rymmer faran för det vi har kunnat identifiera i Lundgrens forskning. Vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta riskerar att bli blinda för även de uppenbara invändningarna mot de egna slutsatserna. På denna punkt är det emellertid ledningen för Uppsala universitet och dess samhällsvetenskapliga fakultet snarare än Lundgren själv som bör klandras.

Hermanssons karakteristik av det intellektuella klimatet inom den sk. genusforskningen kan inte annat än betraktas som förrödande för extremfeminismen. Översatt till vanlig svenska säger Hermansson följande: universitetsfeminismen har varit mer intresserad av att isolera sig från en förment patriarkalisk omgivning och att kritisera det sk. manssamhället än att vårda den vetenskapliga pluralismen och forskarens roll som sanningssökare och den har kunnat göra det därför att staten har ställt sig bakom den.

Lundgrens anhängare

Det har inte saknats personer som har uttalat sitt stöd för Lundgren. De tre intressantaste argumenten för Lundgrens position presenterades i en artikel på DN-debatt den 14 december 2005. I artikeln hävdade 14 universitetslärare och forskare att "Eva Lundgrens granskare saknar kompetens för uppgiften". Kritikerna pekar på tre problem med granskningsförfarandet.

  • Eva Lundgren fick klä skott därför att hennes forskning är kontroversiell.
  • Vetenskapliga rapporter skall granskas av forskare.
  • Eva Lundgrens granskare saknar kompetens för uppgiften.

Låt oss titta lite närmare på dessa argument.

Är Lundgrens forskning kontroversiell? Det beror på vad man menar med "kontroversiell". Det är en sak om Lundgren är kontroversiell därför att hennes teorier är sanna samtidigt som de strider mot etablerade föreställningar. Det är en helt annan sak om Lundgren är kontroversiell därför att hennes teorier inte korresponderar med verkligheten. Man kan alltså vara kontroversiell i en positiv och i en negativ mening. Lundgren är kontroversiell i en negativ mening. Människor irriterar sig över Lundgrens forskning därför att den förefaller vara mer ideologiskt än vetenskapligt motiverad.
Kritikerna hävdar också att frågan om Lundgren har rätt eller fel, bör avgöras av forskarsamhället. Inte heller detta argument bidrar med något till sakfrågan. Hallbergs och Hermanssons kritik av Lundgrens forskning blir inte ogiltig därför att granskningen var beställd av Uppsala universitet. Ett annat bekymmer är naturligtvis att kvinnoforskningen inte verkar vara särskilt intresserad av vetenskaplig pluralism. Hermansson skriver i sitt slutord att genusforskarna "inte vårdar sig om pluralism", inte heller verkar de vara särskilt intresserade av att "ifrågasätta ... de egna slutsatserna". Lundgrens popularitet bland extremfeminister baseras, av allt att döma, på det faktum att hon gärna generaliserar om män och att det inom kvinnorörelsen finns gott om kvinnor som hatar män. Oförmågan att kritiskt dissekera Lundgrens teorier var dessvärre inte begränsad till kvinnoforskningen. Svenska sociologer kan rimligtvis inte ha varit okunniga om Lundgrens teorier. Boken "Slagen dam" utkom 2001, dvs. fyra år före Uppsala universitet gav Margareta Hallberg och Jörgen Hermansson i uppdrag att utreda om Lundgren hade gjort sig skyldig till vetenskaplig ohederlighet. Det har heller inte saknats referenser till boken i den allmänna politiska debatten. Gudrun Schymans krav på en särskild mansskatt var baserad på analysen i "Slagen dam". ROKS ideologi utgick från Lundgrens teorier. När förre jämställdhetsministern Margareta Winberg sade "Ibland är jag förundrad att inte fler kvinnor verkligen hatar män", var det "Slagen dam" som spökade i bakgrunden. Forskarsamhället valde, med några få undantag, att tiga. Istället var det den modiga, kurdiska journalisten Evin Rubar som antog utmaningen och satte bollen i rulling.
Statsvetaren Bo Rothstein och genusforskaren Ann-Marie Morhed har dessutom påpekat i en artikel i DN att Lundgren erhållit lejonparten av sina forskningsanslag utan att ha undergått sedvanlig vetenskaplig granskning:

Fakta är att hennes största forskningsanslag har hon fått genom politiska beslut av regering och Brottsoffermyndigheten. Anslaget, som resulterade i den mycket kritiserade rapporten "Slagen dam", var på sammanlagt 3,9 miljoner kronor, vilket för samhällsvetenskap är mycket pengar. Detta stora forskningsanslag fick hon utan att det förekom en sedvanlig vetenskaplig granskning av externa sakkunniga.

Det sista argumentet är kanske det mest intressanta. Enligt kritikerna saknar "Eva Lundgrens granskare kompetens för uppgiften". Vad menar kritikerna?
För det första säger de att Hallberg och Hermansson inte är genusforskare. Det är en korrekt iakttagelse: Hallberg är vetenskapsteoretiker och Hermansson är statsvetare. Lundgren är sociolog och genusforskare. Det blir dock inte klart vad det är i Lundgrens arbeten som gör att endast sociologer och kvinnoforskare kan förstå henne. Lundgren skriver inte på ett komplicerat sätt och hennes sätt att ställa upp sina slutsatser i tabeller är överskådligt och lättbegripligt. Dessutom skulle man kunna vända på argumentet: på vilka grunder kan genusforskare kritisera annan forskning om denna vetenskapssyn är korrekt? Genusforskare är ju inte precis kända för att endast operera inom gränserna för den egna akademiska disciplinen.
För det andra menar kritikerna att Lundgren använder sig av andra forskningsmetoder än de som Hallberg och Hermansson är bekanta med. Lundgren är hermeneutiker och "I ett hermeneutiskt perspektiv har ... begrepp som falsifiering inte någon större mening". Inte heller detta argument är väl ägnat att stödja Lundgren. "Slagen dam" är till exempel ingen hermeneutisk undersökning. Dessutom är tesen som sådan suspekt. Låt oss lyssna på kritikerna:

Kritiken mot Lundgrens forskning formuleras således utifrån tanken att forskaren neutralt kan, som man skriver, "pröva teser". Teori och empiri förutsätts på så sätt vara separata arenor, där empirin kan användas för att bekräfta eller falsifiera teorin.
I ett hermeneutiskt perspektiv har emellertid ett begrepp som falsifiering inte någon större mening.
Detta hänger samman med att empiri och teori ses som mer sammanvävda. Detta betyder naturligtvis inte att det går an att påstå vad som helst. Snarare handlar det om att empirin inte finns helt "ren". Forskaren gör alltid en tolkning, vilket innebär att även empiriska observationer alltid i någon mening är teoriberoende.
Det blir också tydligt i granskningsrapporten att det granskarna gör, handlar om en tolkning, en tolkning som inte är mera sann, perspektivlös eller neutral. Den sker bara utifrån andra referensramar och en annan förförståelse.
Det faktum att ett material kan tolkas annorlunda av andra kan inte automatiskt leda till slutsatsen att Lundgrens forskning brister i kvalitet, som en av granskarna menar.
Granskningsförfarandet visar en allvarlig brist på respekt för skilda vetenskapliga angreppssätt, såväl teoretiskt som metodologiskt. Att varken feministisk forskning eller kvalitativa angreppssätt har särskilt hög status i akademin är kanske inte något nytt. Men att det inte ens förstås som ett eget kompetensområde är bekymmersamt.

Det kritikerna säger är att det inte är möjligt att vederlägga Lundgrens forskning därför att det inte är möjligt att skilja mellan teori och verklighet. Det kritikerna således hävdar är att det i grunden inte finns någon skillnad mellan vetenskap och religion. Det är en märklig uppfattning. Hur tolkar kritikerna Lundgrens påståenden om torterade och mördade barn? Blev barnen torterade eller mördade eller framstår de endast som torterade och mördade om vi betraktar deras öde ur ett visst sk. perspektiv? Är alla sk. förförståelser lika sanna? Om så är fallet, varför skall vi då tro på Lundgren? Är den vetenskapliga verksamhetens yttersta mål tolerans och respekt för avvikande uppfattningar eller sanning?
Argumentet ger ett förvirrat intryck och måste avvisas.

Lundgren och Schyman

Uppsala universitets föresats att låta granska Eva Lundgrens forskning togs emot med ilska och besvikelse av dramats huvudperson. I en artikel i DN påstod Lundgren att hon inte ens fått veta vad misstankarna mot henne handlar om och att hon är utsatt för en Kafkaprocess som följer "Inkvisitionens grymma logik". Detta är naturligtvis struntprat. Journalisten Maria-Pia Boëthius framförde en liknande teori när hon skulle förklara varför Gudrun Schyman tvingades lämna politiken. Enligt Boëthius berodde det inte på Schymans eviga partajande, talibantal och misstankar om skattefusk, utan på att manssamhället ville ha bort henne.
Det finns också likheter mellan Lundgrens reaktion på den friande domen och Gudrun Schymans sätt att hantera de anklagelser om skattefusk som riktades emot henne för två år sedan. Lundgren kommenterade universitetets beslut att frikänna henne på följande sätt:

Först är jag väldigt glad över att ha blivit friad, det är det absolut viktigaste. För denna granskning har handlat om vetenskaplig ohederlighet och det är jag friad från, punkt slut.

Schyman sade följande till Aftonbladet efter det att åklagaren hade beslutat att inte åtala henne för skattefusk:

Jag är väldigt glad för att det inte blev något åtal. Och att åklagaren kommit fram till att det inte finns något uppsåt och att det inte är skattefusk

Lundgrens och Schymans sätt att reagera tyder på bristande verklighetskontakt. Låt oss börja med Schyman.
Det är inte sant att Schyman frikändes från alla misstankar om skattefusk. Åklagaren valde att inte åtala Schyman för skattebrott därför att han ansåg att det inte var möjligt att styrka att Schyman med vett och vilja hade manipulerat sin deklaration. Skälet var att Schyman hävdade att hon inte hade deklarerat själv, utan att deklarationen hade gjorts av en person vars identitet hon vägrade avslöja. Genom att på detta sätt skylla ifrån sig lyckades Schyman komma undan med den lindrigare domen "skattebrott genom oaktsamhet".
Schyman vägrade ange den person som hon menade hade begått brottet, Lundgren har vägrat att lämna ut material till granskarna, vilket delvis har omöjliggjort deras arbete. Lundgren säger att Uppsala universitets granskning av hennes forskning handlade om att fastställa om hon hade fabricerat sina data eller ej, men det är, som vi har sett, bara delvis sant. Undersökningen handlade egentligen mer om Lundgrens trovärdighet som genusforskare. Frågan är om det efter granskningen finns några personer utanför det extremfeministiska lägret som tar Lundgrens forskarkompetens på allvar.

Eva Lundgren är inte endast sociolog och sk. genusforskare, hon är också ROKS och den svenska extremfeminismens ideologiska ledare. Därför var Uppsala universitets beslut att låta granska hennes forskning viktigt. Ur ett historiskt perspektiv kommer det förmodligen att visa sig att granskningen av Eva Lundgrens forskning var den sista spiken i ROKS-kistan. Den svenska extremfeminismen är nu lika politiskt isolerad som den är intellektuellt tom. Idag har Sveriges extremfeminister bara kvar sina kontakter med statsråd och byråkrater i den socialdemokratiska regeringen.