Samtiden.com

Du är här

En president och hans tro

Undertecknads ursprungliga plan var att författa två artiklar om George W Bushs Decision Points (Virgin Books, 2010). Denna plan har ändrats: det blir tre artiklar. Redaktören fattade detta beslut efter att ha nagelfarit Sara Stenholms recension av Decision Points. I artikeln Med Gud vid sin sida hävdar Stenholm att Bush var en religiös fanatiker som ansåg att han hade fått ett mandat från Gud att invadera Afghanistan och Irak, tortera irakier och bygga upp en polisstat:

Med Gud som mentor. Gott och ont, rätt och fel, fritt och ofritt, är förtvivlat lätt att uttyda när han håller vår herre i handen. Det är en president som skapar politik med sitt eget skrivna facit i hand, där han därför alltid har alla rätt. För vad Gud vill, det har ju Bush själv uttolkat. Så George W Bush fattar sina ödesdigra, folkrättsvidriga beslut för att han måste. För att hans moral – det vill säga hans gudstro – kräver det. Och när det sen går åt helvete med både Afghanistan, torterandet av fångar och övervakandet av de egna medborgarna, ja då är det inte mycket att göra åt. Inte ens de 100 000 civila irakier som dött på grund av George W Bushs beslut är något att beklaga särskilt mycket. För president George W Bushs uppsåt var gott. Han gjorde bara vad hans, av Gud givna, moral krävde av honom.

Var USA:s förre president en kristen extremist? Det är ämnet för föreliggande artikel.

Decision Points

En president och hans tro

Låt oss anta att Stenholm har rätt, dvs. att Bush hade en religiös agenda. Borde vi då inte ha rätt att förvänta oss av honom att han argumenterar för sin tro? Faktum är dock att man letar förgäves efter ett missionerande element i Decision Points. Bush skriver t.ex. att hans liv förändrades efter det att han accepterade Jesus som sin frälsare, men han undviker sorgfälligt att förklara på vilket sätt. Han säger att Jesus är den tänkare som han identifierar sig mest med, men det förekommer endast åtta referenser till denna bibliska gestalt i den nästan fem hundra sidor långa boken.
Det finns minst två orsaker till Bushs ovilja att axla rollen som predikant.
Den första orsaken är kunskapsteoretisk. Bush anser att religion handlar om tro, inte om vetande.
Den andra anledningen är att Bush förefaller vara av uppfattningen att religion och politik skall hållas åtskilda. När Bush kommenterar förhållandet religion-politik, ger han uttryck för en sekulär syn på frågan. Han ifrågasätter inte USA:s konstitution. Istället drar han upp en tydlig rågång mellan politik och religion. Han förefaller inte ens vara av uppfattningen att kristna är bättre människor än ateister:

I was skeptical of politicians who touted religion as a way to get votes. I didn't believe in a Methodist or Jewish or Muslim approach to public policy. It was not the role of government to promote any religion. I hadn't done that as governor of Texas, and I certainly didn't intend to do it as president. ... Government should never impose religion. Every citizen has the right to worship as he or she wishes, or not to worship at all. I was always wary of people who used faith as a political weapon, suggesting they were more righteous than their opponents.

Detta är knappast en hållning som man förväntar sig av en religiös fundamentalist. Om det är något som utmärker religiös extremism, är det uppfattningen att staten skall ha till uppgift att främja en viss religion och aktivt motarbeta alternativa trosuppfattningar. Detta är uppenbart inte Bushs uppfattning.
Inte heller påstår Bush att Gud räddade honom från spriten. Det var omsorgen om hustrun Laura och döttrarna Barbara och Jenna som motiverade honom att sluta dricka. Han förnekar förvisso inte att han sökte moraliskt stöd i Bibeln, men ingenstans i boken säger han att Gud räddade honom eller ens att religiös övertygelse är ett tillräckligt villkor för att en människa skall vinna kampen mot en begynnande alkoholism.
Det finns inget i kapitlet om tiden som Texas' guvernör som ger oss anledning att misstänka att Bush hade en religiös agenda. Istället är framställningen fokuserad på konkreta frågor som skatter, brottsbekämpning och behovet av utbildningsreformer. Inte heller var beslutet att ställa upp i presidentvalet frukten av Bibelstudier. Det var inte Gud som beordrade George att bli president. Det var Bushs mor, Barbara, som var tungan på vågen.
Bushs religiösa övertygelse spelade ingen roll när han satte ihop sin regering. Han valde medarbetare efter kapacitet och lojalitet. Det blir tydligast i valet av Dick Cheney som vicepresident. Om Bush hade varit en religiös extremist, hade han förmodligen inte valt Cheney på grund av att dennes dotter är lesbisk eller åtminstone krävt av Cheney att han måste ta avstånd från sin dotters sexuella läggning. Det gjorde han inte. Tvärtom försäkrade han Cheney att han inte betraktade dotterns sexuella läggning som ett problem.
Bushs agerande i stamcellsfrågan, något som vi skall få anledning att återkomma till, ger oss heller ingen anledning att misstänka att han använde presidentskapet i syfte att implementera en religiös dagordning. Tvärtom blev han den första presidenten i USA:s historia att legalisera stamcellsforskning.
Bushs reaktion på terroristattackerna mot New York och Washingtons hade ingen religiös innebörd. Han frågade sig inte, vilket några konservativa, amerikanska pastorer gjorde, om attackerna var Guds straff för amerikanernas synder, utan vilka som hade utfört dåden. Om Bush hade varit så konservativt religiös som Stenholm menar att han är, hade man kanske förväntat sig att han skulle bombardera Afghanistan med Biblar, inte med kryssningsmissiler och matpaket. Bushs kamp mot hiv och aids i Afrika var inte religiöst motiverad, den hade en humanitär och säkerhetspolitisk grundval. Faktum är att Bushadministrationen kritiserades från konservativt kristet håll för att subventionera kondomanvändning i Afrika.
Bush beskriver också ett sammanträffande med rocksångaren Bono. Bono var engagerad i Afrikafrågan och uppmanade Bush att agera:

Josh gave me a quick briefing on the issues likely to come up. Ever meticulous, he had one last question before showing our guest into the Oval Office. "Mr. President, you do know who Bono is, right?" "Of course," I said. "He's a rock star." Josh nodded and turned toward the door. "Used to be married to Cher, didn't he?" I said. Josh wheeled around in disbelief. I kept a straight face for as long as I could. ...
I listened carefully as he [Bono] urged me to do more on HIV/AIDS. "With a few pills you can save millions of lives. It would be the best possible advertisement for the United States. You ought to paint the things red, white, and blue."

Bush och Bono

Bono överlämnar en gammal irländsk Bibel till Bush (bilden
härrör från Decision Points).

Bono could be edgy, but never in a cynical or political way. When PEPFAR [President's Emergency Plan for AIDS Relief] got off to a slow start, he came to see me in the Oval Office. "You're the measurable results guy," he said, "so where are the results?"
I would have told him, but he wouldn't let me get a word in edgewise. Once the program was up and running, he came back. "I'm sorry I doubted you," he said. "By the way, do you know the U.S. government is now the world's largest purchaser of condoms?"
I laughed.

Inte heller den så kallade Bushdoktrinen förefaller vara religiöst motiverad. Istället är den grundad i Bushs övertygelse att det är varje presidents plikt att försvara hemlandet. Besluten att invadera Afghanistan och Irak var primärt säkerhetspolitiskt motiverade, även om de även hade en humanitär dimension. Det finns inget i kapitlen om Irak och Afghanistan som kan tolkas annorlunda. Bush kritiserades även för att ge religiösa organisationer möjlighet att ansöka om pengar för användning i projekt som syftar till att hjälpa utsatta människor. Bush skriver att syftet aldrig var att föra in religiösa värderingar i politiken, utan att bredda konkurrensen om anslag:

Some said the faith-based initiative blurred the line between church and state. I took that concern seriously. Government should never impose religion. ... At the same time, government need not fear religion. If social service programs run by people of faith did not proselytize or discriminate against people receiving services, I thought they deserved a chance to compete for taxpayer dollars. The government should ask which organization would deliver the best results, not whether they had a cross, a crescent, or a Star of David on their wall.

Inte heller förekommer det några religiösa referenser i kapitlen om Katrina och krisen i USA:s finansiella system.

Roten till all dumhet

Som vi har sett är Stenholms uppfattning djupt problematisk. Det är sant att Bush är religiös, däremot förefaller det finns inte finnas mycket som talar för att Bush är en religiös extremist. Tvärtom verkar Bush anse att religion är en privat angelägenhet, en relation mellan den enskilda individen och Gud och att en politisering av relationen leder till att förhållandet förlorar sin autentiska karaktär. Det finns ingenting i boken som ens antyder att Bushs utrikespolitik var motiverad av Bibelstudier. Det var sekulära, säkerhetspolitiska och humanitära bevekelsegrunder som motiverade presidenten när han invaderade Afghanistan och Irak.
Man skulle kunna invända att Bush inte talar sanning, att han har alla skäl i världen att försköna bilden av sig själv. Detta är ett rimligt motargument. Vi bör dock lägga på minnet att Stenholms syn på Bush som en oförvägen kristen korstågspolitiker som anser sig agera på Guds order, även den baseras på en läsning av Decision Points. Vi har alltså två diametralt motsatta uppfattningar baserade på samma källa.
På denna punkt torde det således stå klart att Stenholm har fel i sakfrågan. Faktum är att Stenholms recension av Decision Points har mycket litet gemensamt med bokrecensioner i allmänhet. Istället för att beskriva bokens innehåll, väljer Stenholm att spy galla över författaren. Bush är äcklig, skriver hon, och för att läsaren inte skall missa poängen, använder hon invektivet två gånger. Stenholm har förmodligen inte ens läst Decision Points. Hon har, som det numera heter, googlat runt på nätet en halvtimme, hittat några recensioner av boken som är förenliga med hennes egna politiska fördomar och på grundval av dessa kokat ihop sin lilla litania. Stenholms syn på Bush som en religiös extremist saknar emellertid inte ironi. Medan Bush väger varje ord på guldvåg, stormar Stenholm fram med en visshet som man endast finner hos individer som anser sig ha tillgång till absoluta sanningar. Stenholms recension av Decision Points bottnar i vanligt, klassiskt USA-hat, en föreställningsvärld vars intensitet och inkompatabilitet med varje strävan efter sanning gör den fullt jämförbar med de ideologier som Stenholm säger sig bekämpa.
Christopher Hitchens lär ha sagt att världens religioner är roten till allt ont. Kanske är det dags att formulera en ny maxim: intellektuell enögdhet är roten till all dumhet.