Samtiden.com

Du är här

Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam and the West Del III

Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam, and the West (Doubleday, 2009) är en pessimistisk bok och en av orsakerna till författarens misströstan är det demokratiska förfallet i Europa. Europa har fler immigranter än folken vill ha. Det finns inte ett enda europeiskt land som har en stabil folkmajoritet för massinvandring. Det faktum att massinvandring ändå har ägt rum, indikerar att det demokratiska systemet inte fungerar. EU:s beslut att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet är kanske paradexemplet på demokratiskt underskott. Turkiet ligger inte i Europa och har inte en europeisk kultur. Dessutom är Europas folk emot turkiskt medlemskap. EU, som gärna marknadsför sig som en demokratisk organisation, bryr sig emellertid inte om folkopinioner. Caldwell undrar om EU ens bryr sig om Europa. Om EU anser att Turkiet är ett europeiskt land, är alla länder europeiska.

Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam and the West

Politisk vändpunkt

Europa närmar sig en politisk vändpunkt. Förr eller senare kommer kontinentens muslimer att organisera sig politiskt. Muslimer är naturligtvis inte unika i detta avseende. Caldwells paradexempel handlar inte om muslimer utan beskriver hur irländska immigranter sakta men säkert tog över styret av Massachusetts. En sak vet vi: muslimer, liksom immigranter i allmänhet, röstar vänster. Turkiska muslimer säkrade socialdemokraten Gerhard Schröders valseger år 2002. Det är dock en tradition i förändring. Efter terroristattackerna mot New York och Washington har det blivit allt vanligare att muslimer röstar med utgångspunkt i dagspolitiska händelser. Många brittiska muslimer övergav Labour när Tony Blair bestämde sig för att stödja USA under Irakkriget.
Caldwell ställer också frågan vad det nymornade muslimska, politiska intresset kommer att få för konsekvenser. Kommer Europas muslimer att, i likhet med kontinentens övriga medborgare, fortsätta att bråka om det européer har bråkat om sedan andra världskrigets slut eller kommer de att förändra den politiska dagordningens innehåll och karaktär? Hur kommer de att ställa sig till turkiskt EU-medlemskap? Kommer ett ökat muslimskt, politiskt engagemang att problematisera traditioner och sedvänjor som etniska européer under långliga tider har tagit för givna? Caldwell skriver att det inte finns något enkelt svar på dessa frågor. Det är ofta inte lätt att avläsa muslimers politiska åsikter.

Konversationsansatsen

Ett exempel på konversationsansatsen var det brev till riksdagspartierna som skickades från Sveriges muslimska förbund år 2006, i vilket ordföranden Mahmoud Aldebe förklarade att Sverige endast kan bli sant mångkulturellt genom att skapa islamiska grundskolor, arbeta för att uppnå målet "En moské i varje stad eller kommun", införa könssegregerad simundervisning, stifta lagar som ger muslimer rätt att vara lediga under islamiska högtider, osv.

Hot

Det viktigaste och konsekvensrikaste exemplet på hot var ayatolla Khomeinis dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie. Rushdiekontroversen är viktig av flera olika skäl. Före Khomeini var det mycket ovanligt att muslimska stater intresserade sig för vad som pågick i det dekadenta väst. Fatwan var unik i det att den bröt med denna tradition och hävdade att islamiska länder har vetorätt över icke-muslimska länders politik. Detta var en läxa som Europa sent skulle glömma. Tidningar, bokförlag och teatrar insåg att de beträdde minerat territorium och började anpassa sina agendor i syfte att inte kränka inhemska och utländska muslimer. Sålunda ställde Berlins Deutsche Opera in Mozarts Idomeneo av rädsla för muslimsk missbelåtenhet. Med samma argument skrotade Londonbaserade Royal Court Theatre en föreställning baserad på Aristophanes' Lysistrate. Manuset till en brittisk såpopera som utspelas i sjukhusmiljö skrevs om och muslimska terrorister ersattes med djurrättsaktivister.
Den italienska journalisten Oriana Fallaci stämdes upprepade gånger för sina böcker. I England blev en anställd på en fångvårdsanstalt entledigad därför att han hade skämtat om Usama bin Laden. Enligt kriminalvården var avskedandet av mannen ett led i dess kamp mot rasism och trångsynthet. Världskulturmuseet i Göteborg plockade ner en tavla av den franska konstnären Louzla Darabi efter protester från svenska muslimer.
Etter värre var kanske att Khomeini inte var först ute med att kräva Rushdies huvud på ett fat. Förslaget kläcktes ursprungligen av brittiska muslimer i den lilla staden Bradford. Terroristattackerna mot New York och Washington utgjorde ett kollektivt lojalitetstest som många muslimer inte klarade. I flera europeiska städer firades attackerna av upprymda muslimer. I Italien brände en islamist den italienska flaggan och skanderade till Al Qaedas försvar. Drygt hälften av Hollands muslimer förklarade att de sympatiserade till 100 procent med terroristerna och en fjärdedel av Frankrikes muslimer ansåg att Frankrike och andra länder inte skulle bistå USA i jakten på de skyldiga.
Kanske var det inte så konstigt att Europa hade börjat frukta sina invandrare. Det finns förmodligen fler islamister i Europa idag än det fanns bolsjeviker i Ryssland år 1917.

Förtäckta hot

Det är inte ovanligt att moderata muslimer för fram muslimska särkrav, utan att egentligen argumentera för dem. Istället för att förklara varför särkraven skall tillgodoses, spelar man på människors rädsla för kravaller och terroristattacker. Man förklarar man vad man vill uppnå, men om folkmajoriteten ställer sig negativ till förslagen, beklagar man det djupt och tillägger att oviljan att tillgodose muslimska krav riskerar att äventyra det viktiga arbetet mot socialt utanförskap och kanske också terrorism. Denna taktik har visat sig vara mycket framgångsrik. Politiker är nämligen livrädda för terrorism.
Statsminister Reinfeldt är ett exempel. När en självmordsbombare av misstag sprängde sig själv till döds i centrala Stockholm, var Reinfeldts första åtgärd att sammankalla till ett möte med muslimska ledare för att diskutera åtgärder mot islamofobi, som om attacken hade utförts av svenskar mot muslimer. Statsministern hade inte endast förlorat sin moraliska kompass, han hade också förlorat förmågan att prioritera.

Genomskådade

Människor var chockade och irriterade över att radikala, muslimska organisationer och främmande länder ansåg sig ha vetorätt över europeisk politik och kultur, men Caldwell menar att det egentligen inte fanns någon anledning att förvåna sig. Den islamiska aggressiviteten var en följd av det faktum att Europa aldrig satte ner foten ordentligt. Innan Frankrike beslutade sig för att förbjuda religiösa symboler i landets skolor, reste dåvarande inrikesministern Sarkozy till Egypten i syfte att träffa islamiska rättslärda och få deras välsignelse. Muslimska radikaler noterade med förtjusning att Sarkozy struntade i att rådfråga katoliker och protestanter.
Caldwell menar att Europa inte har förstått att man har blivit genomskådad. Europeiska politiker hade försökt dölja sin rädsla bakom en mask av låtsad hänsynsfullhet, men islamisterna förstod snabbt att det inte var omsorg om muslimska känslor som dikterade Europas förhållande till sin muslimska minoritet, utan ren och skär fasa och att detta kunde utnyttjas för politiska och religiösa syften.

Antisemitismens återkomst

En annan konsekvens av massinvandringen var massiv antisemitism. Frankrike drabbades hårdast, men Caldwell påminner läsaren om att det numera är ett europeiskt problem. De flesta europeiska länder har inte endast en imponerande mängd organisationer vars uppgift är att förebygga och motarbeta antisemitism, känsligheten för vad som kan tolkas som antisemitiska uttalanden är ofta väl utvecklad i media och det är inte ovanligt att människor uppmanas att skärskåda sina åsikter och rensa dem på fördomar mot judar. Den enda grupp som inte omfattas av detta rigorösa och stränga regelverk är, enligt Caldwell, Europas muslimer.
Det unika med den nya antisemitismen var att den avancerade under skydd av en antirasistisk och mångkulturell ideologi. Muslimska radikaler förstod tidigt att den mångkulturella ideologin var Europas akilleshäl. Således hävdade de att också de var offer för en förintelse. Muslimerna var, sade de, Europas nya underklass och deras hemland var ockuperat. De var de nya judarna och de gamla judarna var de nya nazisterna. Europa visste inte riktigt vilken fot som man skulle stå på.
Det var ett i huvudsak importerat problem, men Europa betedde sig som om 30-talet aldrig hade tagit slut.
European Monitoring Center on Racism and Xenophobia (EUMC) är en del av EU-byråkratin och har till uppgift att studera rasism och främlingsfientlighet inom unionen. Efter terroristattackerna mot New York och Washington vände sig EUMC till Zentrum fur Antisemitismusforschung vid Berlins universitet för att få hjälp med en rapport om europeisk antisemitism. Bakgrunden till samarbetet var den våg av antisemitism som sköljde genom flera av EU:s medlemsstater under våren 2002. Forskarnas rapport - Manifestations of Anti-Semitism in the European Union - var färdig i januari 2003. När EUMC hade bekantat sig med rapportens innehåll, beslöt sig organisationen något oväntat för att inte publicera den.
Vad var det som gjorde rapporten så misshaglig för EU?
Enligt Berlin-forskarna var nynazistiska organisationer en källa till den ökande antisemitismen. Kontroversiellt? Knappast. En annan del av rapporten pekade på att inte all antisemitism är explicit. Kontroversiellt? Knappast. Berlin-forskarna hävdade också att antisemitism emellanåt förekommer bland högutbildat folk. Kontroversiellt? Inte särskilt. Kanske stördes EU-byråkraterna av att rapporten också hävdade att antisemitiska tillmälen hade använts av vänsterorganisationer och medlemmar i den s.k. antiglobaliseringsrörelsen under propalestinska demonstrationer. Kontroversiellt? Näppeligen.
Det som gjorde Berlin-rapporten kontroversiell var inte att den påvisade existensen av antisemitism i Europa, utan att den visade att muslimer står för en betydande del av den europeiska antisemitismen:

Physical attacks on Jews and the desecration and destruction of synagogues were acts mainly committed by young Muslim perpetrators mostly of an Arab descent in the monitoring period. Many of these attacks occurred during or after pro-Palestinian demonstrations, which were also used by radical Islamists for hurling verbal abuse. In addition, Islamic circles were responsible for placing anti-Semitic propaganda in the Internet and in Arab-language media.

En betydande del av den europeiska antisemitismen är ett importerat bekymmer. EUMC uppmanade därför forskarna att ändra sina slutsatser. Dr Juliane Wetzel vid Zentrum fur Antisemitismusforschung förklarade:

The EUMC didn't want to publish the report because it's not politically correct. The results give the EUMC problems because it wants to protect exactly these groups.

EUMC ville ha en rapport som sade att Europas muslimer och judar är förföljda och diskriminerade av den vita majoritetsbefolkningen. När forskarna vägrade att kompromissa med sin vetenskapliga integritet, bröt ett smärre ordkrig ut mellan EUMC och Zentrum fur Antisemitismusforschung. EUMC förnekade att man försökt påverka forskarna. Enligt centrumets direktör Bob Purkiss var EUMC "100 per cent committed to its ongoing research on anti-Semitism and all forms of racism and intolerance". Purkiss försvarade beslutet att inte trycka rapporten med att den var undermålig. Forskarna vid Zentrum fur Antisemitismusforschung svarade med att offentliggöra korrespondensen mellan centrumet och EUMC:

A letter from the centre to the research institute in January, headed "Chair's comments on the Anti-Semitism Report", reads: "The EUMC must be seen as bringing groups of people together, not as acting divisively."

Under the heading, "Divisive statements" it remarks: "The authors assert a direct connection between anti-Semitism and 'Arab/North African Muslims', 'the Muslim population', 'the Arab-Muslim population', 'young Muslims' in Europe.

"The authors assert a direct connection [sic] between anti-Semitism and 'immigrants'." It then says: "All these generalising statements are made despite acknowledgement on the last page that 'the fight against racism, xenophobia and discrimination remains a common struggle'." That Muslims are also targets of racism and religious discrimination is acknowledged only as an aside.

"Mention of Muslim people should only be made if it were directly relevant to specific manifestations of anti-Semitism. Any generalisation should be strictly avoided."

Därmed var skandalen ett faktum. Bland judiska grupper var ilskan både påtaglig och lätt att förstå. Situationen blev inte mycket bättre när EUMC i början av 2004 publicerade sin officiella rapport: Manifestations of Antisemitism in EU 2002-2003. När rapporten presenterades för EU-parlamentet i mars 2004 hävdade EUMC-direktören Beate Winkler att de typiska antisemiterna var "young, disaffected white Europeans, often stimulated by extreme right wing groups." Winklers sammanfattning hade dock ringa stöd i den 340 sidor långa rapporten. The European Jewish Congress pekade på att "This declaration is in direct contradiction with the EUMC report, which reveals that the majority of attacks in most countries are committed by young Muslims of North African origin".
Parallellt med huvudrapporten Manifestations of Antisemitism in the EU 2002 - 2003 lät EUMC också publicera en rapport med titeln Perceptions of Antisemitism in the European Union. Slutsatserna i den sistnämnda rapporten baserades på en serie intervjuer med mer eller mindre kända europeiska judar genomförda under ledning av Victor Weitzel. I en intervju med telegraph.co.uk berättade Weitzel om hur EUMC försökt pressa honom att ändra sina slutsatser:

"The European Union seems incapable of facing up to the truth on this," he said. "Everything is being tilted to ensure nice soft conclusions". "When I told them that we need to monitor the inflammatory language being used by the Arab press in Europe, this was changed to the 'minority press'. "Honestly, it's incredible," he said.

Moderata muslimer

Caldwell skriver att Europas politiska elit hoppas på en europeisk version av islam som är i harmoni med det moderna samhällets krav. Medlet är ett intimt samarbete mellan politiker och så kallade moderata muslimer. Det är de sistnämnda som skall förverkliga planen. Det finns flera problem med denna ambition.
Caldwell påpekar att ambitionen att alliera sig med moderata muslimer motsäger den officiella synen på islam: begreppet "moderat muslim" blir meningslöst om vi inte förutsätter att islam är en i grunden destruktiv ideologi. Vi får heller inte glömma bort att de moderata muslimer som vill leva under sharia har samma ideologiska målsättning som Al Qaeda.
Han anser också att det ofta är osäkert hur moderata moderata muslimer egentligen är. Det är inte ovanligt att moderata muslimer säger en sak till en engelskspråkig publik och en annan till en publik som förstår arabiska. Den danske imamen Abu Laban är ett exempel. År 1995 höll Laban en föreläsning vid The Ninth Congress of the Islamic Cultural Institute of the viale Jenner i Italien. Föreläsningens tema var metoder med vars hjälp muslimer kan försvara sig mot västerländsk dekadens:

They accept Muslims in their midst, they accept the chador and Islamic lifestyles. We therefore, must pretend that we accept their religion and their individual freedom. But this is impossible. Islam can accept no one who does not adore Allah.

Tio år senare förklarade Laban att hans version av islam var progressiv, att den tog avstånd från terrorism och inte var baserad på rädsla för väst. Hade Laban kanske ändrat ståndpunkt? Det kan naturligtvis inte uteslutas, men varför ägnade han sig då, mitt under brinnande karikatyrkris, att elda den muslimska världen mot sitt eget land? Frågan kvarstod: hade Laban ändrat ståndpunkt eller var hans moderation låtsad? Caldwell skriver att det inte är lätt att veta.

Konspiration eller icke avsedda effekter?

Bat Ye'or har i böcker som Eurabia. The Euro-Arab Axis och Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate hävdat att massinvandringen är ett resultat av en konspiration i vilken Europas politiska elit har accepterat massinvandring och islamisering för att inte stöta sig med de rika, islamiska oljestaterna i Mellanöstern.
Caldwell nämner inte Ye'ors Eurabiahypotes, istället presenterar han en alternativ förklaring. Till skillnad från Ye'or förefaller han vara av åsikten att massinvandringen är orsakad av politiska beslut vars målsättning inte var massinvandring. En anledning till att Europa liberaliserade sina immigrantlagar, var att man ville lösa ett temporärt arbetskraftsproblem. Europeiska politiker hade emellertid inte räknat med att människor, vars arbetskraft inte var efterfrågad, skulle utnyttja de liberala reglerna och bosätta sig i Europa.
En annan viktig faktor är globaliseringen. Problemet är inte att EU är för massinvandring, utan att medlemsstaterna är skeptiska till en europeisk immigrationspolitik. EU har tagit ifrån medlemsstaterna möjligheten att försvara nationsgränserna, samtidigt som medlemsländerna har vägrat ställa upp på en gemensam immigrationspolitik. Följden har blivit att medlemsstater med generösa immigrationslagar sätter tonen för hela unionen. Spanien är ett illustrativt exempel. År 2005 utfärdade Spaniens socialistiska regering amnesti åt 700 000 illegala immigranter. Efter det att formaliteterna var avklarade kunde hundratusentals "nya européer", utan risk för deportation, resa norrut med siktet inställt på länder i vilka välfärdssystemen är frikostigare än det spanska. I den politiska retoriken framstod den socialistiska politiken som generös och moralisk, ingen nämnde att de var skattebetalarna i norra Europa som betalade räkningen.

Amerika har visat vägen, Caldwell hoppas på Frankrike

Den europeiska bilden av USA är i huvudsak mytologisk. Européer tror att amerikaner inte bryr sig om sitt lands kultur eller att de struntar i om immigranter accepterar deras kultur som sin egen. Det är inte sant.
USA har dock en säregen och mycket effektiv metod för assimilation av invandrare: en liten välfärdsstat. De som inte anpassar sig till de rådande omständigheterna, går under ekonomiskt och tvingas vända hemåt och de som försöker försörja sig på brott, inser snart hur drakoniskt det amerikanska straffsystemet är. Européer kritiserar gärna Amerika för att vara för fokuserat på marknadsekonomi och privat välgörenhet, men det är exakt det som har gjort den amerikanska immigrationspolitiken till en framgångssaga.
Europas problem är att Europa vill frigöra sig från Amerika och vara annorlunda. Caldwell är övertygad om att det inte kommer att fungera. Det enda land i Europa som har förutsättningar att hantera sina immigranter, är Frankrike. Frankrike är förvisso en europeisk välfärdsstat med en kringskuren marknadsekonomi och landets straffsystem är knappast jämförbart med det amerikanska, men franskt medborgarskap är ändå något mer än blott text på ett papper. Frankrike är det enda land i Europa som kräver kulturell lojalitet av sina invandrare och som backar upp kravet med en stabil, republikansk tradition.

Avslutning

Det är inte lätt att göra Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam, and the West rättvisa. Caldwells målsättning är inte en uppsättning ovedersägliga sanningar, utan funderingar och motfunderingar. Emfasen är på reflektion, inte dogm. Det innebär också att denna mångordiga genomgång inte alls gör boken rättvisa.
Ibland kan man uppleva delar av framställningen som motsägelsefull. Å ena sidan hävdar Caldwell att massimmigrationen var en icke avsedd konsekvens av politiska beslut som inte syftade till massinvandring; å andra sidan menar han att massinvandringen kunde äga rum på grund av att Europas demokratiska system hade kollapsat.
Caldwell skriver att det brukar sägas att Europas immigranter har det svårt därför att de är främlingar, men Caldwell anser att denna diagnos även gäller etniska européer. Det finns inte längre ett europeiskt "vi" och det Europa som många européer växte upp i har oåterkalleligen försvunnit. Idag lever etniska européer i en verklighet som blir dem allt mer främmande dag för dag och det finns inget som de kan göra för att påverka situationen. Kanske är deras situation rentav värre, till skillnad från immigranterna fick de ju inte välja.