Samtiden.com

Du är här

Kan man kränka exkommunister?

PDF version

För ungefär fyra år sedan dryftade redaktören in en artikel med namnet Medan vissa gråter av skam det märkliga förhållande att kommunismens illdåd i världen har satt få spår i vårt förhållande till de kommunister som kämpade för ett socialistiskt Sverige. Med tanke på hur vi behandlar Sverigedemokrater i det här landet är det onekligen lite märkligt. Den Sverigedemokratiska listan över begångna synder är ju, i ärlighetens namn, pinsamt kort om vi jämför den med svenska kommunisters.
För tre år sedan doktorerade Petter Bergner på avhandlingen Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet vid Umeå universitet. Avhandlingen föranledde en kommunist eller före detta kommunist (det är inte alltid lätt att veta) att protestera och hota med juridiska åtgärder. Mannen kände sig förtalad. Han hade minsann aldrig varit antidemokrat.
Detta upplevdes naturligtvis av redaktören som oerhört fascinerande: en man som, enligt egen utsago, varit medlem i Vänsterpartiet kommunisterna i 20 år, hotar en forskare med juridiska åtgärder därför att denne påpekat att mannen under denna period hade pläderat för kommunism.

Umeå universitet

Stridsplatsen: Umeå universitet. Källa: Wikimedia.

Bakgrunden till kalabaliken

Bakgrunden till den upphetsade stämningen var en artikel författad av Håkan Arvidsson och Lennart Berntson. Författarna var uppburna medlemmar av det svenska kommunistiska etablissemanget och hade under många bedrivit ett intellektuellt krig mot den liberala demokratin.
I slutet på 70-talet hade dock dessa två gentlemän börjat tvivla på den borgerliga demokratins uselhet och de presenterade sina dubier i nämnda artikel. Det innebar inte att författarna hade konverterat till liberalismen. De var fortfarande envisa revolutionärer. De ansåg till exempel att diktatur passar fattiga socialiststater. Men de hade insett att den borgerliga demokratin, det system som kommunistiska teoretiker ofta föraktade, var mer än blott en den härskande klassens ideologi.
Artikeln gav upphov till en hetsig debatt. Det som föreföll irritera författarnas mer renläriga vapenbröder i den kommunistiska rörelsen var deras tes att socialismen måste bygga vidare på den borgerliga demokratin. Den borgerliga demokratin, förklarade de, är ett historiskt framsteg och skall inte krossas. Den skall bevaras och fördjupas. En av dem som kritiserade Arvidsson och Berntson var filosofen Ingvar Johansson. Johansson menade att Arvidsson och Berntson offrade klasskampen och därmed också kommunismen på socialismens altare.
I det som följer skall vi försöka att rekonstruera debatten mellan Johansson och Arvidsson och Berntson. Eftersom Bergner gör det i mycket knapphändiga ordalag skall vi använda oss av källmaterialet.

Mellanspel

Johansson är faktiskt inte helt ute och cyklar när han säger att Bergners kritik saknar sammanhang. Johanssons påstående om att han faktiskt försvarade den liberala eller kapitalistiska demokratin, är faktiskt sant. Det är också sant att han förordade kommunister att göra samma sak. Sant är också att han, missnöjd med den kapitalistiska demokratin, förordade mer demokrati och att han kallade detta system "kommunistiskt". Detta framgår inte av Bergners mycket korta sammanfattning av debatten.
Problemet är att Johansson säger en massa andra saker också.

Demokratiproblemet

Problemet med Johanssons positiva syn på den liberala demokratin är att den förefaller vara taktiskt betingad. Han anser till exempel inte att den allmänna och lika rösträtten har ett egenvärde. Den är endast värdefull om den kan utnyttjas i kampen för socialism. Johansson skriver att det vore "politiskt självmord" av arbetarklassen att acceptera allmän och lika rösträtt efter revolutionen eftersom arbetarklassen endast utgör 30 procent av valmanskåren.
Det är Johanssons dilemma: kommunister är för demokrati, men demokrati är politiskt självmord.
Innebär det att Johansson förordar diktatur? Nej, diktatur är ett för starkt ord, kanske är "majoritetstyranni" ett bättre val.

Majoritetstyranni

Det är i detta sammanhang som Johansson introducerar termen "proletariatets diktatur", men till skillnad från Lenin som talade om "nödvändigheten att med våld undertrycka motståndet från den klass som håller på att förlora sitt politiska herravälde", definierar Johansson begreppet i termer av en klasskompromiss (ibland glömmer han dock bort allt som han har sagt om klasskompromisser och hävdar att arbetarna skall kontrollera "allting"). Johansson hoppas, av allt att döma, på en revolutionär allians mellan arbetarklassen och vissa tjänstemannaskikt. Det är den nya majoriteten, de två grupper som skall skapa ett socialistiskt Sverige.
Varför är det meningsfullt att säga att Johansson hoppas på någon form av majoritetstyranni? I sin kritik av Arvidsson och Berntson hade Johansson hävdat att de negligerade klasskampens betydelse. Enligt Johansson pågår klasskampen inte endast under kapitalismen, den äger också rum under socialismen. Vad innebär det konkret?
Det innebär att "större delen av de människor som konstituerar de kårer som A&B bra beskriver, ämbetsmannakåren, domarkåren, poliskåren och officerskåren" skall ersättas av "människor med ett socialistiskt perspektiv". Johansson använder här en eufemism: "ersätts av". Varför inte säga som det är, att det handlar om massavskedanden på ideologisk grund? Johansson skriver:

Det fordras klasskamp om socialismen skall utvecklas mot kommunism, och den kampen måste i Västeuropa starta direkt efter revolutionen. Det som skall dö bort – staten och arbetsdelningen – måste tvingas att dö bort. Och för det krävs det att de demokratiska rättigheterna ses som ett medel, inte som ett mål i sig.

Utrikespolitik

Dessutom irriterar sig Johansson, som varit medlem i VPK i två decennier, över att Arvidsson och Berntson vill att partiet skall skrota förbindelserna med öststatsdiktaturerna.
I artikeln i Västerbottens-kuren skriver Johansson att han, som medlem i VPK, "försvarade … den med C.H. Hermansson introducerade så kallade eurokommunistiska linjen: att kritisera bristen på demokrati i de östeuropeiska planekonomierna, men att ändå upprätthålla formella förbindelser med de styrande kommunistpartierna."
När han attackerar Arvidsson och Berntson, uppger han ett delvis annorlunda skäl. Han skriver att "de östeuropeiska partierna spelar en progressiv roll i den antiimperialistiska kampen". Detta är ett så pass magstarkt påstående att man helst vill undvika att kommentera det. Glöm bort alla länder miljontals människor som fått sätta livet till och alla demokratier som kommunistarméer har störtat i gruset, Sverige är ju, som förre kommunistledaren CH Hermansson sagt "en liten men hungrig imperialistisk stat".
Johansson förordar en allians mellan svenska kommunister och diktaturerna i öst. Danmark och Norge upplevs uppenbarligen som ett större hot mot mänskligheten än Sovjet och Östtyskland.
Johansson skriver också att förbindelser med socialistdiktaturerna är viktiga därför att VPK då kan "befrämja en utveckling mot demokrati". Tror Johansson, på fullt allvar, att ryssarna bryr sig om vad ett parti som kämpar med fyraprocentsspärren skall ha för åsikt om invasionen av Tjeckoslovakien och andra utrikes- och inrikespolitiska missdåd. Detta är så bisarrt att man tror att Johansson skämtar.

Goda vänner

Inte heller är det korrekt att VPK använde sin makt över öststatskommunisterna i syfte att tala dem till rätta. När Sovjet invaderade Ungern, beskrev Hermansson det som ett "ingripande". Två år efter invasionen av Tjeckoslovakien förklarade partiorganet Ny Dag att "det är tur att ryssarna finns i landet". När det nya, ryssvänliga kommunistpartiet kongressade 1971, var VPK på plats och Ny Dag rapporterade om "det starka stödet för Husak". På frågan om det var fel av Sovjet att invadera Tjeckoslovakien, svarade Urban Karlsson, internationell sekreterare i VPK, och medlem i den svenska delegationen: "Ja, det vet man inte. Det vet man inte."
Det intryck som man får av VPK är inte att partiet tog strid för demokratin när man träffade kommunistpotentater från öst. I "Uppdrag granskning" avslöjade journalisten Janne Josefsson hemlighetsmakeriet kring och lögnerna om partiets kontakter med öststatsdiktaturerna. Medlemmar i ungdomsförbundet arbetade på DDR:s propagandaradio. Partiledningen var flitiga besökare på den östtyska ambassaden på Östermalm i Stockholm. Man badade bastu, drack öl och umgicks med diktaturens kreatur. De svenska kommunisterna fick gratis semesterresor av sina sovjetiska kollegor och dåvarande partiordföranden Lars Werner bad sina östeuropeiska kamrater om bidrag till sprit inför sin 40-årsdag. Naturligtvis bifölls Werners önskemål.
Detta kan knappast karakteriseras som "formella förbindelser". Man får istället intrycket av att VPK inte hade något problem alls med öststatsdiktaturerna. År 1974 publicerade partiideologen Jörn Svensson boken Du skall ta ledningen och makten. I boken förklarade Svensson att när socialismen väl en gång har införts i Sverige, skall det bli olagligt att ifrågasätta den. Eurokommunisten CH Hermansson karakteriserade Svenssons bok som "ett betydelsefullt teoretiskt bidrag".
Ett år senare, 1975, kungjorde Lars Werner att Tjeckoslovakien inte alls var ockuperat: "Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat … Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som de skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte."
Så sent som 1978 avslog VPK:s kongress motioner om stöd till den tjeckiska oppositionen Charta 77. Samma år drog VPK tillbaka ett demokratimanifest efter protester från Sovjetunionen. 1981 påpekade en något irriterad CH Hermansson att svenskar inte har rätt att moralisera över tillståndet i realsocialismens länder. Naturligtvis menade Hermansson att kommuniststaterna har rätt att mästra Sverige. Ett år senare hävdade VPK:s partisekreterare att införandet av socialism inte kräver flerpartisystem. Så sent som 1987 skrev Vänsterpartiet till Nordkoreas diktator Kim Il Sung och gratulerade honom för hans "insatser ... för Koreas arbetarklass och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen".
DDR bistod den kommunistiska terroristorganisationen Baader-Meinhof.

Tillbaka till bråket

Vad var det i Bergners avhandling som upprörde Johansson? I sin kritik av Arvidsson och Berntson hade Johansson sagt följande: "Demokrati är bra men kommunism är bättre." Bergner citerade Johansson och Johansson förklarade att Bergner därmed hade beskrivit honom som diktaturförsvarare. När Bergner replikerade att han inte alls hade kallat Johansson för "diktaturförsvarare", svarade Johansson på följande sätt:

Säger någon "Äpplen är bra, men päron är bättre", vill denne välja bort äpplen till förmån för päron. Säger någon "Huset är bra, men energisnålare vore det bättre", vill denne inte välja bort huset utan göra det bättre. Det var på det sistnämnda sättet mitt uttryck "Demokrati är bra men kommunism är bättre" skulle förstås.

Skillnaden är att medan Bergner pratar om verkligheten, pratar Johansson om ord. Johansson har nämligen definierat "kommunism" på ett sätt som gör att kommunism är bättre än demokrati. Det står naturligtvis Johansson fritt att definiera "kommunism" hur han vill, men i slutändan måste han förhålla sig till verkligheten. Det är uppenbart att han vill socialisera produktionen, vilket innebär att privategendom skall förstatligas. Kan Johansson peka på en enda socialistisk (eller vad vi nu skall kalla dem) stat utan långa köer, brist på varor och i allmänhet usel produktkvalitet? Det system som Johansson förordar har testats under större delen av 1900-talet med katastrofala resultat.
Johansson hävdar att Bergner insinuerar att han är emot demokrati. Problemet är inte Johanssons definition av "kommunism", det är inte ordet som är bekymret utan vad han vill göra med verkligheten:

Den enkla innebörden i krossandet av staten är den att större delen av de människor som konstituerar de kårer som A&B bra beskriver, ämbetsmannakåren, domarkåren, poliskåren och officerskåren, ersätts av människor med ett socialistiskt perspektiv; och att därefter rekryteringen sker via nya specifika institutioner som inplanterar detta perspektiv.

Johansson anser uppenbarligen att statliga arbeten skall reserveras för socialister och att de som inte har samma uppfattning som den statsbärande koalitionen, skall avskedas. Johansson verkar mena att proletariatets diktatur inte är tyranniskt därför att hans definition av "kommunism" placerar det sistnämnda systemet på en högre piedestal än den liberala demokratin.
Johansson är för allmän och lika rösträtt av taktiska skäl. Frågan är vad arbetarklassen skall göra om den statsbärande koalitionen riskerar att spricka. Inget varar ju för evigt. Om vi får tro Johansson, skall den då i förebyggande syfte och till socialismens försvar avskaffa rösträtten. Allt annat vore ju politiskt självmord. Detta skulle medföra att den överväldigande majoriteten av medborgarna skulle exkluderas från den politiska processen på grund av att de inte sympatiserar med ett av de statsbärande partierna. Är denna form av kommunism överlägsen kapitalismen? I teorin, kanske.

Redaktören är mållös

Historia är ofta ett uppfriskande ämne, men när man konfronteras med den kommunistiska debatten på 70-talet vet man ofta inte om man skall skratta eller gråta. Deltagarna är naturligtvis inga arbetare, utan högt avlönade statstjänstemän, ofta universitetslektorer, docenter och säkert en och annan professor. Det är en verklighetsfrämmande och blodfattig debatt. Inga människor av kött och blod förekommer, endast teoretiska abstraktioner som flyttas omkring på det marxistiska spelbrädet. Man förebrår varandra för att inte ha förstått Marx och bankar varandra gul och blå med Lenincitat.
Johansson är arg och bitter och hävdar att Bergners slutsats är "i klass med att felaktigt kalla någons förflutna antisemitiskt". Det är möjligt, men det kan knappast lastas Bergner. Ibland får man leva med konsekvenserna av sina handlingar.
Vad skulle Johansson sagt till en nationalsocialist som hävdade att "Demokrati är bra, men nationalsocialism är bättre"? Förmodligen skulle han svara att nationalsocialismen var en katastrof ur mänsklig, ekonomisk, ekologisk, politisk, social och kulturell synvinkel. Problemet är att detta gällde även kommunismen.