Samtiden.com

Du är här

The Meaning of Conservatism

PDF version

Den engelske filosofen Roger Scruton är, med sina drygt 30 böcker, en synnerligen produktiv författare. I denna artikel skall vi kika lite närmare på The Meaning of Conservatism (Palgrave, 2001). Boken har drygt 20 år på nacken och betraktas som en klassiker på området. The Meaning of Conservatism utgör ett försök att formulera en konservativ filosofi. Scruton menar att konservatismen idag, på felaktiga grunder, likställs med nyliberalism och marknadsekonomisk teori. I denna artikel skall vi gå igenom hur konservatismen ser på bland annat stat, kapitalism, frihet, demokrati och jämlikhet.

The Meaning of Conservatism

En missförstådd doktrin

I USA är det vanligt att konservativa beskrivs som ekonomiska nyliberaler. Även i England har konservatismen kommit att förknippas med marknadsekonomi och individualism. När Margaret Thatcher tog över ledningen av det konservativa partiet, ställde hon kapitalism och individuell frihet mot socialism och kollektivism. Det fanns historiska skäl att göra det. Det kalla kriget mellan väst och öst pågick och konservativa i väst använde hänvisningar till marknadsekonomi och individuell frihet som retoriska grepp i kampen mot kommunismen.
Följden blev dock att konservatismen över åren kom att bli alltmer synonym med nyliberalism. Scruton menar att Thatcheråren har präglat vår syn på konservatismen och idag är det inte ovanligt att européer och amerikaner tror att konservativ och liberal filosofi är ungefär samma sak.
För Scruton är liberalismen tvärtom konservatismens fiende. Konservatismens primära målsättning är inte att avreglera ekonomier och stärka individens frihet på statens bekostnad, utan att upprätthålla de institutioner och strukturer i samhället som hotas av social oro eller marknadskrafternas spel. Detta medför att konservatismen hamnar i motsatsställning till både socialism och liberalism.

Kapitalismen

Konservatismen försvarar förvisso marknadsekonomin, men Scruton förnekar att det finns en logisk koppling mellan konservatism och kapitalism. Det engelska, konservativa partiet tog en gång ställning mot marknadsekonomin därför att man ansåg att den hotade den sociala ordningen. Konservativa har av tradition betraktat marknadskrafterna med skepsis därför att de tenderar att förvandla allt till varor. Konservatismens försvar av kapitalismen är i sista hand kunskapsteoretiskt: alla andra lösningar är sämre. Centralt i den konservativa filosofin är vidmakthållandet och försvaret av centrala samhälleliga institutioner. För konservativa väger det publika intresset tyngre i vågskålen än privata intressen. En bonde har inte rätt att bränna sin säd under pågående hungersnöd i syfte att pressa upp priset. En stat som tillät något sådant skulle, enligt Scruton, inte ta sin kontinuitetsplikt på allvar.
Det finns heller ingen logisk koppling mellan konservatism och lågskattepolitik. I England infördes den permanenta inkomstskatten av en konservativ regering, inte av en socialistisk. Konservativa har, till skillnad från liberaler, i allmänhet inget problem med skatter, dock är de emot att skattesystemet används i inkomstomfördelande syfte. Det beror emellertid inte på att konservativa gillar ojämlikhet, utan på att inkomstomfördelningar skapar spänningar mellan staten och samhällets framgångsrika medborgare. För en doktrin som betonar stabilitet och ordning är sociala spänningar mellan olika grupper i samhället inget att eftersträva.
Det har sagts från socialistiskt håll att det faktum att människor konkurrerar beror på kapitalismen. Om man bara eliminerar kapitalismen, kommer människor att börja samarbeta och uppvisa mer altruistiska beteenden. För konservativa är viljan att konkurrera en del av människans natur. Det är heller inte möjligt att både eliminera konkurrensen mellan människor och bevara människors motiv att anstränga sig.
På en punkt är dock konservativa och socialister eniga och det är i kritiken av det så kallade konsumtionssamhället och masskulturen. Det är lätt att glömma bort att också vänstern har en starkt kulturkonservativ falang och att vänsterns kulturkritik många gånger har varit betydligt fränare än högerns. Den konservativa kritiken av konsumtionssamhället syns också i dess kritik av keynesianismen eftersom den senare rättfärdigar att staten stimulerar konsumtion som inte är kopplad till socialt eller personligt självförverkligande.

Staten

Konservatismen försvarar samhällets centrala institutioner. Följaktligen är det inte särskilt märkligt att konservatismen är för en stark stat. Staten är den kanske viktigaste institutionen i samhället då det är den som ytterst garanterar den sociala ordningen.
Hur ser konservatismen på staten?
Konservatismen vill, i likhet med socialismen, ha en stark stat, men till skillnad från den förra sätter konservatismen gränser för hur stor staten får bli.
Konservatismen skiljer mellan stat och civilt samhälle. Socialism och kommunism innebär att staten absorberar det civila samhället. Konservatismen menar att staten växer fram ur det civila samhället för att i efterhand bli dess viktigaste stöttepelare. Staten skall inte endast stå som garant för viktiga sociala institutioner, lagar och förordningar skall spegla det civila samhällets sedvänjor och traditioner. Därför är lagen alltid en partikulär social ordnings lagar.
Konservatismen är också emot den typ av minimal stat som förespråkas av libertarianer som Robert Nozick. Den minimala staten är inte tillräcklig för att upprätthålla och försvara nödvändiga sociala institutioner. Dessutom anser konservatismen, till skillnad från nyliberalismen, att staten har ett ansvar för medborgarna. Även om konservativa hyser misstro mot välfärdsstaten, är de alltså av den uppfattningen att en eller annan form av välfärdsstat är nödvändig och detta strider mot nyliberalismens credo.
Konservatismen menar att förstatliganden är i huvudsak av ondo därför att statligt ägande tenderar att underminera statens auktoritet. Nationaliseringar kultiverar beroendeförhållandet mellan staten och de som staten har "räddat". Istället för att förstatliga industrier på fallrepet, bör staten förlita sig på marknadskrafterna. Däremot strider det inte mot den konservativa ideologin att staten äger samhällsviktiga funktioner, till exempel delar av infrastrukturen, om det inte är möjligt att driva dessa i privat regi.

Liberalismen

Ett centralt tema i The Meaning of Conservatism är kritiken av liberalismen. Modern liberalism utgår ifrån den så kallade kontraktsteorin. Grundtanken är att ett socialt arrangemang endast är legitimt om det är resultatet av ett kontrakt. Teorin ligger till grund för liberalismens föreställning om frihet. Liberalismens maktkritik baseras på premissen att staten eller någon annan kontraktspart har överträtt de i kontraktet fastställda reglerna.
Scruton menar att denna uppfattning är djupt missvisande. Kontraktsteorin utgår ifrån ett naturtillstånd i vilket lag och moral inte existerar och hävdar sedan att samhället skapas genom att individerna sluter ett kontrakt med varandra. Detta argument förutsätter det som det skulle bevisa. Frågan är ju vilka som skall sluta avtalet och varför just dem. Det förefaller rimligt att anta att parterna befolkar samma område, talar samma språk och har samma kultur. Kontraktsteorin förutsätter alltså en förpolitisk ordning. Liberalismens syn på makt och frihet är således ofullständig. Om friheten är en produkt av ett kontrakt och kontraktet har som förutsättning ett redan befintligt samhälle, förutsätter friheten ett samhälle. Den konservativa slutsatsen är därför att frihet förutsätter makt.

Frihet och restriktioner

Mycket av den samhällskritik som vi konfronteras idag med har kontraktsteorin som bas. Monarkin kritiseras till exempel för att kungen, till skillnad från statsministern eller presidenten, ärver sitt ämbete och moderna feminister har kritiserat familjen för att vara en patriarkal institution som utesluter alternativa livsstilar.
Konservatismen är annorlunda i det att det betraktar samhället genom ett auktoritetsperspektiv. Frihet utan sociala institutioner är blind och leder till anarki. För konservativa kan friheten av det skälet inte vara ett absolut värde. Individen må sträva efter frihet, men politikens uppgift skall vara att försvara och vidmakthålla samhällets institutioner. Det konservativa argumentet kan ge ett odemokratiskt intryck, men Scruton menar att det inte är särskilt auktoritärt. Det konservativa argumentet är egentligen inte ett argument mot frihet, utan mot anarki. Den konservativa kritiken av den liberala kontraktsteorin mynnar inte ut i slutsatsen att frihet är oviktigt, utan att frihet förutsätter sociala institutioner.
Sociala institutioner både möjliggör och begränsar vår frihet. En analogi är kanske grammatiken som dels begränsar våra möjligheter att uttrycka oss på ett begripligt sätt, dels sätter oss i stånd att kommunicera de mest esoteriska tankar. Familjen är ett exempel. Familjen är en social institution som präglas av restriktioner, men det är, menar Scruton, nödvändiga restriktioner, för att barnet skall växa upp och bli en ansvarstagande och fri medborgare. Frihet fungerar uppenbart i ekonomin, men det kanske inte fungerar lika bra i grundskolan av det enkla skälet att unga människor inte har lärt sig att frihet och ansvarstagande utgör en oupplöslig enhet. Det finns således ingen enkel motsättning mellan frihet och tvång.

Makt och demokrati

Det faktum att konservatismen betraktar samhället ur ett auktoritetsperspektiv innebär inte att konservativa är emot demokrati. Modern konservatism ställer sig bakom den parlamentariska demokratin och rättsstaten. Om vi håller det i minnet, blir vi inte överraskade när vi upptäcker att konservativa med ordet "makt" syftar på legitim makt. Staten skall ha makt, men det måste vara en makt som medborgarna uppfattar som legitim. Staten måste operera via ett system av lagar så att maktutövningen inte uppfattas som godtycklig och orättfärdig. Ett sådant system inspirerar medborgarnas lojalitet.
Det innebär inte att demokratin inte kan utgöra ett problem. Demokratin kan leda till problem bland annat om den uppfattas som grundad på ett kontrakt. Problemet med kontraktsteorin är att den privilegierar de som lever nu. Ur kontraktssynpunkt är ett partiprogram ett löfte till folket och valsegern inledningen på uppfyllandet av det. Det kanske viktigaste konservativa argumentet mot det kontraktsbaserade synsättet på demokratin är således att det tenderar att prioritera behoven hos de människor som lever nu. Det finns inget i detta synsätt som tvingar människor att beakta behoven hos de som till exempel är ofödda. Den kanske mest pregnanta formuleringen av det kontraktsbaserade synsättet stod den engelske ekonomen John Maynard Keynes för när han sade "In the long run we are all dead". Varför planera för framtiden när vi endast har ett liv? En konservativ tolkning av skuldkrisen i USA skulle följaktligen kunna se ut på följande sätt: om USA går i konkurs, beror det på att medborgarna och politikerna uppfattar demokratin som kontraktsbaserad, en uppfattning som har medfört en korruption av folkstyret. Med "demokratisk korruption" avses ett system i vilket väljarna tillsätter politiker som lovar att förse dem med privilegier som alla inblandade känner till att nationen inte har råd med. I ett sådant system bryr sig varken politiker eller allmänhet om att den förda politiken medför att man skuldsätter framtida generationer. Man lever i nuet och resonerar som Keynes: i det långa loppet är vi alla maskmat. Scruton menar att det i konservatismens emfas på bevarandet av viktiga institutioner och samhälleliga värden, finns inbyggt ett skydd emot vandalisering av gemensamma resurser och värden.

Kultur och alienation

Konservatism handlar om att konservera det bestående. Det innebär inte att konservatismen anser att det befintliga samhället är perfekt. Det är långt ifrån perfekt, men det är ett beprövat system till skillnad från de utopier som, med jämna mellanrum, proklameras från socialistiskt håll.
Alienationsbegreppet är centralt i både konservatism och socialism, men medan Marx kopplade alienationen i det moderna samhället till privategendomen, ser konservatismen den istället som förbunden med industrialismen. Arbetare under socialismen var således inte mindre alienerade än arbetarna i väst. Dessutom hade Marx fel om alienationens utbredning och djup. Det är förvisso sant att den moderna människan uppvisar ett visst mått av främlingskap, men det är inte alls så utbrett, allvarligt och djupgående som Marx och hans efterföljare har gjort gällande.
Konservatismen avvisar förhoppningen om att det är möjligt att helt eliminera främlingskapet i det moderna samhället. Erfarenheten har lärt oss att samhällen är för komplexa för att kunna inordnas i utopiska scheman och att människan inte är så altruistisk och godhjärtad som socialister tror. Det är ingen tillfällighet att utopiska program urartar i krig mot medborgarna. Ett system som baseras på tesen att människan saknar natur kommer att leda till tyranni och blodbad av det enkla skälet att människan har en natur. Kommunismen tolkade det faktum att människan har en natur som uttryck för politisk opposition och ränksmideri. Följaktligen fick miljontals människor sätta livet till därför att de var människor.
Det är viktigt att hålla i minnet att konservatismens skepsis visavi socialismen inte är primärt av teoretisk art. Den konservativa kritiken av socialismen baseras på konkreta erfarenheter av socialistiska och kommunistiska system. Ur konservativ synpunkt är det fullständigt ointressant om det går eller inte går att, med filosofiska medel, rättfärdiga kommunismen. Erfarenheten lär oss att kommunismen, förr eller senare, kommer att kollapsa i förtryck och blodsutgjutelse.
Konservatismen menar således att ett visst mått av alienation är ofrånkomligt. Istället för att bekämpa den på det sätt som socialister och kommunister har gjort, skall vi acceptera alienationen och lära oss att leva med den. Aristoteles, Kant och Schiller spelar en viktig roll för konservatismen på denna punkt. De har det gemensamt att de har teoretiserat om aktiviteter som är alienationsfria därför att de är mål i sig själva. Scrutons syn på konst och arkitektur i boken Beauty har inspirerats av Schillers teori om den estetiska erfarenheten.

Konservatismen och den spontana ordningen

Socialismen baseras på föreställningen att det är möjligt att styra samhället genom en förnuftig plan. Konservatismens motstånd mot samhällelig planering vilar på ett kunskapsteoretiskt argument.
I en marknadsekonomi förser prismekanismen producenterna med information om vilka varor som konsumenterna efterfrågar. Socialismen baseras på tesen att produktionen skall socialiseras och att människors behov skall tillgodoses medelst politiskt utformade planer. Problemet med denna uppfattning är att när prismekanismen väl har satts ur spel, har politikerna ingen möjlighet att veta vad människor efterfrågar. Detta argument är centralt i konservatismens försvar av marknadsekonomin och en viktig förklaring till varför ekonomer och politiker idag inte längre tror på planekonomins välsignelser. Priserna i en marknadsekonomi uppkommer genom det Adam Smith kallade en "osynlig hand". Den ekonomiska ordningen är en biprodukt av okoordinerade, enskilda transaktioner. Den är, menar Scruton, en spontant framväxt ordning, inte en uppifrån planerad ordning.
Konservatismen anlägger ett likartat perspektiv på rättssystemet. Konservatismen uppstod bland annat som en reaktion mot teorier som använder en suverän som samhällelig organisationsprincip. Enligt dylika teorier kommer lagar och förordningar uppifrån. Staten, parlamentet, monarken eller partiet stiftar lagar som samhället måste anpassa sig till. Det konservativa idealet motsvaras av det engelska systemet med "common law". I ett dylikt system växer lagen fram underifrån via domstolsbeslut. Lagarna är därför bättre anpassade till lokala förhållanden och åtnjuter en högre grad av auktoritet än abstrakta regelsystem som utformats i en avlägsen huvudstad och skall passa hela landet eller direktiv från EU som gäller för samtliga medlemsstater och förmodas vara oberoende av lokala sedvänjor och traditioner.
Det är varken möjligt eller önskvärt att reglera det sociala samspelet uteslutande med hjälp av lagar. Lagar och förordningar är viktiga, men det är traditioner och sedvänjor som bär det tyngsta lasset när handlingar skall koordineras och kompromisser utarbetas. Liberaler och socialister brukar säga om traditioner och sedvänjor att de är påhittade och att de därför kan avskaffas. Detta är endast plausibelt om man använder sig av triviala exempel, till exempel det faktum att norrlänningar dricker kaffe på fat. Det är inte möjligt för undertecknad att välja bort sitt språk, sin kultur, historia och etnicitet och följaktligen betrakta sin svenskhet som en ren tillfällighet eller produkten av ett rationellt val. Även traditioner och sedvänjor är biprodukter av det sociala samspelet mellan människor. De är spontant framväxta ordningar och har ofta en mycket lång, invecklad och konfliktfylld historia och fungerar som reservoarer av kunskap som människor kan ösa ur av närhelst det uppkommer ett behov av handlingskoordinering.
Konservatismen menar att staten skall respektera och försvara traditioner och sedvänjor. Liberaler och socialister betraktar staten som medel för förverkligandet av ett utopiskt mål. Konservatismen menar att politikern måste upprätta en dialog med samhället. Om politikern försöker påtvinga samhället ett externt syfte, agerar han eller hon som "vännen" som utnyttjar sin omgivning för att uppnå externa målsättningar. Kommunismens misstag var just att den betraktade samhället som ett objekt att manipulera för förverkligandet av ett externt, utopiskt mål. Det är inte möjligt att riva ned ett samhälle och starta från scratch. Det kaos som en sådan politik leder till medför att människorna inte längre vet hur de skall eller får bete sig. Det enda som staten kan göra i en sådan situation är att kommendera dem. Det är således ingen tillfällighet att kollektivistiska projekt regelmässigt resulterar i marscherande medborgare.

Jämlikhet och rättvisa

Debatten om rättvisa och jämlikhet har förändrats sedan kommunismens fall. Idag är människor medvetna om kommunismens negativa sidor, däribland svårigheterna att planera moderna samhällen. Det finns dock fortfarande en vänster som tror och kämpar för socialism och rättvisebegreppet spelar en central roll i dess agitation. Det är via begreppet "social rättvisa" som föreställningen om socialismen som samhällelig utopi hålls vid liv. Hur ser konservatismen på jämlikhet och rättvisa?
Liberaler och socialister agiterar för abstrakta, allmängiltiga mänskliga rättigheter, till exempel sådana som återfinns formulerade i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. För konservativa finns ingen jämförbar rättighetskatalog. Konservatismens lokala och pragmatiska karaktär medför att rättighetsbegreppet inte har samma status i konservatismen som i liberalism och socialism. Det beror inte på att konservativa inte bryr sig om orättvisor, utan på att konservatismen håller sig med ett annorlunda rättvisebegrepp.
En anledning till konservatismens misstro mot liberala och socialistiska jämlikhetsprojekt är de baseras på föreställningen att allt välstånd och alla fördelar tillhör samhället och att samhället har skyldighet att distribuera det så rättvist som möjligt. Mot detta hävdar konservatismen att det knappast är kontroversiellt att göra gällande att det näppeligen är fallet att alla människor bidrar lika mycket till produktionsresultatet. Dessutom: om alla har tillräckligt, men några har mer, varför bråka om saken?
Produktionsresultatet är heller inget som samhället har skapat, utan resultatet av oräkneliga, enskilda transaktioner. Man kan diskutera varje enskild transaktion ur ett rättviseperspektiv, men knappast totaliteten av transaktioner. Det liberala och socialistiska rättvisebegreppet är helt i sin ordning när människor har kommit överens om att dela det som de producerar, men det moderna samhället har aldrig fungerat på det viset. Det moderna samhället är i allt väsentligt ett samhälle som består av främlingar.
Om vi till det tillägger att produktionsresultatet är en biprodukt av överenskommelser mellan individer om helt andra saker än förverkligandet av liberala och socialistiska rättviseideal eller ens skapandet av ett produktionsresultat, inser vi att det knappast är självklart att kakan skall delas lika.
Konservativa menar också att det finns ojämlikheter som inte kan korrigeras med politik. Skönhet och intelligens är två exempel. Det är inte orättvist att en individ är intelligentare eller vackrare än en annan, trots att hög intelligens och skönhet förser individen med odisputabla fördelar.
Konservatismen menar att vi, istället för att förklara krig mot skillnader mellan människor, bör uppmuntra människor att acceptera dem. Det beror inte på att konservativa vill skapa eller försvara ett ojämlikt samhälle, utan på att de anser att ojämlikheter inte kan undvikas. Eftersom de inte är möjliga att undvika kommer alla politiska projekt som syftar till att eliminera dem leda till om inte till tyranni och blodbad, så till fördumning och kvalitetsdumpning. Utbildningssystemet är ett exempel. Liberaler ser utbildningssystemet som problematiskt därför att det medför en privilegiefördelning. Detta bekymrar inte konservativa. Alla sociala institutioner skapar privilegier och bestämmer internt hur dessa skall fördelas och försöken att eliminera dessa leder osökt till fördumning och kvalitetssänkning. Kravet på att svenska skall tas bort i polisutbildningen, trots att utbildningen skall utbilda poliser som skall verka i Sverige, syftar till att motverka så kallade "strukturella" ojämlikheter. I realiteten medför förändringen endast en kvalitetssänkning av polisutbildningen och till att vi får en sämre poliser.

Friheter och rättigheter

Konservatismen försvarar ett frihetsbegrepp som skiljer sig från socialismens frihetsbegrepp. Frihet för konservativa handlar i allt väsentligt om negativ frihet. Det konservativa frihetsbegreppet beskriver vad staten inte får göra. Denna frihetsuppfattning skall skiljas från socialistiska och liberala definitioner som betonar positiva friheter. Ett exempel på en positiv frihet är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i vilken utbildning beskrivs som en rättighet. Scruton pekar på två problem med positiva rättigheter. Det första problemet är att de alltid skapar plikter. Min rättighet är alltid någon annans skyldighet. Det är detta som gör positiva rättigheter till ett frihetsproblem.
Det andra problemet är att liberala och socialistiska rättigheter är abstrakta, dvs. definierade utan att man tagit hänsyn till socialt sammanhang och historiska faktorer. Människors uppfattningar om rättvisa och jämlikhet växer fram i konkret socialt samspel där rättigheter uppfattas som intimt förbundna med skyldigheter. Den liberala och socialistiska retoriken är abstrakt bland annat därför att den agiterar för rättigheter som inte är etablerade av några specifika relationer mellan de som har rättigheterna och de som är beordrade att realisera dem.

Omständligt intressant

The Meaning of Conservatism är utan tvivel Scrutons mest omständliga bok. Den är inte endast omständligt argumenterad, den är också författad på ibland det mest abstrusa sätt. Det är knappast en bok för dem av oss som helt saknar filosofisk bildning. Det hindrar dock inte boken från att vara synnerligen intressant och lärorik. Det räckte med 20 sidor för att redaktören skulle tvingas att bita i det sura äpplet och bittert konstatera att han aldrig har förstått vad som utmärker konservativ filosofi. Scruton har otvivelaktigt rätt när han säger att vår syn på konservatismen är mer präglad av Margaret Thatcher och Ronald Reagan än George Friedrich Hegel, Edmund Burke, Joseph de Maistre och David Hume. Ett varningens finger bör således höjas. För oss som alltsedan ungdomen är marinerade i liberalt och socialistiskt tänkande, kan The Meaning of Conservatism vara en svårsmält historia. Herr Scruton är inte endast konservativ, ibland är han till och med stockkonservativ. Det gäller således att inte ta sig själv på alltför stort allvar och att försöka läsa boken med öppet sinne.