Samtiden.com

Rebellerna i Sverige

Redaktören minns ett samtal som han hade för många år sedan med en av den marxistiska vänsterns mer prominenta intellektuella. "Kände han möjligtvis till rebellerna? Hade han hört talas om denna sällsamma skara?"
Mannens ögon mörknade och han vände blicken ner mot bordet. Han suckade djupt och svarade: "Vi visste att de existerade. Vi var livrädda för att massmedia skulle få nys om dem. De var verkligen helgalna."
Rebellrörelsen är den svenska vänsterns bäst bevarade hemlighet och Torbjörn Säfves dokumentärskildring Rebellerna i Sverige (Författarförlaget, 1971) är en lysande sammanfattning av det som författaren kallar "den yttersta vänsterns mest genomgripande och spektakulära renlärighetskris".

Rebellerna i Sverige

Bokstavskombinationernas krig

På 1970-talet brukade man säga att vänstern förökar sig genom delning. Kommunisterna blev inte fler, det var organisationerna som växte i antal. Den kanske mest betydelsefulla faktorn var schismen mellan det sovjetiska och det kinesiska kommunistpartiet. Brytningen sände chockvågor genom den internationella kommunistiska rörelsen och över hela världen upplevde revolutionärer ett behov av att ta ställning.
En annan viktig orsak var SKP:s namnbyte. Idag kan vi tycka att ett namnbyte inte är något att bråka om. Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna har alla bytt namn utan att något av partierna drabbades av politiska konvulsioner.
När SKP bytte namn till VPK år 1967, protesterade partiets radikaler. Man oroade sig över att namnbytet indikerade att partiet var på drift högerut.
Det är lätt att glömma bort att på 70-talet använde bokstavstrogna kommunister ordet "vänster" som ett skällsord. Närhelst VPK kom på tal avfärdades partiet av den yttersta vänstern som "vänsterpartiet". Vänster var de vars samhällskritik saknade solid förankring i en teoretisk tradition. Fraktionsstriderna handlade om att radikalerna ansåg att moderpartiet inte förvaltade det marxist-leninistiska arvet.
När SKP bytte namn till VPK, lämnade maoisterna partiet för att skapa ett förbund som stod på marxismen-leninismens grund.
Under denna period kännetecknades vänstern av ständiga organisationskriser och nybildningar. Bokstavskombinationerna växte oupphörligt i antal. Kommunisterna var övertygade om det var deras plikt att leda arbetarklassen mot socialismen och att detta inte var möjligt med mindre än att det egna partiet rensades på revisionism.
Det var en strävan efter ideologisk perfektion som låg bakom de ständiga kriserna.
Rebellrörelsen löpte linan ut.

Uppror i KFML

Rebellrörelsen växte fram i KFML:s avdelning i Uppsala. Den maoistiska fraktionen ville ha mer ideologisk kamp och hävdade att Maos tänkande fått för liten plats i förbundets verksamhet. De ansåg, kort uttryckt, att KFML inte var tillräckligt marxist-leninistiskt.
Upproret leddes av en spansk marxist - Francisco Sarrion. Det finns inte mycket skrivet om honom, men han lär ha varit både karismatisk och utrustad med en bred oratorisk begåvning. Dessutom hade Sarrion vistats i Kina under kulturrevolutionen. Han var ett ögonvittne och det gav honom hög status bland förbundets radikaler.
Sarrion förordade en svensk kulturrevolution. Han ville rensa KFML från revisionism och använda förbundet för att sprida Maos tänkande till massorna. Det var på denna punkt som det skar sig mellan Sarrion och hans anhängare och förbundsledningen.
KFML var prokinesiskt, men förbundsledningen hade blivit maoister före kulturrevolutionens utbrott, dvs. vid en tidpunkt då Maos ställning inte var oomtvistad. De betraktade hela spektaklet som en kinesisk angelägenhet och inget som kunde verkställas i ett modernt industrisamhälle av svenskt snitt.
Sarrion och hans anhängare formades politiskt av kulturrevolutionen. De var övertygade om att den förebådade en världsrevolution.

Rebellerna går till attack

Missnöjet med KFML:s ledning var utbrett och det gynnade rebellerna. Allt fler Uppsala-maoister anslöt sig till rörelsen. Den växte dessutom inte endast numerärt, rebellerna hade också politiska framgångar.
Bland annat lyckades de ta över tidskriften Clartés lokalavdelning i Uppsala. Clarté var vid denna tidpunkt en tidskrift för universitetsstudenter och handlade följaktligen mycket om studentfrågor. Sarrion hävdade att tidskriftens fokus på ekonomiska frågor var "skit". Han var djupt upprörd över att Mao aldrig nämndes i tidskriften.

Mao

Mao Zedong. Källa: Wikimedia.

I takt med att rebellerna expanderade i Uppsala, växte också deras självförtroende och snart infördes proletariatets diktatur i lokalavdelningen.
Rebellerna inledde en "likvidering" av revisionister inom Uppsalaavdelningen. Mao hade sagt att makten växer fram ur en gevärspipa och nu var det dem som höll i vapnet.
När nyheterna om utrensningarna nådde förbundsledningen, kontaktade den upprorsmakarna med förhoppningen om att kunna tala dem till rätta.
Förbundsledningen förstod att det var blodigt allvar. När rebellrörelsen stod på sin höjdpunkt, hade den kanske 400 medlemmar. Det är inte särskilt mycket, men det var ungefär hälften av KFML:s samlade styrka. Förbundsledningen hade alltså goda skäl att vilja träffa Uppsalarebellerna, men när mötet väl kom till stånd urartade det eftersom rebellerna besvarade all kritik med att högläsa ur Maos lilla röda och skälla förbundsledningen för ideologisk giftspridning.
Krisen var ett faktum och KFML i Uppsala splittrades.
Rebellernas nästa mål var FNL-rörelsen. DFFG var en enhetsfront. Målet var att ena så många människor som möjligt till stöd för Vietnams nationella oberoende. DFFG ville samla liberaler, socialdemokrater och kommunister i en organisation.
Det var DFFG:s karaktär av enhetsfront som förargade rebellerna. Rebellerna krävde att alla icke-kommunister skulle uteslutas. Man krävde att alla aktivister måste vara skolade i Maos "oövervinnerliga tänkande" och att DFFG skall betona Kina mer än Vietnam.
På gatorna gick rebeller till attack mot Vietnambulletinens försäljare. Man påpekade upprört att Maos porträtt inte var på tidningens framsida och att sälja en tidning som inte hyllar Maos oövervinnerliga tänkande är "fascistiskt".
Rebellerna verkade ha obegränsat med energi och, till förbundsledningen stora fasa, blev man bara fler och fler. När man inte angrep förbundsledningen för revisionism eller kritiserade Clarté för "ekonomism", stod man i tunnelbanan och läste högt ur Maos lilla röda.

KFML går till motattack

Till slut tröttnade förbundsledningen på Sarrion och hans anhängare och förklarade att de skall "likvideras". Rebellerna utesluts från KFML, men det bekommer de inte särskilt mycket. De känner sig starka. De har nämligen fått oväntat stöd från maoister i Lund.
Dessutom har Sarrion läst Maos lilla röda och i bokens inledning förklarar rorsmannen att "Den ledande kärna som för vår sak framåt är Kinas kommunistiska parti."
Sarrions tolkning av detta citat var minst sagt originell. Han förklarade att det Mao säger är att det inte behövs ett svenskt kommunistparti. KFML är, med andra ord, överflödigt. Vad skall vi med KFML till? frågade han. Vi har Kinas kommunistparti. Det räcker med KKP. Rebellerna ville inte bli ett kommunistparti, de ville utgöra en cell till KKP.
Mao hade emellertid inte endast deklarerat att det räcker med ett internationellt kommunistparti, KKP, han hade också förordat ett "omskapande av den socialistiska samhällsstrukturen". Sarrions tolkning är igen minst sagt originell. Frasen "omskapande av den socialistiska samhällsstrukturen" betyder, enligt Sarrion, att KFML, i god kulturrevolutionär anda, måste krossas.

Snart rådde det fullt krig mellan KFML och rebellerna.

Det är roande läsning.

Rebellerna anklagar KFML för revisionism och KFML svarar med att anklaga rebellerna för samma brott. Som brukligt är när kommunistorganisationer bråkar, förvandlas språket från att vara ett kommunikationsinstrument till att bli ett verktyg för fördömande.
KFML avfärdade rebellerna som en "klick". Man hävdade att "Mao Tse-tungs tänkande … är en andlig atombomb" och att upprorsmakarna vill "bevara utsugningen och monopolkapitalets diktatur."
Förbundet hävdade vidare att rebellrörelsen, av det nämnda skälet, "måste … skoningslöst bekämpas och dess inflytande utrotas." Man underströk att rebellerna företräder en "borgerlig linje" när de angriper förbundets "marxist-leninistiska ledning" och att de står för en "reaktionär utopi".
Rebellernas replik är författad i samma anda. De är irriterade över att KFML endast har tryckt upp 5000 exemplar av Maos lilla röda. Det är, för rebellerna, ett oomtvistligt bevis på att KFML nedvärderar Maos oövervinnerliga tänkande. Man förkastar förbundet som en revisionismens högborg och kritiserar det för att motsätta sig väpnad kamp.

Rebellernas politiska aptit växer nu exponentiellt.

I stora väggtidningar fördömer man sina fiender. Man stormar in i en socialistisk bokhandel och lägger beslag på Maomärken med motiveringen att "Maos bild tillhör massorna". Man hinner med att vandalisera FNL-kontoret i Stockholm innan man marscherar iväg till kinesiska ambassaden. Man tänker kräva att den tidning som ambassaden ger ut hyllar rebellerna, men blir utslängda. Djupt besvikna drar man slutsatsen att Stockholmsambassaden befolkas av obotliga kontrarevolutionärer och att man skall vända sig till ambassaden i Norge nästa gång.

Första maj 1968

Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag och våren 1968 hade rebellerna beslutat sig för att ha ett eget demonstrationståg. Man är dock så förblindade av Mao-kulten inom rörelsen att man har förträngt vad denna dag egentligen handlar om.
Sarrion hade inget till övers för det traditionella Första majfirandet. Han hade tidigare fördömt kamp för ekonomiska reformer som "skit" och följaktligen handlade rebellernas paroller inte om sådant som engagerar svenska löntagare.
Istället hyllade plakaten Mao och angrep Sovjetrevisionismen.
Mötet blev ett fullständigt misslyckande. Rebellerna blev utskrattade när de försökte vinna åskådarna för kulturrevolutionens sak medelst långa och mekaniska utläggningar om Maos oövervinnerliga tänkande.

Kårhusockupationen

Tre veckor senare ockuperades Stockholms universitets studentkårs kårhus av kommunister. Studenterna protesterade mot UKAS, en utbildningsreform som de menade skulle medföra en näringslivsanpassning av högskolan. Rebellerna hade inget till övers för studentkampen. Rebeller som var närvarande på mötet menade att det flygblad som skulle delas ut till allmänheten inte skulle betona UKAS utan det faktum att studenterna hade gjort uppror. Mao hade sagt att det är rätt att göra uppror. Därför måste flygbladet innehålla frasen "Det är rätt att göra uppror".
För att förhindra att borgerliga tendenser skulle dominera upproret, krävde de också att endast marxist-leninister skulle ha rätt att yttra sig. Rebellerna blev dock nedröstade och lämnade kårhuset övertygade om ockupationens hopplöst kontrarevolutionära karaktär.

Rebellerna går under jorden

I april hade Sarrion i upphetsat tillstånd proklamerat att revolutionen står inför dörren: "Bilda röda garden! Revolutionen har börjat i Sverige. De revolutionära massorna har rest sig i Uppsala och Malmö!".
Efter Första majfiaskot och det misslyckade försöket att ta ledningen över kårhusockupationen, ändrade Sarrion åsikt. Han förklarade att det kommer att dröja innan arbetarklassen reser sig och att det innebar att rebellrörelsen måste ändra fokus. Det viktiga är inte att propagera för revolution här och nu, utan att förbereda det revolutionära avantgardet för den oundvikliga samhällskollapsen.
Det är vid denna tidpunkt som rebellrörelsen tappar intresset för omvärlden och vänder sig inåt. Sarrion förklarade att det viktiga för rebellerna är den ideologiska skolningen. Om rebellrörelsen skall kunna axla rollen som arbetarklassens förtrupp, måste den rensas från all revisionism och alla borgerliga slaggprodukter.
Rebellrörelsen omfattade vid denna tidpunkt kanske 400 personer, men det är bara dess hårda kärna, cirka 100 personer, som går under jorden.

Kampen mot ideologiska avvikelser trappas upp

Kretsen kring Sarrion betraktade inte sig själva som vanliga medborgare. De var soldater i Folkets befrielsearmé och de förberedde sig för krig. Följaktligen hade de inte tid för arbete och studier. Rebellerna sade upp sig från sina jobb och struntade i att fullfölja sina studier. De tog avstånd från släktingar och vänner. Tre rebellkvinnor begärde skilsmässa därför att deras män inte fullt ut hade förstått hur oövervinnerligt Maos tänkande är.
Sarrion delade upp rebellerna i grupper och tilldelade varje grupp en lägenhet. De olika grupperna hade ingen kontakt med varandra. En grupp hade ingen aning om var de andra grupperna fanns. Den kunskapen var förbehållen Sarrion och centralkommittén.
Isolerade från omvärlden inledde rebellerna projektet att rena rörelsen från borgerliga värderingar. Man rensade lägenheterna på möbler och inredning. Man rev ner gardiner och tavlor. Ofta sover man på golvet eller i omadrasserade sängar för att härda sig fysiskt. All privategendom upphävdes. Böcker, konst och musik och annat från det förrevolutionära livet kasserades.
Det finns bara plats för Maos lilla röda i bokhyllan.
Kvinnorna klippte sig kort, slutade att sminka sig och att använda bysthållare. Barnen isolerades från föräldrarna i speciella barnceller för att förhindra att föräldrarna överförde borgerliga värderingar till dem. En diabetiker bland rebellerna fråntogs sitt insulin med hänvisning till att Maos oövervinnerliga tänkande botar diabetes.
På morgnarna hade man vapenövningar utomhus. Alla rebeller var iförda en hjälm med en röd stjärna på framsidan. Sarrion ledde den fysiska träningen med hjälp av en högtalaranläggning. Ibland marscherade man under den röda fanan i samlad trupp till i ett av Stockholms utebad. Där ställde man ett Mao-porträtt på bassängkanten, någon spelade "Östern är röd" på trumpet medan resten simmade i formation fram och tillbaka.
Efter träningen drog man sig tillbaka till cellerna. Rebellmötena liknade frireligiösa sammankomster. Den ena rebellen efter den andra ställde sig upp och vittnade om vilken andlig atombomb Maos oövervinnerliga tänkande är, medan kamraterna lyssnade uppmärksamt och stod beredda att fördöma eventuella borgerliga formuleringar.
Ingen gick säker.
De som beslogs med att ha fel musiksmak, skälldes ut efter noter. De som blev tagna på bar gärning med en borgerlig tidning, rapporterades till centralkommittén.
Minsta lilla avvikelse från gruppideologin uppfattades som en krigsförklaring. Det var proletärt att ha en bild av Lenin på väggen, men om man också hade ett porträtt av Mao på samma vägg, måste bilden på Mao vara större, annars hade man gjort sig skyldig till en kontrarevolutionär handling.
Till och med huvudvärk kunde vara kontrarevolutionärt.
Sex mellan man och kvinna var tillåtet endast under förutsättning att paret har Mao i tankarna under akten. En kvinnlig rebell som hade haft samlag med en manlig rebell, kritiserades dagen efter av mannen för att inte ha iakttagit denna regel. Hon hade idkat samlag med ett "borgerligt medvetande".
Det frireligiösa draget förstärktes av rebellernas hängivenhet. De var så till den milda grad övertygade om Maos ofelbarhet att de till och med ansåg att det är kontrarevolutionärt att försöka undgå bestraffning för till synes obegripliga förseelser.
Under en session blev en manlig rebell hårt angripen för borgerliga tendenser. En av de kvinnliga medlemmarna tyckte att kritiken var orättvis och tog honom i försvar. Mannen vände sig då mot kvinnan och anklagade henne för revisionism. Han vill inte ha hennes sympati. Han ville bli bestraffad.
En annan medlem var så upprörd över sin bristande karaktär att han, på fullt allvar, föreslog att kamraterna skulle placera honom i en glasmonter och frakta den runt i riket så att massorna kunde se med egna ögon hur ett kontrarevolutionärt monster ser ut.
Rebellerna använde DN som toalettpapper och en rebell som av misstag råkat kika på pappershögen och tillägnat sig en rubrik eller två, drabbades av så svåra samvetskval att han inte endast erkände sitt brott utan också krävde att bli bestraffad. Det är nämligen förbjudet att läsa borgerliga tidningar. Endast centralkommittén får göra det.
Säfve skriver att den sociala kontrollen och det dagliga testuggandet medförde att rebellerna till slut förlorade förmågan att föra en normal konversation. För rebellerna var Mao Gud och alla konversationer måste, på ett eller annat sätt, mynna ut i ett prisande av Maos oövervinnerliga tänkande: "Om man i månaden maj mötte en rebell på gatan och sporde vad han tyckte om dagens väder, svarade han: 'Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.'"

Rättegångar

Snart började man hålla regelrätta rättegångar mot medlemmar som ansågs uppvisa kontrarevolutionära tendenser. Man spottar och slår på de som är anklagade för vänsterism eller något annat brott. Man spärrar in dem i skrubbar och sätter dem på en diet av vatten och morötter.

Rörelsen disintegrerar

Först var det kapitalismen som var fienden. Därefter vänstern i allmänhet och sedan den kommunistiska rörelsen.
Snart vände rebellerna sina kritiska blickar mot den egna rörelsen med målet att rensa medlemskadern från kontrarevolutionärer.
Utrensningarna kulminerar under sommaren 1968.
Centralkommittén hade hittills varit höjd över all kritik, men i juli förkunnade Sarrion att man hade upptäckt folkfiender i centralkommittén och att de skulle ställas inför domstol. Alla rebeller kallades till ett stormöte i Uppsala. På mötet stod de anklagade på knäna. De var förbjudna att titta på någon och förhörsledarna slog och spottade på dem under det att publiken sjöng "Socialismens väg":

Vi marscherar vår väg fram
Vi ska kämpa tills vi når vårt mål
Mao Tse Tung ger oss ledning i kampen
när socialismens väg vi går

Sarrion hade varit rörelsens obestridde ledare i nästan ett halvt år, men nu utmanades hans auktoritet för första gången. Rörelsen hade cirka 400 medlemmar, men endast en fjärdedel tillhörde den inre kärnan. Medan den hårda kärnan hejade på förhörsledarna med sång och skratt, reagerade de övriga mötesdeltagarna med bestörtning när de såg hur deras kamrater behandlades. Flera rebeller protesterade högljutt. En rebell förklarade att Sarrion måste störtas. Många lämnade mötet i upprört sinnestillstånd. Sarrions auktoritet var skakad i grunden.
Detta var början till slutet för rebellrörelsen. Sarrion flydde fältet och rörelsen kollapsade.

Dokumentärer

Den svenske journalisten Bosse Lindqvist har gjort en dokumentär om rebellrörelsen. Tyvärr är det inte möjligt att se filmen varken på SVT:s webbplats eller i dess öppna arkiv. Den lyser också med sin frånvaro på webbplatser som Vimeo och YouTube.
När Lindquist sökte upp gamla rebeller, upptäckte han att många av dem gärna ville prata med honom om livet som dubbelmaoist. Några skämdes, andra försökte analysera det som hade hänt. En man beskriver hur upplevelsen av miljontals demonstrerande kineser nästan försatte honom i trans. En annan skildrar tillvaron som rebell som ett lyckorus. En kvinna och före detta rebell säger, på fullt allvar, att rebellerna ville förverkliga det kristna kärleksbudskapet, men att de misslyckades översätta teorin till praktik.
De enda som var ointresserade av att prata med Lindquist var centralkommittén. Majoriteten av kommittén ansåg fortfarande att de hade rätt i sakfrågan. De betraktade Lindquist som en del av etablissemanget och därför som en ideologisk fiende.
Sveriges radios webbplats finns dock ett timslångt program om rebellrörelsen av samme Lindquist.
För intresserade kan också nämnas Dick Idestam-Almqvists dokumentär "Det är rätt att göra uppror" som handlar om kårhusockupationen 1968 (rebellerna dyker upp 26:36). Olof Palme är med på ett hörn. Det är en ung och briljant utbildningsminister som läser lusen av de församlade tokstollarna.

Boken

Säfves bok är tunn, men en fantastisk dokumentärskildring av livet i en marxist-leninistisk sekt. Dessutom är den munter läsning på grund av det bombastiska språkbruket. Så här beskriver Säfve rebellens förhållande till kapitalismen:

Han/hon tycker sig ha suttit instucken med huvudet i den kapitalistiska indoktrineringskroppens jättelika svullna analöppning, där han/hon tvingats dra in i medvetandets lungor avgaserna och odörerna från Martin Luthers kavringmackor, Herbert Tingstens ruttna ägg och Lyndon Johnsons bruna bönor.

Boken bjuder också på stor underhållning av det enkla skälet att den egentligen är skriven för en kommunistisk publik. Säfve var kommunist vid den här tidpunkten och skriver i bokens förord att han hoppas att "socialistiska läsare ... ska använda denna bok som grundval för en seriös diskussion om den revolutionära rörelsens mål och medel". I slutet av boken presenterar Säfve "en slutlig skiss till en mera verklighetsnära analys av ett kommunistiskt partis uppgift i förtryckarnationer" som Sverige. Han avslutar med följande ord:

Låt oss inse detta en gång för alla: västerlandets väg till socialismen går ovillkorligen via våra staters nederlag i kampen mot de revolutionära folken i tredje världen. Som alla revoltförsök i västvärlden visat har de kapitalistiska staterna en mycket funktionsduglig självförsvarsmekanism som punkterar alla revolter. Vi är inte våra befriare. De undertryckta i våra vasallstater, de utplundrade, är våra befriare. Västerlandets system är ett oerhört skickligt konstruerat fängelse. Vi behöver hjälp utifrån för att bli fria, vi behöver de undertryckta massornas kanonkulor mot våra betongmurar.
Så ligger det till: våra stater måste lida nederlag. Därför är de västerländska kommunisternas viktigaste uppgift att på alla sätt stödja de undertryckta folkens kamp. Vi måste tålmodigt informera folket om varför de undertryckta folkens kamp är viktigare än vår egen. Vi måste - med risk att bli misshandlade till döds - attackera all nationalism, socialimperialism, chauvinism och allt rasistiskt högmod som florerar bland folket. Vi måste upplysa folket om att Sverige inte är något "bättre" imperialistland än USA. Det är minsann inte "defaitism" att gå ut med en sådan agitation. Det är tvärtom den modiga socialismens väg, en väg som inget "arbetarparti" -vare sig SAP, SKP eller KFML - hittills vågat beträda.

Man letar länge och förgäves efter fosterlandskärlek i Rebellerna i Sverige. Sverige är, om vi får tro Säfve, ett fängelse, "ett oerhört skickligt konstruerat fängelse".
Hur ser Säfve på Sverige och västvärlden idag, drygt 40 år senare? Numera har Torbjörn Säfve lämnat kommunismen och konverterat till islam. Det förefaller dock inte som han har ändrat sin grundläggande uppfattning.
Kommunismen erbjöd medlemmarna en nästan transcendental mening i livet. En före detta rebell förklarade för Lindquist vad som gjorde marxismen så attraktiv: man hade känslan av att äntligen ha skådat ljuset, att en gång för alla ha skingrat alla tvivel. Marxismen var en total förklaring. Den fyllde en med glädje. Man gick omkring i ett lyckorus.
Sävfe verkar ha funnit samma tröst i islam. Till tidskiften Minaret har Säfve sagt att han "konsumerat all tillgänglig buddistisk litteratur och läst Stalins samlade verk (de viktigaste i alla fall) och njutit av anarkismens olika utopiska manifest", men att det var i islam som han hittade en "sammanhållande kunskap om världen".
Hatet mot västvärlden har heller inte övergett Säfve. I en intervju med samma tidskrift förklarar Säfve:

I det fascistoida Europa är givetvis muslimerna vår tids ”judar”, som helst bör kickas ut eller "avprogrammeras"; några vill säkert spärra in dem i koncentrationsläger med eller utan gasugnar.

Man får onekligen intrycket av att Säfve står kvar och stampar på samma plats som en gång den marxist-leninistiska vänstern. Rebellerna i Sverige är likväl storartad läsning.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS