The Essence of Conservatism

The Essence of Conservatism är en artikelsamling som ursprungligen publicerades i den konservativa tidskriften "The American Conservative". I den inledande artikeln motiverar en av redaktörerna boken med att konservatismen är missförstådd och vanhelgad:

In this little book, you will find the real thing. And you will find it challenging – I certainly do.

The Essence of Conservatism

Problemet

Konservatismen lider av idétorka. Författarna förefaller mena att man får gå tillbaka till Ronald Reagan för att finna en levande konservativ amerikansk idétradition. Reagan var mästare på att översätta konservativa visdomar till lättmemorerade slagdängor. Efter Reagans frånfälle år 2004 har konservatismen dock dött sotdöden.
Enligt författarna var det extra tydligt under George W. Bush styre. Under Bush degenererade konservatismen så till den milda grad att konservatism blev liktydigt med det som republikanska presidenter gör. Problemet är, menar författarna, att mycket litet av det som Bush gjorde som president hade något att göra med konservativ politik. The Essence of Conservatism utgör ett försök att rivstarta den konservativa ideologiska debatten på nytt.

Vad är konservatism?

Modern konservatism är en produkt av det kalla kriget. Att vara konservativ har under långa tider varit liktydigt med att vara för marknadsekonomi och långtgående demokratiska fri- och rättigheter. Denna bild av konservatismen är inte falsk, men den är missvisande. Framför allt är den inte uttömmande. Konservatism handlar om mycket mer än blott om marknadsekonomi och statskonst.
Konservatism, liberalism och socialism baseras på antaganden om människans natur. David Hoeller menar att den konservativa idétorkan kan botas med inspiration från den amerikanske, konservative debattören Irving Babbitts läsning av den brittiske filosofen och statsmannen Edmund Burke.
Om vi får tro Babbitt är människan en dualistisk varelse. Hon vill både överskrida gränser och upprätthålla ordning. Problemet med det moderna samhället är, om vi får tro Babbitt, bristen på restriktioner. Vi ser det i utrikespolitiken där USA idag är sysselsatt med imperiebyggande. Vi ser det på kulturens område där bristen på estetisk självdisciplin har skapat utrymme för skräpkultur. Vi ser det på politikens område där insikten om att demokratin måste kompletteras med en aristokratisk princip för att inte förfalla har gått förlorad. Vi ser det på religionens område där religiösa övertygelser numera handlar allt mindre om att stärka självkontrollen och allt mer om att tjäna politiska syften.
Paul Weyrich, William Lind och Andrew Bacevich hävdar att konservatismen inte är en ideologi, utan snarare en livsstil. Därför kan konservatismen inte spridas medelst politiska medel, utan endast genom exemplets makt. Konservativt lagda individer skall visa att det inte endast går att leva med konservativa värderingar, utan att det också gör människor lyckligare.
Ett problem med den moderna konservatismen är att den har imiterat socialism och liberalism och blivit alltmer teoretisk. Detta är tydligt, menar Bacevich, inte minst på utrikespolitikens område. När Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes tolkade konservativa förståsigpåare händelseförloppet som en indikation på att historien hade nått sin slutstation: demokrati och marknadsekonomi hade slutgiltigt besegrat alla rivaler. Det paradoxala var att konservatismens syn på historien därmed blev kvasimarxistisk. Förre presidenten Bill Clinton illustrerade denna paradox när han pekade finger åt det kommunistiska Kina och uppmanade kineserna att gå i takt med historien. Bachevich menar att kommunismens fall medförde att Amerika drabbades av ideologiskt storhetsvansinne. Konservativt sinnade politiker blev övertygade om att USA var osårbart. En följd var att man sänkte den säkerhetspolitiska garden och detta gjorde det möjligt för 19 terrorister, utrustade med kartongknivar, att döda tusentals civila under septemberattackerna.

Konservativ önskelista

The Essence of Conservatism utgör en veritabel katalog av åsikter som författarna betecknar som konservativa. Somt är nytt, mycket är gammal skåpmat och en del åsikter är minst sagt udda.

Låt oss kika lite närmare på några av förslagen.

Paul Weyrichs och William Linds lista över konservativa krav är nästan lika lång som kinesiska muren. Man vill balansera statsbudgeten, stärka försvaret och stoppa illegal invandring. Man förordar en restriktiv immigrationspolitik och sänkta skatter. Naturligtvis finns det klassiska konservativa krav också med på listan som abortmotstånd och stöd till det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna.
Andra krav är mer särpräglade. Weyrich och Lind anbefaller ett återvändande till 50-talet. På 50-talet var Amerika nämligen ett sunt samhälle baserat på sunda värderingar. Författarna menar vänstervågen på 60-talet påverkade de politiska styrkeförhållandena i Amerika. Konservatismen trängdes tillbaka och vänstern tog makten över media, utbildningssystem och kultur. Weyrich och Lind menar att en pånyttfödd konservatism måste utmana vänstern på framför allt kulturens område eftersom kultur är viktigare än politik.
Andrew Bacevich fokuserar, som vi redan har sett, på amerikansk utrikespolitik. Kärnan i en konservativ utrikespolitik är att dess främsta prioritet skall vara att skydda och gagna amerikanska intressen.
Bacevichs förslag är knappast originellt. Jeane Kirkpatrick är den kanske mest kända förespråkaren för en icke-interventionistisk utrikespolitik. Kirkpatrick var FN-ambassadör under Reagan och upphovskvinna till en kontroversiell artikel med namnet: "Dictatorships and Double Standards". I artikeln hävdade Kirkpatrick att många stater inte är mogna för ett politiskt system som det amerikanska. De har en helt annan politisk kultur, andra traditioner och sedvänjor och en helt annan historia. Därför är det ett misstag att påtvinga samhällen som saknar de nödvändiga förutsättningarna ett politiskt system som det amerikanska.
Charles Madar förefaller dela Bachevichs uppfattning i sin kritik av vad han kallar myten om Amerikas isolationism. Madar menar att isolationismargumentet har använts vid otaliga tillfällen av amerikanska presidenter, inte minst av George W. Bush, för att rättfärdiga utrikespolitiska äventyr.
James Kurth framför en mer udda ståndpunkt. Kurth menar att konservatismen måste på allvar attackera det faktum att det moderna samhället har blivit allt mer ojämlikt. Problemet är inte att rika blir rikare, utan ojämlikhetens politiska och kulturella konsekvenser. Ett bekymmer är att förmögenhetsskillnader medför en emfas på materialistiska värden. Etter värre är att rika kan köpa politiker och därigenom påverka staten. Författaren menar att det sistnämnda numera är vardagsmat i USA. För att bli president, måste man ha pengar och de som har pengar vill inte betala skatt. De ser hellre att landet finansierar offentliga åtaganden med lån från Kina. Följaktligen stöder Amerikas ekonomiska överklass politiker som står för låga skatter och bristande budgetdisciplin.

Somligt är svårt att svälja

The Essence of Conservatism marknadsförs som en utmanande bok och visst är den provokativ. Tyvärr är den inte endast en intellektuell utmaning. En del av de argument som förs fram i boken är minst sagt naiva.
James Kurth är ett exempel. Enligt herr Kurth var kommunismen en social massrörelse som reagerade mot klassamhällets ojämlikheter. Vidare påstår han att den kommunistiska terrorn i huvudsak drabbade individer som arbetat för det gamla styret. Han försäkrar på fullt allvar att brottsligheten bland afroamerikaner är ett uttryck för en ambition bland de sistnämnda att minska klasskillnader. Han går så långt att han kallar svarta kriminella för "upprorsmän". Det blir nästan komiskt när han hävdar att social rättvisa är ett centralt begrepp inom islamismen.
Weyrich och Lind säger att de vill rekonstruera 50-talets Amerika, frågan är dock vad detta innebär. Undertecknad är förvisso ingen större vän av svensk television, men inbillar sig författarna verkligen att de kan vinna människors öra genom att yrka på att de öppnar ett fönster och gör samma sak som salig Russell Kirk: kastar ut TV-apparaten?
Allt är givetvis inte becksvart mörker. Roger Scrutons artikel om miljöpolitik är välformulerad och läsvärd och Thomas Woods dito om den amerikanske sociologen Robert Nisbeth saknar inte kvaliteter, men annars är det tunnsått med intressanta idéer. Scruton har sagt att konservatismen är, till skillnad från socialism och liberalism, en i grunden ateoretisk rörelse. Konservativa är skeptiska till abstrakta begrepp. De älskar sedvänjor och traditioner. Kanske kan det förklara varför boken känns så trögtänkt och ålderdomlig. Eller är det kanske så att europeisk konservatism äger större lyskraft och är mer originell än amerikansk?

Syndicate content