En av oss. En berättelse om Norge

Den 22 juli 2011 drabbades vårt grannland Norge av en av de värsta terroristattackerna i modern tid. Förövaren, en 32-årig man, förklädd till polis, dödade 8 människor genom att detonera en bomb i regeringskvarteren i centrala Oslo. Efteråt bombdådet åkte han till den lilla ön Utöya och mördade 69 ungdomar och tonåringar, som deltog i ett ungdomsläger arrangerat av det norska Arbetarpartiet. I boken En av oss. En berättelse om Norge (Albert Bonniers förlag, 2015) har den norske författaren och journalisten Åsne Seierstad rekapitulerat händelserna och försökt teckna ett porträtt av förövaren.

En av oss. En bok om Norge

Barndom

Breivik föds år 1979 i Oslo. Pappan var nyskild diplomat, mamman var ensamstående småbarnsförälder och arbetade som sjukvårdsbiträde. De gifte sig tämligen omgående och flyttade till London, men äktenskapet blev, trots den starka initiala attraktionen, kortvarigt.
Fadern beskrivs som skötsam, men också som känslokall. Modern är psykiskt instabil. När Breivik föds, drabbas hon av en depression.
Hon skiljer sig från maken och får vårdnaden om sonen, men egentligen vill hon inte veta av sin honom. När Breivik är gammal nog att förstå henne säger hon till honom att hon önskar att han vore död.
Breivik utvecklas till ett problembarn. Han är lynnig och våldsam och verkar inte kunna känna fysisk smärta. Han har inga vänner, han är stel, glädjelös och fyrkantig. Ofta sitter han vid vägkanten, strategiskt placerad vid en myrstig och väntar på myrorna. "Du ska dö!", säger han och krossar den ena myran efter den andra med tummen.
I takt med att han blir äldre, tar hans aggressivitet sig nya former. Han torterar möss med blyertspennor och dränker humlor. Han vandaliserar rabatter, kastar in stenar genom öppna fönster och mobbar yngre barn. När han blir tagen på bar gärning och tillrättavisad, hämnas han genom att urinera i kritikerns brevlåda eller på deras dörrmatta.
Moderns psykiska besvär och Breiviks tilltagande asociala beteende medför att myndigheterna får upp ögonen för familjen. Utredningarna avlöser varandra och Breivik är en hårsmån från att bli fosterhemsplacerad. En psykolog beskriver modern som "borderline" och karakteriserar relationen mellan henne och sonen som starkt patologisk.

Tonåring

Som tonåring är Breiviks uppväxt fortsatt kantad av problem. Han är stökig och bråkig. Han fortsätter att mobba försvarslösa elever på sin skola och drar sig inte ens för att attackera skolans rektor.
Dessutom har han börjat klottra. Han klottrar och vandaliserar och grips av polisen flera gånger. När fadern får veta att sonen varit föremål för ett polisiärt ingripande, bryter han med honom. Han förklarar utan omsvep att han inte vill träffa sonen mer. Breivik är 15 år.
Breivik bryr sig inte. Han har fått nya hjältar. Norge har blivit ett invandrarsamhälle och Breivik beundrar invandrarungdomar därför att de, till skillnad från norska ungdomar, är tuffa och har attityd. Han börjar prata norska med stark utländsk accent, så kallad kebabnorska. Han snappar upp fraser och gester som används av invandrare och lär sig till och med lite arabiska. Han byter klädstil och går omkring i Nikeskor, ett par alldeles för stora byxor och en huvtröja. Hans stora ego gör honom dock snabbt impopulär bland Oslos klottrare och det dröjer inte länge innan han stöts ut ur klottrargemenskapen.

Politisk karriär

Utstött och hånad av huvudstadens klottrarelit bestämmer sig Breivik för att satsa på en politisk karriär. Framstegspartiet vurmar för låga skatter och en minimal välfärdsstat och det tilltalar honom. Han har nämligen fått ett nytt mål: han vill inte längre bli klottrarkung, han vill bli rik och han är övertygad om att det är Arbeiderpartiets fel att det är så svårt att skapa sig en förmögenhet i Norge.
Breivik är 16 år när han blir medlem i Framstegspartiets ungdomsorganisation. Han slutar tala kebabnorska. Han klär sig annorlunda och ersätter hip-hopkläderna med kostym. Han låter också plastikoperera sig för att få bukt med sin "arabnäsa". Han vill, kort uttryckt, ge intryck av att vara en kultiverad man.
Den politiska karriären börjar bra och tre år senare är Breivik vice ordförande i ungdomsorganisationens lokalavdelning i västra Oslo. Han sysslar dock inte endast med politik. Han läser ekonomi på gymnasiet och spekulerar i aktier. Hans aktiespekulationer går bra och han lyckas arbeta ihop 200 000 kr. Stärkt av den ekonomiska framgången bestämmer han sig för att hoppa av gymnasiet och starta ett företag. Intresset för hans företag är dessvärre inte särskilt stort. Affärerna går trögt och snart bestämmer han sig för att lägga ner företaget och att istället satsa på en kommunalpolitisk karriär.
Tjugo år gammal blir Breivik medlem i Framstegspartiet. Framstegspartiet ser dock ingen framtid i Breivik. Han saknar förvisso inte energi och entusiasm, men anses inte vara något politikerämne. Hans kanske största svaghet är att han är en usel talare. Breivik blir djupt sårad och överger partipolitiken.
De närmaste sju åren ägnar han sig åt ekonomiska aktiviteter. Han startar ett företag som säljer falska intyg på nätet. Affärerna går mycket bra och snart är han miljonär. Han blir också medlem av Frimurarna och är mycket stolt över medlemskapet eftersom han är övertygad om att det ska öppna dörrarna till maktens finrum.
Även om företaget går bra, finns det moln på himlen. Han är medveten om att hans verksamhet inte är helt rumsren och han bekymrar sig för att han ska bli upptäckt. Till slut orkar han inte med oron och lägger ner verksamheten och återupptar aktiespekulerandet. Den här gången misslyckas han dock. Han förlorar mycket pengar och tvingas flytta hem till mamma. Han är 27 år.

Isolerad

Hemma hos modern isolerar sig Breivik från omvärlden. Han äter knappt något, duschar sällan, svarar inte på telefon och tar inte emot besök. Han är 27 år gammal och gör inget annat än spelar datorspel. Ibland spelar han 17 timmar om dygnet. Det ska dröja 5 år innan han slutar att spela och när han gör det beror det på att han har fått en ny passion.
Breiviks nya passion är politisk: han har blivit övertygad om att Europa håller på att islamiseras. Han deltar inte längre i partiarbetet, inte heller går han på logemöten. Han har helt förlorat intresset för affärer och datorspelande lockar honom inte längre.
Hans sociala liv blir alltmer begränsat och när han träffar vänner är han ofta docerande och har svårt att prata om något annat än islam. Till sina förvånade vänner säger han att han håller på att skriva en bok om islams kolonisering av Europa och han skyller i allt väsentligt krisen på Arbetarpartiet. Arbetarpartiet lät det hända, säger han.
Boken får namnet: 2083 - A European Declaration of Independence. Innehållet har han hämtat från nätet. Han plagierar, klipper och klistrar.
Boken är viktig för honom. Mycket viktig. Brevik hade beundrat Oslos klottrarelit och hoppats på politisk makt och nu avgudar han Eurabiateoretikerna. Han läser allt han som han kommer över och drömmer om att han en dag ska bli upptagen i denna lilla, men namnkunniga skara och boken utgör entrébiljetten.
För Breivik är detta ingen lek. Hans mor ville inte ha honom, Oslos klottrarelit ansåg att han var en amatör och stötte ut honom ur gemenskapen och Framstegspartiet bedömde att han saknade potential.
Nu gör han ett fjärde försök. Han skriver brev efter brev till de intellektuella superstjärnorna i den islamkritiska rörelsen, men de ignorerar honom. Breivik reagerar med ilska och avståndstagande. Det är fjärde gången som han avisas och nu kan han inte hålla inne med sin besvikelse.
Breiviks liv kantas av besvikelser. Hans dröm om att få tillhöra samhällets elit strandar gång på gång. Han kunde hantera att Oslos klottrarsamhälle stötte ut honom och att Framstegspartiet inte var intresserat av honom, men nu brister han.
Han bestämmer sig för att det inte är han som är problemet, utan omvärlden. Eurabiateoretikerna ignorerar honom därför att de, till skillnad från honom, inte vågar se sanningen i vitögat. De hänger sig åt illusioner när de tror att islamismen kan besegras med demokratiska metoder. Om målet, ett islamfritt Europa, ska uppnås måste demokratin krossas och Europas muslimer deporteras.
Ensam framför datorn börjar Breivik skriva om historien och sin roll i den. Med några knapptryckningar skapar han en ny organisation, Knight Templar, och tilldelar sig själv den högsta rangen inom organisationen. Han är Justicious Knight Commander. Han skall rädda Europa i ett kommande inbördeskrig. Han skall leda den väpnade kampen mot islam.
Äntligen har han nått maktens tinnar.

Krigsförklaring

I sin bok skriver han: "På många sätt har moral förlorat sin mening i vår kamp". Ingen ska skonas, inte ens kvinnor och barn.
Den första fasen karakteriseras av "chockanfall" mot samhället. Under den andra fasen ska förberedelsearbetet för de statskupper som skall beröva den befintliga politiska, ekonomiska och kulturella eliten dess makt inledas. Statskupperna verkställs i fas tre. Det är också i denna sista fas som Knight Templar ska göra upp de som har förrått Europa.
Breivik vill döda lejonparten av landets politiker, industriledare och det som han kallar "kulturmarxister".
När det gamla samhället är störtat i gruset, ska ett nytt samhälle uppföras. I detta samhälle finns det inga moskéer, arabiska är ett förbjudet språk och det förbjudet för européer att ha kontakt med muslimer som är bosatta utanför Europa. Europas muslimer ska ställas inför ett ultimatum: antingen konverterar de till kristendomen eller så väntar deportation.
Breiviks mål är dock inte endast politiskt, kulturellt och socialt. Kampen har, menar han, även en biologisk dimension: den handlar också om att säkerställa den vita rasens överlevnad. Detta mål kan inte uppnås enbart genom att islam krossas och mångkulturens anhängare dödas. Det vita, blåögda Europa måste växa numerärt och Breivik vill lösa problemet genom att bygga fabriker i vilka surrogatmödrar producerar vita, blåögda barn på löpande band.

Bomben

Under våren 2011 hyr Breivik en relativt isolerad bondgård under förespeglingen att han skall odla jordbruksprodukter. Det är på denna gård som han färdigställer sin bomb. Hans plan är att bygga en gödselbaserad bomb av samma typ som tog 168 människors liv i Oklahoma City, år 1995.
Breivik har skaffat sig 25 kreditkort från olika kreditföretag för att finansiera verksamheten. Varorna strömmar in till den lilla gården från hela världen: gödsel, stubintråd, flytande nikotin, svavelpulver och mycket annat. Han skaffar sig en uniform och syr fast polisdekaler på den. Han ansöker och blir accepterad som medlem i en pistolklubb för att få vapenlicens. Efter några veckors träning köper han pistol och gevär. Han preparerar ammunitionen så att den ska splittras när den träffar målet och åsamka offret maximal skada. Han har notoriska problem med grannar som dyker upp oanmälda med jämna mellanrum och överväger på fullt allvar att mörda en kvinna om hon skulle visa sig vara för nyfiken.
Han skapar också en kort film som ska marknadsföra hans manifest: 2083 - A European Declaration of Independence. Två månader senare är bomben iordningställd och Breivik tar itu med det logistiska problemet. Han hyr två bilar, en stor och en liten bil och lastar in bomben i den förstnämnda bilen. Breivik planerar att parkera bilen utanför regeringshögkvarteret i Oslo och detonera bomben där. När det är klart tänker han köra till Utöya i den andra hyrbilen. Breivik vill till Utöya därför att Arbetarpartiets ungdomsförbund har samlats där. Han har bestämt sig för att döda så många ungdomar som möjligt. Ungdomarna är dock inte hans huvudmål. Förra statsministern Gro Harlem Brundtland skall besöka den lilla ön och tala till ungdomsförbundet. Breivik hatar Brundtland. Hon symboliserar det elände som han anser ha drabbat Norge. Därför vill han inte endast döda henne, han vill filma mordet på den förra statsministern och lägga ut resultatet på YouTube. Därefter ska han ta itu med ungdomarna.
Breivik bestämmer sig dock för att revidera sin plan. Han är mycket trött. Arbetet med bomben har tagit mer tid och kraft i anspråk än han har räknat med. Ofta har han arbetat på nätterna för att inte väcka onödig uppmärksamhet och nu lider han av sömnbrist. Han inser att tidsschemat inte kommer att hålla, åtminstone inte om han vill genomföra en professionellt planerad aktion. Om han ska spränga regeringshögkvarteret och dessutom hinna till Utöya innan Brundtland lämnar ön, måste han inleda aktionen på natten. Han bestämmer sig för att låta Brundtland löpa och istället fokusera på ungdomarna. Han behöver få sova.
Nästa dag e-postar han sitt manifest till tusentals personer som han tror sympatiserar med hans sak. Efter det sätter han sig i bilen med bomben och kör mot regeringskvarteren.
Klockan är 15.25 när bomben detonerar. Åtta människor dödas under attacken.
På väg till den bil som ska föra honom till Utöya, blir Breivik observerad av en man som råkar befinna sig på samma plats. Vittnet tycker att Breivik, som är utklädd till polis, beter sig konstigt och när Breivik kör iväg med hyrbil nummer två, som står parkerad i ett närliggande kvarter, antecknar mannen numret på registreringsskylten och bilfabrikatet.
Därefter kontaktar han polisen och berättar vad han har sett. De norska myndigheterna är emellertid lamslagna. Informationen om Breviks bil blir liggande oläst på ett skrivbord.
Det visar sig snart att Norge inte har någon terroristberedskap. Kaoset i landets säkerhetsmaskineri breder snabbt ut sig. Trots att regeringen har utsatts för ett attentat, utlyses inte rikslarm och inga vägspärrar sätts upp. Breivik kör förbi den ena polisstationen efter den andra, men ingen stoppar honom därför att informationen om hans flyktbil inte skickas ut.
När informationen om flyktbilen väl blir känd, tas den inte på allvar. Trots att den norska regeringen har utsatts för ett sprängattentat, väljer polisen att prioritera andra ärenden. Inte heller är det möjligt att spana efter gärningsmannen med helikopter. Helikopterpersonalen är ledig.
Seierstad konkluderar: "ingen tryckte på den stora knappen" och Breivik kunde ostörd fortsätta mot Utöya.

Utöya

Det är först när nödanropen från Utöya når omvärlden som myndigheterna vaknar till liv, men också då begår man grova misstag.
En insatsstyrka skickas till Utöya, men den vet inte var Utöya ligger och kör till fel plats. Etter värre är att styrkan inte får hjälp av den lokala polisen. Den lokala polisen tror att styrkan kommer att använda helikopter och landa direkt på Utöya, men styrkan har inte tillgång till helikopter.
Insatsstyrkan kan inte heller meddela sig med den lokala polisen på grund av dålig mobiltäckning.
När styrkan väl är på plats, drabbas den av ytterligare problem. På väg ut till Utöya får den båt som ska föra över insatsstyrkan till ön motorstopp. Båten börjar också ta in vatten eftersom den är överlastad. Det är helt enkelt för många poliser i båten. Samtidigt som poliserna trampar vatten hör de skottsalvorna från Utöya eka genom luften. Som genom ett under dyker en turist med båt upp och bistår de nödställda poliserna. Utan denna hjälp hade poliserna, med all sannolikhet, tvingats att simma tillbaka till fastlandet.
Samtidigt som insatsstyrkan kämpar för att inte gå till botten med den överlastade båten, fortsätter mördandet på Utöya. Breivik dödar nu en människa per minut. I förhören efteråt förklarade han att de första två morden var svårast att genomföra. Efter dem gick det lättare.
Den ena efter den andra faller offer för mördaren. Kulorna viner i 800 km/tim efter de flyende ungdomarna. Breivik har inte bråttom. Utöya är en liten ö och gömställena är få till antalet. Han promenerar lugnt i samma riktning som de springande ungdomarna och dödar dem när han påträffar dem.
Han nöjer sig inte med att bara se dem falla, han söker upp kropparna och skjuter igen för att säkerställa att de är döda. Han tar livet av ett tiotal ungdomar som ligger stilla på marken och låtsas vara döda genom att gå från kropp till kropp och på en decimeters avstånd skjuta dem i huvudet.
Samtidigt håller han utkik efter insatsstyrkan. Han är övertygad om att den kommer att dyka upp förr eller senare. Breivik vill bli tagen levande. Han vill utnyttja möjligheten till en offentlig rättegång för att marknadsföra sin världsbild. Målet är att starta ett europeiskt inbördeskrig.
När insatsstyrkan inte dyker upp, blir han otålig och ringer polisen med en mobil som han har hittat på marken. Han förklarar att han är befälhavare i norska motståndsrörelsen, att han har fullbordat sitt uppdrag och vill överlämna sig till polisen. Mobilen har emellertid inget fungerande SIM-kort och Breivik kan inte slutföra samtalet. Han beslutar sig därför för att fortsätta jaga och döda det som han kallar "kulturmarxister".

Plötsligt stormar insatstyrkan fram genom riset. Poliserna vrålar:

- "Delta! Delta! Delta!"

När Breivik ser poliserna, ställer han ifrån sig geväret. Med händerna fullt synliga går han långsamt emot dem. Poliserna skriker:

- "Ner på knä!".
- "Lägg dig på magen!"

Breivik svarar lugnt:

"Bestäm er – på knä eller lägga mig ner?".

En polis skriker:

- "Ner!"

Breivik lägger sig ner på magen, poliserna kastar sig över honom och sätter på honom hand- och fotbojor och binder ihop hans ben med buntband. Liggande på magen vrider Breivik på huvudet och säger till poliserna att de inte har något att frukta från honom:

- "Jag är inte emot er. Det här är politiskt inriktat. Landet invaderas av utlänningar, detta är en statskupp, detta är början på helvetet..."

Snart kablas nyheten ut: gärningsmannen är gripen och det är en norrman. När Breiviks mamma blir underrättad av polisen att hennes son är misstänkt för massakern, faller hon i gråt och säger:

Om Anders är skyldig i detta fruktansvärda drama så vill jag inte att mina väninnor nånsin ska få veta det. ... Det är för jävligt. Jag kan inte berätta det för en enda väninna, det kommer ju att stå i tidningen och allt, det är ju nästan värre än att vara, än att vara lesbisk eller homosexuell. Detta är det allra värsta som kan hända en människa! Vad ska folk säga om mig?

Lysande!

Åsne Seierstad har skrivit en bok om det värsta terroristattentatet i Norge efter andra världskriget och den är lysande. Detta är en bok som alla borde läsa. Har man en gång börjat läsa boken, är det nästan omöjligt att lägga ifrån sig den. Den är, kort uttryckt, lysande.
Seierstad hade kunnat moderera texten för att inte stöta sig med finkänsliga läsare, men har valt att inte väja för våldet och blodet. Massakern på Utöya skildras i sin vedervärdiga realitet utan kompromisser och resultatet är en skräckskildring som söker sin maka.
Hon har också haft den goda smaken att inte att kommentera sönder texten. Hon presenterar fakta i målet och överlåter åt läsaren att själv dra slutsatser.
Som brukligt har redaktören sparat något åt bokköparen. Den sista tredjedelen av boken handlar om rättegången, domslutet och Breivik som intern på statsfängelset Ila utanför Oslo.
Köp och läs!

Syndicate content