How to be a Conservative. Del II

I sin senaste bok How to be a Conservative försöker den brittiske filosofen Roger Scruton att presentera konservatismen som filosofi. Detta är ingen enkel uppgift. Den som jämför konservatism med liberalism och marxism, upptäcker snabbt att konservatismen är en jämförelsevis teorifientlig ideologi. Marxister och liberaler älskar abstrakta argument, konservativa skyr dem som pesten.
Det innebär emellertid inte att konservatism är något ovanligt. Människor är i regel konservativa i frågor som de känner väl. Dock är det korrekt att konservativa politiska organisationer inte är lika vanliga, utan att de främst hittas i den engelskspråkiga världen.
Scruton menar att konservatism handlar om att konservera, att bevara. Frågan är alltså vad det är som konservatismen vill bevara och varför.

Vad vill konservatismen konservera?

I denna artikel skall vi kika lite närmare på Scrutons försvar av nationsstaten, kapitalismen och liberalismen. Hans tes är att de alla har berikat konservatismen, om än på olika sätt. Scruton diskuterar också socialism, multikulturalism, miljötänkande och internationalism, men det skall redaktören hoppa över. Något skall vi ju spara till presumtiva bokköpare.
Dock skall vi ställa den intrikata frågan om vad det är som gör konservatismen unik. Är konservatismen endast ett hopkok av externa idéer eller finns det rentav en unikt konservativ sanning om människan och samhället? Scruton anser det.

Nationsstat

Konservatismen är kanske mest känd för sitt försvar av nationsstaten. Numera är nationsstaten djupt kontroversiell. Kritikerna hävdar att nationsstaten är ett problem därför att den leder till våldshandlingar och annat elände. EU-projektet är ett uttryck för denna skepsis. Det har som målsättning att begränsa medlemsstaternas suveränitet. Den makt som är koncentrerad till de nationella och folkvalda parlamenten, skall successivt överföras till EU-byråkratin. Idag styrs Europas folk av lagar som deras folkvalda politiker inte har beslutat om.
Scruton menar att nationalismbegreppet inte skall sammanblandas med nationsstatsbegreppet. För de allra flesta människor har nationalitetsbegreppet inte den innebörd som det hade i Hitlertyskland. Norskt nationaldagsfirande är starkt nationalistiskt, men saknar imperialistiskt innehåll.
Det är också viktigt att hålla i minnet att Tyskland var en diktatur. Nationalismen var aldrig ett problem i Europas konstitutionella demokratier. För engelsmän refererade begreppet till en gemensam historisk identitet och kultur som var knuten till en bestämd plats och det britternas vilja att försvara hemlandet mot tyskarna.
Nationsstatens kritiker glömmer också bort att andra världskriget inte var ett allas krig mot alla. Tyskland stod mer eller mindre ensamt mot Europas demokratier.
Kritiken av nationsstaten är således missvisande. Nationsstaten är tvärtom viktig därför att den skapar förutsättningar för demokratiskt beslutsfattande. Demokratin fungerar som bäst på det lokala planet.
Nationsstaten är även viktig av legitimitetsskäl. EU:s lagar är och förblir diktat därför att de är beslutade av andra. Riksdagsbeslut är riksdagsbeslut därför att besluten är fattade av oss själva.
Nationsstaten är också betydelsefull därför att den är en förutsättning för social harmoni. Meningsmotsättningar är i regel inte destruktiva om kontrahenterna är medlemmar av samma grupp. Gruppmedlemskap leder till att människor modererar sina åsikter och söker kompromisser. Redaktören hade givetvis önskat att valresultatet hade sett ut på ett annat sätt, men han har inget problem med att Sverige numera styrs av en regering som verkar vara tagen ur Kalle Anka.
Nationsstaten är dessutom viktig därför att ger oss möjlighet att definiera vårt medlemskap i territoriella termer i stället för i termer av släkt eller religion. Detta öppnar upp för en sekulär jurisdiktion i vilken olika meningsyttringar kan leva sida vid sida med varandra. Nationalismens sanning ser därför ut på följande sätt: vi lever på en specifik plats som vi uppfattar som vår. Den har en bestämd historia och kultur och det binder oss samman och ger oss en känsla av att utgöra ett folk med ett gemensamt hem. Det är ett skäl till att massinvandring är ett problem. Massinvandring hotar den kulturella enhet som är vår trygghet och säkerhet med fragmentering.
Därför är det inte fel att bejaka nationsstaten. Tvärtom: i konservatismen har försvaret av nationsstaten högsta prioritet. Nationsstaten är vårt hem.

Kapitalism

Konservatismens försvar av marknadsekonomin är, liksom dess försvar av nationsstaten, mer praktiskt än ideologiskt betingat. Konservativa värnar om marknadsekonomin därför att det inte existerar ett realistiskt alternativ till den.
Det innebär alltså att det är fel att sätta likhetstecken mellan konservatism och marknadsekonomi. Konservatismen försvarar kapitalismen därför att privat egendom och fritt varubyte är nödvändigt i varje stor ekonomi. Utan privat egendom och fritt varubyte är det omöjligt att uppnå ekonomisk koordination. Planekonomin baseras på illusionen att man kan ersätta prismekanismen med politiska beslut. Det är dessvärre inte möjligt. Det är således ingen tillfällighet att alla hittillsvarande försök att göra det har resulterat i varubrist och framväxten av svarta marknader.
Konservatism och marknadsekonomi är alltså inte samma sak. Ur konservativ synvinkel är marknadsekonomin tvärtom ett problem. Ett problem med den är att den leder till stratifiering av samhället på grund av att den premierar driftiga och duktiga människor. Detta är ett bekymmer för konservativa därför att konflikter utgör ett hot mot den samhälleliga ordningen.
Problemet är inte att underklassen är exploaterad av överklassen. Det är den inte. Problemet är att underklassen och andra grupper i samhället inbillar sig att de är exploaterade och att detta ressentiment kan organiseras politiskt. Det är det som socialister strävar efter att göra. De vill organisera den bitterhet som frodas bland människor som har misslyckats och rikta hatet mot samhällets framgångsrika. Ur konservativ synpunkt är detta ett problem därför att antagonismer och konflikter hotar den sociala harmonin.
Scruton ställer sig avvisande till socialistiska försök att lösa problemet, t.ex. genom uppförandet av en välfärdsstat. Välfärdsstaten löser inte problemet, utan mångfaldigar det i det att den institutionaliserar beroendet. Etter värre är att det gör det möjligt för vänsterpartier att skapa stabila väljarblock till systemets försvar, ett system som i praktiken innebär att de som lever av bidrag använder det politiska systemet för att tvinga andra människor att betala deras räkningar. Välfärdsstaten har gjort fattigdomsbegreppet oberoende av levnadsstandard och reducerat det till en jämlikhetsfråga.
Scruton förordar istället en amerikansk lösning med en liten stat och emfas på privat företagsamhet.
Ett annat problem med marknadsekonomin är att den eroderar sedvänjor och traditioner. Denna ståndpunkt är inte unik för konservatismen utan återfinns även hos Marx. Marx menade att kapitalismen skapar en värld i vilken allt har ett pris, men inget har ett värde. Detta är ett problem för konservativa efter de värnar traditionella värden. Det finns ingen idealisk lösning på detta dilemma. Socialister vill lösa problemet genom att försätta prismekanismen ur spel. Detta skapar dock bara nya problem. Vi behöver prismekanismen för att säkerställa den nödvändiga ekonomiska koordinationen. Scruton menar att vi måste lära oss att leva med marknadsekonomin, vilket inte innebär att vi också måste acceptera alla dess avarter. Genom att disciplinera vår smak och lära oss att älska skönhet kan vi upprätta en motmakt till marknadsekonomin.

Klassisk liberalism

Konservatismen försvarar den klassiska liberalismens rättighetsbegrepp. Rättigheter är i denna tradition ett slags sidorestriktioner som sätter gränser för vad staten och andra människor kan göra mot oss. Det är ett negativt begrepp som ger individen en mer eller mindre absolut vetorätt. Frihet är i detta perspektiv en rättighet att bli lämnad ifred. Statens uppgift är i detta sammanhang att skydda individens frihet och politiskt tvång är endast godtagbart i den mån som försvaret av friheten kräver det.
Det moderna välfärdssamhället har övergett det klassiskt liberala rättighetsbegreppet och introducerat så kallade positiva rättigheter. Dessa skall inte skydda individen mot staten, utan ge denne möjlighet att göra anspråk på andra människors resurser och tid.
Problemet är inte att en persons rättigheter alltid är en annan individs plikt, utan att positiva rättigheter är annorlunda än negativa rättigheter.
A:s rätt till liv är således B:s skyldighet att inte döda A, dvs. att lämna A i fred.
B:s rätt till tak över huvudet är A:s plikt att betala B:s hyra.
Det moderna, positiva rättighetsbegreppet har inte endast medfört en förstärkning av staten, den har också lett till rättighetsinflation. Numera kräver människor allt möjligt, men istället för att kalla anspråken krav, något som skulle riskera att provocera fram motreaktioner från de som skall bekosta förverkligandet av den krävda politiken, döper man om dem till rättigheter.
Därför är det egentligen fel att beskriva moderna rättigheter som rättigheter. Det är mer korrekt att beskriva dem som anspråk eller krav som har utsmyckats som rättigheter.
Negativa rättigheter är viktiga därför att de ger oss möjlighet att skapa ett samhälle som baseras på konsensus. Det enda som de kräver är att vi lämnar varandra i fred. Positiva rättigheter ställer grupper mot varandra i det att olika grupper ofta har olika rättigheter och att den sammanlagda börda som rättighetspolitiken genererar ofta hamnar på en och samma grupps axlar, dvs. gruppen av framgångsrika medborgare.

Finns det en konservativ sanning?

Finns det också en konservativ sanning? Scruton menar att emfasen på social stabilitet är unik för konservatismen. Konservatismen har, till skillnad från socialism och liberalism, alltid tagit strid mot det som destabiliserar sedvänjor och traditioner.
Varför är sedvänjor och traditioner så viktiga inom konservatismen? Liberaler och socialister betraktar sedvänjor och traditioner som historiskt betingade idésystem som saknar relevans för de problem som det moderna samhället brottas med.
Konservativa menar att sedvänjor och traditioner inte alls är godtyckliga på detta sätt. Sociala värden formas i samspelet mellan individer för att sedan kondenseras i sedvänjor och traditioner. Det är i kraft av dem som vi vet hur vi skall handla, vad vi skall tycka och känna.
Detta medför att konservativa, liberaler och socialister har olika syn på det civila samhället och statens roll. För konservativa är det civila samhället viktigt därför att det är i det sociala samspelet mellan individer som kulturella värden formas och individen blir en ansvarsmedveten medborgare. Det civila samhället skiljer sig också från staten i ett viktigt avseende: medan staten är präglad av målrationalitet, är det civila samhället uppbyggt av associationer och institutioner som inte har till uppgift att förverkliga externa målsättningar. Familjen är kanske det mest typiska exemplet på fri association. Vi gifter oss inte för att förbättra vår ekonomi, inte heller skaffar vi barn för att förhindra en negativ demografisk utveckling.
Konservatismen anser följaktligen att det civila samhället är målet och att statens uppgift är att skydda det. Socialister och vänsterliberaler har en helt annan syn på det civila samhället. För dem är det civila samhället ett instrument som politikerna kan använda sig av när de skall förverkliga sina respektive program. Det är skälet till att socialister och ibland liberaler förfäktar en politik som har som målsättning att ställa det civila samhället under statlig kontroll.
Under Sovjetimperiets glansdagar drevs denna politik in absurdum. Alla civila institutioner förstatligades och blev ett redskap som det styrande partiet kunde använda sig av. Detta medförde att det civila samhället degenererade. Konservatismen menar att staten skall skydda det civila samhället, inte tvinga på det politiska målsättningar som det inte kan förverkliga. Det civila samhällets förstatligande går hand i hand med kulturellt förfall.

Herr Scruton maler oförtröttligt på

Roger Scruton har diskuterat och försvarat konservativa idéer i decennier och fått betala ett högt personligt pris för det. Han tvingades tidigt lämna det akademiska livet och har skällts för fascism. I realiteten är herr Scruton en relativt diskret man som föredrar vanligt sunt förnuft framför utopiska teorikonstruktioner. Om man beaktar det fruktansvärda lidande och elände som har följt i socialismens spår, är det svårt att inte sympatisera med doktor Scruton.
Det återstår dock att se om How to be a Conservative är den nu 70-årige Scruton politiska testamente. Scrutons intention är här knappast rent deskriptiv, istället försöker han förklara varför vi alla borde vara konservativa i politiska, kulturella och andra frågor.
Naturligtvis finns det ett och annat frågetecken. How to be a Conservative är långt ifrån en tegelsten och många frågor lämnas obesvarade. Scruton vill ha någon form av välfärdsstat vars uppgift skall vara att ta hand om människor som inte klarar av att ta hand om sig själva. Han har dock inte mycket att säga om hur denna lösning ser ut och på vilket sätt den skiljer sig från den moderna välfärdsstaten. Dessutom får man intrycket att lösningen innebär att Scruton smugglar in ett positivt rättighetsbegrepp i konservatismen, ett begrepp som han utsätter för stark kritik på annat håll i boken. Han säger att staten skall skydda det civila samhället, men preciserar inte vad det innebär. Faktum är ju att om vi får tro Scruton är det civila samhället hotat från alla håll och kanter.
Detta innebär inte att How to be a Conservative är ogenomtänkt eller illa skriven. Tvärtom: boken är välskriven och ofta bra argumenterad och hans huvudtes, som han för övrigt har lånat från Robert Conquest, att de flesta människor är konservativa i frågor som de känner väl är naturligtvis korrekt.

Syndicate content