Med tiden på sin sida

Redaktören har inte ordat mycket om politik den senaste tiden. Faktum är att han har tröttnat på politik i allmänhet och svensk politik i synnerhet och istället flytt in i böckernas mer mångfacetterade och innehållsdigra värld.
En sak som dock inte har undgått redaktören är det numera utbredda tiggeriet. Frågan är vad det är som driver tiggarna? Varför i all världen reser rumäner till Sverige för att tigga?

Tiggare i Dublin. Källa: Wikimedia.

Standardförklaringen

Det hävdvunna svaret på denna fråga är att tiggarna har kommit hit för att tigga till sig ett uppehälle. Frågan är om det är en trovärdig förklaring. Låt oss kika lite närmare på två motargument.
Det första motargumentet är ekonomiskt. Sydsvenskan besökte nyligen ett tiggarläger i Malmö och fick veta att 50-60 kronor är en vanlig dagsinkomst. Det är naturligtvis inget som man kan leva på. Visst, det räcker till en dagens rätt, men i takt med att kläder och skor förfaller och klimatet blir kärvare, krävs det betydligt mer pengar. Dessutom: det faktum att åtminstone en del av tiggarna röker och använder mobiltelefon, gör inte den konventionella förklaringen mer trovärdig. Femtio-sextio kronor räcker inte långt om ett cigarettpaket kostar 40 kronor. En tiggare berättar för GP att hon kan dra in kanske 150 kronor en "bra dag". För pengarna köper hon mat, medicin och kläder till sin familj och en gång i månaden åker hon dessutom till Rumänien. Är det en trovärdig historia? Knappast.
Det hindrar naturligtvis inte att det finns en och annan person som faktiskt går runt på tiggeriet och kanske till och med lyckas samla ihop tillräckligt med pengar för att kunna hjälpa släktingar i hemlandet, men de torde vara undantag från den allmänna eländighetsregeln.
En annan negativ indikation är tiggarnas bostadssituation. De bor i bilar eller i ruckel som de har byggt av upphittat plank, masonitskivor och papperskartonger. Inget vatten, ingen värme, ingen komfort. Detta gör tiggarnas beslut att göra den drygt 1700 kilometer långa resan till Sverige än mer obegripligt. Bostadssituationen kan ju knappast vara sämre i Rumänien.

En alternativ hypotes

En kanske mer trovärdig hypotes är att tiggarna är här av helt andra skäl. Förmodligen är de här av skäl som är motsatta den vedertagna förklaringen. Tiggarna lever inte i förhoppningen om att kunna tigga ihop sitt uppehälle, de är tvärtom övertygade om att detta inte är möjligt och det är därför som de har kommit till Sverige. Låter detta besynnerligt?
Vår utgångsfråga såg ut på följande sätt: "Vad är det som driver tiggarna?" Standardförklaringen säger att de är här för att lösa ett finansiellt problem. Den alternativa förklaringen säger att tiggarna har kommit till Sverige för att exponera sin misär. De vet att ju djupare denna misär går, desto sannolikare är det att kommun och stat skall ingripa och att de den vägen skall få fotfäste i Sverige och på sikt tillgång till det svenska välfärdssystemet.
Man kan givetvis diskutera huruvida denna teori är sann eller falsk, den är givetvis inte oproblematisk, men den innebär inte att vi ignorerar det faktum att tiggarna lever i misär. Det enda som teorin säger är att de försöker lösa sitt fattigdomsproblem med okonventionella medel.
Finns det något som talar för att denna strategi skall krönas med framgång? Ja, det finns det faktiskt. De papperslösas situation är ett illustrativt exempel.

Papperslösa

Idag finns det tiotusentals illegala immigranter i Sverige. Det innebär emellertid inte att myndigheterna arbetar övertid i syfte att spåra upp dessa individer för att kunna deportera dem. Det gör de inte.
Begreppet "illegal immigrant" har nämligen ersatts av ett annat begrepp, begreppet "papperslös" och papperslösa har en annan moralisk status än illegala immigranter.
Hur skall man förklara detta paradigmskifte? Hur gick det till när personer som uppehåller sig i vårt land i strid med gällande lagstiftning, blev individer som endast saknar ett papper?
En bidragande orsak till det beskrivna skiftet är förmodligen den ideologiska kris som nationsstaten numera befinner sig i. Alltsedan andra världskrigets slut och bildandet av EEC, har nationsstaten setts som roten till allsköns mänskligt elände.
Ett av problemen med nationsstaten är, om vi får tro dess kritiker, dess bristande universalitet. Ett exempel: i Irland har det varit svårt för kvinnor att få abort. Irländska kvinnor har därför rest till England, som har en mer liberal abortlagstiftning, och gjort aborten där. Den irländska synen på aborter skiljer sig alltså från Englands och för nationsstatens kritiker är denna skillnad intimt förknippat med det faktum att Irland är en nationsstat. Nationsstaten antas nämligen ge upphov till kulturella normer som inte är generaliserbara därför att de uttrycker maktförhållanden. Den irländska abortlagstiftningen anses således av somliga vara ett exempel på kyrkliga traditioners makt.
Mänskliga rättigheter är annorlunda. De antas vara abstrakta och allmängiltiga. Tesen "Kvinnan skall ha makt över sin kropp" är abstrakt på detta sätt. Den säger inte att kvinnan skall ha makt över sin kropp i Sverige, utan överallt där det finns, har funnits och kommer att finnas kvinnor. Om kvinnor har rätt att bestämma över sina kroppar, följer logiskt att rätten till abort borde vara inskriven i alla staters lagstiftningar. Mänskliga rättigheter övertrumfar alltså nationella lagar, traditioner och sedvänjor. Det universella väger alltid tyngre i den moraliska vågskålen än det partikulära.
Låt oss ta ett svenskt exempel. Enligt Folkpartiet skall Sverige inte folkomrösta om invandringspolitiken därför att "Sverige ska ha en flyktingpolitik som präglas av solidaritet och medmänsklighet". De abstrakta begreppen "solidaritet" och "medmänsklighet" är i detta argument så basala att vi inte ens kan rösta om vi skall rösta om invandringspolitiken. Eftersom rätten att invandra är en mänsklig rättighet, kan invandringens problem bara lösas med mer invandring.
Anledningen till att man idag kallar illegala immigranter "papperslösa" är just därför att man anser att de har jämförbara rättigheter, att dessa rättigheter övertrumfar partiella nationella intressen och att vi som nation således inte har någon självklar rätt att deportera människor som uppehåller sig i vårt land i strid med gällande lagstiftning.

Knepigt värre

Frågan om de papperslösas moraliska status är kontroversiell därför att en persons rättigheter lätt blir en annan persons skyldigheter. Dessutom är problemet knepigt rent intellektuellt. Vi kan ta vårt eget land som exempel. Sverige är en demokrati och de flesta svenskar anser förmodligen att demokrati är bra för alla människor, inte bara för nordbor. Det förefaller alltså existera en konsensus om att vissa rättigheter, t.ex. den att själv få utforma sitt eget liv, borde omfatta alla människor.
Det innebär naturligtvis inte att illegala immigranter har rätt till fri tandvård och annat, men om man observerar våra politiker får man onekligen intrycket att många beslutsfattare anser detta. Sverige deporterar ogärna illegala immigranter numera, istället stiftar vi lagar som garanterar dem gratis eller subventionerad vård och ger deras barn rätt att gå i skola. Skolorna är inte ens skyldiga att underrätta myndigheterna. De har till och med rätt att hemligstämpla uppgifter om en papperslös elev för att försvåra för myndigheterna att spåra upp och deportera dennes familj. Det är ingen tillfällighet att den av staten tillsatta utredningen "Utredning om vård för papperslösa" heter Vård efter behov och på lika villkor – en mänsklig rättighet.

Gemensamt öde?

Är det en överloppsgärning att anta att tiggarna kommer att gå samma öde till mötes som de papperslösa? Kommunerna är av lätt insedda skäl skeptiska. De har ju fullt upp med kommunmedborgarna. Kampanjen för att normalisera idén om att svenska skattebetalare har ett ansvar för tiggare från Rumänien är dock i full gång. Gustav Fridolin, utbildningsminister i vår nya Kalle Ankarministär, säger:

Vi tycker att det är viktigt att de får rätt till utbildning. … Sverige ska inte vara ett land som är en del i den diskriminering mot romer som förekommer, bland annat genom att de inte får tillgång till skola.

Om vi får tro Fridolin, diskriminerar svenska skattebetalare således utländska medborgare om de förvägrar de senare kostnadsfri vård och utbildning och istället deporterar dem. Sydsvenskan har för övrigt redan slutat att kalla Malmös tiggare för "tiggare", istället kallar man dem "Malmöbor i tältläger".

Alltså: tiggarna har tiden på sin sida. Det gäller bara att hålla ut.

Syndicate content