Samtiden.com

Alkoholister på ideologi

Det finns människor för vilka politiken är ett medel att förverkliga bestämda målsättningar. Det finns också människor för vilka politiken är livsluft. Utan kamp och strid, förlorar livet mening. Det är inte svårt att hitta politiker som blivit psykiskt beroende av kamp och strid.
Flera av den svenska feminismens företrädare inledde sina politiska karriärer som kommunister. Fienden var kapitalistklassen. Kapitalistklassen var en relativt liten grupp, men eftersom den ansågs ha nästan all makt i samhället, blev den emotionella kicken av att utmana den desto större.
Detta höll naturligtvis inte i evighet. Det vet alla som har sett en och samma film flera gånger. Ju fler gånger som man ser en film, desto blaskigare blir ofta upplevelsen. Så är det också med beroenden: man måste öka dosen successivt för att förhindra upplevelsen från att urvattnas.
Man skall således inte förvåna sig över att många av våra gammelkommunister numera också är feminister och ofta mer feminister än kommunister.
Feminismen gav antikapitalisterna en betydligt kraftigare emotionell kick. Som kommunister hade de slagits mot en liten men mäktig kapitalistklass. Nu var fienden halva mänskligheten. Det var inte kapitalisterna som var problemet, utan männen.
För en del feminister räckte inte ens det. De sökte den ultimata kicken. Feminismen, förklarade de, måste inte endast krossa mansväldet, den måste även göra upp med könsförrädarna inom de egna leden. Med "könsförrädare" avsågs kvinnor som har sex med män.
För en ännu mindre grupp var inte ens det tillfyllest. För dem blev fienden med tiden det egna folket. Målet var ett mångkulturellt samhälle och det faktum att svenskar betecknar sig själv som svenskar och upplever sig som svenskar, ansågs stå i vägen för det nya samhällets förverkligande. Snart fördömdes hela den västerländska civilisationen som rasistisk och imperialistisk.

Psykologiskt argument

Det handlar inte endast om kraftiga emotionella kickar. Det handlar också om hur människor kan bli beroende av dem. En viss typ av människor, kanske man skall tillägga. En viktig anledning till att socialister har varit så obenägna att acceptera kritiken av planekonomin är psykologisk. Den liberala och konservativa utmaningen var riktad mot marxismen som teori och socialismen som praktik, men den upplevdes inte på det sättet. Istället uppfattades den som ett frontalangrepp på djupt liggande psykologiska dispositioner. Orsaken till att den radikala samhällskritiken var så rabiat och enögd, var att hatet mot det bestående hade blivit tvångsmässigt. Kommunisterna mådde bra av att hata och ju mer som de hatade, desto bättre mådde de. De hade blivit ett slags ideologiska alkoholister.

Bröstkupp i Malmö

En feminist, konstnär och före detta Miljöpartist i Malmö protesterade härförleden mot den islamkritiska organisationen Pegida genom att visa sina bröst. Polisen grep sedermera kvinnan, misstänkt för förargelseväckande beteende.
Detta är dråpligt av flera skäl. Ett skäl är ju att Pegida inte är en organisation som motsätter sig synliga kvinnobröst. Tvärtom: redaktören misstänker att herr Park och hans tre, fyra vapenbröder blev en smula förvirrade när de såg härligheten. De tänkte säkert: befinner sig inte den där ladyn på fel sida av barrikaden?

Feminister protesterar

Feminister protesterar. Källa: Wikimedia.

Faktum är ju att kvinnans tilltag hade straffats hårt under islamisk lagstiftning. En annan sak som gör incidenten komisk är kvinnans förklaring. Under domstolsförhandlingen sade kvinnan att "Alla bröst skall vara lika inför lagen". Här finns naturligtvis ett delikat problem: mäns och kvinnors bröst är förvisso lika i en abstrakt mening. De är båda bröst. Men att likheterna också tar slut där behöver man knappast vara man för att förstå.
Dessutom: om herr Park hade dragit ned byxorna, hade han vackert fått göra kvinnan sällskap i polisbilen. Det manliga könsorganet, i likhet med kvinnobröstet, är sexuellt laddat och får därför inte visas upp hur som helst och var som helst. Förmodligen hade det räckt med att herr Park hade visat rumpan för att han skulle bli körd till polisstationen. På den punkten existerar alltså ingen anmärkningsvärd orättvisa.

Vandrande slampor

Fenomenet slampvandringar har en historia. Det lär ha börjat på en polisstation i Kanada. Enligt historien skall en av poliserna ha sagt följande:

Women should avoid dressing like sluts in order not to be victimized.

Man kan tolka konstapelns utsaga på minst två sätt. En möjlig tolkning är att han ventilerade sina fördomar gentemot kvinnor. En annan tolkning är att han som polis, ville tipsa kvinnor om hur man kan förebygga våldtäkter. Kanske är det på det viset att kvinnor som klär sig på ett utmanande sätt, löper större risk att bli attackerade av män.
Kritikerna fokuserade på olika saker. Några menade att poliskonstapeln lade skulden på våldtäktsoffren. Ett annat argument var mer abstrakt och mynnade ut i slutsatsen att kvinnor borde ha samma möjlighet som män att oavsett klädsel och skodon kunna röra sig fritt och obehindrat. Varför skall inte kvinnor kunna klä sig som de vill?
Vad lär vi våra barn att göra om de skulle hamna i en situation i vilken de inte längre kan orientera sig? Vi förklarar att de skall söka upp en kvinna och be om hjälp. Varför? Därför att män är våldsammare än kvinnor. Barn löper mindre risk att bli utsatta för brott om de kontaktar okända kvinnor än okända män. Män är tyvärr farligare än kvinnor.
Det är inte fallet att kvinnor inte får klä sig hur de vill. De har samma rättigheter som män i det avseendet. Problemet återfinns på ett annat plan: eftersom män inte är kvinnor, löper män mindre risk att bli attackerade av andra män. Det är, helt enkelt, mer riskabelt att angripa en fullvuxen man än en jämnårig kvinna.
I en perfekt värld hade könsskillnader naturligtvis inte spelat någon roll. Då hade män varit lika ofarliga som kvinnor och ingen hade behövt känna sig utpekad eller rädd. Men det finns ingen annan värld än den som vi lever i och den är långtifrån perfekt.
Klokheten råder oss därför att vara försiktiga. Män bör vara försiktiga, kvinnor och barn bör vara ännu mer försiktiga.
Det handlar alltså inte om att frikänna män från ansvar. Män har ansvar för sina handlingar och våldtäktsmän skall straffas hårt. Inte heller handlar det om att lägga skulden på kvinnan. Det handlar om klokhet. Gissningsvis var det detta budskap som den kanadensiske poliskonstapeln försökte förmedla.

När ideologin blir drog

Slampvandringarna ger oss, i likhet med bröstkupperna, en tydlig fingervisning om vad som händer när en politisk fråga ideologiseras och aktivisterna förlorar kontakten med verkligheten.
Merparten män och kvinnor gör sig faktiskt bäst påklädda. De flesta människor, redaktören inräknad, är utrustade med ett ganska mediokert utseende.
Det är av det skälet som bröstkupper och slampvandringar ofta blir vulgära.
Slampvandrarna har ju knappast några skådespelartalanger att falla tillbaka på. De har färgat håret och dragit på sig nätstrumpor. De viftar med plakat och beter sig på ett sätt som endast lockar fram hånskratt.
Eller de gör som kvinnan i Malmö: protesterar med en bröstkupp mot en organisation som har tagit ställning emot religiösa ideologier som skulle bestraffa bröstkupper med stenkastning.
Förklaringen till dessa högst bisarra protestformer finns förmodligen på det psykologiska planet. De handlar om människor som är förblindade av de emotionella kickar som aktiviteterna framkallar hos dem. De är så ideologiskt neddrogade att de inte ens förstår att människor skrattar åt dem.

Slampvandring i NY

Vulgärt värre. Fyra "slampor" i New York. Källa: Wikimedia.

Men problemet är inte endast att slampvandringarna tenderar att kollapsa i orgier av smaklöshet.
En annan märklig omständighet är att åtminstone en del av slampvandrarna verkar tro att det inte är möjligt att klä sig på ett för andra människor utmanande sätt. Faktum är dock kläder gör en skillnad. Om de inte hade gjort en skillnad, hade det ju inte funnits en anledning att slampvandra. Om vårt val av kläder gör skillnad, kanske det kan vara klokt att åtminstone ibland vara försiktig.
Med hjälp av våra kläder sänder vi signaler till vår omgivning. Det är knappast en tillfällighet att prostituerade klär sig på ett iögonfallande sätt. De gör det för att kommunicera sina avsikter till förbipasserande män och männen har inga som helst svårigheter att dechiffrera signalerna.
Slampvandringarna är också intressanta av det skälet att deltagarna inte verkar förstå att demonstrationerna är kontraproduktiva. Det är åtminstone för redaktören en gåta hur någon kan tro att man kan motverka bilden av kvinnor som sexuella objekt genom att styra ut sig till slampa och paradera naken eller halvnaken till allmän beskådan, inte minst när hälften av publiken består av män.

Redaktören tar till orda: Låt oss nu, för bövelen, runda av med kvinnlig prakt!

Faktum är att de allra flesta män uppskattar kvinnlig fägring och har full förståelse för att kvinnor vill känna sig sexiga. Bäst är det nog om båda könen behåller kläderna på när de vistas utomhus och i övrigt insisterar på god smak.
De av oss som har konstnärlig eller annan talang, skall naturligtvis visa upp vad de kan. Slampvandringar och bröstkupper hör emellertid hemma på cirkus.
Därför kan det vara på sin plats att runda av med lite charmerande magdans från den brittiska talangshowen Britain's Got Talent. Inte ens den kvinnliga domaren förblir oberörd av skådespelet. Hon kan inte ens låta bli att adressera de två manliga domarna med det, för tillfället, passande ordet "pojkar". För visst blir de två medelålders männen unga på nytt när magdanserskan får upp farten.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS