Home » Okategoriserade » Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault. Del I

Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault. Del I

Den kanadensiske författaren Mark Steyn har sagt följande: att debattera med en postmodernist om postmodernism är som att spela tennis med någon som hela tiden hävdar att dina ess är sociala konstruktioner.
Frågan är dock: vad är postmodernism? Varifrån kommer den? Den amerikanske filosofen Stephen Hicks har funderat på dessa frågor och sammanfattat resultatet av sin tankeverksamhet i Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing, 2004).

. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault

Förmodernism

Det förmoderna samhället var djupt präglat av kristendomen. Dess metafysik betonade det övernaturliga. Verkligheten antogs inte ha en från Gud oberoende existens.
Dess kunskapsteori hävdade att kunskaper om verkligheten primärt kommer till människan via uppenbarelser och profetior.
Det förmoderna samhället hade en pessimistisk syn på människan som född i synd och därför korrupt.
Det hade en kollektivistisk etik. Människor definierade sina liv och sina behov i termer av samhällets krav.
Det var också starkt hierarkiskt. De troende var underordnade kyrkan. Medborgarna var kungens undersåtar.

Modernism

Den modernistiska filosofin med dess emfas på förnuft växte fram i reaktion mot den förmodernistiska världsbilden.
Modernismens metafysik var naturalistisk. Modernisterna var övertygade om att verkligheten existerar oberoende av oss. I den modernistiska kunskapsteorin läggs emfasen på logiska argument och empiriska undersökningar. Kunskap om verkligheten startar med observationer. Vi systematiserar dessa med begrepp till teorier som uttrycker nödvändiga och universella sanningar som vi använder för att förklara och förutsäga naturliga fenomen.
Modernisterna hade en optimistisk syn på människan. De utmönstrade teorin om arvsynden och hävdade att människan är ett oskrivet blad som, i kraft av sitt medfödda förnuft, kan skapa sitt liv.
På etikens och politikens område ledde emfasen på förnuft till individualism och individualismen ledde till liberalism. På ekonomins område medförde förnuft och individualism att den kollektivistiskt organiserade feodala ekonomin sakta med säkert gav vika för marknadsekonomi.
Emfasen på förnuft lade en solid grundval för framväxten av autonoma vetenskaper och den praktiska tillämpningen av dessa vetenskaper gav oss bland annat ingenjörskonsten vilken, i sin tur, lade grunden för den industriella revolutionen och det materiella välstånd som vi idag ofta tar för givet.

Oron sprider sig

I slutet på 1700-talet började filosofer runt om i det kontinentala Europa att reagera mot upplysningen. Denna oro var mest märkbar i Tyskland.
Med upplysningsfilosofins emfas på förnuft följde politisk och ekonomisk individualism och kritik av etablerade institutioner och filosoferna oroade sig över att det traditionella samhället med dess emfas på offer, plikt, religion, tradition och samhörighet skulle undermineras i en värld av rationellt kalkylerande individer.

Kant röjer vägen

Den tyske filosofen Immanuel Kant tillhörde de bekymrades skara. Kant var övertygad om att människor behöver religion. Kant var också övertygad om att upplysningen hotade allt detta. Målsättningen med hans berömda Die Kritik der reinen Vernunft var också att hägna i vetenskapen och bereda plats för religionen.

Kant

Immanuel Kant. Källa: Wikimedia.

Kant var inte den första filosofen som kritiserade upplysningsfilosofins förnuftsbegrepp. Det pågick en livlig debatt mellan empirister och rationalister i ämnet. Empiristerna ifrågasatte den naiva realism som låg till grund för upplysningsfilosofins objektivitetsbegrepp. Våra sinnesorgan speglar inte verkligheten, förklarade de, de har en egen struktur som påverkar våra perceptioner. Empiristerna kritiserade också synen på vetenskapliga teorier som nödvändigt och universellt sanna. Ett påstående som är nödvändigt sant, sade de, handlar inte om verkligheten och påståenden som handlar om verkligheten, är inte nödvändigt sanna.
Det är viktigt att hålla i minnet att även om empirister och rationalister ifrågasatte upplysningsfilosofins förnuftsbegrepp, var deras målsättning inte att underminera själva idén om vetenskap och förnuft. Tvärtom: målet var ett mer robust förnuftsbegrepp.
Hicks menar att Kants kritik av det teoretiska förnuftet tog avstamp i denna debatt. Debatten mellan rationalister och empirister hade synliggjort svagheter i den tidiga upplysningens förnuftsbegrepp. Kant accepterade den empiristiska och rationalistiska kritiken av upplysningsfilosofins förnuftsbegrepp, men inte dess slutsats: att vetenskaplig objektivitet, som upplysningsfilosoferna hade definierat begreppet, är en omöjlighet.
Kant rekapitulerade den empiristiska kritiken mot den naiva realismen och hävdade att den förutsätter att subjektet inte har en egen identitet. Mot detta hävdade Kant att subjektet har en identitet. Kants kopernikanska revolution i filosofin innebar att han utgick från subjektet: objektet determinerar inte subjektet, utan tvärtom.
Det som gjorde Kants kritik originell var dess principiella karaktär. Kants poäng var inte att vi inte kan vara helt säkra på att vår varseblivning inte bedrar oss, utan att vi inte kan veta något överhuvudtaget om den ultimata verkligheten. Verkligheten är, om vi får tro Kant, en subjektiv konstruktion. På detta sätt ansåg sig Kant ha räddat religionen från vetenskapen. Om förnuftet inte kan uttala sig om den ultimata verkligheten, kan det heller inte vederlägga den religiösa tron.
Verkligheten är dock inte endast en subjektiv konstruktion, det är en subjektiv konstruktion om vilken vetenskapen kan uttala sig med säkerhet. Vetenskapliga teorier kan vara nödvändiga och universella sanningar om vi antar att subjektet konstruerar objektet istället för att erfara det. På detta sätt menade sig Kant också ha räddat den vetenskapliga objektiviteten.

Kants kritik blev enormt inflytelserik.

Upplysningsfilosof?

Kant brukar beskrivas som en upplysningsfilosof. Det finns flera korn av sanning i denna beskrivning. Även om Kant ansåg att vetenskapen inte kan nå kunskap om den ultimata verkligheten, förnekade han inte att den kan nå kunskap. Han vurmade för logik och konsistens i sitt filosoferande. Han avvisade relativistiska argument. Hans moralfilosofi utgjorde ett försök att ge den moraliska reflektionen en rationell grundval och i den tredje kritiken, Kritik der Urteilskraft, försökte han uppnå samma mål med estetiken.
Problemet med Kants kritik är att den kapar trossarna till verkligheten. Hans tes är så radikal att den upphäver allt annat som han säger till förnuftets försvar. Det är också skälet till att Hicks menar att Kant tillhör antimodernismen och att hans kritik av det teoretiska förnuftet i realiteten röjde väg för allehanda irrationella, filosofiska strömningar.
Hicks menar att vi ser det sistnämnda tydligt hos Hegel.

Hegel

Kants argument var kunskapsteoretiskt. Det utgick ifrån distinktionen mellan ett kunskapssökande subjekt och den av subjektet oberoende verkligheten. Kants slutsats var att subjektet inte kan ha kunskap om en sådan verklighet, att den verklighet som subjektet äger kunskap om är en subjektiv konstruktion. På detta sätt ville Kant rädda både vetenskaplig objektivitet och religiös tro.
Hegel instämde i Kants kritik av realism och objektivism. Det som irriterade Hegel var Kants slutsats: att kunskap om den ultimata verkligheten är omöjlig. Hegel menade att kristendomen kan försvaras utan att vi måste uppge hoppet om objektiv kunskap.

Hegel

Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Källa: Wikimedia.

Hegel förklarade att Kant var tvungen att förneka möjligheten av objektiv kunskap därför att han skilde mellan subjekt och objekt. Hegel föreslog därför att subjekt och objekt egentligen är ett. Hos Hegel finns det således ingen av subjektet oberoende verklighet.
Frågan är vad detta innebär. Vad menar Hegel med “kunskap” och vem är det som har denna kunskap?
Hegels svar på den första frågan är att Kant hade rätt i att subjektet inte kan ha absolut kunskap om en av det oberoende verklighet, men, invände Hegel, subjektet kan ha det om sig själv därför att det inte existerar oberoende av sig själv. Den kunskap som Hegel syftar på är alltså självkunskap.
Hegels svar på den andra frågan är: Gud. Verkligheten är alltså Gud.
Ett annat problem som Hegel brottades med var Kants paradoxer. Kant hade sagt att varje försök att greppa den ultimata verkligheten med förnuftet, leder till paradoxer. Hegel menade att Kant hade rätt på denna punkt, men han förnekade att det var något att bekymra sig över.
Kants paradoxer är, om vi får tro Hegel, en följd av att Kant har utgått från aristotelisk logik. Hegel menade att det problem som Kant hade pekat på kan lösas med ett icke-aristoteliskt förnuftsbegrepp, dvs. ett förnuftsbegrepp som accepterar motsägelser.
Denna aspekt av Hegels Kantkritik var mycket viktig för honom. I likhet med Kant ville han försvara kristendomen och han var pinsamt medveten om att den judisk-kristna teologin var full av paradoxer. Hur kunde Gud skapa allt ur intet? Varför gav Gud människan fri vilja när han sedan straffar henne om hon använder den? Varför finns det ondska i världen om världen är skapad av en perfekt varelse? Hegel förnekar alltså inte dessa eller andra motsägelser, hans argument är att de inte är motsägelser inom den kristna doktrinen, utan i verkligheten.
Det blir nu möjligt att förstå hur radikal Hegels lösning är. Empiristerna hade sagt att empiriska satser inte kan vara universella och nödvändigt sanna. Kant hade invänt att detta endast är korrekt om vi antar att subjektet står emot en av det oberoende verklighet och att om vi istället antar att verkligheten är en subjektiv konstruktion, blir syntetiska satser a priori möjliga.
Priset som Kant betalade var att dessa sanningar inte handlade om den ultimata verkligheten. Detta var oacceptabelt för Hegel som menade att om vi istället antar att all verklighet är en subjektiv konstruktion, blir absolut kunskap eller självkunskap möjlig.
Hur förenade Hegel sin övertygelse om att absolut sanning är möjlig med ett förnuftsbegrepp som accepterar kontradiktioner? Denna fråga är central därför att absolut sanning kräver motsägelsefrihet. Hegels svar är inte att Guds medvetande är motsägelsefritt utan att det utvecklas mot motsägelsefrihet och att det är motsägelserna som driver processen framåt. Förloppet avstannar först när förnuftet är motsägelsefritt eller då Gud har uppnått absolut kunskap om sig själv.

Filosofin blir alltmer irrationell

Kant hade tagit det inledande steget genom att beskriva verkligheten som en subjektiv konstruktion. Hegel bidrog till irrationalismen med ytterligare tre teser.
För det första menade han att verkligheten och förnuftet är kontradiktorisk. För det andra försvarade han en relativistisk kunskapsuppfattning. För det tredje ersatte han upplysningsfilosofernas med förnuft utrustade individ med en Gud som är identisk med universum. Hegel menade att det är Gud som regerar och att världshistorien är hans plan. Individen är ett medel, inte processens ändamål.
Efter Hegel spårade den kontinentala filosofin, mer eller mindre, ur. Filosof efter filosof förklarade att förnuftet är bankrutt och att känslor, mänskliga passioner eller maktviljor är nyckeln till kunskap om den ultimata verkligheten.

Förnuftet bryter samman. Akt I: Martin Heidegger

Den tyska filosofin efter Hegel accepterade Kants tes att förnuftet inte kan förstå den ultimata verkligheten och Hegels tes att verkligheten är motsägelsefull.
Hos Heidegger finner vi ett försök att syntetisera arvet från Kant och Hegel. Heidegger menade inte endast att förnuftet inte kan förstå verkligheten, utan att det utgör ett hinder för kunskap. Istället menade Heidegger att vi kan nå kunskap om verkligheten med en fenomenologisk metod.

Martin Heidegger. Källa: Wikimedia.

Heidegger förklarade att när vi observerar oss själva finner vi inte finner ett subjekt eller ego, bara föränderlighet. Därmed uppstår ett intressant filosofiskt problem. Vad är det som vi observerar? Vad har dessa skiftande tillstånd gemensamt? De borde ha något gemensamt.
Heidegger svarade: de är.
Men varför finns det något istället för ingenting? Heidegger noterade att frågan mynnar ut i en kontradiktion. Ordet “ingenting” antyder att det existerar något som inte existerar. Heidegger upprepade sedan Kants slutsats, att förnuftet inte kan besvara frågor av denna typ och konkluderade att motsägelser som denna visar att det är förnuftet som är problemet. Därför måste förnuftet förkastas.
Därmed uppkommer ett nytt problem: vad ska vi appellera till om vi inte kan vädja till förnuftets skiljedomstol?
Heidegger förklarade att språket ursprungligen stod i kontakt med den ultimata verkligheten, men för att återupptäcka detta ur-språk, måste vi skala bort logik och förnuft. Vi kan göra detta genom att studera olika psykologiska tillstånd hos oss själva, t.ex. leda. Heidegger menade att när är vi är utleda på tillvaron och på oss själva, upplever vi verkligheten som mer eller mindre odifferentierad. Det känns som att gränsen mellan oss själva och omvärlden håller på att upplösas. Heidegger var övertygad om att detta förklarar varför leda ofta ledsagas av fruktan och ångest: känslan ger oss en föraning om vad det innebär att vara död.
Heidegger menade att vi kan använda den fenomenologiska metoden för att på detta sätt nå in i varats metafysiska centrum. När vi befinner oss där kommer vi, trodde han, att förstå den judisk-kristna kosmologins och den hegelianska metafysikens fundamentala sanning: att det odifferentierade varat och intet är samma sak och att det är skälet till att Gud kunde skapa allt ur intet.

Förnuftet bryter samman. Akt II: den analytiska filosofin begår självmord

Problemet var dock inte endast att den kontinentala filosofin hade blivit alltmer irrationell. Den angloamerikanska filosofi som av tradition hade försvarat förnuft och logik, hade drabbats av problem.
I The Problems of Philosophy hade den brittiske filosofen Bertrand Russell hävdat att den angloamerikanska filosofins historia beskriver en lång rad av misslyckanden. Russell menade att filosoferna inte hade lyckats att lösa ett enda viktigt problem. Har vi lyckats att bevisa att det finns en extern verklighet? Nej. Har vi bevisat att det existerar orsak och verkan? Nej. På fråga efter fråga hade filosoferna fallerat.
Wittgenstein förklarade misslyckandet med att det berodde på att frågorna var felställda. De är inte filosofin som disciplin som är problemet, utan frågorna. Filosofin kan inte lösa metafysiska, kunskapsteoretiska eller etiska frågor därför att den inte har ett eget ämnesområde. Den är metod. Dess uppgift är språkkritisk. Därav beteckningen “analytisk filosofi”.
Efter drygt ett halvt sekel av språkkritik, kunde de analytiska filosoferna konstatera att de hade underminerat det förnuft som de hade föresatt sig att försvara.
På 50-talet var den allmänna uppfattningen inom den analytiska rörelsen att varseblivningen är teoriimpregnerad. Återigen hävdades det att verkligheten var en, mer eller mindre, subjektiv konstruktion, men denna gång försvarades tesen av angloamerikanska filosofer.
De analytiska filosoferna hade utgått från Kants distinktion mellan analytiska och syntetiska satser. Detta reste en besvärlig fråga: syntetiska påståenden kan förklaras med hänvisning till sinneserfarenheter, men hur förklarar vi logik? Varifrån kommer logiska regler?
Det analytiska svaret var: nominalism. Verkligheten bestämmer inte hur vi ska klassificera den. Begrepp är istället nominella eller ett uttryck för hur vi har valt att klassificera ting. Logiska regler har samma ursprung. Om verkligheten inte dikterar vilka begrepp som vi ska använda och om logiska regler förutsätter begrepp, dikterar verkligheten inte för oss vilka logiska regler som vi ska välja. Vi har de logiska regler som vi har därför att vi anser att deras konsekvenser är acceptabla. Följden blev logisk relativism. Språk och logik styrs av konventioner.
Nästa fråga är varför vi har de konventioner som vi har. Svaret är att konventioner är sociala praktiker. I slutändan är allt politik, skulle postmodernisterna säga.
Den amerikanske vetenskapshistorikern Thomas Kuhn slog sedan i den sista spiken i det modernistiska projektets kista i sin berömda bok från 1962 – The Structure of Scientific Revolutions:

If science’s tools are perception, logic, and language, then science, one of the Enlightenment’s prized children, is merely an evolving, socially subjective enterprise with no more claim to objectivity than any other belief system. … There is no Truth; there are only truths, and truths change.

Krisen är ett faktum

På 60-talet var det endast spillror kvar av det en gång så storstilade modernistiska projektet. Det var i detta filosofiska vakuum som postmodernismen skulle uppföra sitt imperium. Hicks första tes lyder: en allt mer irrationell kontinental filosofi och den angloamerikanska filosofins sammanbrott möjliggjorde postmodernismen.
Det faktum att postmodernismen blev möjlig innebar dock inte att den också blev nödvändig. Varför blev postmodernismen så framgångsrik? Det faktum att den angloamerikanska filosofin befann sig i djup kris i mitten av förra seklet är ju knappast ett argument för tesen att förnuftet är ett hinder för kunskap om verkligheten eller att logiska motsägelser inte är något att oroa sig över.
Det var uppenbart att det fanns många människor som ville göra upp med den västerländska filosofiska traditionen, men varför ville de göra det och vad ville de ersätta den med?
Svaret på dessa frågor är ämnet för nästa artikel om Stephen Hicks bok Explaining Postmodernism. Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault.